söndag 31 augusti 2014

Jag är på gång

Har varit hemma hela helgen, har haft en lugn helg med bara lugn och ro. Och i morgon skall jag tillbaka till avdelningen för ett avslutande samtal med avdelningsläkaren. Sen kan jag betrakta mig som fri från det låsta läget. Jag kommer att njuta av min frihet dubbelt, extra mycket och så lätt. Och aldrig mer kommer jag att hamna i detta låsta läge så enkelt. 

torsdag 28 augusti 2014

Jag får livet tillbaka

Piggnat till, fått fem ECTbehandlingar och den sjätte i morrn bitti. Därefter hem över helgen. Och som jag längtar efter det, egna sängen och mitt eget liv. 

fredag 22 augusti 2014

Äntligen, fredag!

ECT-behandling nummer tre, och jag har vaknat ur min dvala. För första gången på mycket mycket länge känner jag någon sorts tacksamhet över livet. Vill fortsätta så, framåt uppåt med glädje. Vågar nästan inte lita på känslan, men bestämmer mig trots allt för att det är den rätta grunden att stå på.

Imorgon lördag ska jag dessutom få ett dygns permission, sista helgen med barnen hemma innan terminsstart. Be en bön för mig, låt mig klara av detta och ge mig massor av styrka för ett dygn i frihet.

onsdag 20 augusti 2014

Innan

Sitter i mitt rum och väntar på min andra ECT-behandling. Är i ett vakuum där luften knappt går att andas, försöker att inte känna efter hur tomhet känns i kroppen. Jag drar djupa andetag, jag gör allt för att återfå balansen.

Igår när min man åkt hem kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. Ingenting hjälpte mig, var ensammast i världen. Längtade så efter att få tillbaka en frisk vardag, utan svårigheter att hitta balansen i tillvaron. Det kom över mig och golvade mig totalt, hur långt bort detta är i mitt liv just nu. Den insikten blev till en smärta som jag inte klarade att bära, och nu på morgonen sitter ångesten kvar där i bröstet. Saknar visioner, saknar hopp, är fylld av tvivel och har taggtråden hårt virad runt bröstbenet.

Ge mig någon form av ljus i mörkret, låt mig skymta en annan verklighet. För jag måste försöka hitta dit, måste få låta hoppet gro om att ta åter mitt liv och ge det mål och innehåll.

måndag 18 augusti 2014

Steg för steg?

Första dagen idag med ECT-behandling. Blev sövd, krampade och vaknade upp till en mycket luddig verklighet. Hade ju fått beskrivet att minnesförlust efter behandlingen var vanligt, och ja jag mindes inte ens vilket år det är. Mycket obehaglig upplevelse att inte känna igen sin omgivning och inte kunna placera sig på rätt plats i tillvaron.

Har kanylen kvar i mitt svårstuckna kärl och väntar på sushi till middag. Är en främling i min egen värld med utegångsförbud de dagar jag får behandling. Måndag, onsdag, fredag i två veckor, sedan utvärdering. Hoppas mycket på att depressionen ger vika nu.

söndag 17 augusti 2014

Regntungt

Sitter i mitt rum, ser hur trädkronorna rör sig i vinden. Faller regn fint mot rutan, väntar på allt eller inget. Siktet inställt på besök under eftermiddagen, allt annat saknar betydelse. Och jag tänker på vilken tur jag har som har min fina familj. 

I samma tanke finns också känslan av otacksamhet, att jag trots att de finns för mig hela tiden ändå känner denna livsleda. Mitt mörker är kompakt och jag lyckas inte avstyra mina destruktiva beteenden. Gå gå gå säger hjärnan, benen lyder minsta vink om än uttröttade. Och depåerna fylls för långsamt för att energin ska sträcka sig mot frisk och fri.

lördag 16 augusti 2014

Med nerver utanpå

Händer då och då att diagnoser krockar här på avdelningen. Varje gång är det lika obehagligt och känslan av total exponering och skyddslöshet får mitt snabbt pickande fågelhjärta att  nästan stanna. Håller andan, låter stormar bedarra, följer i efterdyningarna och ville helst försvinna för alltid.

Livets normala kantigheter som där ute i friheten får ta sitt utrymme, här inne blir reduktionen mycket stark. Jag retirerar, rullar ihop mig till en boll och fäller ut taggarna. Don't touch, don't talk to me. Det är vad jag tänker på när jag sitter i min säng och försöker äta min frukost. Har en hel smörgås kvar, plus ena halvan av den första. Bryter i små bitar, smular sönder, har en hand som vill singla ut brödsmulorna genom det öppna gallerförsedda fönstret. Inga sanningar är för konstiga att leverera idag, jag har avlägsnat all skyddsplast.

fredag 15 augusti 2014

ECT

Har väntat lite på detta, att de skulle föreslå ECT-behandling. Så idag på läkarsamtalet kom det, utredning för ev behandling ska starta. Med EKG och blodprover och utsättning av vissa mediciner, och mitt i detta står jag och orkar inte riktigt bry mig. Har tagit en dusch, tvättat håret och det var allt energin räckte till. Det övriga får väl rulla på i sin gilla gång, och jag kommer att bli kvar inom dessa väggar ett bra tag till.

