fredag 31 maj 2013

Min gren

En dag på söder, promenera Götgatan fram. Sol, långsamma steg utan mål. Efter begravningen igår hade jag ett sånt behov av att bara vara med mig själv. Gå med musik i lurarna, tillåta sig att le utan att någon tar emot. Känslan av att veta exakt hur mina depåer ska fyllas på är skön. Kanske är jag ändå lite vuxen. 

Längtar lite hem också, efter kärleken och allt det andra - det vanliga. Är det inte en liten tröst att vardagen känns så? 

torsdag 30 maj 2013

Fucking myrsteg

Det minsta lilla steget för mänskligheten. Stort stort steg för mig. Rostat nono-bröd, med nono-smör. Vill bara vara fri nu, skiter i tvång, vill välja njutning. Nån som annan som är på?

onsdag 29 maj 2013

Min dag

Så sitter jag på Arlanda Express, med mitt himla noga packade handbagage. Mycket tankar, tid att reflektera. Kommer prioritera hårt, och vara snäll mot mig själv. Ska se till att leda de där tankarna i uppåtgående riktning...

tisdag 28 maj 2013

Laddar med lite pladder

Jag är inte bra på att packa, inte alls faktiskt. Vill alltid ta allt, kan inte välja. Hur farao ska jag veta vad jag vill ha på mig i morgon, övermorgon, överövermorgon? Det går bara inte, och jag hatar när kläderna inte är de som motsvarar känslan för dagen. Så att åka iväg fyra dagar med enbart handbagage, vet inte hur jag tänkte...speciellt inte som vissa av kläderna ska platsa på begravning och andra för lite stilla party.

Tre par skor måste med, ovillkorligen. Träningsskor, boots m klack, låga svarta. Två par jeans, träningskläderna, sidenskjortan (som jag redan nu känner hur kall den kommer vara mot skinnet, oskön känsla) stickad tröja, tshirts. Ingen idé att fortsätta uppräkningen, bättre att ta tag i problemet i andra änden. Det blir bara två par skor, ett par jeans, träningskläderna ja, sidenskjortan usch ja, och EN jacka. Två tshirts. Pyttenecessär. Pyttekrämer, pytteparfym. Önska mig lycka till. Jag kommer behöva det.

måndag 27 maj 2013

DAGENS



Dagens tema: Hippie, komplett med armyjacka och peacehalsband.
Dagens byxor: Jeans med flare, gamla favoriter med numera säckigare passform.
Dagens frisyr: Nyklippt, men ostylat lockig. Naturell så att säga.
Dagens kaffe: Hittills tre koppar espresso och en cappuccino.
Dagens väder: Sol, varmt, för varmt för vissa lata hundar.
Dagens iphone: Numera tömd på ca tusen bilder, och Spotify synkade genast ganska mycket musik.
Dagens middagsplan: Surkål, tyska korvar, stark senap.
Dagens humör: Bra, bara lite tveksam inför den där middagen. Korv...brukar vara ett nono för mig. Men herregud, ska man nu jobba mot demonerna får man ju börja någon gång. Så korv. Ja tack.

Jag har inget annat att leverera än detta. Inte en massa djupsinnigheter, inte en massa depp. Herregud, ibland kan man iaf vara lite glad. Kopia på ett kärt upplägg hos bl a Cecilia.

söndag 26 maj 2013

Om svart och vitt, och allt däremellan.

Det normala livet pågår runt mig, jag försöker delta. Går ömsom bra, ömsom urdåligt. Och det handlar inte om något koketterande, bara om insikter som träffar så hårt. Rakt i magen. Det är den där tröttheten som förlamar, som förtär, som färgar svart.

Jag fick en kaka från Fahlmans idag, den gav mig energi. Kanske är det här med att avstå från sockret en jävla fars. Vem bestämde att det var så jag skulle må bäst? Har aldrig varit någon junkie, börjar tro att jag gått på en myt. Fredrik Pauluns myt. För mitt träningspass på eftermiddagen efter denna kakbit var bland de mest effektiva någonsin. Jag tror jag måste kämpa mot detta dogmatiska, det tar bara kraft utan att tillföra något.

I veckan kommer jag att behöva samla ihop. Stockholm för en begravning, mycket mycket tungt. Har försökt peta in lite trevligheter också, men jag vet inte vad som kommer att överväga. Resa iväg, sorgen, snorgråt, saknaden, några kära kära vänner, mysig middag, promenader längs Riddarfjärden. Frukostcroissanterna fr Petite France. Men kvar kommer tomheten finnas, det stora hålet. Evighetshålet.

fredag 24 maj 2013

I fokus. Kärlek.

