fredag 31 oktober 2014

Sova

Så mycket prat om detta med sömnen, hur viktig den är och hur den fungerar som en av kroppens mest läkande mekanismer. Det är ju sånt jag vet, och det är också det mest stressande av allt att känna att man inte når dit.

Vill gärna behålla ett så naturligt förhållningssätt som möjligt till min sömn, men ärligt, mina nätter nu är ett skämt. Somnar lätt vid halv elva, efter lite andningsövningar. Mönstret följer sedan samma ritual natt efter natt; vaknar vid tre och KAN INTE SOMNA OM.

Försökt med både insomningstabletter och sömntabletter, men jag blir en zombie. Försöker ju arbeta med medveten närvaro under dagen och då vill jag kunna känna och vara. Men å andra sidan, om jag inte sover har jag svårt med närvaron. Knepigt detta.

torsdag 30 oktober 2014

Göra skillnad

Får massor av stöd, från alla håll sköljer det över mig i varma vågor av empati. Är så tacksam för det. Och jag pratar om er här på bloggen, jag pratar om underbara behandlare, de gamla vännerna och de lite nyare.

Hade ett sånt där guldögonblick nu i eftermiddags. Träffade min vän från tiden på sjukhuset där på vårt favoritkafé och hennes energi smittar mig. Vi har delat så mycket som ingen av oss någonsin trodde vi skulle uppleva, och vi har båda kommit ut ifrån det där stället med de smutsgula korridorerna och blankskurade plastmattorna. Men för varje gång vi ses lämnar vi en liten bit av det bakom oss för att istället prata om våra liv nu och vår framtid. Det kallas vänskap och det leder till utveckling, och jag tar in varje minut.

Ledsen in i märgen för detta inlägg

Hade ju blivit lovad en ny och bättre dag. Hittills inget av den varan. Gråter för att jag inte orkar, och orkar inget för att jag gör av med all kraft på destruktiva grejer. Ni ser ju, jag har läget solklart för mig. Min hjärna har släppt taget helt, och givit vika för mörkret vilket beror på lågt näringsintag. Voilà cirkeln sluten.

Om solen skiner och fåglarna kvittrar, hur jävla svårt kan det vara? I tell you. Oöverstigligt svårt. Har Mount Everest framför mig varje dag, och inga sherpas till hjälp. Ryggsäcken väger ca två ton och på fötterna bär jag flipflops.

Det brukar oftast vara så att jag i min kalkylerande hjärna på morgonen känner någon form av lust eller sug efter något speciellt till middag. Inom de snäva gränser jag själv stakat ut förstås; jag bestämmer. Kan vara äggröra, tomatsoppa, spenatsoppa, kokt fisk eller annat som skulle passera som lättsmält inom långvården. Idag dock all time low…kan inte tänka mig annat än välling. Fullkorn, osockrad, en portion ca 160 kcal. Och förresten, att bjuda mig på sushi blir mycket billigt, väljer meny med max fem bitar…

Trots detta, har en play-date inbokad i eftermiddag, måste få timmarna att gå och väljer det bästa sällskapet. Min rumskompis från sjukhuset messade och ville fika, älskar mitt nätverk som lyser likt stjärnorna på natthimlen och får mig att navigera rätt timme för timme.

onsdag 29 oktober 2014

Syftet

Lovade ju doktorn en matdagbok för två dagar. Har specificerat varenda vattenklunk och vet inte vad jag känner inför detta. Hur min dag ser ut är ju ingen nyhet för mig, och jag blir varken mer eller mindre berörd när jag läser den. Det enda jag tänker är att jag lägger orimliga summor på örtte.

Vet att jag får feedback på dagboken imorgon, gissar på näringsdrycker på recept och gissar att de kommer vara outhärdliga att få i sig. Svart dag idag alltså, utom att jag varit på tippen och slängt några lätta saker och sålt en hundbur.

Imorgon är en ny dag, eller hur?

tisdag 28 oktober 2014

Bloppar Acne Beta Flock

Kolla in på Kaos i garderoben!

Bara sanningen

Inser ju när saker och ting kräver någon form av handling. Och mitt i mötet med behandlaren älgade hon iväg och hämtade in även doktorn. (Jag fattar inte riktigt detta, han lyckas alltid göra sig fri och komma in och lägga handen på min axel. Stämmer liksom inte med den generella bilden av svensk vård, och framför allt psykiatrin.) Nåväl, han gav mig några val och jag gick på det som gjorde minst ont. Matdagbok. I två dagar.

