onsdag 24 augusti 2016

Enligt schema

Det är svårt, over the top-svårt. Men det måste väl gå tänker jag, och försöker övertyga mig själv. Kan dock konstatera att det inte är optimalt att de har stängt för planering det som skulle bli min tredje dag. Inte alls optimalt.

Det är ingen idé att berätta om misstagen, jag väljer istället att prata lite väder och vind. Så himla härligt sommarväder idag, låg på badet och sov i tre timmar, simmade en sväng och kände att det eventuellt kan vara sommarens sista skälvande andetag. Med 24 grader i luften, vindstilla och 20 grader i vattnet. Så den lediga dagen har jag iallafall utnyttjat till max, plus att jag kan världens mest förstående man som tyckte att det var den bästa investeringen i oss att låta mig cykla iväg dit ner.

Imorrn är allt som vanligt, 8:30 frukost och sedan fullt program för mig...

tisdag 23 augusti 2016

Vitt svart

Det finns stunder. Och andra stunder. Vissa ögonblick kan jag känna hoppet, bubblar lite försiktigt under det torra brända skinnet. Så vänder blodet i sitt omlopp, tanken på att innersta hålet på skärpet kanske inte går att använda en dag skrämmer mig. Landar i en hög på golvet och förstår inte hur jag ska fortsätta till nästa andetag. Två dagar har gått på dagvården. Jag har ätit. Jag fortsätter. Det är svårt. Valde att ansvara för  mellanmålet tillsammans med en annan patient. Yoghurt med müsli. För att det känns tryggt, för att jag hatar tanken på att det inte ska finnas annat än risifrutti. Vem gillar sånt? (Obs retorisk fråga)




måndag 22 augusti 2016

Summering

Första dagen, alla intryck, dränerad på all kraft. Efter en sömnlös natt utan tablett (varför, så himla osmart när jag vet hur stressad jag blir av att inte sova?) sov jag i det jag mutat in som mitt soffhörn i dagrummet. Minst tre timmar, slocknade med filten tätt virad runt mig och med Storytel i öronen. Den där boken, jag har inget sammanhang alls, men det gör inget, den lugnar och vänder tankarna.

Men dagen? Hur gick det? Jag bestämde mig för att ha ett annat mindset, inte låsa mig, behålla fokus på mig själv. Äta min mat utan att lyfta blicken och se på andra. Det är oftast där jag hakat upp mig tidigare i gruppen, jag börjar tänka att jag inte kan äta snabbare än någon annan, att min portion måste delas i millimetertuggor och tänjas ut, och personalen meddelar att tiden är ute. Men om jag skulle fortsätta i det spåret skulle jag aldrig bli fri OCH DET ÄR FRIHET JAG VILL HA. Jag åt min frukost, de hade ny müsli som var god och jag kunde faktiskt uppskatta den. På lunchen valde jag fisk, alternativet paj är ungefär det tråkigaste jag vet och fisken var god. Sås skulle man lägga upp själv från buffén, fick hjälp. Kände att det blev för mycket, lämnade hälften. Men jag åt hela fisken. Fäste blicken på tallriken och försökte bara vara där, utan att tvinga mig att uppleva. Alla måltider behöver faktiskt inte vara den ultimata, de kan helt enkelt bara vara den stund då jag ger min kropp näring.

Att försöka närma mig det tänket är stort, svårt och farligt. En måltid är en måltid rätt och slätt, det kommer nya var typ tredje timme och ingen är den sista. Sedan släppa taget och OM jag känner att jag klarat det och är stolt över det - fine - men det kan lika gärna vara så att känslan av kvävande ångest griper tag i mig. Allt är ok att känna, måste bara erkänna det också.

Så nu släpper jag den här dagen, äter lite melon och jordgubbar och ska se på en grej på tv. Sånt människor gör, eller hur?

Den största kraften

Försöker tänka tre positiva saker att hålla fokus på idag. Det handlar om viljestyrka, förmåga till förändring och att se nyanser. Att vilja våga upptäcka, ungefär. Brukade förr skriva ner i dagboken, sen släppte jag det. Inget gick min väg ändå. Men nu är det sista chansen, måste flytta blicken till den optimala punkten och stanna där. Upprepa vilja, våga, upptäcka. Tusen gånger om så krävs, genom frukostar, luncher, taggbollsmassage och terapisamtal. Never give up, never leave the golden path. Just put one feet before the other and keep moving.

