tisdag 30 september 2014

Bearbetar allt


Pratade med en vän igår, om de där veckorna på sjukhuset. Och kände åter igen den där känslan av förvåning och häpnad över att jag varit där. Under taket av ljusisolerande plattor, i rummen med låsta fönster och på toaletterna med speglar av okrossbart material. Tror aldrig att jag kommer att förlika mig med det jag varit, det jag gjort mot mig själv och det som min familj fått bära av sorg. Men kan inte heller förstå hur stället dit man flyttar människor som inte orkar leva längre ser ut.

Allmänpsykiatrisk avdelning, en salig blandning av psykoser, depressioner, ensamhet och livsleda. Patienter som likt råttor gnager på varandra, ögon som inte slutar stirra, ord som skär som knivar i tung luft. Konfrontation, känslan av att vara den där curlingstenen som någon vill flytta ur boet, vassa kanter att törna emot utan att få någon lindring.

De där veckorna passerade med sina fasta rutiner. Bestod av maten, tabletterna och sömnen. Plus att jag förstås hade min familj som var med mig varje dag, utan dem ingen mening. Men behandling då? Hur börjar man älska sig själv igen? Gå från hatet till ett tillstånd av acceptans? Vet inte, kan inte svaret på detta. Fick inte någon hjälp på sjukhuset att bearbeta, fick förvisso ECT men aldrig samtal. Ingen professionell vägledning i hur hitta vägen ut ur den snåriga labyrinten, och där jag är nu kan jag inte fortsätta verka. Att inte orka leva och få det omedelbara skyddet i form av ett liv i en bur. Så öppnas burens dörr och jag ska flyga ut, men hur ska vingarna bära? Kemiska substanser håller mig i schack, men jag ville så mycket mer. Ville orka, börja leva. På riktigt.

Största smärtan kom till mig för ett par dagar sedan, insikten om hur min man fick bära allt. Och hur hans hopp tändes när han såg mig genom glasdörren dagen jag skulle få gå hem. Leende. Shit, den bilden och hur han trodde sig se slutet på kampen. Den har bara börjat, han vet det nu. Men han är med mig, finns där dygnets alla timmar och vägrar släppa greppet. Tacksamheten är oändlig, och jag måste lita på hans ord att jag en dag ska kunna balansera på den slaka linan av egen kraft.

Varannan dag

Ups and downs, som livet ser ut tänker man, för de flesta. Säkert helt sant, men jag kan inte få in det i mitt huvud att jag ska behöva vara i den loopen och må så dåligt av det. Någon rättvisa finns ej och sen finns det människor som dör i ebola, borde jag sluta gnälla?

Fy tusan så svårt det är. Hatar att inte kunna kontrollera hur effekterna av svåra situationer sätter spår i hela mitt väsen. Orkar eller kan inte heller - just nu - berätta vad som sänker mig dessa dagar. Vissa skulle bära det med glädje och blicka framåt, jag reagerar annorlunda. Min hjärna har mist sin elasticitet, jag skärmar av och får istället extraslag på hjärtat.

Well well, under mina försök att stå ut blev det så att en flanellskjorta med mockaok blev min. Lite som en tröstande snuttefilt, rutig och lite urtvättat blekt och fruktansvärt skön. Hoppas nu på ett par dagar till med tjugogradig värme, och jag ska använda skjortan som jacka med mina trasigaste jeans till, och mockaboots.

Och för den som undrar över hur det går med sömnen kan jag berätta att jag börjat med Propavan igen, somnar direkt klockan tio och sover som en stock i elva timmar. Åh vad jag känner att detta är en nödvändighet just nu. Kroppen behöver och hjärnan kräver vilan. Kan inte påbörja läkningen annars, tankarnas gång och självbildens skevhet behöver en stark stark motpart och sömnens helande blir mitt mantra i kampen.

söndag 28 september 2014

Grå grå grå

Saker som får mig att gråta dessa dagar:

- hantverkare som kommer, förvisso inte oanmälda, men de liksom tränger in mig i ett hörn och tar över min luft som jag försöker andas. Blir så sjukt stressad av dessa människor.
- morotsmuffinsen. Samma sak här, inträngd i hörnet av en fucking kaka. På Gateau.
- att jag trodde jag var friskare. Ville vara den som var stark, är i själva verket svagare än någonsin. Och pallar inte detta att veta de rätta svaren, men inte kunna göra de val som krävs. (Obs att jag iallafall åt den där muffinsen till slut.)