Har nu lovat att skriva upp exakt allt, varje glas vatten, varje mugg te. Frukosten. Middagen. Och notera fysisk aktivitet. Eftersom jag är en lydig patient och dessutom ärlig har jag nu noterat en deciliter vuxenvälling, tjugo hallon och en americano. Velar nu om jag ska ta en kaffe till….

Funderar vidare på att stå upp och berätta hela sanningen, det här med raka frågor och ärliga svar. Bra tycker jag. I förra veckan frågade min vän hur det egentligen fungerar när jag inte kan äta. Hon ville verkligen veta mina tankar i den stund där allt bara knyter sig. Och så Katarina som i en kommentar också funderade kring detta som inte är helt lätta mekanismer att förstå - varken för betraktaren eller den sjuke. Försöker förklara så gott jag kan, kräver ingen motprestation. Vi är bara människor som försöker, vissa mer andra mindre. Heja oss!

måndag 27 oktober 2014

Svär som en borstbindare

Det krävdes en jävligt lång promenad för att inse detta. Att mellan två diagnoser finns en osynlig tråd, ett negativt samband som saknar all logik i världen. Både bevakar och bevarar, förkastar samtidigt min kamp. Men insikten, den kan ingen ta ifrån mig.

Med bättre medicin mot depressionen kan jag känna, gråta, dansa till en superbra låt. Kan också skratta, älska ja allt det där som människor gör. Bra ju, men det som är mindre bra i detta är att jag får en sju helvetes energi att göra av med. Så skrämmande, otroligt, märkligt att jag står på denna högre platå i måendet samtidigt som jag klarar mig på ingenting. Ge mig lite luft, några glas med vatten och jag spinner runt hög som ett hus.

Idag gör jag allt. Men mitt i detta är som tur är ett besök hos min behandlare inbokat. Vet vad hon kommer att slå ner på...

söndag 26 oktober 2014

Beredd?

I går alltså, fin eftermiddag. Vi tog hundarna med till stan, gick en runda med dem förbi Norrgavel där vi beställde ett köksbord. Såpad ek, grålaserade ben. Jag kommer att älska det bordet.

Så en kaffe på fiket i vårt nya kvarter, och eftersom det inte fanns plats på ostronstället vi tänkt för kvällen köpte vi med oss sushi (också från vårt nya kvarter, och garanterat den allra bästa i Malmö - Sushibaren på Regementsgatan). Så långt var allt bättre än på flera dagar.

Sedan rasade allt. Jag kan inte hantera min ångest alls. Överhuvudtaget. Orkar inte ens försöka berätta den utlösande faktorn, bara att det finns känslor där under ytan som attackerar när man minst anar det. Noll beredskap, tar emot allt till 100% och bryter ihop. Fan.

Idag har allt handlat om att flytta fokus till annat. Inte tänka på skiten. Utkräva den paus från grym verklighet som alla har rätt att be om. Träffade lite folk, tog en cappuccino, sålde en hundbur, drack örtte, målade en pall. Tränade hundarna. Kanske att jag en dag vågar ta steget och erkänna den värsta känslan jag vet  i min kropp...

lördag 25 oktober 2014

Plan 1

En grej med min nya medicin - jag har blivit den mest lättrörda. Läser ett test på vinteroveraller för barn i tidningen, och gråter floder när jag minns min yngsta 1 1/2 år stående på gården i sin nya Reimaoverall bland höstlöven. För 20 år sedan. Floder alltså, och jag överdriver inte.

Samlar ihop mig, plockar lite bland det jag orkar, inte mycket. Men jag greppar en dammtrasa och vispar runt lite. Plus försöker se mig sitta på en restaurang ikväll och äta ostron. Tre stycken, med citron och kanske rödlöken i vinäger. Vill ju...

fredag 24 oktober 2014

Don't worry be happy

Mannen är hemma, vi tänder ljus och fokuserar på andningen. Försöker med medveten närvaro.

Lost in life

Gråter mängder, ringer mannen och han försöker plocka upp allt som betyder något för mig. Överallt dessa funderingar på helgmaten, själv kan jag bara tänka på en bit kokt torskrygg. Magert. Droppa citron över, ånga lite broccoli och riv en bit pepparrot. Klart. Behöver inga förslag om skirat smör. Händer inte.

