onsdag 31 juli 2013

On my own, with love

Alltså. Lämnat föräldrarna vid tåget, satt kids på städuppdrag. Och jag då? Sitter med mysigaste sällskapet Herman på bryggorna i Västra hamnen. Bara är typ. Kollar på folk, tänker. Och pratar med mannen i telefon. Vi har den där konversationen varje dag, saknar och längtar tills vi ses på kvällen. Fattar inte vad 27 år som gifta gjort med oss. Härligt, märkligt och helt fantastiskt.

måndag 29 juli 2013

Alla klara, white and shiny

När jag inte funderar på livet och min plats i tillvaron styr jag upp lite måleri. Vi har massor av fönster i våra längor. De var från början bara oljade, sen gulnade och sist bara jävligt fula och trista. Ett av de första saker vi bestämde när vi flyttade hit var att måla vitt, ljusa upp och skapa mer rymd i de gamla skånelängorna. Av olika anledningar blev det andra projekt som prioriterades. Värmesystem, nya badrum, gästutrymmen osv osv. Fanns helt enkelt massor att ta hand om. Och fönstren, ja de var ändå bara fönster som gick att se ut genom och öppna. Kosmetiska grejer kommer alltid sist, så resonerade vi. Sen blev köket klart, golven slipade, dörrar utbytta och altaner byggda. Men fönstren, de hängde liksom kvar i sitt ursprungliga skick. Tills i år. Skillnaden, skillnaden mina vänner. Går inte att beskriva...

söndag 28 juli 2013

Bättre

Full kontroll idag, när tankarna får egen plats är jag nöjd. Att inte alltid önska sällskap är en sån där egenskap som man inte skriver i sitt cv. Men jag behöver bara stå till svars för mig själv, och jag erkänner; älskar ensamhet. En hel dag i tystnad, drömmer en smula om det nu. 

Men det är ju så dubbelt detta. Älskar mina finaste ungar, älskar att de vill vara med oss. Och mina föräldrar, de sitter och läser i skuggan. Diskuterar något ur tidningen, äter fil till lunch. Kravlösa.

Planen för dagen, jag har plockat upp den. Skalat av lite intryck, skapat min luft. Nu ska jag grilla hamburgare...

lördag 27 juli 2013

De där dagarna

när man vaknar och allt är bara fel fel fel. I morse kände jag mig som fem år. Arg, håret rakt upp, ingenting i mitt liv värt att leva för. Hur man tacklar sånt? Man äter frukost. Rutin, rutin och åter rutin. Går i skogen med hundarna, tränar, duschar, tar scrub. Följer vanan, och vaggas sakta in i tryggheten. Kommer ner på jorden, äter yoghurt, tar med föräldrarna på Österlensutflykt.

Jag blir så trött på mig själv ibland, att det stora behovet av egentid ensamtid reflektion alltid slår mig med full kraft. Är inte den som kan vara social tjugofyra timmar per dygn, sju dagar i veckan. Och det kommer inte som en nyhet, jag vet det så väl, min man vet, mina kids också. I grunden ser jag det som en defekt. Är det en defekt? Antagligen inte, en svaghet en weak spot att ständigt förtränga tills allt trillar över mig med full kraft.

Köpte fisk i Kåseberga, såg på skärmflygarna, kände doften av tången. Landade och körde hem till en perfekt glöd på grillen. Allt går att laga, även mitt humör. Fänkål, squash, potatis i citron och olja på grillen. Lax. Sås på örter, creme fraiche och majonäs.

I morgon ska jag bara vara, verkligen bara. Plus fika med en vän. Plan A.

torsdag 25 juli 2013

Men yes


Gick upp tidigt, sprang längre än jag någonsin gjort. Bra där. Men ännu bättre var frukosten. Två ägg, kaffe, vetegräsjuice, grapefrukt. Plus keso med hallon och kanel. Bra gjort för en som tappat lite greppet om vad man bör äta.

