fredag 28 februari 2014

Fredagskänsla?

Har köpt torskrygg och ångrar mig redan. Regnar ute, lerigt som fan. Och längtar mest av allt efter närheten, värmen, armarna som kramar mjukt försiktigt. Den där fisken får symbolisera hur livet är. Jag tror jag vet vad jag vill, jag vet vad jag vill i någon minut. Något händer, lusten försvinner. Helst vill jag kasta fisken i soptunnan.

(Vilket jag naturligtvis inte gör. Kör in den i ugnen med salt o peppar, lägger några klickar smör på, skalar räkor, gör en ljummen sallad på spenat och river pepparrot. Tänker inte. Imorgon är en annan dag.)

torsdag 27 februari 2014

Var tydligen onsdag igår...

Den dagen gick snabbt. Kontraströntgen, kaféfrukost (långa versionen, läste hela DN där och drabbades av någon sorts insikt som jag ev kommer att utveckla senare), hundpromenad, Malmötur med fika, och så lyssna på föredrag av skogsmunken. Eller som han heter Björn Lindeblad.

Så lustigt ibland hur slump läggs till slump och ger en ny sorts innebörd. Lindeblads liv och de beslut han fattat gav mig svar på funderingar jag haft. Styrkte mig i detta att känslan av insikt inte på något sätt måste kunna motiveras för andra. Räcker så otroligt bra att insikten och eventuella beslut fattade därav får vila på grunden av processen där den växt fram. Exakt hur svävande och kryptiskt detta låter vet jag inte, men jag vet att jag står inför någon sort val av väg och att endast för mig själv är motiveringen viktig.

Det handlar lite grovt om något jag behöver för att växa, och i behovet måste saker i livet justeras en aning.

Annars då? Jag har inte köpt tröjan, kan inte förlika mig till 100% med Odd Molly. Och när expediten i byns affär säger att dessa grejer springer iväg snabbt snabbt, tänker jag att när dessa grejer springer iväg så snabbt just där och alla i byn som har eller drömmer om en tribaltatuering, då drar mitt snobbigare lilla jag in huvudet i sköldpaddskalet. Vet inte om kopplingen mellan OM och tribals är klockren, men jag ser bilderna i mitt huvud. Och jag tänker att jag måste ha extremt mycket egen styling för att denna tröja ska funka, bryta hårt helt enkelt. Men färgen då, den är så jäkla vacker den kraftigt bläckblå varianten. Blir det någon blir det den.


tisdag 25 februari 2014

Hahaha

Läste presentationen av mig själv på bloggen och tänkte "fan vilken briljant människa". Något om jag letar aktivt efter metoder att handskas med det som kallas livet. Är jag ett geni? Hög på endorfinerna igen? Eller älskar mitt spa?

Solen skiner iallafall, jag har musik i lurarna och ingenting kan rubba mig just nu.


Bryta

I morse gick vi hundpromenaden tillsammans, min man och jag. Eller egentligen är det lite missvisande, för jag går cirka hundra meter före. Snabba snabba steg, orkar inte långsamheten. Och inser att det låter väldigt tråkigt. En granne gjorde mig uppmärksam på detta i höstas "först kommer du i backen sen kommer gubben långt där efter". Och ja, så är det väl oftast.

Min lilla mamma föll härom dagen, snubblade på en elkabel som ett byggföretag glömt över trottoaren. Sydd och med blåslaget ansikte, en ögonmuskel som skadats. Hon går snabbt, snabbare än jag. Borde jag inte ta in detta, att snabb inte alltid vinner? Att mönstren går igen och sitter fastkilade i mitt dna? Och att jag borde ta även detta under beaktande när jag pratar om cementerade strukturer. Jo antagligen.

Har pratat med mamma om detta, efter fallet ringer hon varje dag och meddelar att hon nu går lååångsamt. Bra säger jag, och tänker. Bra mycket bra. Hon fyller åttio och bryter ny mark, jag borde följa henne i detta.

måndag 24 februari 2014

Och listan?

Det funkar inte att följa listan just nu, men jag bloggar ändå. Kvalitetsmässigt suger den, kvantiteterna levererar jag inte heller. Jag hänger i dock. Tacka mig eller be mig dra, ungefär så.

Är väldigt trött på Odd Molly men...

Visst, våren verkar vara på g och ljuset kommer sakta åter. Men sen? Resten? Idag frusen, låg och trött på att mönstren sitter som cement.

Var på vc (vårdcentral kallar vissa det), tog ett blodprov och skulle prata med en sköterska. Det tog cirka hundra år innan jag var klar och kunde lämna. Tog en promenad i byn med Herman, gjorde något jag aldrig gjort förut. Gick in i en butik som säljer Odd Molly och såg en tröja. En helt otippad som jag blev lite förtjust i. Fin blå färg, som passar till svart vilket är en nödvändighet eftersom jag alltid har svart. Så fanns den i nästan svart också, och ytterligare en blå fast ljusare.

Så nu är det dags för omröstning; hjälp mig. Vilken är finast? Kanske blir det ett köp, eller inte...






söndag 23 februari 2014

Slitet, men vad tusan: ljuset i tunnneln



Detta med att se i bilder. Blir lättare att förstå sambanden på det sättet. Strävan, kamp, smärtan, ljuset, målet. Jag vaknade så orimligt pigg, drog iväg och lyckades i min föresats att hitta ny väg för långpass. Gillar detta med att mala på, uppför uppför och motvind. Umgås med mina tankar, processa och värdera. Sätta fot framför fot och lägga kilometrar på hög. Ett uns av späkning.

