söndag 30 juni 2013

Det passar bra med "blir aldrig som man tänkt sig"

Skulle ju bryta mig loss, göra min egen grej. Ibland blir det dock inte som man tänkt. Ibland blir det istället så att alla ska med i bilen, inklusive alla hundar, men att det blir helt ok ändå.

Vaknade i morse och längtade efter lite ensamhet, tänkte att jag skulle dra iväg och springa på ett annat ställe än hemmavid. Där det finns fina anlagda spår, olika slingor och mjukt underlag, med utegym och barrskog. Jag var peppad på hårt pass, ensamtid och fritt tankeflöde.

Mmm jag vet inte om det är ok att säga det, men när alla är hemma och ska bara vara blir det lätt lite mycket. För mycket. Kontrasten mellan vardagen jag äger och detta blir för stor, och jag är så dålig på att hantera det. Surr i huvudet, tankar blir till fragment av något jag en gång var i. Och hjärnan som inte ens i vanliga fall äger sin rätta kapacitet känns som en liten multen frukt. Skrumpet äppelskrutt.

Så åkte vi iväg allihopa, en skulle styrketräna, två skulle gå hundpromenad, två skulle springa. Koppel, hundgodisar, vattenflaskor, bajspåsar, hörlurar till allas iphonar. Försökte fokusera på känslan jag vaknade med, umgås med mig själv. Svårt mycket svårt, när tre ganska vuxna barn hackar om hur trångt det är i baksätet (en jeep herregud, modell större) och vill ha högre ljud alternativt inget ljud alternativt annat ljud. Stora barn, stora världsliga bekymmer - sannare blir det inte. Glad att mannen bredvid mig behöll sitt vanliga lugn.

När jag slungas hit och dit, när ljuden tränger sig på och kommer för nära blir jag så påtagligt påmind om mina svårigheter att handskas med livet. Från toppen till botten tar det mig kanske tjugo sekunder att  falla. Samma sträcka åt andra hållet behöver oceaner av tid. Och även om hänsyn och förståelse är invävt i vår familjs struktur räcker det inte för min kantstötta figur. Vill inte be om mer, jag måste skapa mina egna strategier. Minns så väl när min doktor för första gången frågade om vilka copingstrategier jag hade. Det var en fråga jag aldrig aldrig trott jag skulle behöva svara på. Jag fattade inte vad hon ville. Men jag behövde de där svaren. Nu efter femton år vet jag, skrivande är en mycket bra hjälp. Fysisk aktivitet likaså, och viktigast av allt - acceptans.

Vi kom fram till Sandskogen, jag lämnade dem alla bakom mig. Gjorde mitt och gjorde det bra. Valde spår och började springa, lyssnade på Sommar med Kristian Gidlund och han fick mig att glömma både tid och rum. Så klart sprang jag fel. Hur fan kan en människa springa vilse längs en snitslad bana? Jag följde grönt tills jag insåg att jag sprungit fel och befann mig springa spåret baklänges. Pressade mig lagom, tänkte bålstabilitet och hållning i en dryg mil.

Så kan det gå tänker jag, det blev bra ändå på sitt eget vis. Med sprakande brasa och doften av nystekta köttbullar är det lätt att fixa den där acceptansen.



30 juni 2013

Idag bryter jag mig loss en aning, delegerar hundpromenaderna till barnen. Kanske berättar jag sen om detaljerna.

(å så dålig jag är på cliff-hangers)

fredag 28 juni 2013

Kärleksfull vänlighet

Som idag, helt vanlig fredag. Helt vanlig och bra, med sol och regn och allt därimellan. Den där meditationen jag gjorde i morse, tror jag har skrivit om den förr. Kärleksfull vänlighet. Jag manar fram bilden av den känslan i form av fyra ord. Kärlek, hälsa, hopp och nåd.

Det finns några människor jag försöker föra över dessa begrepp på extra mycket. Sådana som det skulle underlätta om jag kunde ha en större acceptans inför. Under en tid har jag jobbat extra hårt för det, och jag tror att jag håller på att nå dit in i den känslan. Skulle vara så fri då, skulle kunna vara i kretsen av dessa människor utan att döma och utan att känna annat än närhet till medmänniskor.

För hur svårt är det inte? Behöver inte älska, men behöver kunna acceptera. Hur klarar ni andra det? Jag är så nyfiken...och jag strävar.

torsdag 27 juni 2013

Att andas det förbjudna och det vanliga

Sov gott, vaknade pigg, tränade ett pass. Jag är lite manisk med detta, MEN jag äter för att klara det. Och det går ok. Har märkt att jag behöver stunderna där jag är i ett vakuum, med svetten rinnande på ryggen och tankarna i ett fritt flöde. Kroppen hård på muskler, men mjuk i lederna. Smärta, men jag är där och kan vara kvar. Klappar mig på axeln och tänker att jag är bra idag. Visst måste man få tänka så? Att man är nöjd med sitt eget jobb, att ens strävan räcker?