Som sagt, orkar inte riktigt förhålla mig till den här verkligheten. Känns för orimligt att det är jag som bor på den här avdelningen i den här salen med fönstret åt gården och solstrimmor som skapar skuggspel på väggarna. 


torsdag 14 augusti 2014

Kvällen och så dagen efter

Visst blev kvällen, då yngste sonen skulle firas fin. God mat, gott vin, bara kärlek och en lycklig familj där och då. Jag klarade av det, med mina strategier för att mota ångesten. Med trötthet förstås, men det gick.

Idag mycket rastlös, har ben som ville springa men endast klarar stegen i en kal korridor. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Har klor inuti mitt bröst, de river och sliter i hjärtat och får det att slå sitt allra snabbaste. Varför måste jag handskas med detta skarpa, riddar Kato fanns ju bara i sagan?

Har varit ute och gått i parken med min man, har druckit kaffet och tagit en dusch. Till slut återstår bara att ta tag i svärtan, försöka möta med kloka tanker som ska segra över galenskapen. Och tänka att i morgon är en ny dag med nytt perspektiv.

onsdag 13 augusti 2014

Idag någon sorts eldprov

Yngsta barnet fyller år. 21. Och jag samlar mig för att vara med under kvällen. Han önskar äta ostron, och jag tänker att ostron är exakt det jag enklast kan få ner. Funderar på hur ett glas champagne funkar med alla mediciner, och bestämmer mig för att det är en fråga jag inte ska ställa till läkarna. 

Blir hämtad i eftermiddag, vi åker iväg till vårt favoritställe och jag vill så hemskt gärna bara kunna känna flow och vara med mitt i denna dag. Svarta skinny jeans, svart-vit-randig skjorta och svarta mockaboots. Mascara. Låter overkligt just nu, men jag siktar så.

tisdag 12 augusti 2014

Tack men nej tack

Fixar inte trugandet, trycket, pressen. Är väl sämst på detta, trots att jag försöker. Har fikat på Gateau med kanelbulle, ätit lite sushi men sen detta kvällsmål? Det är äta hela tiden tycker jag. Varannan timme. Pallar inte, gråter. Är tre år typ. Hatar min egen tvehågsenhet, hatar att personalen ska ha hårda arga ögon och försöka tvinga. Hatar allra mest mina egna tårar. Som sagt, inte en dag äldre än tre...

Den vägen

Sover tungt hela natten, tabletterna ger mig denna konstgjorda andning vilket jag är mycket tacksam för. På morgonen i mitt rum med öppet fönster, en sval vind och jag känner en aning om hösten. Har alltid älskat det som följer efter en varm ledig lång sommar, men i år kan jag inte tillåta mig den glädjen. Så mycket som passerat förbi mina stängda ögonlock, så mycket mina händer velat röra vid där utanför. Stranden med den lena sanden, uppvärmda stenar i kvällssolen, vildhallonen i skogen.

Vet att allt detta finns kvar, i nästa vecka och om ett år. Ändå är tålamodet inte med mig, vill känna nu trots att jag byggt min egen verklighet här inne där allt filtreras genom de kemiska substanserna jag sväljer ner i regelbundna klunkar från små färgglada plastkoppar.

Mitt förnuft säger mig detta, skynda varligt fram och gör din läxa noggrant. Min känsla däremot, den kämpar och strider och vägrar ta reson. Aldrig trodde jag att detta komplexa bygge kunde vara mitt liv, hade ju allt och behövde inget mörker alls. Så som det såg ut innan...

måndag 11 augusti 2014

I mitt våld

En tung grå filt av meningslöshet. Ligger som ett filter över min verklighet. Är så trött, fick åka rullstol på dagens promenad, ben som inte bar och tankar som inte förmådde lyfta mig.

Har avverkat fyra veckor där jag är nu. En avdelning, ett hörn av verkligheten jag inte visste något om. Nu vet jag allt och mer än jag någonsin önskade. Så tung luft att andas här, får ingen ro. All svärta idag räcker inte, saknar hoppet och imorgon väntar jag mig ingenting. Borde det ens vara tillåtet att blogga så deprimerande? Jag skriver endast för att jag måste lätta på trycket. Måste få ångesten att vika och låta bröstet fyllas av ny luft. Planlöst irrande utan riktning och mål, tack ändå för att ni orkar vara med mig i detta.