Har precis per telefon fått ett halvt löfte om behandlingsstart i mitten på november, vet inte hur jag ska få mitt liv att fungera tills dess. Hanka sig fram har fått en ny betydelse.

(Skitiga tankar, lågt, smärtsamt…helvetet i ett nötskal.)

torsdag 23 oktober 2014

Fångade dagen typ

I eftermiddags, ett möte som gav mig mycket viktiga tankar. Hade stämt träff med min rumskompis från sjukhuset utanför ett fik i stan. Hon stod där och lyste, var en helt annan än när jag senast såg henne. Klara ögon, en mun som inte slutade le och orden bara bubblade ur henne. Berättade sin resa sen sist om hur hon känt världen åter öppna sig, hur hon börjat läsa, lyssna på musik, kunde låta intrycken skölja över henne och känna glädjen i livet.

Vi satt mitt emot varandra, drack vårt kaffe och jag kände att jag tillhörde ett sammanhang där jag ville vara. Hon lät sin positiva energi vandra över till mig, och för första gången på länge kunde jag förnimma ett svagt hopp. Snart ses vi igen, viktigt med de här relationerna med människor som sett en i den mest utsatta positionen man kan befinna sig i.

Diplom till den som orkar läsa

Känner så mycket och så starkt. Tar emot så mycket ord och måste ha ett sätt att förhålla mig till dem. Försöker verkligen, och jag menar verkligen, men…

Jag har ju tidigare pratat om detta med ansvaret för den situation jag befinner mig i. Jag bär skälen till sjukdomen inom mig på ett eller annat sätt, om det ligger trettio år tillbaka i tiden eller tre kan jag inte svara på idag. Men poängen är att det är jag som måste klippa upp den taggtråd jag har virad runt bröstbenet. Sjukdomen sitter i hjärnan, det är där grävarbetet måste börja.

Det handlar inte om vilja, på samma sätt som järnvilja inte läker ett benbrott. Att sätta fram en tallrik och lägga skeden i min hand är inte lösningen. Det är inte bara att börja äta. Alla de gånger jag haft föresatsen klar för mig och i samma sekund som jag lyft skeden känt strupen snöras åt och sväljreflexen upphöra. Ögonblick där värdena i livet raderas ut och förlorar sin valör. Mina löften blir till intentioner aldrig menade att uppfyllas och allt jag känner är att jag inte orkar fylla min mage.

Meningen med vården måste vara att erbjuda hjälp: presentera alternativa vägar att gå för att nå friheten, stöd att våga ta ansvaret för den personliga situationen. För i dagsläget har jag ingen teori klarare för mig än att mat ger energi och att energi ger hjärnan förutsättningar att hantera mina tankar. Cirkeln skulle kunna vara sluten.

onsdag 22 oktober 2014

Om jag inte gillar dagarna

På natten kommer allt ikapp, allt det som jag försökt handskas med under de ljusare timmarna. Och om jag har svårt med dagarna blir natten som ett koncentrat av allt själsligt mörker. Tänk en fond som fått stå och puttra länge länge. Man hällde i måttlig ångest, tvivlet på den egna förmågan och rädslan för känslorna man inte känner igen. Kryddade med stark självkontroll och satte kastrullen på spisen.

Efter fyra fem timmar är fonden klar. All onödig vätska har avdunstat och kvar är alla smakbärarna från psykhyllan. Destillat av det jag inte vågar ta i. Inget hjälper, klarar inte av doften av denna brygd.

Vaknade 02:30, hjärnan på högvarv och kroppen på helspänn. Halv sex klev jag upp, och väntar nu på dagsljuset för att ta Herman på promenad. (Sa jag att jag just nu inte känner mig supersugen på detta liv?)

tisdag 21 oktober 2014

Darriga ben



Öppnar dörren och går ut i det våta gräset. Måste känna allt. Solen, daggen, doften. Ger mig någon sorts distans till den egna kroppen och förnimmelserna däri. Hjärnan får vila i de andra intrycken och jag drar djupa andetag. Fokus på andningsankaret, mitt sitter i bröstet. Inandning, den korta pausen innan luften släpps ut, utandningen och ögonblicket innan jag åter fyller lungorna. Automatiken i detta, men jag zoomar in på varje del. Upprepningen i mönstret och lugnet som följer. 

