torsdag 31 juli 2014

Vassa eggen 2

När allt försvann, färgerna bleknade och molnen drog fram över den klarblå himlen. Så vill jag beskriva min plats i livet just nu. Ville inte vara här, inte stanna men jag har ingen kamplust kvar. Har släppt minsta smula av hopp och söker likt den blinde efter ledljuset.

I mitt rum vetter fönstret ut mot en gård. Där står ett gammalt träd och från min plats nuddar jag kronans topp. Ser himmel som är blå och soliga reflexer i fönstren från huset mitt emot. Jag borde inte klaga, har ju allt och lite till. Ändå har jag tappat lusten. Orkar helt enkelt inte mer av detta livet. Att varje evighetssekund tvinga ner luften i lungorna och sedan ut igen, sluta ögonlocken och torka tårarna. Hur kunde det bli så här? Hur kan det vara värt det? Hur kan smärtan kännas så skarp, trots att jag ingen kniv har?

onsdag 30 juli 2014

Men orka

Mina ben. De där som sprang distans på distans, dag ut och dag in, är nu i viloläge. Orkar gå 100 meter sedan tvärstopp. Fötter som knappt lyfter från marken, fötter som släpar sig fram mot alltför avlägset mål. Har oftast rullstol när jag får gå utanför avdelningen. 

Det är ingen som vet hur länge det kommer att dröja innan krafterna är tillbaka. Det enda de kan sägs med säkerhet är att näringsintaget måste öka och bli konstant. Annars ingen bättring. 

Som om jag inte visste. Allt jag gör är ju att försöka: äta äta äta sex mål om dagen och hålla mörkret och ångesten i schack. Att komma ikapp kommer att ta tid.

tisdag 29 juli 2014

Kvalitet

Det är en av vårdarna här som har ett särskilt stort och varmt hjärta. Grekiska Elena. Hon lagade i morse till ett ägg som hon tagit med hemifrån. Till mig. För att jag igår råkade säga att ägg har var min frukostfavorit innan jag rasade ihop totalt.  Vad man säger då? Tack förstås, och gråter lite ynkligt. 

måndag 28 juli 2014

Härda stålet

Just nu, starkaste känslan av att det enda alternativet är att stå ut i mitt eget skinn. Får av olika skäl inte lämna avdelningen på ett par dagar. Tjugofyra timmar om dygnet fast här, i den trygga ramen av tillsyn en gång i kvarten. Men jag gjorde ändå rätt, under läkarsamtalet berättade jag om det svåraste. Om de där tankarna som gör som mest ont i de mörkaste av vrår. Tankarna som inte viker, tankarna som bränt sig fast i min hårddisk. Och säkerhetskopiorna jag strör runt mig. Då blir det så, inskränkningar i mitt privataste och korsetten som dras åt. Hur ska jag kunna andas igen?

Vet ju allt i teorin. Förhålla sig som till åskan, låta den passera och sedan åter kunna andas klar luft. Ångesten kräver samma passivt aggressiva hållning. Låt den vara, låt den vika. Värre kan det inte bli, på botten vänder det. I teorin alltså. Praktiken talar inte samma språk hur mycket jag än försöker just nu, men ge mig tiden så ska jag leverera hoppet. Så måste jag tro, lägger mig under ett svalt lakan i korsdraget från korridoren. Klockan är 21:20.

Vaken

Lång natt, ingen sömn, bara ångest. Har dåligt med flow just nu, trots att jag försöker andas rätt. De djupa andetagen, andningsankaret, hittar det inte, letar, mitt bröst klarar bara korta flämtande och ångesten och oron eskalerar. 

Huvudet hotar att sprängas, det är måndag och tiden rusar mig förbi. Var finns lättnad och lindring, var är mina mjuka långa muskelfibrer? Allt är en hård knut. Vill inte längre.

söndag 27 juli 2014

Söndagsblues

Ni vet känslan från barndomen, förväntan och längtan till födelsedagen och den efterföljande tomheten vid den speciella dagens slut. Ett helt år kvar till nästa gång.

Samma tomhet inombords nu, på avdelningen efter fyra korta timmars permission. Underbar eftermiddag och kväll med sönernas gemensamt tillagade middag och all kärlek på ett och samma ställe. Oxfilén och tomatsalladen, en liten klick av den hemslagna bean till och med. Några jordgubbar och starkt kaffe. Nu tillbaka till avdelningen igen, ligger på sängen och har svårt att acceptera att detta är min lott en stund av livet. Komma hem som gäst, och sedan åter till den andra verkligheten. Den som är en institution där meningen är att jag ska hämta upp de delar mitt liv har tappat. Är svårt, mycket svårt att finna sig i det och ännu svårare när jag måste skiljas från min man om så bara för timmarna till i morgon.

Food court

Finns tydligen något som heter önskekost här. Ämnat för dem som inte får i sig det de behöver med den vanliga maten. Ska få beställa från den menyn, väntar mig dock inga stordåd. 