Sista backen hem hade jag tur, var verkligen helt slut men fick ett par på promenad framför mig. Bästa hänget, tog rygg på dem och sprang förbi med de allra sista krafterna i benen. Räckte exakt så långt som till vår grind. 

I hundraåttio

Den här dagen, en av mina snabbaste hittills. Steg upp, åkte till spinningen, åt frukost och gick med hundarna. Nordic walking enligt Runkeeper. Stavgång var ju inte direkt fashion innan, och när man fattar att det heter nordic walking blir det ännu värre. Men jag gillar det, mer kraft och mer puls. Cirkulation i hela kroppen och aktivering av diverse ryggmuskler. Nog om träningen.

Sen har jag preppat för middag med två fina, har så sjukt dålig simultankapacitet att jag måste förbereda allt. Vi bor ju på landet, då bjuder man gästerna på eftermiddagsfika först och så middag sen. Vilket för mig betyder att allt med maten måste göras klart innan. Rödvinssåsen reducerades, rotfrukter skars och kött bryntes. Dessert. Dukning. Jag är så där måttligt road av old school middagsbjudningar, även om det oftast blir ett bra slutresultat. Men jag har ju en man, och jag lutar mig hämningslöst mot honom. Min lilla låda av grejer att fixa var väl cirka hälften så stor som hans. Städning, handla vin, blommor, plocka undan. Falkblicken, se över helheten. Allt detta mot mitt lilla. Ja jag är en lyckligt lottad människa...

Sköna timmar sedan, med mycket prat. Om det viktiga, om resorna, om livet och om allt som hänt sedan sist. Men bäst av allt är väl ändå stunden när gästerna gått? Sjunka ner i sofforna med det sista vinet i glasen, bara vara och känna att någon sorts kapacitet ändå finns där. En bra dag helt enkelt, med fint slut.

fredag 21 februari 2014

Detta med orden och saknaden

Flera fina bloggare slutar skriva, och jag funderar på vad mina ord innebär för mig. Vill inte känna mig kringskuren och begränsad, men hur ska jag veta att de som läser gör det med rätt glasögon. Så svårt att ge av sitt inre och inte veta var det landar, men mitt beslut att vara öppen står kvar. Jag har så stor förståelse för dem som väljer att skydda sig, men saknaden är stor.

Idag dimma som filmjölk, duggregn och lera. Men fredag, och jag önskar att det ena ska balansera upp det andra. Att energin infinner sig och att det är en skicklig sköterska som ska sticka mig i armvecket, plus att jag kanske får en semla.

UPPDATERING: Fast ibland, som nyss när jag läste ngt gammalt jag skrev för ett slag sedan vill jag bara kräkas på skiten och sudda ut allt från den världen. Vi får se, och jag ska icke förhasta mig...

torsdag 20 februari 2014

Ass

Och spinningen då? Känns helt ok, inte perfekt men överkomligt och behöver ingen extra kudde att sitta på. Men glädjen och energin i passet var så härlig. Min drog, endorfinerna, hittar jag nya ställen att hämta dem på och resten av mig, som rumpan får bara finna sig i detta.

Hudlös, allt är normalt



Tänker ofta på hur känsla inte alltid når hela vägen ut genom skalet. Ser mig själv på bilden, och ser rufsigt hår blåa ögon och lugn. Men känslan talar lite annorlunda språk, skör som papper och går från dur till moll på tio sekunder.

Jag hade glömt hur jag kände innan jag började med ssri. Då för alla dessa år sedan visste jag inte att jag skulle behöva dessa substanser, jag var tveksamt inställd och endast svaga löften om en viss smärtlindring fick mig att ta steget. Under åren har nog mina sensorer behövt stödet men tiden går ju, lägen ändras och nya strategier kommer till. Detta faktum och insikten om att lycka är så relativt att det krävs ett aktivt arbete för att komma vidare, gjorde att jag var beredd att pröva livet utan tabletterna.

Igår efter hundpromenaden kom alla tårar på en gång. Drabbad av känsla. En storm som kom och rev isär min tunna hud, fick rösten att vika och kroppen att skaka. Ledsenhet, jag var i den ett slag och kände att det går att bemästra allt med vetskapen i ryggen att läget vänder.

Snabba puckar, fånigt uttryck men så är det. En kvart senare stod jag klar över att jag är en överlevare som då och då drabbas av svackorna som golvar mig för en evighetssekund. Jag kan verkligen leva med detta, och jag delar gärna med mig till dem som behöver.

onsdag 19 februari 2014

Roligast

Kör en lista, onsdag 19 februari:

Dagens aktion: skomakaren. Kängorna och bootsen som varit på behandlingshem. Idag utskrivna.
Dagens väder: är egentligen inget att rapportera. Dimman fortsätter, regnet faller i fina droppar eller som mist och uniformen för dagen stavas goretex.
Dagens OS: borde vara slut snart, om jag fick bestämma. Sjukt tröttsamt med detta flöde på Facebook om prestationer, medaljer och annan skit jag inte bryr mig om.
Dagens form: fin, och kommer bli ännu finare efter spinning. Om gud vill och rumpan håller....kunde inte passa bättre här. Fö har den nedre regionen hämtat sig, rumpan kommer att leverera. Gud får göra som han vill.
Dagens bästa: får bli två. Dels städar mannen hela övervåningen idag, vi dealar och tradar om jobben i vår familj. Men jag är stenhård förhandlare. Tog hans hund till skogen i regn, hans värsta. Och det andra då? Hund i regn ger så många poäng att han även måste laga middagen. Så jäkla genialt upplägg, för att gå i regn är inget jobb för mig. Städ och middag däremot, riktigt trista saker.
Dagens belöning: Kaffe, soffa, filt. Alltid grymt. (Speciellt till det avlägsna brummet fr dammsugaren en trappa upp.)

tisdag 18 februari 2014

Bassäng

Var ju på mitt spa på eftermiddagen. Kan längta efter värmen där, i vattnet, i bastun, utomhuspoolen. Och känslan av att befinna mig i en bubbla, människorna i närheten är där men fungerar som kulisser och jag har fullt fokus på bara mig själv. Sen när jag sitter i badrock och tittar ut över det skummande havet och horisontens bleka strimma av sol är det ett flöde av energi som når längst in i mig.

Jag jobbar ju ganska mycket med min acceptans, att ha ett förhållningssätt till omvärlden som innebär mesta möjliga kärlek. Detta funkar oftast mycket bra, men en sak stör mig. Så jäkla mycket. Ett mycket begränsat moment, men fasen så irriterande. Alla som inte håller med i detta får piska mig, men jag stör mig på dessa yngre par som åker på spa och sen bara flyter runt och hånglar/klänger på varandra i bassängen. Hur störigt? De är ju i vägen hela tiden. Kärlek är ju fint absolut, men varför just där jag ska simma? Tänker att var sak har sin plats, och att simma är svårare att göra någon annanstans än i bassängen.

18. Kärlek är

Att bli varm i kroppen av att höra rösten i telefonen. Att släppa allt för de starka armarna runt mina axlar. Att känna den välbekanta doften i hans halsgrop. Att få lugn i kroppen av all närhet.

Tänker att kärlek också är annat. En solstråle som letar sig fram över golvplankorna, gröna blad att upptäcka i trädgården eller sms:et från ungen som sällan har tid att ringa. Bilden varierar, känslan är den samma...


Hejsan hoppsan, vilken rolig februari

Dimma idag, såg inte ens fem meter framför mig när jag gick med hundarna. Mjölkvitt förlåtande fluff, ingen vind och nästan varmt. Jag kan tänka mig att härda ut i detta fram till våren, så har jag bestämt. Bara några av mina rätt modesta krav är uppfyllda:

Kärleken, min finaste man ger allt.
Vännerna i min värld, fasen vad fina ni är. Utan er, ingen mening.
Americano, stabil livlina utan närmare presentation.
Ystad Saltsjöbad, min variant på fritidsgård.

Fri tillgång till dessa grejer, då kan jag lova att mars snart är här.

17. En förebild

Förebild, vrider och vänder på det och tänker att jag inte har en bild att lägga i horisonten att sträva efter. Hellre försöker jag ge mitt liv den mening och den innebörd som känns viktig för mig. Kanske är det ett väldigt själviskt perspektiv på tillvaron, eller är det istället så att jag väljer att inte gå den enkla vägen?

Är inte helt säker på att förebilder generellt är bra. I många fall kan nog förebilden ge oss alibi att inte ta personligt ansvar. Jag famlar runt lite i detta, och landar mitt i att jag vill försöka värdera mina åsikter utan färdig mall.

söndag 16 februari 2014

Spinning i alla ära men...

Det var ju på riktigt så kul, där och då på cykeln. Och efteråt hög och svettig. Men idag, jag säger så här: jag kommer göra det igen, men aj vad ont det gör i de nedre regionerna. Insidan på sittbenen, utan att behöva gå närmare in på anatomin, är inte att leka med. Och spinningbyxor är fult, jättefult. Ser ut som man har blöja...och jag tänker att det som inte dödar härdar mig.


En snygg vattenflaska däremot, mycket lättare att älska. Och beställa. Som denna från Klean Kanteen.

16. Något jag längtar efter

Sprang i morse, gjorde ett kortare långpass och hade sol från början. Älskar att känna värmen genom kläderna och få en föraning om det jag längtar allra mest efter just nu. Att kunna springa i korta löpartights med känslan av att vinden blåser i håret och närvaron finns i varje steg. Gissar att detta hör ihop med april månad, och jag kan vänta. Lite av längtans tjusning är väl så, att känna hur målet  kommer närmare och närmare och hur saknaden får näring att växa till starkaste inspiration. Negativa känslor bearbetas i hjärnan och blir till kraft att vinna över hindren på vägen.


15. Ett sanningens ord, vet inte...

Vad betyder det egentligen, ett ord av sanning? Är lite förmaning i detta, något som ska värderas och hållas högre än annat. Tror inte riktigt på det som ska gå rakt in och ta kommandot. Min sanning innehåller mer av reflektion och resonerande, och att man med öppet sinne kan se på sin verklighet.

Lämnar detta så, tiden är min och jag försöker bara hålla mig på min rätta väg - hur svårt det än är.