Alltså ångest, vem uppfann det? Kan inte andas, inte följa den enklaste meditationen, inte läsa en tioradig tidningsnotis. Det här livet känns mycket skört, motivationen har lämnat mig i sticket och allt jag vill är att sova.

torsdag 25 september 2014

Skokärlek

Möjligen inte helt rumsrent, men ibland kan glädje även vara att kunna beställa ett par blå mockaboots från RM Williams. Jag älskar deras skor, har säkert tio par av vilka några hängt med i massor av år. Det är verkligen de bästa bootsen alla kategorier…och mörkblå mocka…jag är typ kär.

För det är ju så här, att även om jag har den här depressionen att slåss emot är jag trots allt lite mottaglig för materiell lycka.

Några bra saker

Redan torsdag, en vecka går hur snabbt som helst och ibland alldeles otroligt långsamt. Men mest snabbt just nu…idag är jag glad för:

- att Efter tio m Malou börjat igen, jäklar vilken bra tv-person hon är. Outstanding i sin genre.
- att jag har moccabryggaren full med nybryggt där framför tv:n
- att jag ska träffa min finaste Lisbeth på eftermiddagen
- att min man just ringt bara för att han ville höra min röst

De här sakerna är sådant som händer då och då, vardagsföreteelser. Men inte varje dag känner jag att jag kan glädjas åt dem. Så ser depressionen ut, ibland inte känna något och så i nästa läge glädjen och den starka närvaron. Försöker skapa ett minne i kroppen, försöker dopa mig själv med den goda känslan.

onsdag 24 september 2014

Värme

Har helt klart de finaste vännerna, i min brevlåda igår hittade jag detta. Så mycket tankar i den vackraste av askar. Tack fina Marie, blev så himla glad. Och ni andra, som skickar kort, blommor och massor av pepp. Kan inte ens förklara hur mycket ni betyder!

tisdag 23 september 2014

Jodå

Klippning funkade skapligt som humörhöjare. För hur länge vet jag ej, men att det skänkte någon sorts välbefinnande där och då får räcka. Sitter nu och äter min lunch, alldeles för sent och inte helt enligt schemat - men dock, lunch är lunch är lunch. Och dricker kokkaffe eftersom vi har ett litet strömavbrott. Då tar man fram sin moccabryggare och vrider på gasen. Mycket bra grej.

En annan sak som får mig att faktiskt le är min yngste son, som tentade igår och därefter drog ut med polarna i skogen och plockade svamp. Går man på Grythyttan är det fullständigt normalt, liksom att åka med gänget till Stockholm i helgen för brunch på Oaxen och middag på Lilla Ego. Vi snackade prioriteringar och han sa att allt det där är värt att äta gröt för resten av månaden. De utbildar sig inte bara till matkreatörer, de blir fullfjädrade livsnjutare på kuppen…*ler ännu mer och känner mig rätt ok*


måndag 22 september 2014

Problemlösning

Jag verkligen hatar depressionen, men jag hatar ännu mer den uppfattning som vissa inte drar sig för att presentera. Detta med att det bara skulle vara att bita ihop och ta sig samman. Typ som att jag bara skulle kunna skaka av mig lite ludd på kragen och ställa mig upp helt fläckfri. DET ÄR INTE SÅ DET FUNKAR. Däremot har jag ett personligt ansvar att försöka skapa mina egna golden moments, sådant som kan skänka lite glädje om än bara för en stund.

Fick en idé. En idé om klippning, och min bästa ekofrisör tog sig tid för mig. Så min tisdag kommer att börja tidigt, med en tur till stan och klippa av rejält på mitt mycket dränerade hår. Längtar efter kort...

Det är inte höstens fel

Kan verkligen inte skylla på vädret. Jag gillar ju höst, och jag har en ny supermjuk sjal att svepa in mig i. Och något av den mest perfekta kabelstickade tröjan. Men vad fan, trots det suger livet ganska rejält just nu. Min behandlare menar att jag måste se på detta som en naturlig dipp och att jag har så mycket att bearbeta av allt som hänt sedan i juli. Någon säger att man inte ska hålla på och grubbla, jag säger att jag måste grotta ner mig i det som varit för att kunna gå framåt och odla min något friskare sida.