Annars låter jag timmarna passera, i eftermiddag ska vi få komma in i nya lägenheten och stämma av med vår hantverkare. Mäta lite och känna ljuset i hörnlägenheten sex trappor upp på bästa gatan i stan. 

måndag 20 oktober 2014

Trots allt


    
    Man får ändå tänka att en brasa alltid funkar.

Timmarna

Satt där i besöksstolen, sliten i bitar. Skuld, skam, i total avsaknad av vuxenansvar. Ett barn i en vuxen kvinnas kropp, som väntat i cirka tusen år på samtalet. Diagnosen fastställd, jag berättade allt. Beskrev tankarna, klädde av mig både bokstavligt och bildligt, delade med mig av allt. Berättade till och med att min bästa drog och ångestdämpare heter tom mage, och att jag idag ätit tjugo hallon och en sked minikeso. Totalt blottad.

Tidigast om en månad skickas kallelsen till infomöte ut. Därefter upp på kölista för själva behandlingen,  kan bli aktuellt efter årsskiftet. Jag ser tre månader framför mig i någon form av vakuum. Så ser vården ut idag i Sveriges tredje största stad, bara så ni vet. Det enda ställe i stan som bedriver behandling mot ätstörning.

Grät och mailade min psykiater som ringde upp direkt. Vi hade ett mycket bra samtal om värdena i mitt liv, och hur behandlingen måste gå till. Jag hyser ett visst hopp trots allt, och han jobbar hårt för mig även om ätstörning inte är hans primära bord. Nu finns en plan; att härda ut och se hur hans ansträngningar kan hjälpa. Skulle tro att jag kommer behöva lite stöd...

söndag 19 oktober 2014

Duracell

Det är så det ser ut. Bär ensam ansvaret för att vara där jag är. Endast jag kan vända skutan mot friheten, men alla omtankar och all input ger mig tankeställare.

Gick en gång i en anhöriggrupp för dem som befann sig i närheten av ätstörning. Största och viktigaste lärdomen därifrån var just detta: du har inte gjort ngn sjuk och du kan inte heller göra ngn frisk. Viljan måste finnas hos den sjuke, ansvaret för att vilja leva som frisk och fri måste den sjuke själv välja. Men du som har detta i din närhet kan underlätta dessa klokare val.

Äter mina ekologiska hallon med ekologisk kanel. Fatta ironin i detta, eko…Som om det skulle spela någon roll i dessa mikroskopiska portioner. Men jag väljer ett rätt i dag: mjölk i kaffet. Får tillåta mig att se detta lilla steg i rättare riktning (ekologisk mellanmjölk ca 0,5 dl).

Och annars har min nya medicin mot depressionen gett mig lite mer energi. Det stora menet i detta är att jag tappar aptit och inte kan vara stilla, vilket är biverkningar enligt Fass. Det onda med det goda tänker jag och fortsätter min rastlösa dag...

lördag 18 oktober 2014

Om någon undrar

(Det kändes som att jag inte kunde klara mig utan denna…)

Hankar mig fram, ungefär allt jag har att säga. En stund i taget och regnet öser ner. 
38 timmar kvar till måndagens möte.

torsdag 16 oktober 2014

Försöker förklara

Berätta varför jag inte tänker åka in akut? Ja varför inte, allt annat är ju transparent. Så här, i min hjärna finns en idé om att jag måste platsa, kvala in, för att bli aktuell för vård. Därför blir det svångrem big time fram till måndag.

Den stora tomheten som maler ner min sista vettiga tanke till något jag slår ifrån mig som en irriterande mygga. Kommer inte i närheten av min frihet på egen hand, så mycket har jag förstått, men hjälpen? Finns den ens? Mörkret drar mig neråt och trotsar min benhårda vilja, mörkret är det värsta, vill inte ens sätta ord på vad det betyder. Därför låter jag viljan härja i min dränerade kropp, för i viljan finns ändå liv.

Torsdag morgon

Ska berätta om min morgon. Efter det där konditionspasset som tvånget inte släpper greppet om, tinar jag mina ekologiska hallon och skär min grapefrukt. Även det hör jag min inre röst styra upp. I går kväll var jag tvungen att åka ner till byn för kvarg 0,1%. Utan den bryts rutinen. Lägger upp två teskedar vid sidan om hallonen och så ekologisk kanel på. Exakt så måste tallriken se ut. Och jag tänker att jag ska äta det. Tänker alltså.

