måndag 30 juni 2014

Skymd sikt, sedan insikt

Fick en tänkvärd kommentar om hur hjärnans makt tar kroppen i besittning, och jag har så mycket att bearbeta kring detta. Under ganska många år har jag varit med och stöttat flickor i min närhet med ätstörningar, har gått på stödträffar i föreningar som arbetar med sådan problematik och haft vattentäta skott mellan mina egna friska tankar och de sjukas. Har sett bräckligheten i kroppar märkta av undernäring, har varit den som stödätit bredvid utan att räkna. Fikat, glatt mig åt varje tugga som slunkit ner, kunnat slappna av och gradvis se friskheten och glansen i ögonen återvända. 

Hur kunde jag hamna här? Hur kunde jag låta det gå så långt? Hur kunde jag blunda för höftbenets vassa kam?

Jag har inga svar, tusen frågor som blir till trassliga tankar med inslag av förnekelse, destruktivitet och känslan av att inte vara värd. Ändå har jag allt. Korten på bordet berättar om kärlek och uppskattning, värme, relationer, kompetens, vänner, huset med utsikten, möjligheterna. Traumat och värken finns förstås också där, men jag kan inte lasta allt på det. Har ju haft strategierna att handskas med det, tränat mig i meditation, medveten närvaro, att vara i min egen kropp trots allt.

Finns också något som berättar om krav och om att prestera. Jag tror inte att jag någonsin får ett svar, jag kommer att få lika många svar som frågorna jag ställer och jag måste nog förlika mig med att sanningen har alla dessa ansikten. Hur jag tillslut når målet känns oviktigt, att jag gör det är det enda som räknas idag. 

Än en gång, tack för all input. Kommentarer sår frön, och frön slår rot. Utveckling kallas det.

Step by step



Tänker att jag erövrar en bit i taget, att oavsett om varje steg är litet blir vandringen värd målet. Idag skummade jag mjölk till kaffet, och tittar ut över åkrarna när jag sväljer. Klunk för klunk, steg för steg. Långsamt långsamt, men ändå.

söndag 29 juni 2014

I have a dream

Kanske den mest slitna inledningen, om drömmen som man önskar ska bli sann. Min dröm, mitt mål, jag har funderat på formuleringen länge. Idag vid frukosten kom tårarna, jag visste där och då exakt vart jag ville komma men utan aning om hur jag skulle nå dit. Vägen jag söker i mina tankar ska leda mig till en vanlig enkel vardag, med vanliga enkla måltider frukost lunch middag mellanmål och tre max fyra träningspass i veckan och hundpromenader. Ni hör ju, låter så banalt och är så utanför min räckvidd. Salta tårar, strimmiga kinder, ögon som inte vill se.

Jag har lite grann att arbeta med, dagens löpning följt av fruktsallad och kaffe. Sedan mer kaffe, långrunda med hundarna och nu krasch i soffan. Vill inte trigga dem som befinner sig i detta gränsland, men jag måste få formulera och ta mig ur dessa sjuka sjuka idéer. Kanske tror jag ändå lite på att om jag konkretiserar dem framstår deras låga bärkraft lite tydligare. Under de senaste veckorna har karvandet i portionerna accelererat. Borta är laxen, avocadon, äggen, sardellerna. Ersatta av grapefrukt, jordgubbar och kvarg 0,1%.

Så, ja jag har en dröm om att kunna fika på eftermiddagen med min man. Tittar jag på hans kaka, vänder bort blicken och har Himalaya att bestiga.

lördag 28 juni 2014

Simmar runt i dyn

Normala grejer som normala människor gör, som att handla, har jag gjort idag. Väljer, tvekar, velar. Tar orimlig tid, trots att jag har listan med mig. Och tvivlen, det är absurda tankar på att det jag åt igår inte har förbrukats än och att jag kan plocka bort både det ena och det andra från det som var dagens middagsplaner. Eller inte kan utan bör. Borta är alla fina strategier om tvärtomtänket*, borta är idén om att meditera istället för att falla fritt i ångest. När allt gungar har jag lättare än någonsin att riva ner det jag börjat bygga. Bara så, och skyddsvallarna blir till fint grusat hopp. Varför vill jag låta fel sida segra? Det är kärnfrågan jag inte har ett enda tillförlitligt svar på, och jag är min egen fiende under falsk flagg.