Så summan av kardemumman måste nog bli att jag babblar på och lämnar skiten när jag är klar helt enkelt.

Och när man inte orkar blogga, kan man köra bloppis

Svart fredag blev typ grå helg. Måndagen vet jag inget om…har knappt börjat. Kolla in min bloppis Kaos i garderoben

fredag 19 september 2014

Black friday

Kunde haft en allt igenom underbar dag. Den var perfekt, fram till eftermiddagsfikat. Kanelbullen på Gateau, dödsångesten slog mig hårt till marken. Och jag kan inte förstå och acceptera att det måste vara så. Försöker gå emot tvånget och de mörka tankarna, men det är det svåraste jobb jag någonsin stått inför.

Vet inte säkert om det gagnar min sak, mitt tillfrisknande, att blogga om detta. Men hey, det är min värld just nu. Inte skriva om det…i så fall kan jag lika gärna sluta, för att ärligt beskriva min verklighet är min drivkraft.

Avslutar med en liten berättelse om en födelsedagspresent. Önskade mig en kofta, beställde den, satt som en säck och skickades tillbaka. Hittade en annan, som jag trodde stenhårt på och visade sig vara en katastrof. Så sista försöket, anlände idag. Killar och sticks något enormt, plus hårar ner de svarta kläder jag nästan alltid bär. Nu lägger jag ner detta…behöver antagligen ingen kofta. Finns säkert något annat jag bara måste ha, när jag tänker efter.

torsdag 18 september 2014

...och om hur jag svårt det är att välja rätt

Behövde det vara så svårt? Skrev om det i början på veckan, om hur vägen är så stickig och om hur lätt ett par steg åt fel håll lämnar all ansträngning förgäves. Det är så lätt att avstå något litet och genast få den positiva feedbacken från det ruttnaste av belöningssystem. Märker att känslan från förr ligger precis under ytan, och flyter upp vid minsta kompromissande med näringsintaget.

Nu säger du att jag ska skärpa mig, att jag inte får vika en tum från ursprungsplanen. Och jag svarar att jag ska försöka. Om inte idag så en annan dag, kanske i morgon. Vidare påminner jag mig om att jag måste hämta stöd i tabletterna, på något vis har jag svårt att ta emot den hjälpen. Men nu sväljer jag två av de små runda, allt enligt ordination.

Ritar ett stort stort hjärta i luften

Hur fina vänner har inte jag! Tack för alla hälsningar här, alla meddelanden på fb och på andra ställen. Utan er vore jag ingenting. Utan er skulle jag inte orka. Utan er visste jag inte min riktning.

Hade en underbar födelsedag med mannen, gick i solen på gatorna i Köpenhamn och tittade på folk, tillät mig allt och pratade om det viktiga i livet. Men lyssnade också på min inre röst och hörde när den berättade om begränsad energi och vikten av att vila. En av de viktigaste sakerna jag börjat ta in handlar just om det, att se mina gränser och våga erkänna dem för mig själv och min omgivning. Jag är omåttligt stolt över att vara där idag, samtidigt som jag också vågar stå för att jag inte ens kommit halvvägs på min resa.

måndag 15 september 2014

I min värld

Låt mig säga så här: jag kan ha världens bästa behandlare. Kunde ta emot mig på direkten efter att jag ringt och berättat om en del jobbiga tankar. Är så tacksam att ha det stödet. Det betyder verkligen allt att kunna få avlastning och lindring när den här insidan visar sig vara väldigt bräcklig.

Resten av dagen har jag varit på återvinningscentralen, apoteket och i skogen. Att göra de där vardagliga sakerna på rutin gör också att de destruktiva tankemönstren förlorar lite av sitt järngrepp. Känns en aning lättare att andas nu, i min soffhörna med en tax i knäet.