Gör mitt kaffe, allt ser perfekt ut. Sedan händer det, det som handlar om att jag börjar sega ut på det hela. Äter med en pytteliten sked, ett hallon i taget, tills jag inte har lust mer. Kaffet dricker jag upp, resten petar jag i mig av plikt, ibland allt ibland hälften ibland två skedar. Är aldrig tillräckligt nöjd, min prestation räcker inte, gör det aldrig tillräckligt bra. Utom att jag klarar en hel dag utan att äta mer förrän  den strikt kontrollerade middagen. Falling down, hålet är svart djupt och mycket kallt.

Tjatar hål i huvudet på er alla. Men detta är det som uppehåller sig i min tankevärld dag efter dag. Ändå kan jag tänka att snart, snart kommer jag att välja en annan bättre väg. Lurar mig själv och alla andra med den lilla gnistan av hopp, för den lär inte tända elden av sig själv. Och så länge drogen heter tom mage och jag fortfarande står på benen med den har jag för svag motivation.

onsdag 15 oktober 2014

När livet känns sådär…bloppa.

www.kaosigarderoben.blogspot.com

Lite hjälp här - Hangmatta

Jag vill också ha lösa sköna kläder. Någon som provat något från Hangmatta? De gråsvartrandiga gillar jag. Fattar att de inte är helt optimala i modebilden. Men det är inget jag funderar nämnvärt på...

Stora stora - och ensammast i världen

Det är på natten allt kommer till mig. Det är då när jag med handen på ett vasst höftben tänker att jag ska finna modet. Måste våga ta steget. Det är då jag i mörkret ser lite klarare på läget, när bruset lagt sig och tanken får friare spelrum. På morgonen är allt borta, på morgonen tinar jag mina hallon och skär min grapefrukt. Dricker två americano och stänger dörren till allt vad vilja och motivation heter.

Igår fick jag ett telefonsamtal från en av ätstörningsenheterna, hade inbokad bedömning där på fredag men doktorn ansåg att jag borde vänta tills jag varit på enhet nummer två för deras bedömning. Dit ska jag på måndag, men i min värld just nu klarar jag inte att ta de stora stegen. Behövde verkligen kroka fast vid fredagens möte, för en liten liten smula hopp och för att lossa banden till de sjukaste tankarna.

Trots att jag berättade under telefonsamtalet att jag knappt klarar något näringsintag nu och bara fortsätter skära ner ansåg hon att helgen inte skulle vara ett problem. HON FÖRSTOD INTE. Den besvikelsen. När inte ett proffs ser, vem ska då göra det? (Måste säga f-ordet.) Fuck, för sjukdomen, för oförståelsen, för slöseriet med ett liv.

tisdag 14 oktober 2014

Halsfluss och lunginflammation snyggare och sexigare än depression och anorexi?

Är där nu igen, trött och frusen och ingen energi. Dricker detoxte och värmer händerna runt muggen. Väntar på att nya superpillret ska höja mig till skyarna, eller iallafall till någon sorts form där jag vill hålla mig flytande och stanna kvar.

Doktorn frågade om jag känner mig besvärad när jag hämtar ut psykofarmaka på apoteket. DET GÖR JAG INTE. Gjorde jag det skulle jag knappast vända på varenda sten under mina diagnoser här i bloggen. Jag är inte rädd för ärligheten, och jag känner att jag måste våga prata om det som är en del av mitt liv just nu, om psykisk sjukdom. Har helt enkelt inget att förlora på min öppenhet.

Smärta ur inget

Detta med måltiden, har väldigt svårt för det. Sitter med min tallrik tills allt är förstört. Varmt blir kallt och kallt blir varmt, endast kaffet funkar. Ägget tittar tomt på mig, och det är något med att jag inte förmår äta upp ALLT PÅ EN TALLRIK. Skrapar bort, skjuter åt sidan och gör annat.

Till exempel messar jag min bff i Sthlm som fyller år i dag, vi som delat allt och fortsätter så. Vi som sett varenda dokumentärfilm värd namnet, vi som varit stammisar på Zita och Folkets bio. Armbryterskan fr Ensamheten, Hästmannen, den där franska om körsång. Och förstås Jordbrofilmerna. Vår gud har hetat Rainer Hartleb länge.