Tänker på det ofta, flera gånger om dagen. På kärleken och hur den gör skillnad, på hur den får sin växtkraft och näring och på hur vi älskar. Intensivt. Stor känsla, större än att den ryms i mitt bröst.

Vi har haft varandra i trettio år, varit gifta i tjugosju. Sagt dumma saker till varandra, men alltid givit en öppning. Har tillsammans nattvakat över febriga små barn, hjälpt varandra över tuffa pucklar i livet, skrattat mycket och alltid älskat. Packat flyttlådor, rensat, släppt in luft och ljus i mörkret och stått kvar med varandra. Alltid denna mäktiga känsla. Den man inte kan välja bort.






torsdag 23 maj 2013

21:21

Nånting är ändå lite bra. Kvällsteet till exempel. Rooibos Latte Macchiato, så mycket godare än det låter.

Minus på karmakontot

Det borde ha blivit en bra dag, tycker jag. Dagen blev skit. Verkligen skit. Dåliga tankar, dåliga val, kall vind. Enda bra var att ha kärleken på sitt hemmakontor, vilket betyder extra kramar och extra pepp. Kändes helt avgörande idag. Orkar inte ens gå in på orsaker, inte nu. Kanske sen, en annan dag med mer styrka och vilja.

onsdag 22 maj 2013

Svart

Efter att ha lyssnat på Värvetintervjun med Kristian Gidlund vill man inte gnälla mer i hela sitt liv... Herregud, min vattenfasta mascara höll inte alls vad den lovade och hundarna fick härja bäst de ville under den promenaden.

Gatan

Jag har funderat mycket på det här med tiggeri. Människorna som sitter hopknycklade på gatan, med en pappmugg framför sig, bedjande trötta ögon och grusat hopp. Slitna in på bara skinnet, med tunna sköldar för att försvara sig mot föraktet i det förbipasserande samhället. Så fort de här diskussionerna kommer upp i media lyssnar jag med en känsla av att vi i vårt lilla lyckliga hörn av världen inte vet ett enda dugg. Vi tror att vi sitter inne med alla sanningar om livet, att vi vet hur en människas själ ska räddas från att gå under. Vi är alltid så jävla bra i det här landet, tillsätter kommissioner, utreder, debatterar, stöter och blöter. Men var fan är empatin? Syns som att det alltid är där, i den svåra kärnan allting tar stopp. För vi vill ju hjälpa såklart. Men vi vill hjälpa på rätt sätt, alltså på vårt sätt. Och vi vet ju inte egentligen, så då fortsätter vi blunda när vi passerar.

Det finns krafter som vill göra tiggeri till ett brott. Då skulle det vara ett brott när min unge tappat sin plånbok och ber om hjälp med slantar för att komma hem...

Jag lyssnade för ett slag sedan på Filip och Fredriks podcast. De är rätt roliga de där gossarna, sällan seriösa men blixtrar ibland till med en sorts intelligent befrielse i sina iakttagelser. Och nu hade de funderat en stund på just gatutiggeri och kommit fram till att det kanske inte var vår sak som förbipasserande att göra en fullödig analys av de bakomliggande orsakerna. Kanske kunde det räcka att inse att det knappast är det friaste valet en människa kan göra, att sätta sig på en fransig bit kartong i 15-gradig kyla och vänta på klirret av enkronor i muggen. Även om pengarna vid dagens slut skulle gå till en flaska vin av sämsta sort, borde vi tillåta det lilla uns av frihet i just det valet.

Värdera inte valen, visa bara vägen mot empatin. Visa bara att du också är människa och kan se lidandet i vitögat. Numera lägger jag en slant, för att jag kan avvara den och för att det är den väg människan på trottoaren tvingats välja.

(Jag är verkligen inte så jäkla fin och präktig som jag låter, men det blev lättare för mig att bena upp det här med tiggeriet när jag började tänka på arbetet som det faktiskt är. Det enda utväg som gått att finna. Och som inte tål att formateras i vårt samhälle.)

måndag 20 maj 2013

Gulligast i hagen


När man möts av detta på sin runda, blir det en ganska lång paus. Finns inget sötare än pyttelammen på våren...