Och i morgon då? Råkar fylla år, och mannen och jag tar en tur över sundet till Köpenhamn. Promenera i våra mysigaste kvarter, äta på saluhallen, kika i lite butiker, italiensk middag och så sova skönt i en hotellsäng. Behöver alla anledningar att bara vara i ett mjukt skönt och kravlöst vacuum. 

söndag 14 september 2014

Teaser

Kolla in www.kaosigarderoben.blogspot.se , säljer coolaste Balmainstövlarna för hösten...

Om att förhålla sig till förändringen

Det var en tid där allt gjorde ont. Kroppens alla leder var överbelastade, musklerna förtvinade och mina organ gick mot kollaps. Men det som gjorde mest ont var insidan. Tankarna på hur jag skulle kunna fortsätta förgöra mig själv, och på hur den på insidan såriga men grandiosa personen skulle orka driva mot avgrunden. Där mitt i togs jag av banan. Min kropp tog slut, tappade makten över tanken. Träning blev omöjligt, maten gick ej att svälja och tankarna blev till ett svekfullt nystan av giftiga trådar.

Detta hände i mitten av juli, lika hårt som fallet var blev tvånget utifrån att ta emot hjälpen och stiga ner i livbåten. Långsamt långsamt bröts mitt motstånd ner. Dos på dos av Calogen gav min hjärna konstgjord andning, näringen absorberades törstigt och vändpunkten kom efter några dagars inläggning. Under alla veckor på sjukhus förhöll jag mig ganska passiv till processen. Åt maten som serverades och svalde min medicin utan att egentligen reflektera.

Orkar inte ge den här tiden mer av ord, men i nuet finns mycket jag måste bearbeta. Det är här jag är idag och det är i detta jag måste lära mig att stanna kvar. Här får jag inte överdriva motion och jag måste fortsätta framåt i ätandet. Det svåraste jag har att förhålla mig till är den kroppsliga förändringen. Från den mycket underviktiga med skelettet avtecknat under torrt skinn, mot någon som nu börjar likna normalviktig och FRISK. Är inte där än, men jag går stigen som de visat mig och jag försöker inte sticka mig på riset som inte går att väja för.

Häng med mig här, peppa mig att se insidans betydelse. Hylla de friska tankarna och tillsammans kan vi väl visa vad som är det viktiga i livet!

lördag 13 september 2014

Vissa dagar...

De där dagarna när exakt allt går fel. När hela ens väsen hamnar i motvind oavsett vad man företar sig. Då får man ta fram all positiv energi man kan hitta, och göra ett par av de där yogaövningarna som kan flytta berg. Det har jag gjort nu. Trettio minuter på mattan med djupandning och nuet i fokus.

Hur jag lyckades falla och hamna på rygg i skogen har jag ingen aning om, svanskotan och nacken fick rejäla smällar och handflatorna slogs blodiga. Så jäkla onödigt. Och sen hemma lyckades jag tappa en trave tallrikar på foten. Två av tallrikarna gick i tusen bitar och foten blev blå. Den sortens missöden är sånt jag har så svårt att handskas med, kombinationen av förvåning och smärta suger tag i mig och jag gråter utan hejd.

Men efter yogan kan jag flytta fram positionen och börjar istället förbereda kvällens grillning. Klyftpotatis till marinerade kycklingfiléer, grillad sparris, majs, tsatsiki och tomatsallad. Håll tummarna att det är slut på dagens dramatik, orkar inte mer...


fredag 12 september 2014

Hardcore fredagkväll

Fredagskväll efter yogan. Ett glas vin och smågodis är vad som krävs för att klara av partiledarduellen i SVT. OMG. Har man inte typ hört exakt alla argument i varenda fråga från alla håll? Det enda roliga är när Jimmie Åkesson använder spelmetaforer i sin retorik, av typen "brickorna i spelet". Då fnissar jag lite och går ut i köket och fyller på mer godis…


Dagens

Vissa har fullt program. Jobba åtta timmar. Lämna och hämta ungar. Städa. Tvätta. Planera. Möten. Göra massor. Jag ska - låt mig tänka - gå med en hund, hämta sushi OCH gå på yoga. Punkt.