Nya "Långt från Jordbro" får jag gå på ensam, mannen är helt likgiltig till detta med dokumentär, och jag tänker att det ändå är bra att jag går. Instängd ensam i mörker. Vill se filmen. Vägrar låta det här med panikångesten sätta gränserna. Taggtråden runt mig är tillräckligt hårt virad ändå.

måndag 13 oktober 2014

Tar min minsta hund i knäet när inget annat fungerar

Den här tröttheten som följer av att sitta i två timmar och ömsom försöka förklara, ömsom ta in råden doktorn ger. Hjärnan ska ju vara så plastisk, jag vet inte, tycker att min är mest som en mosig potatis. Och trots det sitter jag vid datorn och konkretiserar mina tankar.

Som att simma i olja, lite så känns min tillvaro just nu. Trögt och motstånd som inte kan forceras, ska förhoppningsvis kunna lätta med ett byte av en medicin och högre dos av en annan. Och mer ECT. Det sista har jag väldigt svårt att acceptera, kan just nu inte tänka mig att åka ner i den där smutsgula källarkorridoren där behandlingen bedrivs. Dessutom, så mycket annat. Bedömning på annan ätstörningsenhet, återbesök på den första, telefontider hit och dit, och allt detta utan ett uns av energi.

Önskar att det fanns något positivt att förmedla, har tappat allt och lyder rådet att ta en s-t-u-n-d i taget.

Broccoli var väl bra?

Började min dag halv sex, mycket ovanligt för mig. Körde man och dotter till centralen, tog hundarna till skogen därefter. Spelar ingen roll hur mycket jag hade bestämt att äta frukost därefter, för då i den stunden fanns tanken att nä…"jag kör ett pass kondition också".

I min värld tänker jag att därefter, då är jag värd att äta två mackor till frukost. Då. Detta lilla ord, som skjuter upp allt till en senare tidpunkt…en annan dag…ett annat liv. Värd? När började jag tänka att jag måste förtjäna min mat? Vet ej, kan bara säga att det nog pågått mycket längre än vad jag själv förstår. Och varje stöd för dessa tankegångar jag får, tar ett järngrepp runt min redan svaga vilja och jag fortsätter leva mina dagar hög på tom mage.

I eftermiddag har möte med min doktor. Diskutera medicin och fortsatt behandling, plus gråta en skvätt och försöka hitta motivationen igen. Därefter kan jag nästan garantera att jag kommer gå in på Willys och köpa broccoli till middag. För i denna skruvade tillvaro är allt redan förutbestämt, och jag döljer vad jag kan för de ögon jag inte vill ska se.

Och ett litet tillägg:
Se mig som jag är, se på mig med ögon som inte dömer. Skrik inte åt mig, tala med mig med en röst som ger mig hopp. Ge mig stöd, och se mina fåfänga försök att ändra riktning. Vet att det är mycket att begära, men acceptans är det jag önskar mest.

söndag 12 oktober 2014

Nytt

Har aldrig känt det förr, men idag: panikångest. Satt i biosalongen och trodde på riktigt att jag skulle dö. Eller iallafall svimma, kräkas eller bara upplösas. Endast mannens lugna viskning och trygga arm runt axlarna fick mig att klara att stanna kvar. Orkar inte mer sånt tillsammans med allt det andra.

I morgon ska jag träffa både behandlaren och min doktor. Kunde inte komma lägligare. 

Känsligt

Ja kvällen blev fin, försökte verkligen vara där i stunden. För jag vet ju att när morgonen kommer är tankarna helt annorlunda. Tappar allt, hela känslan av samhörigheten, skrattet och att kunna äta lördagsgodis. Söndagen blir dagen när jag ser på mig själv med de mest kritiska ögonen i världen och räknar ut hur jag ska kunna slinka ur garnet för resten av veckan.

Sveket, när mannen åkte ner för att köpa söndagscroissanter och jag tog stavarna och bara gick. Tänkte inte i termer av att någon skulle bli besviken och att någon skulle undra. Bara gick. Två timmar. Och blev otroligt irriterad av mannens oroliga röst i luren som meddelade att han tänkte komma och hämta upp mig i skogen.