Himlen är lite grå idag, inget regn bara vanlig svensk sommar. Ska gå ut med hundarna, åka till jordgubbsmannen för de godaste bären och sen vet jag inte. Älska det här livet, bara vara och inte behöva mer. Ska jag försöka.

(tror att den här bloggen kommer handla rätt mycket om detta framöver, kampen mellan svårt och lätt)

onsdag 26 juni 2013

Sillcravings

Konstigast av allt var ändå en maträtt jag testade i Colmar, i Alsace. På midsommardagen. Så himla konstigt bara, på en skapligt flott restaurang. Potatis i klyftor, en bit münsterost, en skål med något som smakade gräddfil, en hög med gräslök och sedan inget mer. Det smakade ganska exakt som potatis, gräslök och gräddfil, men man saknade sillen ganska mycket. Och tur var det att jag fått världens godaste sallad till förrätt, med inte så politiskt korrekta gambas grillade med chili.

Tillbaka


Hemma igen. Smaka på det. Och erkänn att det däri ligger trygghet och igenkänning. Som att kura ihop sig i en liten ask med bomull, efter en två veckors vandring längs vackra och lite taggiga stigar. (Nåja, slut på poesin.)

Om jag ska summera lite snabbt ligger det i min ouppackade väska ännu en zebramönstrad t-shirt, två par nya Les Tropeziennes-sandaler, tre nya nagellack. Rött. Orange. Azurblått. I vinkylen ett gäng flaskor rosé. Och på armar och ben lite försiktig bränna, av den sort det blir när man solar med spf 50. Det har nog varit min största utmaning, att inte sola. Jag har älskat sol, har legat längst och bara njutit men det här året blev det annorlunda. Nya riktlinjer. Som jag följt. Smörjt och inte pressat, korta stunder bara och sedan in i skuggan. Mognare lugnare och lite blekare.

Det har varit dagar med massor av kärlek och familj, mycket kaffe, fina stunder och nya insikter.


tisdag 11 juni 2013

Det kom nåt emellan. Semester. Paus i tankeverksamheten, instagrammar istället. Bilder kräver så lite så lite...

måndag 10 juni 2013

Måndagsexemplaret

Idag har jag måsten och samtal som ska ringas. Och stressen...patetiska människa.

Istället skriver jag en dagens:
Outfit: träningstights, topp, barfota (än så länge)
Humör: botten, vet inte varför men anar stresspåverkan o alla lösa trådar i planeringen. Är det något jag hatar så är det just lösa trådar. Little Miss Rigid - om jag fortfarande var en miss alltså.
Väder: Sol, sol, sol. Gräsmattorna vill ha något annat.
Känsla: Den jag vill ha heter panta rei. Allt flyter. Hoppas jag når dit innan kvällen, att hänga med utan dömande, och bara vara del i förändringen.
Tjatet: På SAS om en flygbiljett, tredje gången och nu tror jag hoppas jag att den är rätt.
Bra ändå: Health club på ett hotell, det gjorde mig iallafall lite peppad.

söndag 9 juni 2013

Söndag

Vilodagen, jag smakar på det. Jag vilar gärna, idag och alla andra dagar. Min kropp talar till mig och säger stopp. Vila. Lugn. Jag hakar på, läser en bok, gör müsli och inget mer. Inget dåligt samvete, inget jämförande med andra, bara andas och vara och ha lite tråkigt.


lördag 8 juni 2013

Lämna oket vid vägkanten - det svåraste jag vet.

Å vad jag skulle vilja vara flexibel. Skulle vilja kunna rycka på axlarna och tänka att allt ordnar sig. Skulle vilja se möjligheterna istället för begränsningarna. Skulle vilja förhålla mig i fritt fall till saker jag ändå inte kan påverka. Kan inte det, klarar inte, bryter ihop av ändrade planer och vill bara skala av mitt liv till att bestå av ett köksbord, hundar och en utsikt. Och kärlek.

Alla dessa parametrar, alla faktorer som ska spela in och viljorna som ska jämkas. Orkar inte ens utveckla, orkar bara meddela att min man är underbar. Han klappar mig på kinden och säger att han fixar detta, att det kommer att lösa sig på det bästa sättet och att jag kan släppa taget. 

fredag 7 juni 2013

Det tar sig, det tar sig. Nu är jag bara arg.