Och ingen av mina medpatienter kommer att notera, för jag äter på mitt rum i snigelfart. På rummet har jag även min espressobryggare och mitt eget te. Med egen mugg. Ja jag är så jäkla speciell redan, att ingen vågar närma sig mig. Och jag förstår dem, dessutom följer jag rådet att inte lägga min lilla lilla energi på andra. Vänder mig inåt och söker styrka på den väg där jag en gång gick förlorad. 

Sitta i ett dagrum där alla äter kakor, kex, chips och godis hela tiden. Det känns som ett hån och jag söker min egen fristad. 

Same same...samma ångest samma tårar

Kan inte hjälpas, sakernas tillstånd, ingen förändring. Äta gråta vilja dö. Äta gråta vilja dö. Måste skaffa mig min egen dunderhonung, för som ni alla kloka säger: viljan måste komma från mig själv. 

Just nu ingenting, äter av plikt inte av lust. Försöker göra pinan kort, inte pilla plocka dela skära, bara tugga svälj. Blir mantra: tuggasvälj. Upprepar tyst tyst och kan inte hitta någonting att fästs blicken på. Försöker, får duga. 

Får rapporter hemifrån om morgondopp och färska frallor. Endast vetskapen om att de, mina fina kan njuta av sommaren gör mig mjuk i hjärtat. Kärlek kan jag fortfarande känna.

lördag 26 juli 2014

Drömt

Kan inte hjälpas, men jag gråter lite när jag tänker på sommaren där utanför fönstret. Hur den passerar - ja jag vet att jag skrivit om det förr - i varma dagar med endast lätt vind, och hur jag önskade att saker var på ett annat vis. Känner ingen tröst alls i tanken att vi kan åka någonstans sen när jag är starkare, bara mitt mörker som skymmer solen just nu. Har inget tålamod med detta, missar ljumma kvällar på altanen, konserterna under bar himmel och skymningens svalka.

Sedan ett par dagar är mina ben så svaga att jag inte orkar gå alls. Åker rullstol till vårt favoritkafé och har så begränsad energi att lägga i potten att alla planer får revideras. I morgon är meningen att jag ska få komma hem, fyra timmars paus från avdelningen har jag tjatat mig till och vill så otroligt gärna bara ligga i mina solstol med lite sällskap runt omkring. Önskar, fokuserar, visualiserar. Försöker samla kraften och göra jobbet som krävs inför det...äta äta äta.

Små små tuggor mot avgrund/ frihet



Äta, tugga, svälj, äta, tugga, svälj. Avledning: lyssnar på Kropp och själ om ECT-behandling. Kan ev komma att bli aktuellt i nästa vecka för mig. Vet inte vad jag tycker. Tycker jag ens något? Har jag någon tanke? Jag vill bort från svärtan och kunna le en smula. Ge mig bara fri, release me. Hela min själ, allt mitt onda, låt det släppa greppet, låt taggtråden rosta sönder bli till pulver och upplösas.

fredag 25 juli 2014

Hör vad kroppen säger, vägrar lyssna

Ville så gärna förklara denna dubbelbottnade känsla. Min kropp som skriker efter näring och mitt förnuft som så gärna ville tillfredsställa behovet. Fylla depåerna som gått tomma så länge, ge borttynande muskler nytt bränsle. Intressant förresten, finns små små muskler strax under tinningarna som styr mimik och ögonrörelser. Förlust av dessa fina fibrer är säkra tecken på svält. Min ansiktsmimik har stelnat....

När förnuftet förlorar slaget till förmån för anorexin; säger att jag inget behöver och att tom mage är skönt. Kan inte för ett ögonblick gå med på att mättnad är en känsla av tillfredställelse, mättnad är äckel, mättnad är svek. Mättnad är det svarta hålet jag inte vill upptäcka. Så låter den sjuka rösten i mitt huvud.

Att formulera mig idag kräver allt, inget annat finns kvar. Taggtråden runt bröstbenet skaver hårt.

torsdag 24 juli 2014

Låg

Torsdag, går i korridoren de tusen stegen mot utmattning. Tungt, Krunegård i lurarna och sänkt blick. Huvudvärk, en av medicinernas baksidor, ska ge med sig säger min doktor. Dricker vatten ur plastglas, ätit en bit fisk, är trött på det här livet. 

onsdag 23 juli 2014

På väg till Gateau


Här inne är det tomt och mörkt och kallt

Sommaren rinner genom mina händer, ådrorna tecknar mönstren på handryggen och tiden står både stilla och rusar. Har ännu inte badat, blotta tanken på att visa mig på en strand är en orimlighet. Blickarna som i avsmak inte kan slita sig från min kropp, ogenerade ögon som tror sig veta och anser sig ha rätten att kränka. Jag önskar inte bada för er, skulle vilja för mig själv. Avstår.