Antecknat



En hel helg har passerat. Regn, tårar, försökt samla ihop resterna av det jag tror på (eller trodde på?). Vet inte längre vem jag är eller vem jag ville vara. Utan riktning i en alltför liten båt för de här vindarna. Det jag var fast besluten att klara känns idag som ett hån. Äta mackan eller slänga i soptunnan? Alla dessa val jag ser på min väg. Och vägen, vart leder den egentligen? Sikten är skymd och jag stannar kvar i dimman. På lappen med efterlysningen skulle jag skriva "vilja sökes, sågs senast i förra veckan". Finns det ens anslagstavlor för den sortens meddelanden?

Lyssnar på ljudbok, avverkar den ena titeln efter den andra. Sover mig igenom, slumrar till och vaknar när berättelsen är flera timmar gammal. Tror inte på att lyssna passivt, orden passerar utan avtryck och jag orkar inte mer. 

fredag 8 augusti 2014

Fredagstemat - svart

Arg. Fryser. Ville helst av allt inte vara med längre. Var så oresonligt sur och vresig under alla de timmar min man var med mig idag. Kände inte igen mig själv och glömde totalt bort att sjukdomen ljuder av den där främmande rösten. En röst som tiger, som misstolkar och som låter all svärta bubbla upp. 

Ber om hjälp sedan, får medicin som ändrats och modifierats för att skapa fastare grund för mitt psyke. Och sömntabletterna, tack gode gud för dem. Allt mitt motstånd, försvaret mot kemin, de sista resterna har fallit och beroendet reduceras till något sekundärt. Frihet har så tydligt ett pris i form av komplexa molekyler i iltransport till sargad hjärna. 

TGIF

OBS kraftig ironi i rubriken...fredag på psykiatrisk avdelning innebär ungefär samma sak som vilken annan dag som helst. Eller kan jag uttrycka det lite tydligare så här: fredag, utan mys. Utan champagne, utan krydda. Ingen utgång, ingen middag på liten mysig kvarterskrog, inte heller några kräftor.

Efter besökstidens slut kl 19 rullar det stora vemodet in. Jag vet det nu, efter fyra fredagar avklarade. Noll förväntan, ångesten får friare spelrum än annars. Finns tid finns växtmån. Ogräset i rabatten tar över. Kunde tycka att jag i min glasklara analys även borde få plats med konsekvenser och copingstrategier. Möter istället med den största tröttheten av alla, livsledan. Kamp känns som ett hån, viljan sviktar och styrkan är utplånad

torsdag 7 augusti 2014

Deep blue sea

Vanmakten kommer över mig, kryper in under huden och låter mig inte andas fritt. Har allt, ändå inget. Finaste barnen som tillbringat eftermiddagen med mig, solen har värmt och sushi till middag. Fäster mina tankar i ingenting, ger upp i det här livet. Vill inte vara svart är ändå mörkare än så. Ångesten är utan urskiljning, jag som inte visste hur det var har nu förstått det jag tidigare inte ville se.

Hjälp mig ge mig kraften att förändra var fan är sinnesrobönen? 

Finner ingenting att vila i, kan inte ge mig tålamod att vara. Existens. Existera på egna villkor...och hoppas att  morgondagen ger mig nytt perspektiv.

Sova

Mitt snitt på tre timmars sömn per natt håller mig inte flytande. Har sovit så hela våren, men vägrat hjälp. Blev lite mer kraft bakom ordern när doktorn förklarade hur min hjärna tar skada av detta. 

Sedan ett par dagar får jag både sömntabletter i dubbel dos och insomningstabletter. Åtta timmar. Återhämtning och kraftsamling. Måste ha detta för att orka kampen. 

onsdag 6 augusti 2014

Bad bad bad

När en medpatient skriker anorexia efter mig i korridoren. Har ingen beredskap inget skydd, huden är fortfarande av papper. En reva hotar stjälpa hela min existens. 

Mannen kom, tog mig ut och lät mig andas och smekas av solen. Gav mig glass och kaffe, fick ångesten att vika. 

Nu tillbaka på avdelningen, där det ska vara en säker zon. Jag känner mig skör, blås på mig och jag faller hårt. Ingen hjälp finns, matschemat är kosmetika.

tisdag 5 augusti 2014

Sjukhuslyx



Bra människor på min avdelning, anstränger sig verkligen för att jag ska få sånt jag kan äta. Som idag, räkmackan med handpillade räkor. 