Prenumererar - oklart varför - på Amelia för två ynka biocheckar. Amelia är en skittidning, rakt igenom från pärm till pärm. På omslaget något om en drickajuicerdiet som ska få mig att tappa 3 kg på en vecka. Hela jag skriker nej. Hur ser målgruppen ut, det skulle jag vilja veta. Skicka mig bara biocheckarna...och låt mig vara. Varför går jag på säljsnacket, jag typ badar ju i biobiljetter. Sedan jag gick in i dörren på Malmöbiografen spräckte näsan och fick 30 friplåtar, borde jag inte vara så het på att får två till. Men. Jag erinrar mig att jag även gått på en prenumeration av Topphälsa, för samma bonus. Säkert även den dyngdålig...

Vad som krävs

Undrar lite över det här med sinnesstämning. Kanske är det en lyx som bara den med tiden på sin sida kan tillåta sig. Kanske borde fler söka sin inre röst. Eller borde jag möjligen inte vara så jäkla fixerad vid hur allt känns. Vet inte, känner mig inte på topp och orsaken har jag ingen aning om. En tomhet som inte fylls på av alla dessa kaffekoppar och alla dessa timmar på yogamattan.

Vi har en liten ritual, mannen och jag. Kram som varar minst sex sekunder. Ingenting med sex, bara beröring, varje morgon innan han åker till jobbet. Den fyller mig med värme, kärlek och möjlighet att vända tomhet till hopp.

Vet inte om jag skrivit om detta tidigare, men jag utövar en sorts meditation som kallas kärleksfull vänlighet. Den bygger på att ha några enkla ledord - begrepp som jag flyttar mellan mig själv, någon nära och människor i ett mer utvidgat begrepp. Vilka ord du väljer att använda bestämmer du själv, det måste vara ord du känner starkt för och vilka bär ett för dig viktigt innehåll. Mina ord; kärlek, hälsa, hopp och nåd står för tryggheten och empatin. För närheten och för möjligheten att ständigt utvecklas. De första är inte svåra att omfatta. Men hopp, för mig står det för att det alltid finns öppningar att hitta min väg framåt, att jag kan finna om jag söker ihärdigt. Snårigt ja, men med rivmärkena på benen av vassa taggar skärper sinnet sig. Livet är ingen snitslad bana. Nåden är tätt förknippat med detta, för inte varje dag finner jag rätt. Men försöka duger, att pausa och känna att jag sökt tillräckligt bra. Det är nåd för mig.

Så ja, jag har ju en hel låda full med verktyg. Går ingen nöd på mig, men ibland behöver jag formulera i skrift hur det ser ut. Mitt liv. Genom kontrasten av det svarta på vitt hittar jag lite extra styrka att öppna lådan.

torsdag 6 juni 2013

Två dagar är ingenting - jag kräver sju

Idag skulle jag egentligen åkt på en tre dagars yogaretreat. Klivit upp klockan fyra på morgonen, gjort en shamansk resa, ätit vegomat och varit i detta några dagar. Men. Jag sade stopp, jag känner min kropp. Stress kan binda upp mina tankar som söndertrasade spindelnät, klibba fast i det sunda och sänka hela min person. Så jag lämnade återbud. Trots att jag längtat som en tok.

I min värld kan jag inte förhålla mig till tid som rusar på ett normalt vis. Måste ge mig pauser, att vila i och återhämta energi. Smärta slukar allt. Hade jag kunnat få det efter retreaten hade det varit en helt underbar sak. Men två dagar efter är det dags för semester. Packa, förbereda, resa iväg. Blir också fint med rätt förtecken, och några extra lugna dagar innan.

Det är faktiskt skönt att  kunna göra de obekväma valen. Inte att göra någon besviken för att inte orken räcker, men för att jag kan stå upp och förklara, våga säga sanningen om hur just den här personen klarar av sin vardag. Under några år har jag medvetet valt dem som jag vet har insikt, för dem har jag övat på att säga sanningen. Och nu kan jag se resultatet. Vågar mer, tar plats även i det skarpaste strålkastarljuset med rak rygg.

Jag kan verkligen vila i det här beslutet, och jag vet ju att allt är möjligt med tiden.

onsdag 5 juni 2013

Och en annan grej


Dagens väder: Först superdimmigt, nu sol.
Dagens insikt: För kallt att enbart sova med lakan. Måste peta i duntäcket i påslakanet ikväll. Jobbig grej.
Dagens humör: Glad, men med gåshud.
Dagens mys: Liten tax i knäet vid frukosten.
Dagens shopping: Räkor till kvällens pasta. Och persilja.
Dagens smak: Chili, den som ungen fick med sig från sitt handelsträdgårdsjobb. Så stark att man tappar andan bara av att hacka den. Häftig känsla. Kommer hotta upp vår pasta rejält.