Värsta tiden efter middagen (kl 17, så orimligt, jag hade kontinentala vanor på den tiden jag åt middag), vaket lämnar mig där med belåtet uttryck kvar sitter jag med osmältbara tyngder av bly. Dessa timmar, försöker läsa försöker andas in ut in ut och sen är det dags för kvällsmål. Jag tyckte jag hade tänkt ut det så bra, digestivekex med brie. Nu känns blotta tanken helt orimlig. Orkar inte tackla ångesten, vill inte heller dela den. Kanske behöver jag lida igenom den helt själv, påklistrade leenden och empatiska klappar kan också brännmärka. Svag.

Bara jag

Vid måltiderna, tårar bakom slutna ögonlock och stödperson mitt emot. Skär små små bitar, doppar fiskbitarna i såsen, försöker göra processen kort. Mycket svårt. Bristande motivation kallar de min strategi, jag kallar det fortfarande kamp även om jag konsekvent vägrar potatisen. För övrigt är nog maten ok, är liksom inte där skon klämmer. Söker bortförklaringar och svävar på målet ....

Frukost

En smörgås med smör och två skivor ost. 2,5 dl yoghurt 3% med 1 dl müsli. Ett glas juice och kaffe. Allt loggas, allt ska ner. Elena fr Grekland sitter med. En solid klippa som inte går att forcera, men med stor empati och varm blick. 

Tittar på morgon-tv för förströelsen, sked för sked, tugga för tugga, endast kaffet går på automatik. Ska prata med en vän sen, en av de äldsta och den jag delat allt med länge. Samma referensramar, lika gamla barn, har båda bott på Vidargatan. Hon är bäst i skarpt läge, och hon förstår och kan separera sjukt från friskt. 

Förundras över tiden bara, varmaste dagarna passerar därute. Inne inget att haka upp tillvaron på, ett vakuum av luftkonditionerad energiförlust. Borde jag inte känna något? Borde jag inte vilja? Kanske gror något jag ännu inte kan identifiera? Kan inte sluta hoppas.

tisdag 22 juli 2014

Ge och ge igen

Jag kör på ett gammalt beprövat kort. Möter ångesten med mutor. Köpte en parfym idag, Martin Margiela Untitled. Luktsinnet får ta över där känslorna gör för ont, och avledningsmanövern funkar för någon minut eller två. En annan sak idag, fick ett paket levererat. En underbar bok från en fin vän,  bok som inte kräver, bok som berättar med vackra bilder och väl valda ord. Blir starkt berörd, människor kan flytta både stora och små berg för varandra och mitt i min ångest känner jag tacksamheten fylla mig.

11:22

Mitt huvud är så tungt idag, kan inte bära upp min kropp. Den där osynliga linjen från hjässan till ryggslutet är mycket krökt, varken önskar eller klarar annat än hakan mot bröstet. 

Läser ett par rader i Richard Fords "Kanada". Fokus, fokus glider omärkligt iväg, landar i trasslet. Taggtråden kvar, det vassa vänt inåt. Varför varför upprepar jag frågan till mig själv. Hällde ut min näringsdryck, trögflytande sött, mäktar inte mer kamp just nu. 

måndag 21 juli 2014

Likt stackel

Har inte varit en av de bättre dagarna idag. All smärta sitter på insidan, hårt virad taggtråd runt bröstbenet. Kan inte göra mig fri från den, hur jag än försöker. Fångad. Någon liten stund av förströdd uppmärksamhet på någon dokumentär på SVT play, cirka tio minuter innan jag seglar iväg igen på den mörkaste oceanen.

Den enda som kan skingra mörkret är mannen. Han tillbringar timmar med mig, köper mitt kaffe, delar glassmellis med mig och bär mig bokstavligen på solgassiga trottoarer. Hur han nu lyckas med hela bördan, tre hundar som behöver sitt, gården, jobbet. Är så tacksam att jag har honom, vet ju att många får kämpa helt i ensamhet. Jag har så mycket kärlek i mitt liv, golden girl - one in a million - som trots det inte orkar strida. Kan inte ens ha dåligt samvete, kan bara hoppas att det vänder och jag kan lära mig bemästra smärtan.

Yta

Jag dirigerar, begäret efter vissa plagg jag  saknar. Tunikan från Isabel Marant, gråvitrandiga Margret Howelltröjan. Och den älskade blåvita seglartröjan. Han är den målsökande roboten, lyssnar noga på mina anvisningar, högra byrådelen lådan längst ner till vänster. Skjortgarderobens nedre stång. Osv osv. Oändligt tålamod. Själv har jag inget. Rastlös, darrande och oändligt trött.  Det känns som jag kommer stanna där jag nu är ett bra tag. 

Materia

Är gas, är flyktig, hotar lösas upp. Orkar inte stå emot. Trycket i bröstet enormt, hotar spränga själva livet. Allt som är, är mat. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag, mellis. Någon vaktar mina tuggor, någon ger mig ingen respit. Önskar mig ett slut, har aldrig känt så tydligt vad jag önskar av detta.

