torsdag 1 december 2016

Bad Santa

Vissa dagar undrar jag över min förmåga. Det gungar betänkligt i min båt, vågorna slår över durken och jag håller mitt grepp om relingen. Inte släppa, hold on, kämpa och våga vara i stormens öga. Jag har haft en dag med alla känslor på ytan, gjort vissa viktiga reflektioner, försökt med acceptansen. 

Hos psykologen fanns det outtömliga källor att ösa ur, så skönt att vi kan dela en bit av min analys. När känslorna blir bekräftade lättar trycket en aning och ensamheten blir lite mindre ensam.

Behöver inte de flesta människor ett erkännande, iallafall någon gång ibland? 

Nåväl, i morgon är en ny dag. Jag ska följa med på utflykt. Försöker att tänka på tålamodet och tacksamheten, det enda som krävs av mig är att orka andas och hålla ögonen öppna. Och vem vet: low expectations could take me to heaven? Jag kanske till och med hittar en tomte där på julmarknaden. 

onsdag 30 november 2016

Never mind, master mind, control your mind etc etc

Allt går så fort, svänger från himmel till helvete och så tillbaka igen. Vet inte exakt var jag befinner mig just nu, men det har varit en dag med mycket turbulens. Gårdagen som kändes ok blev en natt med bra sömn och fick så en lugn start i morse. Sedan hände något, inte ett dugg säker på vad mer än att jag fick en panikångestattack de luxe.

Kan vi komma överens om att inte använda ordet ångest när vi egentligen menar en mer specifik rädsla? Jag sparar iallafall ångesten till de tillfällen när jag tappar allt. För mig finns inte ångest för att helgen tar slut eller ångest för att jag tycker det är trist att städa eller kila ner i tvättstugan. I min värld betyder ångest att hjärtat rusar, andningen blir hypersnabb, blodet rusar från huvudet, jag skakar okontrollerat och oftast svimmar. Och att rädsla byter skepnad till ångest, jag ser inte en stor björn i skogen som kommer rusande mot mig, jag upplever dock samma känsla men utan det vilda djuret att fly ifrån. Någonting sånt definierar skillnaden mellan rädsla och ångest om jag får bestämma.

Den osynliga faran dök upp, jag gick från noll till hundra inom loppet av några sekunder. Inga strategier av typen ta fram en målarbok, kolla något på Netflix, lyssna på en podcast fungerar då. Helt enkelt för att jag inte ser bordet där pennorna ligger eller var min iPad är. Allt blir en dimma, eller mer som en hagelskur som aldrig viker undan - så är känslan. Idag fick jag hjälp av den underbaraste personalen, som guidade mig igenom det som kändes som tre timmar eller tusen år. Varade kanske fem minuter, sen kunde jag andas igen. Så långt och tungt att ta sig igenom, jag förstår om den som läser inte orkar. Trösten i allt blev ändå att jag kunde känna att jag faktiskt bemästrade eller iallafall härdade ut,

Vilken tur ändå att det fungerar på det viset. Att jag klarar av att bryta, att jag kunde få två timmars permission för att fika med mannen. Det svarta som bytte skepnad till en fin stund med lite kaffe och titta på julskyltning. Jag är otroligt tacksam för att jag fick förmågan, tänker att det är en gåva jag ska vårda väldigt ömt. Sånt som jag cashar in på pluskontot till nästa gång det närmar sig.

tisdag 29 november 2016

Alcatraz

Ibland när jag inte orkar känner jag hur motivation och lust bara rinner iväg. Har varit några extremt tuffa dagar med så mycket oro och ångest att allt bara slocknat. Visst hade jag permission och visst har jag följt mitt matschema, men det räcker liksom inte riktigt för att det ska bli bra.

Var hemma, det blåste så mycket men jag gick till badet, bastade och doppade mig ett par gånger. Det är någonting med att gå från kallt till varmt och tvärtom, trycket över bröstet släpper för en sekund eller två och jag kan skymta lite ljusare toner i horisonten. Jag känner mig ganska desorienterad för övrigt, så trött och otacksam för allt jag trots allt har. Vem trodde att det skulle bli så här? Att ett liv kan förändras i några avgörande ögonblick?

Nu börjar det strax ljusna, de dukar fram frukosten och jag måste gå.

fredag 25 november 2016

Vet inte om jag gillar det här med svart fredag

Kramar isen, glömmer att det är fredag. Eller rättare sagt, det är fredag men kunde lika gärna varit måndag. Noll känsla för denna dag, trots att den rent objektivt innehåller flera mysiga grejer. Men det räcker inte till för att bryta igenom känslan av hopplöshet. Faller och faller, ingenting stoppar, tyngdkraften drar mig ner mot något som känns som slutet. Men naturligtvis är det inte slut, det är bara en känsla och känslor är oftast inte alls grundade i verkligheten. Speciellt inte de känslor som kommer upp i ångestrelaterade situationer. Därför fortsätter jag krama isen, ber om mer och pratar lite med personalen.

Sekunderna blir till minuter, isen smälter och känslorna bleknar en aning. Jag vågar fortsätta andas, djupare och djupare, och långsamt bleknar den ogripbara smärtan.