* Tänka tvärtom; när mina val känns svåra är de rätt ur kroppens perspektiv, de däremot som lätt accepteras är de sämsta. 

fredag 27 juni 2014

På ett tåg någonstans



En bild, mer än tusen ord. Valen är så många, de väller över mig i chockvågor. Försöker få strategierna att fungera, de som säger mig att tänka tvärtom. Det som känns rätt är troligast det sämsta valet, och de svåraste kvalen är de som beror på den rätta vägen. 

"Gör mig osynlig, ge mig styrkan att stanna kvar. Brinn lilla låga, gör kaos till vardag och acceptans till min gud."

torsdag 26 juni 2014

Brev till den som orkar läsa

Jag vill berätta, orden stockar sig. Tänker tanker, formulerar dem medan jag springer. Jag borde förmodligen få träningsförbud, jag orkar inte detta. Kan inte dra gränsen själv, ser inte och kan inte uppfatta konsekvenserna. Ge mig rött ljus. Släng ut spanska ryttare, stoppa min framfart.

Under löprundan planerar jag vad jag ska äta sen. Till frukost, kanske idag eller troligast en annan dag. Tänkte på ägget jag skulle koka, på ostmackan till kaffet. Nu efter duschen sitter jag och pickar i en fruktsallad (grape, jordgubbar, melon) och latte blev till americano. Svag i kroppen och svag i tanken. Orkar inte stå emot trycket, rösten som säger att mitt näringsintag är ok. Vet att den inte säger sanningen, men förmår inte utmana. Äter långsamt långsamt och sväljer. Känner ingenting, inte mätt inte hungrig. Vill inget mer, likgiltigheten är total.

Urkalkat skelett, jag vet. Huden. Håret. HJÄRNAN. HJÄRTAT. Jag vet, och förmår ändå inte, och tänker att ännu besegrar inte kärleken allt.

onsdag 25 juni 2014

The heat is on - not

Här finns en old school vanlig fast trådlös telefon. Denna telefon har tydligen av någon programmerats att larma 01:00. Precis exakt den tiden när man ev sovit en timme och har som svårast att greppa att natten kommer fortsätta ett tag till. Att ändra alarmet är omöjligt på grund av obegriplig meny. Jag ringer min mamma och frågar, hon säger att jag inte får kasta telefonen i sopen. För det är deras bästa som har täckning i hela våningen. Jag säger att det är tur för dem att de hör så dåligt i så fall.

Och annars är allt sig likt. Stampar runt i de vanliga spåren och tänker att jag är så trött. På mig och mina tankar, klibbiga ångesttrådar i nätet som jag helt säkert skapat själv. Och på tiden som rinner ifrån mig. Vill vara här och nu, men inte med kalla blåfrusna händer och tom blick.

tisdag 24 juni 2014

Och?

När ni tror på mig, ska jag lita på min kraft. Ingen som inte varit där jag är förstår innebörden av min utmaning idag. Bestämdes igår att detta skulle ske, och i mitt huvud har jag processat, ömsom tvivlat ömsom trott. Men jag kände att det inte gick att backa ifrån det. Dessutom fick jag god hjälp av att lyssna på P1:s Kropp och själ i morse. Handlade om ångest och tvång, och jag kunde relatera till precis allt som sades. Spik på.