Halkade efter

Igår passerade dagen, hann inte med helt och hållet. Har aldrig varit med om snabbare tror jag. Några highlights:

Morgonspinning. Har aldrig spunnit förr, men som jag trodde var det skitkul. Peppig musik, bästa ledaren som skrek och hejade. Älskar den känslan av pulshöjning, snabba beats och stenhårt pannben. Motstånd så nära maxläge som det gick. Wow, kände jag och bokade genast in mig på två nya pass. Lite av min svaghet detta att inte kunna göra lagom. När jag gillar blir det tändning på alla cylindrar. Men ruset av detta är ju som andra droger. Flyga högt ovan molnen en stund, och sedan vill jag bara dit igen och igen och igen.

(Kommentarer till detta bör inte innehålla för mycket hejarop, ryggdunk och hurra. Sådant föder den träningsberoende, och jag behöver inte peta ner mer näring i just det hålet.)

Resten av dagen, promenad vid havet, mannen åkte till tippen och jag bakade chokladtårta. När jag äter kaka måste den vara värd det, lite så resonerar mitt inte helt sunda jag. Därför massor av dyr choklad i, färsk ickeekologiskt försvarbar frukt plus punschgrädde. Jo absolut, jag kan gå all in och känna att sånt är ok. På lördagar får man efterrätt, och den ska vara godaste tänkbara. Vilket den var. Dessutom rejäla ryggbiffar från näruppfödda djur, med fett med kappa, rotsaker och rödvinsreduktion från himlen. Min man kan mycket, men frågan är om inte hans såsskills är den största begåvningen. Smaker som kokats ihop under flera timmar till det köttet, himmelriket.

Sen sov vi som barn i varsin soffa. Älskar när kraven inte är högre än så, och House of Cards finns ju kvar...




fredag 14 februari 2014

14. En vän

Hur kunde jag välja en vän? Har inte väldigt många, har aldrig varit den som sparat på flyktiga kontakter snarare velat vårda dem som kan gå på djupet. Den äkta känslan av att vara nära en annan människas inre är väl det vi alla vill röra vid. Tänker på de fina människor som bloggandet visat mig till,  dessa som likt lökens olika skal visar bit för bit av sina verkligheter. Så intressant att när vi sedan ses i verkligheten har så mycket av vårt sociala spel redan klarats av. Fraserna, klichéerna, koderna som vi lärt oss presentera oss med. All denna yta eller fernissa ter sig helt onödig, det oväsentliga är avklarat och kvar finns kärnor av det viktigaste. Essensen.

Att kunna hoppa över spelet, presentation, slippa svara på frågorna om jobb, inte behöva spegelbilden av en lyckad människa. För vi har ju alla redan blottat så mycket vi velat. Bilden som blir sannare, ja kanske så nära sanning som det går. För dem som inte upplevt detta går det inte att förstå. Alla dessa gånger jag fått frågan om vart detta bloggande egentligen ska leda. Leda undrar jag? Varför måste det leda någonstans? Varför måste det alltid finnas svar på alla frågor?

Mina bloggvänner värnar jag om, de är mina ledsagare de dagar när livet skaver och de gläder sig med mig mitt i solljuset. Tack för att ni finns, tack för att ni delar med er och är stödet jag behöver. Livskraftiga frön av hopp och glädje försöker jag själv att så, och ringarna på vattenytan når längre än man anar...


Ensam

Ibland kopplas trådar ihop på oväntade sätt. När någon trevar över ett spektrum av känslor och jag inte kan värja mig. Igår efter vattengympan stod kvinnan där i omklädningsrummet. Hon tyckte min orange Ralph Lauren-väska var så fin, fingrade på remmar och läderdetaljer och började prata. Det var en kran som öppnade sig, hon berättade hela sin historia i små frimärksstora fragment. Jag pusslade bland flagorna och hittade en människa i stor ensamhet.

Blev så drabbad av detta, kände att jag kunde vara den yngre versionen av denna kvinna. Kanske om livet skulle bli väldigt omilt kunde detta hända, och jag kunde inte annat än ge henne den tid hon behövde. Hela hennes väsen var som biet som suger i sig nektar, så mycket sorg och ledsnad över att livet inte låtit henne få medvind.

Insikten om att så lite kan ge hoppet som gör vägen värd att fortsätta vandra. Vi kommer ju ses nästa gång där i bassängen och jag tänker mig att när jag hittat min egen energi ska föreslå henne en promenad vid havet.

torsdag 13 februari 2014

Vänta

Sitta på galonklädd stol, radio P4 i bakgrunden, puls, frusen, mattan är ljusblå. Väntan före är värst, klump i magen, ingen frukost. Kan inte äta under press. Drömmer om att det ska vara över, slippa vrida och vända mer.

Hade en session på vårdcentralen och jag valde att ställa mot väggen det jag kände brustits i. Min doktor flackade med blicken, vred sina händer och jag betraktade hennes tics. Faktiskt en av mina dolda  talanger att se de där personliga egenheterna hos människor i lite trängda lägen. Hon vred huvudet tittade ner och ögonlocken var slutna under långa sekunder. Jag gav mig själv det utrymme jag behövde och är nöjd med det. Medicinska bedömningar lämnade jag därhän, men att patienten ska behandlas med respekt och inte avfärdas. Inte heller glömmas bort. Tidspress och resursbrist är ord jag inte finner värdiga i detta sammanhang. Här utkämpar jag mitt krig och nu står jag med remisserna. Allt kommer att bli bra till slut. 