Och löpningen då. Väldigt mycket uppförsbacke, den längsta är tre kilometer uppför hela Romeleåsen. Den mördar all kraft och stil i löpsteget. Tänker att jag antagligen ser ut som en liten sköldpadda kravlande uppför backen. Men skit samma, jag segar mig uppåt och når toppen. Svänger in på liten grusväg med både uppåt och neråt. På väg hemåt. Men jag har föresatt mig att se bortom horisonten idag, springer alltså förbi vår gård och tar ett varv på det som vi kallar lilla rundan. Adderar två och en halv kilometer till och avslutar med en uppförsbacke på sju hundra meter. Punkt slut. En komma två mil. Tolv kilometer.

Är sjukt stolt, och omåttligt nöjd. Har aldrig varit en joggingperson, om nu sådana existerar. Har gått och gått, med stavar och utan och kört crosstrainer och styrka. Nu springer jag allt vad jag orkar, men försöker ha balans mellan input och output. Äter så mycket det går bara, och hoppas att det räcker.

Oh well, mycket fokus på den enda huvudpersonen här. Mig själv. Men just idag tillåter jag mig detta fokus, fram till lunch ungefär innan jag åker och hämtar mina föräldrar vid tåget.

onsdag 24 juli 2013

Relation


Idag grät jag en skvätt, det var så fint att se dottern och pappan kramas. Ett ögonblick jag ville frysa.

måndag 22 juli 2013

Högtryck

Alltså denna hetta. Man får väl inte klaga på det, men jag tycker lite synd om dem som inte orkar. Som hundarna till exempel. De ligger och flämtandas under buskarna, krafsar i marken för att nå svalare fuktigare jord. Tröstlöst utan att förstå orsakssambanden. Tar ner dem till havet då och då, vattnet är fortfarande iskallt. Eller till dammarna.

Vi bor i ett stenhus, jag dricker kopiösa mängder mineralvatten och kan inte äta det som är varmt. Fil, yoghurt, frukt får räcka. På kvällen sallad. Ganska små problem i vår värld. Men det tar min energi, att tänka på och vara i.




fredag 19 juli 2013

Tacksam

Den här dagen som gick så fort. Hann med ärenden, hundpromenad, handla, grilla fisk. Allt kändes iallafall ok, inte mer. Tills jag snörde på mig skorna och sprang. Är någonting med detta, känna kroppen i steget som bär, känna hur jag kan pressa mig lite lite till och ha tillit till min förmåga. Är så omåttligt stolt över detta, och så jäkla glad över att den här kroppen med all smärta ändå orkar ge lite till i alla branta backar. Tror på riktigt att detta sätt att hantera stress och smärta är det allra bästa. 


torsdag 18 juli 2013

Medges

Jag erkänner, jag bloggar astråkigt dessa dagar. Kan eventuellt bero på att mitt huvud är fullt av hundbestyr, barn som är hemma över sommaren, föräldrar som är på ingång och stekhetta. Det jag är allra mest beroende av är egentid, nu finns ingen. Därav noll tankeverksamhet. Bästa fristaden dock, stranden. Jag drar dit nu.

måndag 15 juli 2013

Äntligen hemma

Vi fick positiva besked idag. Hemgång med restriktioner. Inga promenader, ingen lek. Bara mat, vatten, medicin och sömn. Imorrn tillbaka för nya undersökningar, stödja på höger bakben går icke. Men det viktigaste, hon är hemma med oss och hon vill vara nära nära...

Medan allt rullar på

Nicko fortfarande kvar på djursjukhuset. Hade hört så mycket negativt om Malmö djursjukhus innan, har nu enbart positiva saker att säga; empatiska kloka engagerade människor ringer och meddelar status flera gånger om dagen. Värt varenda krona.