Alltså jag vill inte raljera med alla andras upptagna liv, men mitt måste vara ungefär så just nu. Mycket luft i schemat, massor av göra inget och ingenting av stress. Jag måste ständigt påminna mig om detta, att jag har rätt mycket krafter att hämta upp och behöver väldigt mycket av just återhämtning. Vidare utmanar jag mig själv och tar ett digestive med ost på till kaffet. Det är den sortens utmaning som mitt liv behöver. Kliva över matgränser, peta in sådant jag blir sugen på bara just därför. Lyssna på den inre rösten...

torsdag 11 september 2014

Bekänner färg

Soligt visst, men jag har idag haft första rejäla dippen. En känsla i kroppen som jag inte vill kännas vid, och motståndet mot måltiden. Velade en stund med mig själv och kom fram till att det just är de här lägena när behovsmedicin gör skäl för namnet. Så jag tog ett piller.

Ska inte lägga någon sorts skuld på mig i detta, jag måste bara bestämma mig för att hjälp är till för att tas emot. Jag är värd den och jag kommer att jobba på den inslagna vägen. Gör under tiden en liten sallad till middagen, så kan terapi nog också se ut...

Ny tid del 2, eller "Vad är vad?"

Kom ut från sjukhuset, hade en diagnos som mest handlade om att de ville få ner något på papper som visade att jag iallafall fått behandling och också svarat hjälpligt på den. Sedan har jag pratat väldigt mycket med min doktor i öppenvården om detta och om vikten av att ringa in vad mina problem egentligen består i. I eftervården och mitt eget sätt att tackla livet spelar det stor roll. Hade jag en mycket allvarlig, sällsynt djup depression där psykets haveri till slut gav upphov till kroppens kollaps? Eller handlade det om en atypisk ätstörning där maten endast var en av de faktorer som jag ville kontrollera? Där tvånget till slut kom att styra hela min tillvaro?

Hur man än ser på saken får det betydelse för hur jag ska leva mitt liv. Det handlar om vilken behandling jag kommer att behöva i fortsättningen, och det handlar om vilka mediciner jag behöver och hur länge jag kommer att behöva dem. Under hösten kommer det här att vara frågor jag ska fundera kring, och som kommer att uppta min tid i rätt hög grad. Vilket inte behöver betyda att allt roligt blir lagt åt sidan, eller att det sociala kommer att få ge vika. Meningen är bara att jag i min klättring upp mot ett friskt liv ska lösa ett par gåtor på vägen, och att jag i den här processen ska nå läkningen.


onsdag 10 september 2014

Vilket härmed bevisas - vaniljbullarna


Ny tid del 1

Det är svårt det här. Jag kan inte säga att jag är frisk, har vänt visst, men från läget i juli till idag…så snabbt går det inte. Vill försöka förklara vari den största ångesten finns kvar nu, och hur jag tacklar den på mitt vis. Naturligtvis har jag uppbackning av medicin, men tabletter gör ej hela jobbet.

Sedan jag blev utskriven från sjukhuset har jag ganska noggrant följt matschemat och mycket noggrant undvikit speglar. Känslan i kroppen går inte riktigt att förklara, men från mycket vältränad över extremt underviktig till strax normalviktig med tappad grundkondition är resan ganska lång. I går när min rara doktor kontrollerade min status var det med blandade känslor jag tog emot hans bedömning. Lika bra att erkänna detta, att bilden av mig själv förstås varit mycket skev och att jag nu börjar se den sanna bilden av kvinnan som burit sina skinny jeans mycket säckiga. Börjar nu landa i den storleken jag trodde jag hade, med rätt passform. (Vilken storlek spelar ingen roll, lika lite som siffrorna på vågen berättar något om måendet. Förstå mig rätt, de sakerna säger ingenting om hur själen i den kroppen mår. Lägger inga ytterligare ord på det.)

För att fortsätta resan mot ett friskt liv har jag varit tvungen att sätta upp ett antal regler som måste följas stenhårt. Det handlar återigen om matschemat, vidare om att löpning kommer att vara förbjudet i höst, att inget gymkort får inhandlas, att powerpromenader med viktbälten och stavar inte heller är tillåtet.