Allt faller

Efter behandlingen med Footnersockorna har vi kommit in i fasen man snabbt vill ha avklarad. Huden som faller av. Det är verkligen uräckligt. Och jag är en sådan som har svåra äckelkänslor av förbrukat hornämne. Tycker verkligen så illa om hår, hud och naglar som är på fel plats.

Men sen, åh då kommer de där små fossingarna vara som nykläckta. Längtar svårt, och bär strumpor dygnet runt tills dess.

Gråt lite mer va...

Men ärligt, patetiska jag. Trillar i en trappa, gråter en skvätt och bloggar dessutom om det. Ja ja, det var igår. Idag får det vara ordentlig markkontakt har jag bestämt. Kroppen känns som den förtjänar efter det där sveket, men jag jobbar på stabiliteten idag. Gick morgonrundan utan stavar för omväxlingen och för att mjuka upp utan stötar. Svängde med armarna och tänkte bålstabilitet, andades djupt och hade solen i ansiktet. Älskar de där tysta med tankar fyllda mornarna, mannen går i samma spår. Sida vid sida, bara tunna starka trådar av samhörighet, inga ord.

På vår gårdsplan står ett gammalt träd som också är en bild av samhörigheten, en kastanj som sakta sakta dör. Bland annat om det tänkte jag, på hur vår utsikt kommer att förändras. Trädet måste ner, siluetten blir annorlunda. Inget riktmärke, ingen hållpunkt för dem som ska navigera hem till oss. Men att acceptera och gå vidare i livet, det är också en lärdom även om det bara handlar om trädet. Låter det bli metaforen för dagen, lilla lilla beslutet i stora stora livet. Pusselbitarna som rubbas men når nya positioner, och se, samma liv. Magi.


söndag 19 maj 2013

Trots mitt grötätande kan jag vara den dummaste av oss alla. Till exempel idag, tassade jag omkring inne på våra oljade golv med sockor. Det hade väl varit ok om det inte var så att jag även lyckades halka i en trappa. Endast tre steg i denna trappa och jag slinter på första steget, studsar nerför och landar rakt på ryggen. Känner hur hela ryggraden med diskarna som borde vara mer elastiska kan jag säga, trycks ihop och nacken gör en fin stor knyck rakt bak. Alltså, vilka odds finns det på detta? Och svaret är såklart att de inte är speciellt höga, med hala strumpor på halt trä. En knyck ytterligare behövde varken jag, whiplashen eller diskbråcket. 

Ligger nu stilla, helt stilla på min yogamatta och svär. Dock med doftljus i massor och varm filt...


Lilla döden

Mitt bästa tips idag kan vara detta. Koka din frukostgröt som du brukar, blanda ner en sked kokosolja och sedan *trumvirvel* mosa ner en halv banan. Blanda. Det nya med detta är själva moset. Tidigare har jag skivat bananen i tunna skivor, också gott. Med kanel ovanpå, men med moset tar jag det till nya höjder.

Den som inte gillar detta, kan inte vara min kompis. Tyvärr.

lördag 18 maj 2013

Girl power

Har en vän, hon är fantastisk. Hon vågar blotta sitt inre och ger mig allt. Ärlighet, friska fläktar och en gnutta flärd. Vi ses inte ofta, men när vi ses är vi där i nuet direkt. Klickar och kopplar och drar i varandras tanketrådar. Och likadant fungerar det med våra telefonsamtal. Ofta intensiva inte så långa dialoger om allt i livet. Hur tacksam jag är över henne går inte att summera. Dessutom är jag säker på att det är reversibelt. Jag ger henne, och vi lyfter varandra. Hon var den första jag träffade genom bloggandet, tror det var 2007. Hon är inte den sista....

Klorofyllen levererar

Tvingade min man att stanna upp där i skogen och bara andas. Han gjorde det en aning motvilligt. Ingenting är bättre än just det, bara finnas till nån minut eller två under alla gröna blad. Och fylla lungorna med syre i ett jämnt flöde. 

fredag 17 maj 2013

Fredag kväll

Om det här var en blogg som var inriktad på feelgood skulle jag ge er en outfit för kvällen. Och beskrivningar om utgång, fördrinkar och sen middag på omskrivet ställe. Det här är min blogg, den handlar om mitt liv och jag lindar inte in sanningen. Det är inte alltför obekvämt, men inte ett dugg snyggt och stylat heller. Men även i mitt liv är det fredag, och vi ska ha en fin kväll:

Det finns en liten krog i närmsta by, ett schysst ställe med bra mat. Ekologiskt, närproducerat och okomplicerat tänk. Ikväll äter jag sufflé på chèvre med sallad på ramslök, och hjortfilé med sparris. Och kläderna som ingen bryr sig om, jag som lever i hundkläder eller träningskläder tar iallafall tillfället i akt att välja något annat. Jeans, prickig skjorta, armyjacka och en sjal. Boots eller så. Älskar den där känslan av att det räcker gott med hel och ren. För här där jag bor är de flesta bönder, de går i skitiga dammiga overaller och med skinnet gråmättat av damm från åkern. Ingen bryr sig så länge man håller sig till regeln "byt kläder om du ska utanför gården".

Så, nu ska hundarna få mat och ut och springa. Och jag ska rota rätt på de där kläderna...






Som alla andra - vet inte

Tänker alldeles för mycket. Lever i mina tankar och har tid till det som alla andra önskade. Jag ville tvärtom. Lite tankar, lite tid. Hade nog varit bättre. Men ingen har facit, finns bara verklighet att förhålla sig till när jag låter ögonen vila på de gröna fälten nedanför.

Jag önskar verkligen ingenting, jag vill bara bli ett med det här livet som är mitt. Följa med i vågrörelsen, botten som blir till rörelse uppåt mot en topp som följer kurvan nedåt igen. Får hela tiden påminna mig om att just så ser det ut. Ingenting är bättre än annat, jag är summan av hela vågen och summan av alla vågor. Och samtidigt mindre en en tusendel av ett sandkorn i Sahara.

Religion har aldrig varit för mig, att snäva in människors sinnen, klä dem i tröjor av tvång ger inte mig någon tröst. Jag vill styra min egen fria ande och ge den luften som krävs vilket med all säkerhet inte är att välja den enklaste vägen. Kanske är min obegränsade tid ett villkor för att kunna flyga så högt. Jag vet inte. Eller så tänker de flesta som jag utan att nödvändigtvis behöva formulera det i text. Men ärligt, hur ofta pratar vi om vår existen? Är det lyxen för oss som redan har allt annat, eller är det villkoret för att kunna sträva oavsett målet?

torsdag 16 maj 2013

Naturen

Upplösningen är ju tyvärr ganska kass...
Om man inte har en fruktsallad kan man alltid meditera över naturen. Åkte till en av de bästa platserna idag, Körsbärsdalen. Bäckar, raviner, körsbärsträd i blom och smärtsamt vackert. Herman hängde med, badade lite i det iskalla vattnet och skällde på kor. Men var mest av allt söt...


Meditation över en fruktsallad

Verkar väl lite dumt kanske att summera det hittills bästa idag. Dagen har ju ganska nyss börjat. Men här i huset är vi tidiga. Hundpromenad 5.30 och så frukosten. Man är iallfall på någon sorts bana då, och tänker på att koka ägg, göra gröt, te och så idag började jag ganska planlöst skära frukt. Grapefrukt, melon och aprikoser. Lade upp det på en tallrik och fy fasen vad fint det blev.

onsdag 15 maj 2013

Förr i tiden, i ett annat bloggliv


Jag bodde i ett hus med hiss, tog alltid en dagens outfit där. Spärrade hissdörren på min våning och stod där och grejade med en old school-kamera. Grannarna blev sura...Nu är allt enklare, fast jag har ingen hiss längre. Sällan det finns i de där gamla gårdarna i Skåne.

Mitt liv är nog ganska ospännande egentligen, det handlar så mycket om hundarna och mitt kaffe. Och så kampen, den där varjedagskampen som pågår varje minut och som jag krigar för att vinna över.

Dagens outfit iallafall: orange tshirt, jeansskjorta och mannens linnesjal.

tisdag 14 maj 2013

Dagens

Hittills idag:
Tränat lugnt.
Yogat, eller mer somnat på yogamattan.
Grejat med hundarna.
Och glott på den där asken med sockor som ska göra fötterna mjuka.
Ikväll smäller det. Eventuellt.

Nu en liten bonuspromenad med vilddjuren i solen, och därefter...

Kvällen:
Omelett med rökt lax, toppad med gräslök och massor av grönt.
De där strumporna
Hockeyn (Sverige-Danmark?), inbillar mig alltid att jag ska bli fångad av ett drama. Blir alltid besviken.