När jag känner att det är så svårt som det kan bli måste jag rida ut vågen. DET GÅR ÖVER. Alltid. Från botten kan jag bara klättra uppåt. Skulle jag välja att falla till föga för trycket över bröstet och avstå har ångesten segrat. För varje gång ångesten får styra blir vägen tillbaka en bit längre. Välkänt. Jag laddade idag för att klara det, och det gick ok.

Exakt det var idag utmaningen. Att äta en lunch på ett välkänt café med mitt finaste sällskap. Förstår ju hur det låter, men det kan inte hjälpas att det är just så som min verklighet ser ut i den här fasen. Och mörkret innebär att jag nu måste äta middag också, plus att inte kompensationsträna. Inte idag och inte imorgon...

Carte Noir


Deras kaffemaskin har för vana att larma falskt. Dregdrawer full, när sumplådan endast är till hälften fylld. Men idag, äkta larm. Proppfull med sump, och då har jag bara varit här ett halvt dygn. 

Har en skapligt stor utmaning framför mig idag, ska gå i mål på den. Måste för mig och för någon annan, laddar med mer kaffe och sen en hundpromenad på det. Önska mig lycka till...

(Carte Noir förresten, ett franskt kaffe som jag brukar köpa där nere. Hemma smakar det mycket mesigt, men namnet...så jäkla bra.)

måndag 23 juni 2014

Och där stoppade tiden

En macka. Exakt 43 minuter. Och jag missade tyvärr allt om hur den smakade. Den här verkligheten suger och ingen annan syns från min horisont. Men väskan med varma kläder ligger på hatthyllan och tåget tuffar på mot Stockholm, plus att wi-fi än så länge levererar. Så kanske finns Gud? Nä, skoja ba.


söndag 22 juni 2014

Sunday



Fikat, nåja ett litet steg på vägen blev en kopp te, och tittat på folk. Satt i solen och kände att jag ska vara i det flödet en dag. Utan kval. Hundarna låg vid våra fötter och livet var varken mer eller mindre, en söndag i juni på en gata i Malmö. Mycket viktigt för mig att kunna behålla känslan av en helt vanlig tillvaro. 

lördag 21 juni 2014

Omsluten och utanför

Jag har allt. Och inget. Jag är mixen av kontrasterna: sjuka tankar, ofattbar kärlek, fina rynkor, de bästa barnen, intelligensen, noll ork, musklerna som ligger där precis under huden, längtan efter friskt liv, rädslan för något ogreppbart, tomma depåer, ständiga suget efter kaffe, den starkaste viljan i världen som både kan ta mig till himmel och helvete, och mest av allt främlingen i min egen kropp.

Känner inte igen mig, ser någon i en spegel på avstånd och förstår inte att denna människa är jag. Har tankar i mitt huvud som jag inte kan härleda, förstår inte att dessa tankar är produkten av  processer i min hjärna. Förstår över huvud taget inte alls vad som pågår. Vaknar på natten och känner en stor tomhet, och stressen över att inte kunna orka ett träningspass. Men ett halvt kanske? Bättre än inget? Antagligen inte.

Ångest har ingen urskiljning, den slår hårt blint och där du är som svagast. Härdar ut, kan inte göra mer. Vänta, andas, sedan försöka ta tag i en frisk idé. Denna idé kan till exempel handla om att mat är bra, att mat är bränslet som kroppen behöver för att orka bara vara. Behöver maten bara så, men nu; maten måste förbrännas så fort som möjligt. Maten tar ångesten i hand och ockuperar min kropp. Så åter igen myntets två sidor.

Jag ska berätta en hemlighet. Det finns en fristad, ett fönster, har skapat den alldeles själv. Regeln ser ut så att på fredag och lördagkvällar kan jag dricka lite vin och äta nötter. Bara dessa dagar. Meningslöst att fråga varför. Och om jag dricker lite vin innan middagen dessa dagar har jag så mycket lättare att äta maten. Det kallas för självmedicinering. Trodde i min enfald att detta var något man skulle akta sig för, tappa greppet är det sista jag vill - varken jag eller sjukdomen vill släppa. Skammen. Men när till och med min doktor anser att jag visst borde kunna dricka ett glas vin för att slappna av?