De föreslår ett bolltäcke för att hantera ångesten, jag tycker täcket ser smutsigt ut. Vill inte ta del av verkligheten som erbjuds mig. Vill tröstshoppa något jag inte kan precisera, vill döva, vill slippa kampen. Ingen webshop erbjuder den lösning jag begär, hatar pasteller, vill ha svart svart svart. Och mörker. 

Ge mig ingen feedback på detta, jag vet att min önskan inte går att uppfylla. Kanske jag inte ens ville...vet ingenting längre.

söndag 20 juli 2014

Oxascand

Var så emot det här med tabletter, var vettskrämd för demoner för små jävlar utanför min kontroll. Har släppt det nu, dammluckorna är öppna och substanserna blandas i mitt trögflytande blod. Längtar efter natten, efter vilan från ångesten när den griper som hårdast runt mitt hjärta. 

Det är timmen efter maten nu, natten är ännu så långt bort. Jag laddar ner en film för att flykten gör mindre skada än att stanna kvar. Alla medel tillåtna...

Darkness

Ägghalvor på en assiett, smörgås, juice, kaffe. Kan inte fäst blicken på allt detta, morgon-tv, ansikten vända mot skärmen, ögon som inte registrerar. Ute solen, silad genom bladverken når den in i gemensamhetsutrymmet. GEMENSAMHETSUTRYMME. Landstingskläder. Matvagn. Färdigskurna ostskivor i plast. Jag är där i kroppen, tanken är någon annanstans.

Min mat ska enligt ordination serveras mig, en sommarvikarie frågar hur jag vill ha smörgåsen. Jag blir arg, klarar inte att befatta mig med valen. Välvilja gör sig inte i detta sammanhang, tvinga mig inte till en åsikt. Min lott är att tugga och svälja. Näring utan värdering.

lördag 19 juli 2014

Utan roder

Rädd för mörkret, rädd för ljuset. Där jag bor är den stor rädslan. Var så trött igår, men vågade inte somna. Skräcken för att aldrig vilja vakna igen tog över min kropp, och logiken fick inte fäste i mina tankar.

En främmande hand fick stryka min arm, främlingen gav mig en tablett och till slut slöt jag ögonen med en försäkran om att morgonen skulle komma trots allt.  Till en ny dag jag inte önskade mig. Hopplösheten har sipprat ner i varje cellkärna som bygger den här kroppen. Allt jag vill är bort, ut, upplösning av massan. Och det enda jag ber om är att få slippa,  men blir ständigt nekad. Dubbla budskap, orkar inte. Tappar fokus på stigen framåt.

(Vet att jag tappar bokstäver lite här och där, att ord upprepas och meningar haltar. Det får stå så. Korr. kräver för mycket just nu. Ber om ursäkt för bristen på flyt i texten.)

fredag 18 juli 2014

Sakna rytmen av ett sunt hjärta

All energi, jag kan inte värja mig. Handskas med bråddjupet, och ett nytt nagellack från Chanel. Tuttifrutti. Avleder, sveper med tankarna över ytan men fastnar i det taggiga innanmätet. Såriga kanter kring avgrunden, nylackade tånaglar på fotstöden till rullstolen. En Magnumglass är lika med ett mellis, jag biter försiktiga tuggor av chokladhöljet och dricker min americano.

Har haft två omgångar besök idag, ungarna med lilla Herman-taxen först, sen mannen. I rullstol till fiket, satt i solen och kände mig som den vissnaste blomman i öknen. Men värmen får mig ändå att må gott en stund, måste tro på ljusets helande krafter nu. Vad annat finns annars att tillgå? Pillren, maten, samtalen. Mer måste till, handlar om viljan. Om min innersta kärna som behöver sprängkraften, skalet liksom pannbenet är så förödande hårt. Och mörkret som ljuset ännu inte kan skingra.

I hela min värld finns bara jag jag jag

Sitter i sängen med uppdragna ben, hör slamret från korridoren och från dem vars höjdpunkt väntar. Alla vill till frukosten utom jag. Man frågar mig, tusen val jag inte kan ignorera. Fil eller joghurt, ost och skinka eller bara ost. Hur ska frukten skäras, ska müslin vara bredvid, te eller kaffe, sitta i soffan eller på rummet?

Alla andra sitter vid matbordet, äter snabbt och pratar om allt och inget. Jag platsar inte in där, stolarna för hårda, furu mot oskyddade sittben, ljuden som övermannar mig, stressen som griper med långa klor om hjärtat. Väljer soffan, fokuserar på morgon-tv och ville vara i ett helt eget mörker utan gränser och sakna referenspunkter. Det är fredag. Det gör ont att leva.

onsdag 16 juli 2014

Och efteråt

Under mina sulor, grå linoliummatta. Vandrar långsamt, räknar till 150 små steg. Längst bort vid fönstret en soffa,  jag kan sitta där utan att bli störd. Tankarna, tårarna, murgrönan som slingrar längs fasaden utanför. Vill bara se den, att ta in hela sommaren gör för ont. Man ska inte sitta några våningar upp i en sjukhusbyggnad mitt i juli. Är inte så man bygger en idyll.