Låter så enkelt, det simplaste i världen. Men när det basala fallerat är vägen som längst att gå. Just därför måste jag göra det nu. 

lördag 20 augusti 2016

Förlåt för idag, förlåt för imorrn

Det är mycket svårt att arbeta helt ensam med min motivation. Rasar ihop på mattan, måste lägga mig och vila, konsumerar allt på Storytel, orkar inget annat. Igår hade vi utflyktsdag, det var så mysigt att bara åka runt i Kullabygden, solen sken och det var ljummet. Ville aldrig att det skulle ta slut. Det enda som är svårt i de lägena är maten, jag skjuter och skjuter upp, ändrar och reviderar planer, ljuger och myglar. De klassiska strategierna.

Vi försöker verkligen ta tillbaka de goda vanorna, typ räkmacka på fredagen. Jobbar mot det målet, klarade en bit igår men sedan spårade jag ur. Ångest över Loka Crush? Gick med Herman på kvällspromenad, fick för mig att jag skulle skynda mig för att hinna se Silvana Imam spela på Malmöfestivalen. Skyndade mig som i sprang, blev helt slut, lovade mig själv att gå lugnt tillbaka. Men jag är som jag är, speedad, en duracellkanin med ett magiskt batteri. Höll nästan hela vägen hem, vacklade över tröskeln...Som jag behöver det nya upplägget på måndag. Paniken över att inte kunna styra impulserna måste ersättas av tryggheten i att kunna lita på min kropp och dess reaktioner. Försöker säga till mig själv att det kommer bli så.

torsdag 18 augusti 2016

Ni är så fina - tack

Egentligen vill jag bara skicka ut en massa kärlek. Till alla er som stöttar och peppar och finns i närheten av mig. Men jag vill också säga till alla er som lever nära psykisk ohälsa på något vis, tänk på detta lilla att ingen kan göra allt men alla kan göra något för att lindra, avleda eller trösta en orolig själ. Sådana insikter får jag av allt stöd runt mig. Hela vågen av empati lyfter mig några centimeter ovan mark och låter mina blytunga steg lätta en aning.

Helt ärligt har jag aldrig varit så här svag som jag är just nu. ORKAR INGENTING. Och då försöker jag ändå följa näringsintaget vi kommit överens om. Allt detta är för att jag på måndag ska klara av att återigen börja på dagvården, hela dagar denna gång, delta i alla grupper samt äta fulla måltider. DET MÅSTE GÅ. Det andra alternativet jag gavs kan jag inte gå med på, aldrig mer inläggning, men det är på marginalen nu.

Uppvisar alla de värsta symtomen, blev tvingad att ta in min egen spegelbild, få min skeva verklighetsuppfattning grundligt korrigerad. Livet är mycket begränsat, får inte köra bil, inte gå, inte röra mig. Den här kroppen har tagit för mycket skada och klarar inte mer. Varje gång de ätstörda tankarna tar över måste jag ha min strategi klar. Försöker se på livet som en hinderbana där jag ska arbeta mig över svårighet för svårighet, och acceptansen ska bli min belöning. Måste våga tro på den, för vad är annars livet och kärleken värd?

onsdag 17 augusti 2016

Och?

Är stolt över mig själv samtidigt som jag känner mig som den största idioten i världen. Så outsägligt korkad, så fruktansvärt mycket slöseri med tid och kraft. Jag häpnar, vägrar ta in siffrorna, hoppas att jag vaknar upp ur den här mardrömmen och aldrig mer behöver se det jag just nu ser.

Var på labbet, svimmade såklart, sköterskan började prata om mina kärl som rullade, kärlväggarna...jag hatar när de ger mig all den information jag undanbett mig. Men hemma igen och nu måste jag fästa blicken lagom långt fram. För långt bort riskerar jag att tappa fokus, för nära krymper allt till misslyckanden. Någonstans halvvägs bort mot Turning Torso tänker jag mig.

Delar med mig av gårdagens middag, den första varma måltid jag ätit sedan typ april? Sätt ugnen på 200 grader, tina en portionsbit laxfilé per person, salta, peppra, lägg i smord form. Klart på 15 minuter. Koka potatis, ånga broccoli, mixa ruccola och blanda med turkisk yoghurt och lite majonäs, krydda. Gör en blandad sallad, lägg upp. Tugga svälj.

Jag klarade det igår kväll, jag kan göra det igen. Och jag gör det för livet och kärleken...