13. Tror inte på skrock

Konstaterar att svarta katter, nycklar på ett bord eller genvägar under stegar inte får mig på fall. Helt andra saker som golvar mig. Dagens bidrag till februarilistan skrivet utan inspiration, så mycket annat som stjäl energi idag.

onsdag 12 februari 2014

Dagens bra


Jag har ju en strategi i mitt liv, att söka de goda upplevelserna och ladda mig med energi av sådant jag gillar. Låter lättare än vad det kan vara, men idag kände jag starkt att jag gick rätt väg. Sprang lite lugnt, stretchade länge och hoppade in på spaet. Inte en människa var där, jag fick klyva vattenytan helt själv. Bastun var så där underbart het, och i relaxavdelningen satt jag och tänkte lite samtidigt som jag åt mina nötter och min frukt. Och ja, en av de bästa grejerna på detta ställe är just snacksen. Mina favoriter ju...nötterna. 

När jag gick mot bilen var himlen så blå som på sommaren. Dessa goda tecken jag behöver som mest.

Dagens



Det här vädret alltså, varannan dag. Idag den bättre varianten med soligt dis, ingen vind och +5. Även planen är bättre. Springa, spa, laga en kyckling. Detta med kycklingen har blivit min nya grej, har gett mig sjutton på att jag ska bli bra på att stycka en fågel. Så jag köper hel fågel och tränar som fan. Och obs nej, den är plockad och urtagen. Finns ju gränser.

Angående detta med medicinen måste jag förtydliga, jag gör detta på eget bevåg. Bestämde mig för att ta bort långsamt, och efter 7 veckor står jag på 25% av ursprungliga dosen. Tar dosen var fjärde dag, och på fjärde dagen mår jag så klart som sämst. Igår var en sådan dag, tog dosen sedan innan läggdags och mår idag mycket bättre. Så kommer det nog att vara ett slag, men visst kommer jag att fixa det.

12. En bild


Bild och känsla, i den bästa av världar kan inte det ena existera utan det andra. Dokumenterar allt. Vardagen, stöket, det vackraste ljuset, de första vårblommorna, hundarna. Resorna, upplevelser och det vi delar med varandra. Bilden är oslagbar, kan bara överträffas av närvaron i nuet.

Denna bild, skyltfönstret i hattaffären i Colmar. Sommar, bara mannen och jag på en ensam resa. Lite som "Eat, pray, love" på riktigt. Och ja, jag älskar honom gränslöst och jag älskar hans sätt att se på mig.

tisdag 11 februari 2014

Coping, kan se ut som så

Den här dagen kan vara den värsta hittills i februari. Har tränat för hårt, är matt och uttråkad. Det pirrar i fingrarna och jag måste klara det, rida ut vågen av vidriga symtom. Fattar inte detta, att fasa ut en medicin från början var svårt, nu på 30% av dosen och på väg mot 25% tänkte jag mig lite nerförsbacke. Men jag trodde fel, det är värre än någonsin.

Lägger om mitt fokus, skakar på huvudet och ser vad som faller ut av idéer. Och voilà, det som händer är att jag ringer mitt favoritparfymeri och undrar om de har kvar Chanellacket jag vill ha. Det som finfina Libby tipsade om. Det fanns ett ex kvar och helt plötsligt sladdar jag genom regn, snö och lera mot Lund.


11. Tycker inte om

Så mycket jag inte vill ha i min närhet, men jag försöker så gott jag kan att tänka lite tvärtom. Betona det jag uppskattar och öppna ögonen för det som ger mina cirklar positiv energi. Vet ju hur lätt hjärnan kan manipuleras både i ena och andra riktningen, och i valet är det lätt att önska ljuset, solen, värmen att sprida sig i kroppen. Att det inte alltid blir så, att destruktiva mönster tar större plats och att energin rinner ur kroppen i samma takt som hjärtat bankar hårt. Det är insikter som jag mitt i allt ändå är glad att jag har. Jag vet och identifierar mina svagheter, ger dem hårt motstånd. Visst faller jag igenom ibland men jag tar igen och plockar upp.

Märker att jag inte svarar på frågan, vill inte formulera i klartext vad jag inte tycker om. Kanske jag ska nöja mig med det, och bara vara i den känslan av att inte sänka mig själv....

(När jag handlade igår köpte jag en burk kvarg - alla som pratar om denna kvarg - och var säker på att jag inte skulle gilla det. Fel ju, det var gott. Med hallon, blåbär och kanel.)

måndag 10 februari 2014

10. Barndomsminne

Det här är så sorgligt, min starka bild av hur jag står och väntar på skjuts till lekskolan. Mycket i bilden som är skuld, gjorda prioriteringar, bryta ny mark, könsroller. Vi har pratat mycket om detta i min familj, barn tilldelades bitar av verkligheter då som aldrig skulle kunna finnas idag.

Jag står på en liten parkering och väntar. Det är morgon och jag har ett par gammelrosa sammetsbyxor på mig. Mitt hår är en kortklippt page. Blont nästan vitt. Vill inte alls stå där, vill inte åka i en främmande bil med en pojke jag inte känner till en lekskola någon mil bort. Vill vara hemma, med min bror och barnflickan. Leka bara, inte vara i en ring, inte ha samling, fruktstund och vara ensam i en dockvrå med barn jag inte känner alls. Inte hänga upp den randiga jackan på kroken med kycklingen.