Det som jag tillåter mig med villkoret att maten inte slarvas med, är att träna konditionen varannan dag på crosstrainern  30 minuter på låg belastning med efterföljande stretching. Detta för att min kropp ska kunna återhämta sig och landa i en känsla av bekvämlighet. Med de här målen tillsammans med min önskan om att hitta tillbaka till de lustfyllda stunderna i livet tror jag på en bra höst. Jag vill att det ska innebära fikastunder med vänner, ett glas vin ibland, tid på att baka både bröd och kakor OCH såklart sköna hundpromenader i höstklädda skogen.

När jag orkar och känner mig mogen för det ska jag försöka förklara lite mer ingående om min diagnos, och frågetecknen kring det. Är så pass komplext, och ganska utlämnande att jag måste låta mig själv landa i insikterna innan jag öppnar mitt inre för tankarna kring det.

tisdag 9 september 2014

Fixar det

Innan det där besöket hos min behandlare skulle jag fixa en läkemedelslista på apoteket. Så skapligt komplicerat det är med alla dessa piller. De heter ett namn när läkaren skriver ut, sen får man ett billigare alternativ på apoteket och ändå står båda dessa namn på listan. Om jag nu bara hade en medicin hade jag väl kunnat hålla koll, men sex olika som alla byts till budgetvarianten. Och jag måste själv ha styr på när jag behöver förnya recept, och på vad. Tröttsamt att vara sjuk, är vad det är.

Tur då att min behandlare är en mycket bra person. Fick prata både med henne och med doktorn, och de ville höra hur allt fungerar för mig hemma. Jag berättade om vardagen, och fick hjälp med mina funderingar inför framtiden. Slutsatsen är att jag känner att jag har ett stöd, och att det finns en plan för framtiden.

Alltid för en god sak

Regnar idag för första gången sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag upplever så många saker för första gången dessa dagar. Första regnet sedan jag kom hem, första smörgåsen med marmelad sedan jag släppte det där benhårda trycket på mig själv, första latten, första förmiddagen bara vikt för att göra ingenting. 

Jag måste ideligen påminna mig om att jag behöver vila, lägga mig på soffan och bryta tankarna. Idag kommer jag behöva det extra mycket, för på eftermiddagen ska jag åka och träffa min behandlare. Vi ska gå igenom mina mediciner och prata om vilket stöd jag behöver i vardagen. Är ju hemskt medveten om att jag har en läggning som gör att jag mycket lätt skulle kunna falla tillbaka i de dåliga mönstren, och känner starkt att jag måste kunna be om och ta emot hjälp att hålla mig till mina positiva vägval. De valen måste kännas rätt och jag måste kunna tillåta mig att välja det goda i livet.

måndag 8 september 2014

Det vackraste

De där små sakerna som ger en glädje. Som värmer hela bröstet och gör luften så lätt att andas. Jag hade en sån stund idag, ett telefonsamtal med en underbar vän. Ett par minuter av total förening, trots sextio mil emellan oss. Blir så stark av att möta hennes klokhet, hennes betraktelser av livet och av att känna hennes energi. Magi som möter min ganska sargade själ, så tacksam för den dyrbaraste gåvan.




Måndag

Sol i september, blå himmel och jag ska gå lite med hundarna. En kort runda alltså, för allt handlar om det nu. Se mina begränsningar, och känna att jag drar streck där. Inte utmana, inte gå emot det jag vet är rätt. Har ätit frukosten, följt matschemat vilket också är en sån sak som jag måste. Spelar ingen roll vad jag tycker, om jag känner mig hungrig eller inte. Sex måltider per dag, med fastställt innehåll.

Kanske låter det tråkigt och begränsat, men det är där jag måste vara nu ett slag. Livets goda, och det som ger glädje - det plockar jag upp och njuter av så som jag kan just nu.

söndag 7 september 2014

Måste prata om detta

Är något jag måste lufta. Handlar om allt som hänt i min värld under de senaste månaderna, och om hur  känslig balansen är i denna min nya jämvikt. Det här som innebär att något ytterst litet kan få hela lasset att tippa.