Känslan:
Bättre plattform för smärtlindring.
Acceptansen, som gör stegen lättare.
Nuet är värdefullt.

UPPDATERING:
Hockey suger på riktigt. No drama whatsoever. Nu fina dokumentären om Bengt Lagerkvist.





Gröten har hunnit kallna, men jag ska äta den ändå


...måste boosta mig med det som är bra. Har kokosolja i, bananskivor ovanpå och så kanel. Den är kall nu, bananskivorna har krullat sig i kanterna och kanelen har mörknat. Det går så långsamt, men jag har kaffet till hjälp och tar allt. Sked för sked. Krafterna ska komma tillbaka.

Det regnar ute, ljusen är tända och fröna gror. Den viljan som finns där i jorden, den ska jag skapa mig en inre bild av. Ur mörkret ska all kraft hämtas. Och tiden ska få gå. Bara gå gå gå, och jag ska skärpa till konturerna av mitt liv.

Det finns de som tror att man tar sin lilla diagnos som ett gosedjur under armen, bär det med sig för trygghets skull. DET ÄR INTE SÅ DET FUNKAR FÖR MIG. Okej, jag har en skada men jag slåss. Citerade igår några symtom, det kommer inte hända varje dag. Jag brukar valla in mitt friska jag, kärnan ska skyddas från det som påminner om traumat. Inte förtränga, mer acceptera utan att värdera. Jag krigar tills jag stupar och reser mig igen, har fler liv än nio och ska kämpa för att ljuset ska segra över mörkret.

måndag 13 maj 2013

Dålig stämning

Måndag idag. Finns de som önskar att de hade tid. Lediga hela veckan. Fri tid, kunna disponera över sitt eget liv. Ibland tänker jag att det jag har är avundsvärt, på ett sätt visst. Tid. Jag har massor. Men vad betyder tid utan kraft? Antagligen ingenting. Tiden blir inget mer än sekunder till minuter till timmar, i en fåtölj eller möjligen på en yogamatta. När den insikten kommer till mig blir det svart. Ett fritt fall utan dämpning och jag borde ju inte ens bli förvånad. Har levt i detta i femton år. 

"Smärta 24/7, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, störd finmotorik, dålig balans, tinnitus, migrän, yrsel, svaghet i muskulaturen, stelhet."

Kan jag lösa detta? Har jag strategier? Hjälper kärlek?

Ja det finns lösningar, hoppet är aldrig borta. Strategierna är bara så jäkla svåra att hitta till mitt i mörkret. Och kärleken då, den smörjer upp mitt maskineri och ger lite hopp i horisonten. Men trots allt detta blir jag så besviken - mest på mig själv - att jag inte kommer ihåg. Minns dipparna som kommer av trötthet, minns svårigheten att ta tag i verktygen och hur jag glömmer att identifiera mönstren.

Så tänk lite så, att tiden inte är allt. En människa behöver stimulera alla sina sinnen, inte alltid besitter hon förmågan att se den blå himlen mellan molnen. Idag tappade jag lite av verktygen, nu måste jag samla ihop och ge mig själv acceptansen.


söndag 12 maj 2013

Planen för dagen


Känner mig bisarrt upprymd av två anledningar. Ena är att jag tänker baka bröd. Inget hipstrigt surdeg, utan ett gammalt beprövat recept fr Annas mat. Enkelt, klibbig deg förvisso men gott och jag adderar extra frön. Typ solros, sesam och sånt. Och brödet ska ätas ihop med anledning nummer två till det goda humöret. Har hittat nässlor i skogen, späda små skott som jag ska smyga upp och plocka i eftermiddag. Aldrig har den tanken slagit mig förr, men så igår poppade den upp. Skogen ger ju allt för tusan. Bara att ta för sig. Stillhet, dofter och mat. Tillsammans med mitt och yngste sonens matbudgetprojekt gifter det sig bra.

Projektet så, vi fick en impuls. Hade bestämt oss för att inte äta middag på lokal innan vi åker på semester, men så hittade han ett ställe han var så sugen på att testa. Och nu har vi en plan som ser ut som att ju duktigare vi är på att äta billigt hemma, desto snabbare kan vi besöka det där stället. Pedagogik och ekonomi tillsammans, hans kreativa tänkande kring mat får näring och vi blir alla medvetna om hur mycket vi kan påverka.

lördag 11 maj 2013

Lalala

Vissa dagar är perfekta. Innehåller mer än vad man kan hoppas. Kaffet, solen, kärleken. Och tid för reflektion.