(Bakgrunden då: Lekskola för alla sexåringar, tre timmar per dag. Ingen plats i det röda gamla skolhuset där alla andra gick på lekis. Några barn fick då möjlighet att gå på annat håll. Stark känsla av att detta var ett bra alternativ.)

Som med alla minnen är det en bild, inte en objektiv sanning. Men bilderna vävs samman till verkligheter, smärtan ger sår och ärren bleknar för sakta.

söndag 9 februari 2014

9. Första jobbet

Det var sommar, jag var 14 och hade tråkigt på landet. Min kompis och jag drogs som järnfilspån till magneten, mot Visby två mil bort. Tjatade om skjuts varje dag, men våra föräldrar visade inte mycket förståelse för hur vi ville ha vår sommar. Kunde hända att de körde oss upp till landsvägen så vi kunde ta bussen till stan. En dag när vi satt där och skakade vägen fram de där milen kom vi på den bästa idén. Söka jobb. Gå till Arbetsförmedlingen och helt enkelt skaffa oss jobb, för med jobb måste man till stan. Det fattar föräldrar också. Plikten och det där.

Två tjejer utan erfarenhet och ingen lust att plocka jordgubbar hade ganska lätt fixat sig jobb som städare på socialförvaltningen i Visby. Tre veckor. Städa med sin bästa kompis. Borde kunna funka, och bli pengar. Och vi skulle kunna hänga runt i stan. När jag tänker på det kan jag inte fatta att de ansåg att vi skulle ansvara för städningen på det där kontoret. Starkaste minnet från de långa semestertomma korridorerna var att vi satt långa stunder i städskrubben och läste skvallertidningar och lyssnade på musik i varsin freestyle. Absolut ingen brydde sig, ingen kontrollerade oss, vi gjorde det vi skulle på halva tiden. Och med många timmar kvar innan bussen gick hem, kunde vi strosa runt på gatorna, äta glass och smygröka.

Vi härdade ut med städningen, stoltheten gjorde att vi inte en sekund beklagade oss. Och de dagar ingen ville skjutsa oss till bussen tog vi cyklarna. Gnodde så mycket det krävdes och hade det ganska fint resten av tiden. Inträdet i arbetslivet kunde ha varit tuffare...


8. Om jag fick önska - i mikroformat

Fred på jorden, ren luft, alla människors självklara rätt till sin egen läggning. Sol, ny vecka att glädjas åt, kamp som leder rätt. Stora och små bitar av verklighet som inte kan mätas på samma skala.

Om jag bara fick en önskan, skulle det handla om min egen acceptans. Ringarna på det vattnet skulle jag använda till att försöka gå utanför min komfortzon och missionera lite grann om sådant som att perfektion inte är allt och att delad börda är mindre tung att bära.

Loppet

Har jag sprungit? Har jag kört slut på depåerna? Har jag feber?

Svarar nej, ja och ja. Sovit i femton timmar, och är fortfarande helt slut. Tack för det kroppen. Jag anser att jag betalat igen nu, ge mig kraft och mod. Lite styrka också tack. Har otroligt svårt att bara ligga i denna soffa med solen som skiner in genom fönstren. Intalar mig att JAG SKA TA DET LUGNT. Vilket är ungefär det svåraste jag vet. *försöker, försöker verkligen hårt*

lördag 8 februari 2014

Dagens "det känns som hela mitt inre kommer att trilla ut"



Skulle skriva om något jag skulle önska. Del 7 i utmaningen ni vet. Har så svårt att fokusera på det just nu, för något kom emellan.

En stor fet njursten bestämde sig för att börja vandra neråt, och satan i gatan vilken smärta.  Värre än födabarngrejen, värre än allt annat jag känt. Menssmärtor upphöjt till 10. Har mycket svårt för detta att smärta gör en så totalt skyddslös, huden krackelerar och jag faller igenom totalt. Blir cirka tre år och får starka panikkänslor över att inte kunna fly kroppen. Tack för att det finns läkare som fattar, och tack för att en spruta Voltaren verkar på 10 minuter.

Nu ligga i soffan, alla lördagsplaner avbokade, och filt runt en öm kropp. Har jag gjort 200 situps? Nej jag har haft kramper kring den förbannade stenen. Doktorn sa att jag kommer att kissa ut den. Jag hoppas mer att stenen rasslar ut som lite fint grus, och säkrar upp med Voltaren.

Utmaningen får anstå till en dag då jag klarar av tankeverksamheten lite snyggare....

fredag 7 februari 2014

7. Något att vara stolt över

Mina barn, min källa till glädje varje dag, min starka tro på att kärlek har skapat dessa fina ungar och gjort dem till starka kapabla och ansvarstagande. Vet ju att ingenting av detta går av sig själv, att arvet och miljön tillsammans verkar för varje människa. Men att dessa tre med sina förutsättningar skapat sina egna plattformar i livet och gjort det så bra. Stoltheten får mig att blinka bort en tår.

torsdag 6 februari 2014

6. En dikt



Poesi är inte första valet för mig, men när jag tänker dikt är Tranströmer allt. För bilderna, dofterna och smakerna i orden. För de korta budskap som går rakt in, och tvingar mig att skärpa sinnet. Har berättat om min oförmåga att koncentrera mig på text, just nu är det svårt. Men i Tranströmer kan jag finna strofer som fäster i mitt medvetande, ord som ger innebörd och gör skillnad. Som här i Namnteckningar ur Den stora gåtan från 2004:

Jag måste kliva
över den mörka tröskeln.
En sal.
Det vita dokumentet lyser.
Med många skuggor som rör sig.
Alla vill underteckna det.