Helvete tänker jag, och påminner mig om att gårdagens efterrätt var helt omöjlig att få ner. Trots ett glas  sval chablis. Tackade ja, hackade i den, lämnade. Det tycks vara så nu, jag säger ja tack och jag ångrar mig. Skär bort, skär ner, begränsar. Svärord passar här.

Nåväl, jag sa att jag har allt. Jag har allt av kärlek. Min man, stödet, stommen, livlinan som värmer och finns där. Hans röst, hans hand, hans närvaro. Kanske han inte förstår till fullo, men han är där. Viktigast av allt just nu, och den tacksamheten är större än jag kan sätta ord på.

fredag 20 juni 2014

Det artar sig

till den tristaste bloggen någonsin. Bara gnäll och klagande. Sluta läsa, ni som söker bra karma och positivt tänkande. Här har vi ångesten som en filt att svepa in oss.

Vi har varit hos bonden och köpt ryggbiffar att grilla, jag orkade knappt gå ur bilen. Allt känns totalt meningslöst, bara en svag svag känsla för att det eventuellt kan bli fint sen att sitta i lusthuset och dricka ett glas vin. JAG SKA FÖRSÖKA. Men just nu, ingen drivkraft alls, vilket mitt irrationella jag fann skulle hanteras med gräsklippning. Tur att jag har min man, som vägrade dra igång maskinen till mig. I det här tillståndet blir jag en duracellkanin som inte har någon limit, trots att benen väger bly och jag inte förmår. Och sedan fritt fall, mot marken, mot golvet, mot vad som finns under mig.

Kan inte gå på så här, vet det men ser inte alternativet riktigt klart för mig. Inte i dag i alla fall. Men till er andra, fira som ni vill, ha en fin kväll och ta hand om varandra.

torsdag 19 juni 2014

Benar ur

Försöker förklara hur jag tänker för min man. Det här med kampen mellan good and evil, och att ondskan är så mycket starkare än viljan att göra friska val. Vet ju att jag måste förändra men har verkligen ingen aning om hur jag ska nå dit. Ni säger ett steg i taget. Jag svarar att för varje steg framåt tar jag minst två steg bakåt, stegen framåt är också mycket kortare (som myrsteg ungefär) medan bakåtkliven är sju mil. Lite så jobbar min sjuka starka sida. Och mitt i detta som upptar all min tankeverkamhet säger man mig att låta bli att grubbla. Ok tänker jag, vad ska jag då tänka på?

Den här kampen, den sliter mig i tusen bitar. Att veta men inte kunna förmå sig. Att någon sitter på min axel och kammar hem poängen och det enda som händer är att mitt riktiga jag förlorar, när drivmedlet tagit slut och jag måste stanna mitt i öknen. En kärna som skrumpnar, det är dagens jag.

Är också mycket mycket trött på detta med helger. Nu med midsommar coming up, fokuset på mat och dryck, läs sprit. Recept och tips. Jag vill inte vara med i den tävlingen och jag tänker inte plocka några blommor, inte heller binda en krans. Möjligen kan jag ta en bild på någon vacker vägren med all blåklint, vallmo och prästkrage som blommar nu. Kanske. Och ev instagramma den...

onsdag 18 juni 2014

Onsdag kväll

Denna dag, jag har gjort typ ingenting. Utom knaprat på depåerna. Och kört en liten sväng ner till byn för att tanka, gå på apoteket och handla persilja. Har gjort en salsa verde med persiljan, läst Tara (och funnit att den tidningen är bättre än sitt rykte) och sovit på altanen. Pratat med en vän i telefon en timme, lyssnat på hennes råd en stund tills jag tröttnade på det. Alla vill så väl, en del vet bara inte hur de ska förhålla sig och jag är så känslig i detta. Minsta lilla tonfallsförändring och de tusen knivarnas vassa blad tränger igenom min tunna hud.