Men det vanliga livet löper parallellt. Fönster målas, förberedelser för en födelsedag, löprundor. Maten, all jäkla mat som måste handlas hela tiden. Suckar lite tyst, själv skulle jag kunna äta joghurt och ägg plus frukt. Hemgjord müsli. Nötter. Gör av med lite energi också på att curla yngsta sonen, letar boende i Grythyttan åt honom. Sista ungen, född till kock. Eller måltidskreatör som det står på antagningsbeskedet. Hans livs intresse, tur för mig...

lördag 13 juli 2013

Livet leker närapå



Orkar verkligen inte blogga kreativt, orkar bara skriva att kanske kanske får vi hem vår gulligaste Nicko i morgon. OM hon svarar ordentligt på smärtlindringen och OM hon vill äta. Nu är det allt jag kan fokusera på, för djuren i familjen har stor stor plats i våra hjärtan.

fredag 12 juli 2013

Ganska sorglig dag

Grät utan botten i morse. Var på djursjukhuset med Nicko, påkörd av en bil. Chockskadad, krossad tass, mer vet vi inte än. Denna pigga hund i ett litet bylte bara. Kanyler, slangar, syrgas. Helt spak och utan motstånd, och det kändes helt omöjligt att lämna henne där. Men gulliga sköterskor tröstade och lovade ta hand om henne. Hemma igen med liten Herman som sitter och väntar, och jag som skingrade tankarna med att springa. 

Håll tummarna för min fina tax, håll tummarna för att det bara är tassen som skadats...

tisdag 9 juli 2013

I morgon



















Jag tar hand om mig. Vårdar kärnan ju. Vilket inte hindrar mig ett dugg från att åka över en sväng till Köpenhamn. Det skulle kunna vara min andra hemstad, älskar livet där, stämningen, det lite råa ofixade och impulserna jag får av det. Jazzfestival just nu, mycket folk och musik överallt. Jag tänker inte se mig i spegeln, bara ta in och ge mig näring. 

Åka bort, hålla kvar

Var i Stockholm i helgen, soligt, härligt, med mannen. Andra intryck, och goda frukostar. Färska croissanter och kaffe. Gå längs vattnet i timmar, ett glas vin och nötter. Bara vi två. Men jag blir alltid lika överraskad av vad de här resorna gör med mig. Det är fantastiskt mitt i det, men jag tappar fokus. Bilden jag ser i spegeln är inte jag, den är någon annan. Så igår när jag skulle sova kom jag på det. Måste hålla kvar kärnan i förflyttningen. Orkade inte skriva upp det då innan jag somnade, men hoppades att tanken skulle finnas kvar på morgonen. Måste ha fokus på kärnan oavsett hur mitt sammanhang ser ut.


torsdag 4 juli 2013

Utmana livet, känna nåd.

Fan, vill inte verka förmäten eller som den som besitter alla svar. Har mina smärtor, minnet, orden som inte hittar ut. Och stressen. Men den minut jag skymtar vägen bortom detta, det är det som är lyckan för mig. Hände under semestern, hände igår. Idag tillåter jag mig att sjunka in i känslan, när jag äter ensamfrukost på Fahlmans. Andas och tänker att allt är bra bortom alla mörka skyar. 

Lycka är möjligen ett pretentiöst begrepp som bara finns i sagan, kalla det nåd istället. De ögonblick där livets mysterier känns möjliga att bära, och du kan fylla lungorna med luft djupt ner i magen. 

onsdag 3 juli 2013

Tacksam


Ni vet de där ögonblicken när allt stannar. Att plötsligt drabbas av känslan att svårigheterna lämnar kroppen, att det som är kvar bortom stress, negativa tankar och smärta är kärnan i tillvaron. Meningen med livet.


Eufori - tack Asics

Jag vet jag bloggar skittrist. Men jag gör det för mig och jag fortsätter. Klev upp halv sju, sprang en runda som är lite av den stora utmaningen. Tre kilometer nerför, en på plan mark genom en liten by och så tre kilometer käpprätt uppför, hem igen i mestadels nedför. En timme med tankar i fritt flöde, impulser som studsar fram och tillbaka. Ögonen öppna utan att värdera det jag ser, ögon som lär sig meditera utan att blunda. Bara springer på, vill inte ta sikte på märken längs min väg. Bara vara, i löparskorna.