Tills ljuset hann upp mig
och vek ihop tiden.



Vad är grejen?

Man sitter hos en människa och berättar sitt innersta. Hon frågar frågor om detta, och man svarar. Typ om man vill skada sig, om man har tänkt tanken att ta sitt liv. Man svarar nej, bestämt. Men bara vetskapen om att frågan ställts gör att man förstår allvaret. (distanserar mig genom att använda tredje person)

Mitt liv kommer att fortsätta, jag har så mycket kärlek i mitt liv och jag vill stanna kvar här. Har en dipp nu och försöker trassla med den själv. För hjälpen verkar sitta långt inne. Men ibland tappar jag tålamodet, gjorde så i morse. Ringde upp VC som jag kallar vårdcentralen och frågade hur återkoppling efter senaste kontakt skulle se ut. Sköterska som läste innantill att kontakt mellan doktor och psykolog ska tas och att återkoppling ska ske efter det. Och jag undrar vad "efter det" ska betyda. Uppenbarligen ingen brådska med denna feedback, och jag är rasande. Remisser skickas inte av sig själv, och remisser verkar vara ungefär lika viktiga som gamla snytpapper i en jackficka.

För mig var steget enormt att berätta, och jag känner så starkt att det är ett svek att bara glömma detta. Nu sitter jag och väntar på att människan från samtalet för fem veckor sedan ska ringa mig...och min smala lycka idag är solstrålarna över fälten. Ni ser, jag har förmågan att ta de goda beståndsdelarna i livet och lyfta fram dem. Men jag har heller ingen lust att gömma det skitiga.

onsdag 5 februari 2014

Empati, det enda jag kan

Det kommer påminnelser om hur livet kan se ut för andra. Om utsatthet, pressade villkor, stress och frånvaro av stöd. Jag vill inte ge mer detaljer, men jag måste dela med mig av hur orättvisa villkor får mig att bli berörd på djupet. Alla borde få känna tryggheten i ett fungerande nätverk, alla måste få plats att vara värnlösa men med starkt stöd i ryggen.

Jag flyttar fokus från mitt eget mående en stund och ber någon sorts bön om rättvisa, i världen men också här Sverige.

5. Något jag längtar efter

Mycket enkelt detta. Det jag längtar allra mest efter är så klart barmark. När marken gungar lite bildligt vill jag iallafall ha den bar. Issörjan som ömsom fryser till ömsom töar är det lilla helvetet på jorden. När jag går med hundarna är Icebugs-kängorna oumbärliga, löpningen får jag klara med vanliga skorna. Det går, men jag blir ju blöt. Och fötter som springer i blöta skor är inte de gladaste.

Barmark, i det ordet ligger hopp, värme, sol, vår. Det är ju dit vill jag nå. Och jag känner att drömmen är inom räckhåll i Skåne.


tisdag 4 februari 2014

Försöker en lista för februari

Läser hos Anna om listan som ska göda skrivlusten, sporra och ge inspiration. Är inte världens bästa på att följa utmaningar, är alldeles för lite tävlingsmänniska för det. Men jag tänker att jag experimenterar lite...Februari har ju börjat, redan 4:e och jag ligger alltså efter. De första posterna hafsar jag mig igenom.

1. Gör en lista. Har gjort ju. Snott ohämmat av ovan nämnda bloggerska.

2. Berätta något om mig själv. Ja det är ju ungefär det jag gör hela tiden, så den presentationen blir kort: Hon som krockade med bilen, fick en skada i nacken och nu lever ett annat sorts liv. Ett liv som är bra i stora delar, men helt annorlunda och utan fast plats i tillvaron. Beståndsdelarna är dock givna, barnen som flugit ut, mannen som är allt, hundarna och gården. Ett gäng trogna vänner och några mycket fina nya som tillkommit genom bloggandet. Men som sagt, marken under fötterna kunde vara fastare och däri ligger kampen i mitt liv.

3. Ett oförglömligt minne. Av hur pizza smakade på 70-talet, när min pappa åkte in från förorten till en av de första pizzeriorna i Stockholm för att hämta pizza till oss. Mycket smält ost och drivor av oregano. Jag var kanske 8 år och detta var min favoritmat. Matminnen kan vara de starkaste.

4. En bok jag önskar att jag skrivit. Eftersom jag har djupaste lässvackan just nu kan jag inte tänka klart i detta. Men en sak, en bok som öppnat mina ögon och gjort skillnad är Carl Johan Vallgrens Havsmannen. Den har utmanat alla mina föreställningar om verklighet och dikt, sanning och fantasi. Språket så distinkt, och scenen så full av drömmar. Önskar att jag hade skrivit exakt den boken.

Så, nu har jag kommit ikapp. Låt vara lite slarvigt ihopkommet men jag har följt de fyra första posterna och jag inbillar mig att jag kommer att hänga kvar. Tänker att det ju går alldeles utmärkt att välja några poster också, någon som känner sig manad?

måndag 3 februari 2014

Tips någon?