Det var aldrig meningen att det skulle bli så, vilken mening var det egentligen jag sökte? Kan inget svar kan bara vara där innanför fönstret och se murgrönan fästa sig i det gula teglet. Se på bladens finmaskiga nät av ådror. Grönt. Mer finns inte just nu.

(Märker att jag hellre skriver fler men kortare inlägg nu. Koncentrerar mig hårt, kokar ner till en stark reduktion. Orden bär tusen betydelser i varje stavelse.)

Breakfast club

Sitter och tittar, blanka ögon, smörgåsen som de brett med smör. Varje tugga, man ska ju tugga trettio gånger. Eller hur var det i den normala världen? Det enda jag vet är att denna procedur trots eget valnötsbröd fr Gateau hittills tagit 1 1/2 timme. I bröstet kramp. Ansiktet förlamat av ångesten. Jag stänger av. För ont.

tisdag 15 juli 2014

Skulle ju slåss

Ätit en bit fisk med vit sås. Inte så att jag inte gillar fisk, men känslan efteråt är så märkligt dubbel. Vet att min kropp behöver allt, men inuti pågår kriget. Gråter stora tårar ner i tallriken, är åter tre år gammal och någon håller min hand och gör allt för att lindra ångesten. 

Kalkylen ser ut så här: en fiskbit ca 50 gram ger en omedelbar viktökning på minst 5 kg. Och känslan säger mig att vandra korridoren fram en timme eller två. Men förnuftet menar annat, sitta still i soffan och härda ut. Så måste ångesten bekämpas. Just come and hit me.

Ska vinna detta slag, det gör jävligt ont mest hela tiden dock. Känner mig inte som någon krigare ikväll, ville helst välja reträtt och kapitulera tillf förmån för ondskan som börjar på A.


Dagen efter

Tisdag och jag ligger i en säng med gula våffelfilten över benen. Besökstid mellan 13 och 19, mat på brickor. Saft till maten???

Igår kväll sorgligaste ögonblicket när jag var tvungen att säga hej då till mannen, som inte fick följa med upp på avdelningen på grund av mitt i natten. Inga sladdar någonstans, inga hörlurar ingen iphoneladdare. Livet är krångligt på mer än ett sätt. 

Uppdatering: Min man, han som är allt, han fixar en laddsladd som är 15cm. Det är ok, har fått dispens eftersom ingen kan hänga sig i sån kort stump.

måndag 14 juli 2014

14 juli

Saknar orden idag, eller rättare sagt de finns där i mitt huvud. När jag vaknar på natten och inte kan sova och när jag trevar efter något att hålla mig fast vid. Egentligen är det inte orden, det är den kroppsliga energin som runnit ut i sanden. Lyfter armen för att borsta håret, blir andfådd. Tar en dusch sittande på en pall, mäktar knappt med att skölja ur hårbalsamet. Den här kroppen är körd i botten och känslan av att inte ha kontroll skrämmer mig.

Regn ute, de som gått med hundarna kommer in dyblöta, hänger upp sina kläder, torkar tassar och taxmagar och eldar sedan i kaminen. Jag är omgiven av de finaste fina, de som uppmärksamt följer mina tecken och känner min vilja. Om jag bara kunde släppa....jag stoppar tanken där och låter mig bara vara en stund i en skön fåtölj invid kaminen.

Samtidigt skulle jag vilja berätta om den märkliga känslan jag har. Vet ju att jag är sjuk, sjukdomsinsikt saknas inte. Ändå kommer jag på mig själv med ett förvånat uttryck i spegeln, hur hamnade jag här? Vi har pratat mycket om det hemma, om att både jag och mannen borde förstått och dragit i bromsen för länge sedan. Kanske för ett år sedan, ett halvår iallafall. Ingen idé att grubbla, men det faktum att jag idag blinkar tårögd mot någon som har tappat allt så snabbt, det skrämmer mig. Jag när en liten förhoppning ändå, att mina ord och min ärlighet här kan hjälpa andra att upptäcka tecknen som varslar om störda beteenden kring mat och träning. Enklare att kämpa tillsammans, eller hur?

söndag 13 juli 2014

En fråga bara

Och mitt i allt detta mörker finns människor som lever vanliga liv, med vanliga semestrar, grillmiddagar och fika med kanelbullar. Jag är tacksam för det, för då finns referenserna kvar. Det sjuka i skarp kontrast till normalitet, och när jag börjar vandra stigen fram kan jag säkert urskilja kontrasterna bättre så. Borde det inte vara så?

Last summer

Förra sommaren var jag på stranden jämt, i år har jag totalt missat detta med att toppa formen till beach 2014.

