söndag 23 februari 2014

Slitet, men vad tusan: ljuset i tunnneln



Detta med att se i bilder. Blir lättare att förstå sambanden på det sättet. Strävan, kamp, smärtan, ljuset, målet. Jag vaknade så orimligt pigg, drog iväg och lyckades i min föresats att hitta ny väg för långpass. Gillar detta med att mala på, uppför uppför och motvind. Umgås med mina tankar, processa och värdera. Sätta fot framför fot och lägga kilometrar på hög. Ett uns av späkning.

Sista backen hem hade jag tur, var verkligen helt slut men fick ett par på promenad framför mig. Bästa hänget, tog rygg på dem och sprang förbi med de allra sista krafterna i benen. Räckte exakt så långt som till vår grind. 

10 kommentarer:

  1. Är imponerad av hur du springer. Kan komma ihåg den sköna känslan att bara pinna på och låta tankarna gå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket behagligt är det...tankar som bara flödar fritt är bäst.

      Radera
  2. Har ju hänt nån enstaka gång att jag har fått det flowet (i nån kilometer) och det är najs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det, vilsamt fast man jobbar med kroppen.

      Radera
  3. Japp. Så är det. Det ligger något behagligt i monotonin. När man kan "vila" i löpningen. Det gör något gott åt själen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill ju göra det varje dag...men har fattat att vila ska vara rätt nyttigt också!

      Radera
  4. Det skulle de veta, det promenerande paret, att de agerat "hare" för dig. :)

    Och vilken fin bild dessutom. Man riktigt känner hur vägen är som gjord för att springa på och för att kunna nå ljuset där framme.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där vägen är verkligen exakt så, och mycket sällan kommer det bilar.

      Radera
  5. Det är bra. Mycket bra. Jag är också en harvare... kan springa långt men inte fort. Jag är långsam och en smula lat...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint det där, för farten är inget självändamål ju. Heja oss!

      Radera