Jag har ibland väldigt svårt att acceptera hur det blev, hur livet valde en sträckning jag inte var beredd på. Sårbarheten har funnits hela tiden, men yttersta skiktet, det som alla såg, var perfektion. Nu måste jag lägga ner min energi på att läka inifrån och inte bry mig om att ärrvävnaden kommer att vara där, fullt synlig. Måste lära mig att älska både bra och dåligt, fult och fint, allt helt enkelt.

I eftermiddag ska jag återigen ha lite permission, några timmar med mannen, bara andas lite luft i stan. Gå tillsammans på gatorna, se människor, orka vara mitt i. Två timmar låter som ingenting, mitt bränsle räcker inte längre.

onsdag 23 november 2016

Yay

Kanske ska jag öka distansen? Orden separeras från tanken, handling verkställas utan prövning. Känner mig lite osäker på hur jag ska gå vidare. Skriver kloka saker i min bok, om att känslor inte kan dövas och så länge grunden för känslan är kvar blir jag inte fri från ångesten. Så luddigt det blir, men ändå glasklart för någon sekund.

Jag måste lära mig att handla emot känslorna, acceptansen är mitt jobb. Funderar helt ärligt på en tatuering...STOP OBSERVE ACCEPT LET GO...Lever jag efter det mantrat fullt ut blir det nog ganska bra till slut. Kanske blir livet inte som jag trodde eller tog för givet, kanske blir det annorlunda. Och kanske kan annorlunda till och med vara bättre.

Well well, strax gruppsamtal, fast först näringsdryck så klart. Och solen skiner. Tolka inte, acceptera ljuset och släpp taget. Och har ni tänkt på en sak? Mitt mantra fungerar även när jag får syn på något positivt. Stanna upp, öppna ögonen, acceptera och gå vidare...livet är aldrig resultatet, livet är själva förändringen mitt i allt.

(Alltså nu fick jag lite bråttom, men allt är inte perfekt, allra minst mina ord, vågar ändå trycka på Publicera.)

måndag 21 november 2016

Good and bad

Så kom helgen, hade permission från fredag eftermiddag till lördag eftermiddag. Ingenting planerat, bara hänga hemma i lugn och ro. Det blev väl ungefär så.

Stannade till vid nya saluhallen på vägen hem, var så mysigt att bara gå runt och titta. Blev verkligt överraskad över hur fint det var. Handlade lite, tog bilder, köpte fredagsbukett. Drack kaffe. Att besöka verkligheten känns både konstigt och härligt, jag tror att det är en bra strategi att ta in små bitar i taget. Och såklart väljer jag ut de mest lockande.

För övrigt höll jag mig till matplaneringen ganska bra, några saker missade men känslan var överlag positiv. Kunde känna glädjen i mig, och känslan av att klara av vanliga saker som människor gör. Hann även med ett stopp på kallbadhuset innan jag fick skjuts tillbaka till avdelningen. Där fick jag insikten i hur det här med värme och kyla hjälper mig att hantera ångest. På avdelningen används is för att bryta känslor av ångest. Inte konstigare än att man får lite is i en påse att krama. Och samma känsla infinner sig när jag bastar och sedan badar i havet. Övergången från varmt till kallt gör någonting med mig, en knuff i ryggen, en klapp på axeln, vänlig skrovlig hand mot min kind. Bra slut på permissionen alltså.

Generellt har jag svårt att hantera övergångar, från en sak till en annan, från en aktivitet till nästa. Startsträckan blir oändligt lång och jag försätter mig i så onödig stress. Tillbaka till avdelningen och jag behöver lång tid för att landa. Kanske är det inte så konstigt, och kanske får jag bara acceptera att det är så jag fungerar.

Måndag så, rivstart, vägning, frukost, gruppsamtal. Näringsdryck. Nu vila före lunchen. Andas och ge mig lite cred för att jag faktiskt står ut och tar ett steg i taget åt rätt håll.

fredag 18 november 2016

Vågskålen

"Nu krävs det att jag arbetar efter riktlinjerna. Följa schemat och bara göra, inte tänka och värdera. Plocka fram verktygen, låta dem styra. Samtal, skriva ner hur det känns, lyssna på musik, andas djupare längre ner i magen.

I eftermiddag permission, gå en sväng i stan, hänga med både man och hund. Äta mat, utmana lagom, sova i egen säng. Rimlig nivå enligt mig själv och min kontaktperson. Det ska bli så skönt att bara få andas sin egen luft, fylla den med kärlek och annat jag kan ta in."

Så skrev jag i går förmiddag, inför permissionen. Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka, titta på mig själv och försöka skaffa bättre perspektiv. Läsa orden jag skrev och fundera på hur det blev. Jag lyckades bitvis följa plan, kunde också identifiera de avsteg jag gjorde och känna en smula stolthet över det jag kunde genomföra. Ingen idé att gå in på detaljerna, men jag lär av misstagen och fokuserar på att ta vara på erfarenheterna. Måste tro att det kommer dagar där positivt väger tyngst.