Jag har märkt något som jag måste erkänna för alla er som läser här. Tycker jag är er skyldiga det, att berätta om hur jag måste sålla i det jag exponeras för. Väljer i mycket hög grad bort facebook, har inte heller varit inne på insta på säkert ett par veckor. Och era bloggar då? Jag läser lite när jag orkar, men jag har blivit urkass på att ge respons. Samtidigt är jag ju mycket tacksam för alla kommentarer ni levererar till mig. Jag säger "tids nog" här också. Jag tror mig få mer krafter med tiden, även om jag ganska hårt kommer sortera i sådant som kan fungera som triggers i mina känsliga zoner. Ni fattar…det handlar om allt det här som jag inte får halka tillbaka i.

Om böcker, att gilla att läsa och att ha tappat lite av förmågan att koncentrera sig

Har alltid alltid varit en tjej som älskat att läsa, varit med i bokklubbar, cirklar, köpt drösar med böcker och följt med på kultursidorna. Något har hänt, något med min ork att fokusera på bokstäverna och att följa med i berättelserna. Jag tror hela tiden att nästa bok blir bättre, att nästa historia ska gripa tag i mig starkare men nej, samma sak upprepar sig. Gång på gång, och jag sörjer och känner en stor saknad. Vet också att jag skrivit om detta tidigare, det är helt enkelt något som fattas i min tillvaro och som jag inte velat erkänna för mig själv.

Någonstans i min tankevärld har jag känslan av att detta hänger ihop med allt jag gått igenom det senaste året. Allt som tagit all min energi i anspråk, och som inte automatiskt faller tillbaka i de rätta hjulspåren när jag börjat återhämta mig. Jag fick en sån märklig upplevelse härom dagen när jag tog upp en bok som jag inte läst sedan innan jag började min ECT-behandling. Amanda Svenssons senaste - Allt det där jag sa till dig var sant - mycket läsvärd (de tidigare böckerna i samma svit älskade jag), men när jag nu återupptog den var allt borta. Jag kom inte ihåg något, och ingenting knöt mig till orden. Det enda jag hade kvar var känslan av tomhet, saknad, förvirring. Och nu återstår ett djupt hål jag inte orkar fylla igen.

Har bestämt mig för att tackla min oförmåga med att släppa greppet. Tänker inte läsa i motstånd mer, låter mina ögon vila där de vill och struntar i kravet att köpt bok ska läsas ut. Tids nog kommer jag att återhämta även denna förmåga, jag litar på det.

lördag 6 september 2014

Så, vad har jag gjort idag?

- Gått med hundarna
- Tur till Lund, med lyxig lördagslunch
- Köpt ett mycket dyrt läppstift
- Bakat bullar
- Årets sista rosé, och pizza till middag

Efter detta program är jag ganska klar med att bara ramla ner i en hög i soffan. Eventuellt med lite lördagsgodis, eftersom sånt numera ingår i mitt liv.

Sanningen, så som den ser ut

Det är en sak jag måste berätta om, något som ligger som ett litet hinder i min väg. Det handlar om orden, och det är något som hänger ihop med min ECT-behandling. Orden som förut rann så lätt, utan att jag behövde anstränga mig, kräver nu ganska mycket möda. Jag känner det som att tankeverksamheten och ordflödet har tappat kontakten med varandra, för visserligen tänker jag men att formulera i vettiga ord går trögt. Lika så fungerar mitt minne, vardagliga saker som att betala med kort går inte längre per automatik. Koder måste kollas upp, lösenord likaså.

Det känns lite grann som att upptäcka min vardag på nytt, och lite är det väl så det är. Saker som jag inte praktiserat på många veckor samtidigt som jag under dessa veckor genomgått tuffa behandlingar? Kanske är det egentligen ganska självklart att vissa pusselbitar fallit ner under bordet? Hur som helst nöjer jag mig med att konstatera hur läget är. Jag kan leva mitt liv med lite mer tid att ta hand om de praktiska lösningarna, och jag är allra mest glad över att jag lever över huvudtaget.

fredag 5 september 2014

Insikter om ett och annat

Jag borde göra klart något lite. Borde förklara för dem som undrar över hur jag ska gå vidare. Några ord om att jag tänker vara lite varsam med mig själv, och ta hand om mig på ett försiktigt vis. Märker ju att jag inte har hur mycket energi som helst, och jag vill bevara min kraft så gott det går. Kanske kommer jag inte att blogga i samma omfattning, kanske inte heller hänga på andra fina bloggar lika mycket. Tiden är så mycket mer dyrbar än man anar, finns så mycket som stjäl minuter och timmar.