Jag som trodde Skåne var så platt innan vi började titta på hus. Mitt Skåne är backar som ska forceras varje dag, mitt Skåne är högst upp på åsen och jag gillar det.

tisdag 2 juli 2013

Man vill inte svära...

Gick och tänkte på långrundan med hundarna i morse. På hur Jimmy Åkesson talade sig hes i Almedalen igår, och på hur han raljerade över feminismen. Hur han tyckte att det borde finnas bättre vapen att skapa drägliga villkor för kvinnor, än att ideologisera och generalisera kvinnors villkor i samhället. Hur hans idealsamhälle verkar se ut, med små folkhem med strävan efter att upprätthålla traditioner - han sa familjehögtider, och jag fick rysningar - och hur lyckan i att vara ett blont och blåögt folk utan komplikationer ska fullbordas. Det brinner i mitt huvud när jag hör hur grupper ställs mot varandra, när illegala flyktingars hälsa ställs mot äldre människors vårdbehov och politiken går ut på att skapa distans. Ju större avstånd, desto mer förakt. Ju mer okunskap och fördomar, desto hårdare betoning av olikheter. Alla är människor.

Just detta med vård för papperslösa. Hur kan man ställa det mot att de som skolats in i vår välfärd sedan sekler ibland tvingas vänta, eller avstå från en liten bit av den kakan? Jag tycker också att de gamla ska ha det drägligt, att de ska ha råd att vårda sina tänder och hämta ut sin medicin men jag fattar inte varför det måste råda motsatsförhållanden hela tiden. Alla är som sagt människor.

Som landet nu ligger känns det konstigt att säga att man älskar Sverige. Det gör bara SD. Vi andra är bara en samling mesar som vill äta couscous och glömt sångtexterna till de gamla dammiga psalmerna.

Talet igår, Åkesson körde på sina retoriska grepp. Vände sig till sina "kära sverigevänner". Sverigevän. Vem fan är det? Jag bor i Sverige, gillar Sverige och anser att vår horisont bör flyttas lite längre bort. Definitivt inte närmre. Men tror inte att jag platsar som en av de kära sverigevännerna. De vill annat, de vill krympa och rulla ut all taggtråd som går att uppbåda. För i Sverige idag finns människor som slitit ut sig genom hårt arbete och som inte tror att man kan leva på generositet och medmänsklighet, att dessa värden i livet skulle innebära begränsningen i att inte själv få det perfekta livet.

Jag säger så här: det perfekta finns inte. Det närmsta att komma är det liv där man lär sig, hela tiden. Genom nya intryck, impulser och där tankarna tål att prövas. Åkesson vill attrahera nya väljargrupper. Exempelvis kvinnor. Jag säger: kvinnor är smartare än så. Åkesson tar emot miljöpartiets manifestation mot sverigedemokraterna. Gläds åt att detta parti ska synas vara det nya extrempartiet. Jag säger: så dumma väljare kan inte finnas.

På bänkarna längst fram under det tv-sända talet satt mest män, en del hade blågula tröjor, en del var skalliga. Jag låtsades inte se dem. Inte heller de mer prydliga med skjorta och kavaj, ljusa chinos. Men det är synd, väldigt synd att det inte räcker att blunda. Obehaget finns där, växer och kräver något. Tror på kunskapens makt, stelna inte i ideologierna, våga gå över gränser. Tänk.

måndag 1 juli 2013

Kärlek och sommar

Vissa saker är svårare än annat. Vi kommunicerar i kors, surar och älskar varandra tills tiden tar slut. Men vi kan säga förlåt. Sen gjorde vi sallad på vattenmelon, chili o fetaost till grillade kycklingar. Jordgubbar igen. Rosévin.