Mitt virke är segt, jag måste själv förstå exakt hur stort gapet är mellan teorin och den förhatliga praktiken. Innan jag spunnit trådarna där emellan är jag som en tjurig treåring. Inte lätt alls att deala med. Men så öppnade jag datorn i väntan på kalkonen på grillen, och där, hos fina Libby vände dagen lite grann. Jag som aldrig vinner lyckades sno åt mig vinsten i hennes boktävling. Barnsligt lycklig!

Tugga tugga svälj

Lever dubbelt de här dagarna. Är så bra på det jag inte ska göra, och känner mig sämst av alla när jag gör rätt. Hur ska jag någonsin kunna förklara att jag känner mig nöjd med valet att endast äta lite fruktsallad med en klick kvarg (0,1% givetvis) till frukost. Plus mängder med kaffe. Jag dricker alltid svart, espresso med lite vatten. Americano är perfekt, men när det nu är så svårt med maten kan jag tänka att de val som är lite lättare att göra är till exempel att hälla en skvätt mjölk i kaffet. Allt som inte måste tuggas är enklare.

Sitta och peta i allt, avleda mig själv, skjuta upp, trycka undan tills allt blandats till en röd röra med kanelen intorkad till oaptitligt barkliknande ytskikt. Min fruktsallad, tar en sked trots allt, skriver några satser, försöker leka normal frukost.

Så börjar den här dagen. Uppförsbacken är brant, har dock sol och Krunegård. Plus ett helt lass nya Nespressokapslar. Hell yeah, typ.

tisdag 17 juni 2014

Värdelöst

Den här känslan jag bär på. Av att vara någon som inte behövs, som inte tillför och inte har råd att ge av något jag ändå inte har. Läser blogger som fina vänner skriver, reflekterar för mig själv och skäms över att jag inte  orkar vara närvarande. Mitt eget slukar allt. Självisk utan möjlighet att kliva ur min egen värld. Allt snurrar kring något jag inte riktigt förstår, och knäskålarna känns för vassa.

Fick sushi till middag, åt bitarna och flög sedan upp som skjuten ur en kanon. Sitta stilla är mitt svåraste just nu, hittar alltid någon liten hund som behöver en runda eller vill köra lite agility. Tusen skäl jag inte kan avböja och tusen myror som kryper under mitt skinn. Ingen fotboll i världen fångar mig...och allt är bara grått kallt och dött inuti.

(men ärligt, förlåt för gnäll, förlåt för min oförmåga att hålla distansen till skiten och förlåt för tristessen jag gjuter över världen)

Plus och minus

Fina dagar, lite paus från allt. Inte utan friktion, när förnuft och känsla kolliderar. Saker jag är lite stolt över är att jag satte mig över rätt mycket ångest, mindre stolt är jag över att jag messade min behandlare och avbokade tiden idag. På oklara grunder, men längst inne vet jag att det handlar om vågen. Att jag inte vill, verkligen inte alls, ställa mig på en våg. Oförklarlig rädsla, alla ser men jag har väldigt svårt att relatera till siffrorna. Skev kroppsuppfattning ingår i paketet. Nu måste jag istället ringa behandlaren och tala om hur jag tänker om detta. Vet att jag inte klarar mig utan stödet, men jag är ändå helt hudlös i mötet med hjälpen.

Nu ska jag samla kraften en stund, allt kommer upp till ytan.

torsdag 12 juni 2014

Det kan hända

Att vi åker till Berlin i morgon bitti. Att jag hittade en klänning på HM för 149:-, skitsnygg Filippa K-lookalike. Att jag åt pasta (vilket inte är min specialdistans) med champinjoner och spenat-sallad till middag, plus några jordgubbar marinerade i citron och mynta.