Don't worry be happy


Så vad gör ni på nationaldagen? Känner mig inte hundra procent hemma i detta firande. Något krystat och osvenskt över det hela, plus att kungafamiljen spelar en oklart stor roll i flaggviftandet. Jag gillar mitt land utan tvekan, men jag det jag gillar har inte speciellt mycket med blått och gult och kungen att göra. Eventuellt kunde hela den familjen sättas lite inom parentes. Demokratin däremot är grunden; frihet i tanken, möjligheten att uttrycka sig utan rädsla. Viktigast i världen ju, för alla människor i alla länder.

Vi hade en flaggstång, hissade flaggan ytterst sporadiskt. Alltid för sent, och halade den långt långt efter solens nedgång. Stormen knäckte stången förra våren, vi grät inte alls faktiskt.

Men i morgon då. Vi måste klippa gräsmattor, verkligen måste. Sen inget mer. Tänker göra kall inkokt lax, det har jag varit sugen på länge. Med dill, gurka och färsk potatis. Och jordgubbar. Mitt svenskaste...

tisdag 4 juni 2013

Make up remover

Den tog slut igår. Och orka åka ner till byn bara för att handla ny. Idag blir således en dag utan smink, vilket inte kommer att ge upphov till några reaktioner överhuvudtaget. Ska vara hemma, tänkte först skriva "bara vara hemma" men jag vet ju att det inte är bara. Det är det bästa.

Finns nog de som tycker det verkar händelselöst och fattigt, för mig är det tvärtom. Allt händer här. I mina yttre och inre rum. Det skördas vall på fälten runt om, gladorna flyger i giriga lovar och spanar efter åkersork. På vägen dundrar traktorerna med fyllda släp upp till storbonden, och mannen med sina hästar har släppt dem på sommarbete i vår hage. Så ja, allt händer. Och jag har tid att tänka på hela stora livet...min verkliga lyx.

måndag 3 juni 2013

Köksbordet


När måndagen kommer och de åker iväg till sitt, både mannen och sonen. Då blir jag kvar rätt länge där vid köksbordet. Dricker teet och växlar sen över på kaffespåret tittar ut över fälten och tänker inte speciellt djupa tankar.

Om resan som kommer snart, nästa vecka åker jag iväg. Skriva packlista har jag aldrig ägnat mig åt, tänker lite att kanske det vore smart. Ha ett dokument att hålla sig till, hålla fast vid och inte sväva iväg ifrån. Fast jag vet inte, tänka ut outfits är inte för mig. Bikini, baddräkt, träningskläder, några klänningar. Sandaler, träningsskor, necessären med solkrämer. Vi får se.

Lite djupare tänker jag om energi. Jag behöver jobba med det. Att få i mig ordentliga grejer, som ger mig ork och som ger kroppen tillfälle till återhämtning. Har svikit lite här, har dragit ner, har plockat bort. DET ÄR SLUT MED DET NU. Orkar inte utveckla i detalj, men jag kan iallafall säga så mycket som att när man tränar mycket får man lyckorus, man vill göra det igen och igen och igen. Och näringsintaget hinner inte med, iallafall inte för mig. DET ÄR DÄRFÖR JAG SÄGER STOPP. Träna får jag men jag måste ha ett medvetet tänk kring balans och energinivå. Inga konstiga dieter, inga märkliga pulver, inget gojsande med kvarg. Vanliga grejer, ekologiskt, bra fetter. Och äta efterrätter. Äta ost. Äta kaka.

Det här med energi, tänker inte döma inte fördöma, alla får köra sitt race. Det viktiga är att må bra, en kropp som mår bra är fint. En kropp som fungerar och levererar och som orkar bära livets bördor. Det är den kroppen jag vill ha, det är det ansvaret jag ska ta.

lördag 1 juni 2013

Sammanfattat

Tåget hem, med kaffe frukt och en liten grön boll. Typ chokladboll fast fast snäppet nyttigare, möjligen. Tidning, bok, musik. Fyra timmar. Jag älskar de där resorna, så mycket mysigare än flyget. 

Och sen hemma, hundarna kommer att vara hysteriskt glada i en halvtimme. Gråta hundglädjetårar, kissa på golvet i upphetsningen och hämta skor för att visa sig duktiga. Då släpper jag bara allt. Väskorna i en hög och jag sätter mig på golvet, de gladaste varelserna jag vet vill vara så nära det går. Att de är i nuet är deras värdefullaste egenskap. Glömmer allt tråkigt och ger sig fullständigt hän. Så skulle jag gärna vilja vara lite mer.

Har beställt mat också. Grillmiddag. Kyckling, tsatziki, sallad. Tror jag kommer somna både mätt och trött ikväll, och tacksam.