Vi flanerade på stadsgator, dröjde med stegen och fäste blicken på det som fångade oss. Ni vet de där detaljerna som sticker ut, ett vackert trappräcke, färgen på en bit av himlen, ett hår som fladdrar i vinden. Det man alltid missar i stress, idag fanns inget sånt. Hela mitt sinne absorberade stämningen och lämnade kvar känslan av att ha levt och tagit tillvara, den här dagen blev en skatt. Så tacksam.



fredag 10 maj 2013

10 maj




Det går att vara barfota i skorna idag. Gamla loafers köpta second hand, med vita fötter. Kallar gärna färgen alabaster, tycker det låter lite fint. Som att det fanns en tanke bakom...

torsdag 9 maj 2013

Mönster


Jag bakar aldrig. Utom när jag bakar nöttoppar som är mannens favvokaka. Enklast i världen att göra, smidiga att frysa in och tja goda antar jag. Bäst ändå är lilla assietten från Indiskas samarbete med Jade Jagger. Den vårdar jag som min lilla bäbi...

Carpe fucking diem


De där dagarna när de som jobbar är lediga, det är de dagarna jag ibland kan känna mig bestulen på. I min kalender finns ingen distinktion mellan rött och svart, allt består av timmar att leva eller timmar att ta sig igenom. Låter det mörkt? Mörkret finns visst ibland i mig, men ofta har jag hjälp av mina strategier. Handlar så mycket om att se ögonblicket jag är i, om stunden jag omger mig med.

Finaste promenaden i morse, med mannen och hundarna. Sol, fält i grönska, och så svalkande skogen. Vi pratade om livet och hur ett sorts paradis kan se ut. Ungefär just där vi är nu. Mitt i lyckan trots allt.

onsdag 8 maj 2013

Kvällskaffet 22.19

Bland det mesigaste jag vet är att inte kunna dricka kaffe efter klockan typ tre på eftermiddagen. Då är man diskad enligt mitt sätt att se på tillvaron. Och jag skämtar inte. Ett dugg. 

Vi pratar om den där ofriheten

Våra kroppar, alltid det där fokuset på kvinnokroppen. Materian, siffran på vår massa. Och irritationen. Vi borde kommit så långt, vi borde släppt loss, vi borde vara i total otyglad frihet kring detta. Men vägen att gå är så slingrig, så full av gropar och svår att följa.

Jag är arg på att det är så här, vill inte acceptera att jag tycker smalt är finare än tjockt, vill inte ens erkänna det för mig själv. Förnekelsen är total. Samtidigt, den där hälsoaspekten. Lagom är väl bäst, och kärlen ska vara fina och spänstiga. Men kroppen behöver också. Fett, protein, kolhydraterna och you name it - alla de där bra att ha-ämnena för uppbyggnad och försvar. Så inte fan borde det vara så komplicerat, eller?

Mitt alldeles eget dilemma är drogen. Den som handlar om endorfinerna som frigörs i kroppen av att träna. Hård fysisk aktivitet, dunkande puls och uttänjda gränser. Konsekvensen i mitt resonemang haltar väl en aning, men smärtan gör mig låg. Och endorfinerna höjer humöret, alltså tränar jag. Är det ett försvar för min kropp som blivit rätt senig av detta? Eller är det bara en enklare förklaringsmodell för att rättfärdiga ett missbruk som inte syns?

Och den där smärtan då, det där kroniska syndromet? Jag har skrivit om den förut, jag ska göra det snart igen. Och trots allt anser jag nog att endorfiner för att tygla den är skonsammare än mina morfinderivat. Dock, vad man än anser är kroppen inte fri och knappt heller själen.


tisdag 7 maj 2013

Sommar

Jag har några lådor med sånt jag bara använder på sommaren. Där finns mina skatter. Och finast av alla är de där byxorna. Chinos med femton år på nacken, tvättade hundratals gånger, trådslitna, blekta och jag drar på dem med en känsla av att komma hem. Jag säger hej till de silkemjuka och tänker att kärlek mycket väl kan vara av tyg. Och inte ha ett enda dugg att göra med mode.

Suget jag förträngde

Orden ville mer än jag, tankarna behövde luften. Så jag gör ett försök, utan förpliktelser och utan tvång.