torsdag 20 februari 2014

Hudlös, allt är normalt



Tänker ofta på hur känsla inte alltid når hela vägen ut genom skalet. Ser mig själv på bilden, och ser rufsigt hår blåa ögon och lugn. Men känslan talar lite annorlunda språk, skör som papper och går från dur till moll på tio sekunder.

Jag hade glömt hur jag kände innan jag började med ssri. Då för alla dessa år sedan visste jag inte att jag skulle behöva dessa substanser, jag var tveksamt inställd och endast svaga löften om en viss smärtlindring fick mig att ta steget. Under åren har nog mina sensorer behövt stödet men tiden går ju, lägen ändras och nya strategier kommer till. Detta faktum och insikten om att lycka är så relativt att det krävs ett aktivt arbete för att komma vidare, gjorde att jag var beredd att pröva livet utan tabletterna.

Igår efter hundpromenaden kom alla tårar på en gång. Drabbad av känsla. En storm som kom och rev isär min tunna hud, fick rösten att vika och kroppen att skaka. Ledsenhet, jag var i den ett slag och kände att det går att bemästra allt med vetskapen i ryggen att läget vänder.

Snabba puckar, fånigt uttryck men så är det. En kvart senare stod jag klar över att jag är en överlevare som då och då drabbas av svackorna som golvar mig för en evighetssekund. Jag kan verkligen leva med detta, och jag delar gärna med mig till dem som behöver.

11 kommentarer:

  1. Vi är säkert en del som inte hinner uppfatta våra svackor (inte såå bra det heller) kan behöva att andra reflekterar över sina. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker lite så, Marie och kan inte tycka att det är ett svaghetstecken. Ju mer vi pratar om svåra saker, desto bättre. Kram!

      Radera
  2. Jag känner ju igen det där med de så otroligt snabba svängningarna. Kan handla just om kvartar, allt och inget kan hända på en kvart. Försöker också tänka, när jag är inne i en svacka, att 'det går över, det går över, du vet att det går över'. Men såklart skitjobbigt att ha dessa svängningar. Bra att du lyfter dem, det är alltid skönt att veta att man inte är ensam.

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. You and me, in a roller coaster. Bra med sällskap ju! Och tack för snälla ord.

      Radera
  4. Hade vi inte känslosvängningar -- åt båda hållen -- skulle livet bli ganska enformigt och långtråkigt.

    Och håller med; jättefin på bilden! Jag älskar ditt rufsiga hår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag svänger rejält och håret följer med. Bekvämt. Tack, kram och fin helg till dig <3

      Radera
  5. Mark Levengood lär har sagt (i ämnet utbrändhet, men det funkar i andra lägen också) att det bara är att bryta ihop och gå vidare. Ibland golvar livet en, men det vänder till slut och då reser man sig igen och är förhoppningsvis något lite starkare. "Man" är i det här fallet väldigt mycket jag. :)

    Jag tycker om att du skriver om vädrets växlingar förresten...jag saknar de svenska (skånska!) årstiderna. Kalifornien må vara bra på mycket, men årstider kan de inte...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror nog lite så också, vi kommer ut starkare på andra sidan. Men vädret, Skåne är ok men leran är ta mig tusan för lerig här.

      Radera
  6. Men kära, kära du. Förstår att det här urjobbigt. Du är så duktig som tar dig igenom det. Jag gissar att det blir allt mer stabilt när tiden går. Och så fint att se dig : )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jo, lite tufft har det varit och är fortfarande. Men som du säger, med tiden ska jag stabilisera mig har jag tänkt. Kram <3

      Radera