måndag 10 februari 2014

10. Barndomsminne

Det här är så sorgligt, min starka bild av hur jag står och väntar på skjuts till lekskolan. Mycket i bilden som är skuld, gjorda prioriteringar, bryta ny mark, könsroller. Vi har pratat mycket om detta i min familj, barn tilldelades bitar av verkligheter då som aldrig skulle kunna finnas idag.

Jag står på en liten parkering och väntar. Det är morgon och jag har ett par gammelrosa sammetsbyxor på mig. Mitt hår är en kortklippt page. Blont nästan vitt. Vill inte alls stå där, vill inte åka i en främmande bil med en pojke jag inte känner till en lekskola någon mil bort. Vill vara hemma, med min bror och barnflickan. Leka bara, inte vara i en ring, inte ha samling, fruktstund och vara ensam i en dockvrå med barn jag inte känner alls. Inte hänga upp den randiga jackan på kroken med kycklingen.

(Bakgrunden då: Lekskola för alla sexåringar, tre timmar per dag. Ingen plats i det röda gamla skolhuset där alla andra gick på lekis. Några barn fick då möjlighet att gå på annat håll. Stark känsla av att detta var ett bra alternativ.)

Som med alla minnen är det en bild, inte en objektiv sanning. Men bilderna vävs samman till verkligheter, smärtan ger sår och ärren bleknar för sakta.

6 kommentarer:

  1. Åh, jag kan riktig se den där lilla flickan stå där i sina sammetsbyxor och våndas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hatade den där lekskolan, känslan av vanmakt var så stark.

      Radera
  2. Usch. Jag skulle vilja klappa det där vitblonda håret och tröstkramas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ÄR bra att skriva om tunga minnen, blir som lite balsam över sårkanterna.

      Radera
  3. Usch hemskt! Jag gick på sommar kolli, heter det så. Bodde hos någon familj , skulle få rolig sommar när mina fld jobbade. Jo men visst. Jag grinade tydligen hela dagarna och har noll minnen av det. Minns inget alls. Troligt att jag skulle skicka iväg mina barn under 5 veckor vid 4-års ålder idag, till okända. Sinnessjukt! Men så var det ju 70-talet med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag tänker att 70-talet inte hade det barnperspektiv vi lärt oss idag.

      Radera