Väskan är packad, och jag behöver denna andningspaus mer än något annat. Behöver distans till livet, lite luft i lungorna och en bit av en annan verklighet i ett par dagar. Inte flykt som i att rymma från något, utan samla på mig kraft för jobbet som ska göras och börja bryta något av alla destruktiva mönster.

Tankarna på skiten som jag kallar sjukdomen finns där hela tiden, men jag måste ge mig tillåtelse att släppa taget för en stund. Lossa på kedjorna, slänga ett par sandsäckar överbord och klä av mig rustningen. Dricka ett glas vin och peta i mig en skål nötter. Önska mig lycka till, följ mig och jag ska visa hur svagheten blir vägen till något nytt och friskt. Ge mig bara tiden och jag ska vinna.

onsdag 11 juni 2014

Och mitt i allt

Det finns små korn av guld också, jag vill gärna dela med mig även av dem. Som att mannen och jag bakade pizza igår kväll (vilket jag såklart gruvade mig för hela dagen, trodde omöjligt men dock klarade) med alla grejer som brukar vara på en pizza. Ost, grönsaker, oliver, skinka, sardeller, ruccola. Den blev god, vi hade den starka chilioljan på också. Mannen ett glas rött, jag vatten men det var ändå ett ok val.

Efter maten tog jag en promenad. Ingen power, inga fucking stavar, inga viktmanchetter. Bara en vanlig promenad i normalt tempo med en hund. Låter inte märkligt, det förstår jag. Men det är ett av de där små stegen som till slut kan ha hjälpt en över tröskeln att inte falla för ångestens tryck. *klappar mig själv på axeln här*

Man vill ju inte gnälla men...don´t look back

Det börjar med att jag skär allt i pyttebitar, delar in, portionerar och överväger. Ständigt detta kalkylerande. Vad är lagom? Vad är normalt? Ser det inte, lika lite som att jag någonstans tror att jag är lagom smal. Det är jag inte.

Igår hos proffsen var vågen trasig. De ville absolut ha ett riktvärde, något att jämföra med och jag tyckte det lät så jäkla banalt. Jag tänkte bara på att jag är här nu, se mig så här och allt efter detta ska bli bättre. Men proffsen vet. De vet hur hjärnor hos ätstörda fungerar, hur de lurar och finner egna strategier och hur de manipulerar både kropparna de sitter i och omgivningen. Kreativiteten har inga gränser. Men ändå, vågen var trasig, och jag kunde åter andas.

Pulsen låg, trycket lågt. Alla dessa tecken som ska fösa mig in i rätt fålla. Hjärtat som slår snabba fjärilslätta slag, och fingertopparna utan känsel. Det är inget skämt längre, det är inget jag kan blinka bort. Det är ett jobb som måste göras men jag väljer ständigt att skjuta på det. Hur gick jag från doer till den som ständigt sparkar in gruset under mattan? Jag ställde frågan igår, fick inget svar. Proffs kan mycket, oftast inom ett smalt område men utanför deras egen lilla tårtbit hittar de inte ett enda svar. Tänker att jag kanske begär det orimliga, förnuft är en lyx i detta sammanhang. Bara res dig upp och gå, den rätta vägen. Du vet vilken den är, det är den upptrampade där dina fotsulor förflyttar sig steg för steg och du måste bränna skiten bakom dig. Point of no return.

tisdag 10 juni 2014

Krångliga krångliga liv

Det som händer idag är att jag ska träffa en behandlare. Min behandlare. Är inte direkt med på hennes tåg än, men kanske kanske förstår även jag tillslut. Läxan hon gav mig har jag glömt/ förträngt...och kraften rinner ur mina ben. Måste bara orka hämta passet också. Men först ska jag sova i solen en stund (med spf 30). Cause I´m worth it.

Simple as that

En annan sak med detta är att hjärnan fungerar lite, tja vad ska jag säga, med förhinder. Känns som om jag har sirap i synapserna, allt rinner långsamt, responsen tar år att formulera. Men ändå, ibland händer det att möten öppnar ögon och ger en känsla av att livet möjligen också ska vara en kamp för att fungera som liv.