Vet inte heller vad som kan sägas vara det mest värdefulla att prioritera i tillvaron. Försöker tänka...men jag märker att jag lätt blir stressad av ljud, kackel i radion, tv-sorl, även att läsa dagstidningen. Allt det där som inte fäster i medvetandet, utan mest bara glider förbi kostar på och dränerar. Att den insikten nått mig känns väldigt bra, att jag blivit varse de här sakerna som naturligtvis fungerat på samma vis under en lång lång tid.

Så idag, vad har jag gjort? Tog fel medicin i morse vilket fick mig att bli väldigt yr. Var tvungen att lägga mig efter frukosten och sov i tre timmar. Sen kaffe. Sen åka till affären för storhandling, med hjälp. Och nu, ska sätta mig i solen och titta på hundarna som fått nya tuggben. Plus en grej till har jag gjort, beställt en födelsedagspresent till mig själv från mannen. Älskar det där att man kan styra upp det själv. Och att jag insett att jag är en svart tjej, ingen idé att testa en massa färger när det ändå alltid slutar med att jag vill ha svart.

torsdag 4 september 2014

Grubbel som visar vägen

Jag sover gott nu, nätterna hemma i min egen säng med min man bredvid mig. Drömmer rätt konstiga drömmar, lite utflippade saker som säkert har med de senaste veckorna att göra. Så mycket som passerat genom min hjärna, allt som processats och kommit ut på andra sidan.

När jag tänker på det jag gått igenom känner jag hur jag klarat av det svåraste jag varit i närheten av i hela mitt liv. Jag har klarat det. Måste poängtera det än en gång, klarat det som var ett svart helvete. Och detta helvete ger mig en styrka som kommer att bära mig framåt. Livet är en gåta, jag kan inte släppa det. Och i denna gåta fortsätter jag att söka svaren utan brådska, alla dessa som finns där i mitt universum.

onsdag 3 september 2014

Tacksam

Ja, jag säger ju att jag ska ta det försiktigt. Jag behöver verkligen det här mjuka varsamma sättet att närma mig verkligheten. Har idag läst en del om ECT-behandling och hur det påverkar ens minne, jag känner igen det men jag känner också igen de positiva effekterna av behandlingarna. Jag vill fortsätta ha min positiva syn på livet, jag vill vara kvar i mitt ljus. Allt jag närmar mig reflekterar ljuset tillbaka, och mitt inre fortsätter att dela med sig av styrkan.

Fick ett telefonsamtal idag, från min behandlare. Hon ville ta upp kontakten igen, och boka en ny tid. Jag kände efter, och är mycket nöjd med detta. Så skönt att ha en plan, och att ha en kontakt som tar ansvar. Och än en gång tacksam för att få del av en vård som funkar.

Pausläge

Hur livet ser ut? Hur jag bestämt mig för att fortsätta?

Det finns så många frågor som kräver sina svar. Så många frågetecken som behöver rätas ut. Jag har bara varit hemma ett par dagar, har bestämt mig för att jag vill ge mig själv en månad av betänketid. Inte fylla tiden med aktiviteter, inte sparka igång i gamla spår och inte låsa tankarna vid negativa banor.

Jag tvingar mig själv att inte se framtiden, ger mig själv friheten att bara vara i nuet. Andas djupt, inte kräva reflektion. Ta de tabletter som min doktor föreslagit. Enkelt liv. När den där månaden passerat kan jag fatta ett eller annat beslut om framtiden och dess innehåll.

tisdag 2 september 2014

Min vardag

Sitter i köket och tittar ut över fälten. Runt fötterna leker hundarna och kaffet ångar i min kopp. Ungefär  så kan jag fortsätta min dag, lugnt tempo och friska tankar. Har valt att göra en omstart, se på min vardag med nya ögon. Med det nya perspektivet blir dagen annorlunda, lite mjukare och mer fylld av ro.

Jag känner mig så tacksam över allt detta, den nya insikten i mitt liv som ska ge mig plats att reflektera och utrymme att fundera. Om hur mycket jag kommer blogga om detta vet jag inte, just nu känns det ganska fint att kunna närma sig det lite varsamt...