Ligger i sängen, invirad i filtar slumrande. Har lagt ner försöken att fokusera på mitt mål, försöker att bara vara i nuet. Inhale exhale. Orkar inte mer än så just nu, och vet ni det allra värsta....kaffet smakar inte längre. Ogreppbar tragedi, den som känner mig inser vidden. 

lördag 12 juli 2014

Enkel resa

Litar helt ärligt inte på något längre. Just nu ett kaos. Det fanns en plan uppgjord av min läkare, jag skulle inte behöva förklara, bara växla från en avdelning till en annan. Skrevs ut från medicin, för att flyttas till psykiatrisk avdelning för återhämtning och uppladdning inför dagvård. Orkar inte alla detaljer, men bedömande läkare jag var tvungen att passera ansåg att de inte kunde tillräckligt om mitt område. Bättre för dem att skicka en bunt nya remisser, ett e-recept på mer benso plus ställa fram ett glas med saft och beordra mig dricka. Hur slut jag än var då, blev ilskan mig övermäktig. Jag orkar verkligen inte detta att man bollar med någon som redan har garden så sänkt som det bara går. Hela kroppen i uppror, arg utan kontroll.

Sitter i min soffhörna hemma nu, har ätit några skedar yoghurt, ca fem jordgubbar och en sked av den där rawfoodglassen. I min upfuckade värld betyder det en tre rätters, och benen vill bara springa. Alternativt gå och lägga mig med mina nya sömntabletter, försvinna, låta timmar gå befriad från ångest och destruktiva tankar.

Men bredvid mig, det som gör att jag fyller lungorna och hjärtat fortsätter slå, min finaste man. Vet att jag tjatar om honom, men utan det stödet inget liv. Han står där stadigt, han stöttar mig i trappan till övervåningen, han jagar den rätta naturella lättjoghurten och viktigast av allt; han håller mig i handen och stryker min kind när allt blir svart. Låter så självklart, jag tar dock inget för givet längre.

fredag 11 juli 2014

TGIF

Tänker lite på kraven, på att vara lyckligt lyckad uppbokad och fulltecknad. Leverera fina bilder och tillsammans skapar vi vår bild av en enda stor och underbar sommarfamilj. Jag pysslar med annat, inte så att jag är missunnsam men jag har inte helt valt detta själv. 

Har  kanyl i armen, liggsår på svanskotan och en gul våffelfilt på benen. Sked för sked med yoghurt, farligt att chocka kroppen, måste gå varligt fram. Fredagssushin utgår således, och jag tar det jag får. Sån är den nya lagen och jag MÅSTE fatta det. Dock har jag ett litet delmål, vet inte om det är helt orealistiskt men jag ville gå på Sofiero och se Veronica Maggio och Timbuktu på tisdag. Hotell bokat men jag får helt enkelt bara förhålla mig till att annat får styra. Vara oviss.

Utanför sjukhusfönstret cyklar de förbi, de som är mitt i sommaren, i tunna sommarkläder och med vinden i håret. Jag ska förflyttas till en specialiserad avdelning i eftermiddag, i annan stad. Har bett att få mellanlanda hemma för min egen dusch, mitt schampo fr Kevin Murphy och en kvart i min solstol. Vi får se, som det mesta just nu ligger det inte helt inom min kontroll. Men önska kan man ju alltid?

torsdag 10 juli 2014

Prio ett

Detta med att känslan i kroppen lurar mig. Efter måltid en känsla av att spricka. Att spänt skinn ska krackelera.  Äter med ångest, bit för bit, tugga för tugga, mannen sitter med. Känslan att inte vara värd näringen men veta att den måste in i kroppen. En ekvation av tredje graden, alla dessa parametrar som ej vill åt samma håll. 

En enda sak är de benhårda med på avdelningen, den lilla vita calogen-shoten. Blanda typ rapsolja med grädde, häll upp i en medicinkopp, drick. Simpelt, och hjärnan får en välbehövlig kick. Jag gjorde det till slut, kommer behöva upprepa många gånger. Utan fungerande hjärna biter ingen behandling.

I duschen efteråt ser jag skinnet spänna över benen, inga extra kilon någonstans. Alla vill ha mer av mig nu, kanske även jag själv. Obehaget att känna varje ben, att sitta med smärta och att nudda allt det vassa. Jag ville ju inte detta, kunde bara inte dra i bromsen i tid. Förstod för sent, tappade tre kilo sista veckan och vägen tillbaka är lång.

onsdag 9 juli 2014

Punkten

Hade besök idag, behandlaren med sina näringsdrycker. Sen blev det som det blev ändå, min doktor tyckte inläggning och jag kände nog mest av allt en stor stor lättnad. Bekänna färg, erkänna sin litenhet. Det är inte farligt, att få hjälp att balansera på den vassa eggen. Jag har dropp i min arm nu, och får medicin. Och än en gång betonar jag att JAG SKA GÅ HEL UR DET HÄR. 