Mötte en person som gjort många val i sitt liv utan att följa en enda konvention, och dessutom tagit konsekvenserna av valen på ett modigt vis. Utan att gå in i detaljer måste jag bara förmedla känslan av att ur ett sånt möte bli stärkt i mina egna val. Med vilken lätthet en sådan insikt går att bära, med vilken lätthet denna insikt ger en möjlighet att bära valen.

Jag har valt bort några vänner jag inte längre kan kalla så. De som ifrågasätter utan kärlek, de som värderar endast utifrån sin egen måttstock och kallar mina val för flykt. Där är jag nu, har ingen önskan om en fortsatt relation; de får klara sig utan mitt sällskap, och söker de mig måste jag precisera mina krav tydligt.

Så luddiga ord, låt mig bara sammanfatta att vänner är bra. Vänner behöver inte vara kloner av varandra, vänner behöver bara acceptera och ändå kunna ge kärlek. Enkelt ju.

måndag 9 juni 2014

Livet

Detta med pannben, bra sak att ha men jag skulle bara önska att jag kunde styra dimensionen och fokusförmågan dit där den bäst behövdes. Alla säger du klarar detta med din styrka. Jag viskar tyst vet inte vad jag vill, vill bara springa bort, lägga kilometer efter kilometer bakom mig.

Man tar några dagars paus, man försöker bara vara. Det går stundtals bra. Men det finns ett stort men som handlar om att det jag förtränger kommer ikapp mig och att feedback jag fått förs upp på fel konto.

Kan inte begära att alla ska förstå, men kan inte heller kräva av mig själv att jag ska stå emot trycket. Någon sa till mig att det var klokt att bli smal innan man blir för gammal, eftersom skinnet förlorar sin elasticitet med ålder. Replik på det, någon? I min värld tolkade jag det som att denna någon tyckte att smalt är DET ALLRA VIKTIGASTE I LIVET (och att jag borde stanna kvar i denna skeva bild). Har mina armar med ett nätverk av utanpåliggande ådror, ett ansikte där depåerna runnit ut och fingertoppar av is med noll känsel.

Så summa summarum: jag vill inte vara där jag är och kan inte ta mig ur. Inte helt och fullt just nu, och inte utan proffsen. Men löpningen går jävligt bra, solen skiner och håret självtorkar i vinden. Och jag tar  ett steg i sänder, en dag i taget som en av mina fina vänner ständigt påminner mig om.

söndag 8 juni 2014

Kort

Tänker att jag borde skriva något, men orden tryter. Jag försöker göra utan att tänka. Tar en dag i taget, och försöker fästa blicken inåt. Avslutar med ett talk to you soon. Låter som ett löfte...

torsdag 5 juni 2014

Utmaningen

A Croissant a day keeps the doctor away. Något sånt sätter jag som mål under Stocholmshelgen. Och för övrigt läser jag alla kommentarer och boostar mig, men att kommentera från mobilen funkar icke. Varför liksom...

tisdag 3 juni 2014

Drar nu


Håret är rätt kort, bilden är väldigt mörk. Bortse.

Väskorna packade, mannens munkjacka är på. Och ofriheten blandas med något som kanske är en gnista av hopp. Vill gärna tro det, måste våga ta steget mot det som var utan tvekan och vanlig vardag förr. Kanske skriver jag några rader under helgen, troligast inte. Skicka lite styrka på min väg och någon tanke till en själ som strävar, jag lovar att förvalta det så bra jag kan.

Tisdag

Lite tagen, lite matt. All respons och all kärlek är värd allt, och gör hela skillnaden. Inget mer mörkande, inget mer tissel och tassel. Men trots det, mönster byter inte skepnad över en natt och morgonens föresatser faller inte alltid på plats. Vet ju att jag måste, men så mycket lättare det är att där i ögonblicket skjuta tallriken åt sidan och flytta fokuset till i morgon eller vilken annan dag som helst.