Ja jag är ganska nöjd med nedtrappning och utfasning av medicin. Men en sak gör mig så otroligt ledsen, en sak jag helt tappat mitt i detta. Läsningen. Jag köper böcker jag hör om, jag läser fem sidor och sedan går det inte mer. Koncentrationsförmågan är i botten. Naturligtvis samma sak med tv och filmer, det är inte samma saknad i det. Men just läsningen är en sorg. Har alltid slukat böcker, klassiker, nyskapande, deckare, biografier, poesi. Nu ingenting. Har läst tre hundra sidor av tusen i Kanusgårds sista, den ligger där och skrattar åt mig tillsammans med Simone de Beauvoir och en hög annat. Laddat hem boken vi läser i bokklubben, Jennifer Egans "Huliganerna kommer på besök". Tjugo sidor lästa på paddan.

Jag kör huvudet i väggen, tänker att noveller borde funka. Har tre samlingar av Munro, i den första har jag läst en halv. Ni fattar. Tänker mycket på det här och vill att det ska vända. Därför önskar jag lite tips nu, era bästa tips med kort motivering. Hjälp mig! Högt eller lågt spelar ingen roll, jag vill bli fångad gripen fast...

Gillar min dag



Snön smälter, ljuset flödar genom diset. Och jag känner att det finns så mycket som är bra. Ingen orkar läsa om saknad, värk och detox jämt och bilden behöver nyanseras en aning.

Det behövs så extremt lite för att höja mitt humör, och exakt lika lite för att tippa över åt andra hållet. Dessutom har jag en irriterande tendens att glömma de verktyg jag äger i min låda. I morse såg det ut som så; vaknade efter orolig sömn, kroppen stel av för lite stretchning, noll känsla för frukost. Men något hände, jag fick en kopp te, sträckte lite och tänjde ut något ligament. Tränade ett pass på crosstrainern, lite styrka på det och sträckte ut ännu mer. Minut för minut. Ljuset började sippra in, ett ljus med svagt soldis i och där någonstans lyckades jag ta tag i nuet.

Nu från min frukosthörna, äter fruktsallad med keso, nötbröd och dricker bryggkaffe. Ser hur hela dagen träder fram i dimman, planerar inte för annat än en promenad med hundarna, simning och bastu. Kanske tankar jag lite extra ljus på stranden också. Allt ligger där, öppet för mina fötter och väntar.

söndag 2 februari 2014

Kärlek



Ibland blir jag lite extra glad över vännerna. Som när hon som var min bloggvän, och blev min vän i verkligheten, skickar små pustar av energi till mig. Då kan jag inte värja mig. Tar emot och känner en sådan otrolig tacksamhet. Älskar att bli påmind av dem som förstår, att vara i nuet och jobba med min medvetna närvaro. Så otroligt svårt, men också det allra skönaste att klara av. Som med allting annat, ju mer jag övar desto bättre bemästrar jag tankarna.

Statusuppdatering

Har en bra dag idag. Inte den roligaste, men en som flyter på med det som måste göras. Har gjort allt utom packat upp från Stockholm. Eller så här;  jag har packat upp valda delar. Mina råk till exempel. Resten ligger i min överdimensionerade bag mitt på matrumsgolvet. Orkar inte just idag. Skjuter på det.

Städat en smula, sprungit i motljus som var helt magiskt rosaskimrande och guld. Varit i floskliga nuet. Och snart laga mat. Varsågoda, gratis middagstips: Skrei, den godaste fisken som jag ska pensla med senap och steka i ugn. Mos på persiljerötter och stekt svartkål till.

Annars tänker jag ganska mycket på en strategi som jag lärt mig uppskatta. Kallar den "en dag i taget". När hela tillvaron gungar, glädjen har blåst bort och mörkret invaderar. Då delar jag upp tiden i de enheter som funkar, och betar av sekund för sekund för en färd mot ljuset. För det finns där, längst fram bakom kullen där jag inte ser det.

Men idag kan jag släppa, idag följer jag känsla. Det där nuet. Gosar med hundarna, känner mjuka varma kroppar som bara vill ge kärlek. Önskar att alla kunde få uppleva det, och att jag kunde förmedla känslan bättre.


lördag 1 februari 2014

Långsamt är bra

Tänker att tiden får gå, har inte bråttom, har ingen tid att passa, vägrar stress i detta läge. Då är tåg mycket bra. Kan inte påverka, kan bara acceptera. Schemat har varit ganska pressat. Firade min moster med afternoon tea på härliga Wienercaféet (älskar när gamla stamfik från förr byter skepnad och förvandlas till ngt ännu bättre) drack champagne och bjöd sedan på överraskningsmiddag med kusiner, syskonbarn, ingifta och andra. Dejter med fina starka bloggvänner, och gamla trygga vänner från förr. Umgåtts med föräldrarna, känt att vår relation fördjupas dag för dag och att jag kan växa i det. Fikat med barnen, besökt någon butik. Sprungit några mil.

Ungefär så går ett par dagar, tempoväxling är något jag tror på men också något som jag vet tar otroliga mängder energi. Tacksam för att ha en mitt livsrum, att få uppleva skönhet, vänskap och kärlek. Allt i en salig blandning och där i mitten har jag min plats.