tisdag 25 februari 2014

Bryta

I morse gick vi hundpromenaden tillsammans, min man och jag. Eller egentligen är det lite missvisande, för jag går cirka hundra meter före. Snabba snabba steg, orkar inte långsamheten. Och inser att det låter väldigt tråkigt. En granne gjorde mig uppmärksam på detta i höstas "först kommer du i backen sen kommer gubben långt där efter". Och ja, så är det väl oftast.

Min lilla mamma föll härom dagen, snubblade på en elkabel som ett byggföretag glömt över trottoaren. Sydd och med blåslaget ansikte, en ögonmuskel som skadats. Hon går snabbt, snabbare än jag. Borde jag inte ta in detta, att snabb inte alltid vinner? Att mönstren går igen och sitter fastkilade i mitt dna? Och att jag borde ta även detta under beaktande när jag pratar om cementerade strukturer. Jo antagligen.

Har pratat med mamma om detta, efter fallet ringer hon varje dag och meddelar att hon nu går lååångsamt. Bra säger jag, och tänker. Bra mycket bra. Hon fyller åttio och bryter ny mark, jag borde följa henne i detta.

4 kommentarer:

  1. Fast ramla inte och slå ögat, du också. Du är på rätt väg ändå. Kram.

    SvaraRadera
  2. Och intressant hur man läser in saker och ting. Förut när jag läst och din och din makes hundpromenader tillsammans har jag sett hur ni går hand i hand och är allmänt mysiga. Faktiskt rätt skönt att höra att det inte är så ;)

    SvaraRadera
  3. Men lilla mamma. Hoppas det åker fort! Ja, hon har rätt. När jag blev sjuk så fick jag tänka helt om. Snabba promenader och löprundor var inte att tänka på. Istället lärde jag mig att gå lugnt, du vet! Vara i nuet, och verkligen ta in naturen. Det kan vara underbart. Nu varvar jag. Känner jag mig uppstressad så är en lugn promenad så härligt för själen!

    SvaraRadera
  4. Åh nej stackars mamma!

    Jag saknade dig i kväll. Hoppas du också haft en fin kväll.

    SvaraRadera