Tallrik med joghurt och jordgubbar, löskokt ägg. Väljer det som glider ner i strupen utan motstånd, och kaffet förstås. Benhård vilja för att orka dagen:

Klippa håret, eventuellt lite kortare. Vet inte. Packa väskor, vi åker till Stockholm några dagar. Bryta mönster, utmana gränser. Kanske inte ta med springkläder, lovar inget om detta. Ska mest hänga med familjen, uppvakta en student. Är så himla glad för mitt presentuppslag, såg ett fint armband hos Efwa Attling. Knep det allra sista exet i hela landet.

Mobiliserar för den här utflykten, lite som hemma fast borta ändå. Hushålla med bränslet, tänka goda tankar och söka mig mot gränsen. Den är inte farlig upprepar jag tyst.

(Bild på ny frisyr senare, eventuellt.)

måndag 2 juni 2014

Och vinnaren är....

För mig själv och alla som undrar, förundras över detta märkliga. Vuxen människa som trillar dit på något märkligt som hon inte förstår, något hon sett hos andra men aldrig någonsin trodde hon skulle smittas av. Lastar ingen, anklagar inte mig själv. Hur skulle jag kunna, när jag inte visste hur bräckligt ett psyke kan vara?

Äter min frukost efter löpturen. Hade bestämt två ostmackor till kaffet, fruktsallad. Blev ingen ost, kunde inte forcera barriären. (Men i kväll: JAG SKA GRILLA HALLOUMI.) Om jag skulle försöka förklara handlar det om det lilla och stora perspektivet som krockar. I den lilla världen har jag ätit frukosten på brickan och känner små knivstick av dåligt samvete, för att det var 0,1 procentig kvarg till fruktsalladen, för att det var mellanmjölk i kaffet, för att jag tog den där skivan fruktbröd. Kval, och jag inser att det är orimligt. Försöker vidga perspektivet och hittar då detta:

En kropp som kräver näring, som utför långdistanser, som tappar all energi efter 14:00, som har en hjärna som i sin totala brist på näring knaprar på alla depåer. Att jag ens kan formulera orden här? Märkligt. För jag vet att detta är den smalaste av stigar, med feta cementklossar i slutet som inte låter sig forceras. Återvändsgata med taggtråd i slutet, urkalkat skelett och pappershud.

Allt det här är självklarheter, var även för mig tills käftarna en dag slog ihop runt min kropp och inte tillät mig tänka fritt längre. Och ändå kan jag fortfarande känna tacksamhet för att jag kan se mig själv utifrån. Vet att det kommer gå åt helvete om jag inte finner vägen tillbaka, vet att jag måste hitta rätt och klara att utmana både mig själv och de falska ideal som jag verkligen försöker radera från min näthinna.

Å så tungt det blev, så mycket frön av svärta jag inte vill plantera i andras jord. Vill inte inspirera, vill bara avskräcka och dela med mig av striden som pågår just nu.

söndag 1 juni 2014

Ur en människas dagbok



Powerwalk med make och hundar i morse. Klippt gräs, för att det är mitt enda trädgårdsfix. Ätit en inte alltför överdådig frulle. Fast ändå, jag pillade i mig ägget också tillslut. Läst jättemycket i Steglitsan, vill aldrig att den ska ta slut. Vad ska jag läsa sen liksom? Tips emottages tacksamt. Läst DN:s kulturdel supernoga och fick väl ett par läsuppslag där. Tränat en sväng, utan speciellt mycket fokus/energi (varför inte bara avstå då, ja det undrar jag också. Sjuka sjuka uppfuckade hjärna, du lurar mig hela tiden). Grillmiddag sen i kvällsolen, med kalkon, jordgubbs och mango-salsa, grillade paprikor och lite annat. Sen slutet: en espresso och sova.