Snabbt bara

Min nya strategi. Göra. Inte tänka. Skrev ju att bara inte är för mig, eventuellt skulle jag ändå kunna tänka mig lite så. 

Ville göra min frukost själv idag, utmana min demon och bre ett lager smör och sedan placera ostskivorna på valnötsbrödet. Hällde upp yoghurten och müslin i skålen, juice i glaset. Bryggde mitt kaffe. 

Jag äter sedan, försöker göra det långsamt och känna att det inte är farligt att fylla magen. Den där låten "...just idag e ja stark just idag kan ja känna förändringens vingar..." eller hur den nu går. Passar hur som helst i dag när jag tar ett steg framåt.

måndag 4 augusti 2014

Matschema

Jag läser och läser på mitt schema. Verkar inte vilja förstå vad det står. Hur svårt kan det vara? 

Kvällsmål: smörgås med smör och två ostskivor plus en frukt. 

Upprepar det tyst gör mig själv. Brer mackan koncentrerat, lägger på osten och låtsas att ångesten inte finns. Förbereder oändligt noggrant och andas djupt. Fan, jag hatar detta tillstånd mer än jag kan uttrycka i ord...och någon säger till mig att det bara är att hoppa. Jag svarar att bara inte är ett ord som finns i min vokabulär. Inte just nu iallafall.

söndag 3 augusti 2014

Osynk

Detta med att kroppen och hjärnan inte alltid talar samma språk. Idag har jag verkligen försökt, ätit det som schemat krävt och känt att kroppen fått energi. Samtidigt säger hjärnan vid matsituationen, eller måltiden som det i normaltillståndet kallas, att kroppen måste få mer. Hjärnans förmåga att härska, kräver mer mer mer eftersom den inte vet när nästa tillfälle till näring ges. Svälten har lurat kroppen så länge, när nu näring bjuds kan den inte få nog. Måste släppa kontrollen och falla fritt, våga tyngdlagen råda, let go.

Trodde jag var redo, tänkte gå lilla rundan hemma på permissionen. Kom ca 200 meter och allt tog tvärstopp. Intressant är att jag inte får någon som helst förvarning om att jag passerar gränsen. Hade förstås mannen vid min sida, vägen hem tog en kvart - dessa ynka meter tog de allra sista krafterna jag hade i de spinkiga benen. Imorgon har jag lovat ta rullstolen när jag går ut med mitt besök. Nu vila...

lördag 2 augusti 2014

Love

Säg att ni förstår mig, säg att det är ok att jag läser och tar in alla era fina kloka reflektioner. Förstår ni mig också när jag säger att min energi inte räcker hela vägen till att besvara dem? Hur som helst, ni är bäst. All min kärlek <3

Noterar

Har lagt märke till en sak. Tenderar att negligera de små stegen framåt, kräftgången framträder däremot som schabloner svart mot vitt. Att jag ätit en sushi vill jag inte minnas, att jag allt enligt matschemat även tog chilimajonäs till, ångestens förträngningsmekanismer sluter mina ögon för detta faktum.

I morgon är planen att vi ska fira finaste mannen med tårta, ska få ett par timmar hemma. Längtar som en tokig efter egen mark, hundar och att andas det vana. Tänker på det och vill slåss för en seger till slut.

Väx upp

De säger "gå inte i korridoren, du förbrukar för mycket kalorier". Jag tänker att de är dumma i huvudet och fortsätter min rastlösa promenad utan mål och mening (förbränningen icke inräknad).

Skinnet spänt över tynande muskler, benen går och hjärtat pumpar. Saknar impulskontroll, vill skrika, vill slå. Hårt. Och jag vet vem som talar....börjar på a.

fredag 1 augusti 2014

Är inte otacksam men....

När världen där jag bor rasar samman har jag så svårt att fokusera på andras realiteter. Alla modemåsten, strandnödvändigheter, faux tan-produkter, antiageserum, bästa svalkande drinken. För övrigt kan jag här tipsa om vatten. Funkar perfekt i ett glas ov okrossbar modell där jag är.

Så svårt detta med perspektiven. Vem är jag? Vem ville jag vara? Hur blev jag? Det enda svaret på alla mina frågor är kort och gott människa, med fel, brister och rätt många hästar hemma trots allt. 

I morgon fyller mannen 60, var meningen att vi alla skulle fira på Skånes bästa krog. Nu blir det så att de firar där på Daniel Berlin i Skånes Tranås, medan jag samlar krafter här på mitt håll. Vi har stött och blött detta och jag känner att långsittning med benig rumpa och noll energi inte är för mig just nu.  Men de andra kommer få en lysande måltid, därtill ta del av yngsta ungens skills - eftersom han ju jobbar där nu i sommar. Och jag ska tänka på dem med all värme och kärlek jag har.