Gråter lite och tänker att jag inte vill skada mer. Den uttorkade maneten ska få komma ner i havet igen, för det liv den var ämnad för.

tisdag 8 juli 2014

Släcker ner

Tänker mig kontrolltornet. Blinkande gröna lampor, alla funktioner under kontroll. Så plötsligt, något går fel. Larmet går, signalen skär genom sval klimatreglerad atmosfär. Slussar stängs, grönt blir till rött och alla system är försatta i beredskap. Bristfälliga säkerhetsrutiner, mänskliga faktorn, allt samverkat till total härdsmälta. En efter en av kontrollpanelens lampor släcks. Ingenting återstår. Avfallet har pulvriserats, giftet sipprat ner i jorden.

Jag är där, i morgon kommer näringsdryckerna. Citron och mocca., valde det på pappret mest uthärdliga. In your dreams baby. Men det kommer också en fin unge hem, han som älskar hundarna och som har både sommarlov och empati. Plus att alla andra verkar för mig, alla utom jag själv. Ngt steg kvar att gå således.


måndag 7 juli 2014

Om hur jag tänker mig detta

Ska försöka berätta om bilden. Den jag ser framför mig, den som kanske leder åt rätt håll. Och ändå är den så främmande, handlar om att någon ställer fram en assiett med en ostsmörgås och häller upp en kopp kaffe till mig. Sen i min vision börjar jag äta små små tuggor, brödet är inte det jag gillar och osten smakar inte mycket. Men själva poängen är just att jag bara gör, utan övervägande och utan värdering. Kanske just i själva underkastelsen att jag inser hur allt inte kan vägas på våg, inte värderas efter smak. En jäkla limpsmörgås av landstingsmodell, är inte gift och inte heller delikatess. Bara en bit näring.

Visionen dyker upp då och då, kaffet i koppen är inte heller det bästa men det ska ändå gå att dricka i små klunkar. Erbjudandet jag inte kan motstå? Inte har råd att tacka nej till? Önskade att det var så, och tills dess sväljer jag de lugnande tabletterna som doktorn vill och låter kroppen få ro.

Uppdatering: Min man är den snällaste, han köper rawfoodglass i stan eftersom jag får för mig att det kan funka till middag. Försökte verkigen, men sen smälte den. Gillar inte smält glass. Är orimlig, jag vet.

Jag tänker lite på den där sinnesrobönen

Måndag morgon och jag är ensam hemma, med hundarna som snarkar och solen på altanen. När valörerna bleknar, gränser suddas ut, vad är då kvar? Stommen, skelettet av hela bygget står ju där men isolering och ytskikt har rämnat. Väntar på kontakten, samtalet från behandlaren, behöver inte vara nervös men har svårt att förhålla mig till tiden. Filar på en nagel och fokuserar på den vita fläcken vid nagelbandet samtidigt som jag tänker på yoghurtskålen framför mig på bordet. En deciliter naturell lättjoghurt, så banalt kan ett svek se ut.

Vad jag vill säga? Jag vill antagligen bara tala om för världen att alla kan hamna på en plats man inte visste om, okända mörka djupa klippskrevor man faller i utan rep och krokar. Dit dagsljuset inte når och där ögonen aldrig vänjer sig.

Och sedan till dem som tvivlade ville jag bara säga att alla kämpar, men att kampen syns olika tydligt. Läs bara lite försiktigt och reflektera..."Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."


söndag 6 juli 2014

Hade iaf tur med vädret

Murar som rasar, tabletter som kickar in. Jag dricker vatten, det är allt. Gräsmattan var min grej, inte längre. Förbjuden att klippa, får inte gå hundpromenad, borde sitta i en rullstol. Allt har rusat iväg, det är inte jag som äger situationen längre. Någon annan tar hand om spillrorna.

Ligger på dubbla solmadrasser på altanen, en av tidvattnet överrumplad manet som skrumpnar i solen. Löser sudoku med den enda hjärna jag har och googlar rawfoodglass. Näringsdryck? De säger att den nya smakar som Proviva. Gillar inte Proviva, jag vill göra det på mitt sätt. Oklart dock hur, men funderar trots allt på den där glassen. En bägare 233 kcal, bör i ärlighetens namn inte var för mycket.

Allt handlar om timmarna nu, hur de luddiga ska fördrivas. Cabben är tvättad, vi ska strax köra en sväng, jag behöver bara koncentrera mig på att andas. I morgon förmiddag ny kontakt med vården.

lördag 5 juli 2014

Höger eller vänster, stanna eller gå

Vet ju vilket håll som är rätt. Hur svårt kan det vara? Spenderade timmarna på eftermiddagen med min finaste man. Han som gör allt, som har en bekymrad rynka i pannan, han som har de varmaste händerna. Gick på kafé, han kaffe macka och jag så: besvikelsen i att välja en kopp te. Livet är inte svart, det är beige. Saknar valörerna från förr, saknar att känna, saknar att kunna värdera livet för allt det värdefulla. Vi körde på småvägar, nedcabbat med vinden i håret. Vi pratade om dofterna, jag kände dem knappt.

Ingenting betyder mer än kärleken, att jag har den runt mig, den hjälper mig härda ut. Men frisk måste jag bli primärt av egen kraft. Ensam är inte stark. Ännu anar jag inte hur det ska gå till, vägen inte tillräckligt tydligt utmärkt och jag orkar inte söka just idag.

fredag 4 juli 2014

Först

sorry för noll respons på kommentarer, jag läser allt och tar in. Tack, ni är fina kloka och säger sanningar jag behöver höra. Allt gör skillnad.

Annars är det en konstig fredag, maken dricker ett glas vitt jag dricker Ramlösa. Har varit hos behandlaren, vägrade joghurten eftersom det var en smaksatt sak. Hatar sånt, kunde inte och kände mig som ca tre år. Sedan till sjukhuset för EKG. Dessa turer tar all kraft, orkar inte ögonen som bränner märken på tunt skinn. Orkar inte heller svara på tusen frågor, som alla kräver svar.

Fö har jag fått tabletter. Tog en igår kväll och slocknade helt, mycket obehaglig upplevelse men meningen är att jag ska slappna av. Och ja, det gjorde jag. Kroppen dog en smula och gick knappt att väcka i morse. Men kanske är det precis det den behöver, plågad krossad stressad och med ett snitt på tre timmars sömn per natt. Behöver vilan.

Är det svart? Kanske lite, men samtidigt finns det en plan och jag ger den av min tid.

torsdag 3 juli 2014

Allvarets tonfall

Är snöflingan som faller fritt mot svart asfalt, är skogens största björn som möter krutet, är tjejen som snart kommer äta mackor med smör. Om jag säger det kommer det att bli sant, visst?

Dagen har varit turbulent, finns så mycket jag behöver ta ställning till och jag måste framför allt markera allvaret för mig själv. Hittills idag har jag lyckats inta två koppar te. Stressen äter motivationen och måltiderna suddas ut. Eventuellt dock, någon sorts ljus i tunneln och i morgon till behandlaren där vi tydligen ska äta joghurt tillsammans.

(Och för den som undrar, ingen träning.)

onsdag 2 juli 2014

Ett enda liv, min kamp

Har verkligen ingen aning om samband mellan orsak, verkan, gener, miljö. Är ett trassel just nu som centrifugeras på högsta varvtal, tillsammans med egna tankar, er input och andra kloka människor. Hur jag kommer hel ur detta är jag osäker på, det enda jag vet är att jag måste. För jag tror på ett liv, och mitt ansvar att förvalta detta kapital.

Även vädret är turbulent. Solen skiner, tunga regndroppar faller och ljuset blir magi. Ser det men orkar inte ta in, känner regndropparna utan att förstå varför jag blir blöt. Ska gå i skogen med hundarna, var förut en glädje nu mest ett tvång. Försöker tänka lugn, försöker tänka andas, försöker härda ut. Allt har ett pris, detta är för högt.

Insikterna finns där, säg aldrig att det bara är att resa sig och gå. Inget kan vara mer felaktigt.

tisdag 1 juli 2014

Svart av ilska

Vill inte låta självhatet inta mer av mig, men jag är så arg på mig själv. Visserligen lyckades jag äta ett ägg till frukost och vila efteråt, men sen smög sig tvivlen på. Tankar om att jag nu borde orka det där jag funderat på några dagar. Plocka fram cykeln som min snälla man putsat upp åt mig, min tunga men sköna gamla Skeppshult. Breda däck, sadel fylld med silikon, korg på styret och sju växlar. Ja den var mycket bekväm när vi bodde i stan, men i den här topografin...

Står två prima bilar på vår gårdsplan, ändå cyklade jag till Ica. Dåligt val, det tog ca två timmar fram och tillbaka. Två mil. Har aldrig cyklat så långsamt, och har aldrig förnedrat mig så att jag lett cykeln uppför backarna på vägen hem. Hatar att jag blivit ett vrak, hatar att ha förlorat slaget om min egen kropp. Orkar ingenting mer, musklerna äts upp inifrån och hjärnan har checkat ut.

Egentligen ville jag skriva om rastlösheten, ilskan och känslan av att vara avundsjuk på hela den friska världen. Allt det friska som ligger och väntar där på sin silverbricka, det glittrar, doftar och lockar. Jag orkar inte mer idag. Klipper inte gräset idag, ber endast om lite styrka att ta mig framåt. I morgon ska jag träffa min behandlare igen.

Tillägg: Är en mycket låg blogg just nu. Jag vet ju allt om hur de kloka valen ser ut. Men. Teorin och praktiken ni vet...Måste skrapa skinnet blodigt mot botten för att få känna allvaret. Måste nå den punkten alldeles själv, snart snart, och lyfta orka blicken.