Så jävla barnsligt. (Ibland är svordomar mer befogade än annars.) Att inte kunna se utanför min egen lilla bubbla, att inte fatta - eller vägra inse snarare - att två timmars powerpromenad utan frukost är idioti. Och att behöva ha falkögonen på mig, som räddar mig från de galnaste idéerna. En vuxen människa med ett barns konsekvensanalys i denna stund, vet ju att det är sjukdomen som skapar detta men det river hårt mot min känsliga hud.

lördag 11 oktober 2014

Ofri är väl bara förnamnet

Är som avskärmad, orkar inte ta in och orkar inte göra det jag borde. Orkar helt enkelt ingenting. Och ja, jag vet att det har att göra med lika delar ätstörning och depression. De där två tar varandra i handen och samarbetar så jäkla bra, värsta teamet, som sänker energinivån till ca noll. Jag ställer mig frågan varför? Hade väl varit bättre om jag kunde kicka ut dem och fara fram i etthundraåttio och röja och tömma och slänga och allt annat som har med flyttning att göra.

Men har jag tur eller? Min man gör allt, tjatar ju ofta om det. Men han tar verkligen hela greppet och bara kör. Går med hundarna, rensar, planerar, ringer hantverkare och det bästa av allt; ger så mycket kärlek att jag nätt och jämt kan ta emot allt.

I kväll äter vi i stan, vår nya favoritkrog i våra nya kvarter. Italienare med allt som vi älskar. Någon undrar hur det fungerar, jag som inte fattar vitsen med mat och ätande. Men med extrem kontroll, granskande av menyer i förväg och uppladdning ska det gå. Vill så gärna klara av det, en helt ordinär social situation, hur svårt liksom? Jag svarar att det är mycket mycket svårt. Kräver som sagt ritualer som handlar om hur jag ska kunna släppa taget, om så bara för några timmar.

fredag 10 oktober 2014

Min kamp

Jag är väl lite nere under isen, det erkänner jag. Min dag är grå och mina tankar är dåliga, men jag har ändå gjort en sak idag. Ringt ett samtal till en andra ätstörningsmottagning för att fråga när jag egentligen ska bli kallad. Och som jag misstänkte, de hade missat mig på något vis. Orkade bli irriterad, för jag kan tycka att det är ganska basalt att ta hand om en remiss och skicka iväg en kallelse om man administrerar på en vårdinrättning. Nåväl, de ska ringa idag och jag hoppas på någon slags förtur pga deras undlåtenhet.


Annars lyssnar jag på den sorgligaste låten jag vet, jag är där i den texten och struntar i att den är ganska smörig. Känner så mycket att mitt hjärta och min själ behöver landa och få förankring, en låttext som tar strupgrepp och tårarna rinner.

torsdag 9 oktober 2014

Människa med vassa kanter

Svårt det här att definiera sig själv. Frisk går tyvärr icke. Doktorn säger dubbla diagnoser, ätstörning och svår depression. Och tänk, jag hinner bli förvånad när hon avkunnar sin dom. Mimiken är död, hållningen hopsjunken och talar med låg låg röst. Hon ville skicka mig till akuten, jag sa blankt nej. För jag har lovat mig själv att aldrig aldrig mer hamna där. Aldrig mer sluten vård, hellre ger jag upp allt.

Fick en akuttid hos min doktor, måndag eftermiddag. Fram tills dess i ständigt sällskap med de bästa finaste människorna. Orkar mest ingenting mer än sova, är en spillra och likgiltigheten är total. Iallafall känns det så idag.

Och annars, vad är oddsen för att en av överläkarna på den här mottagningen idag var en gammal gymnasieförälskelse? Jag bad om en annan doktor...

onsdag 8 oktober 2014

Brinner inuti

Har en dag kvar, en dag av fritt val ur alla dåliga tankar i mitt huvud. I morgon ska jag träffa specialist och sen, ja sen är jag väl praktiskt taget frisk. Eller?

Försöker verkligen ändå, försöker jobba med hur jag definierar mig. Är inte anorektiker, nej jag är en människa med diagnosen anorexi. Och skillnaden i hur jag ser på mig själv handlar om att jag ändå är en person som har fler sidor än mat-issues. Hundälskare, tveksamt bra älskarinna, mamma, naturälskare fast ännu mer stadsböna och försöker vara en som vårdar mina vänner. Ungefär så är jag. Fast också en som glömt bort att läsa, en som tappat mitt konstintresse, slutat shoppa och tappat minnet. Men kommer ihåg då och då att jag trots allt har ett hjärta som slår - för andra och lite för mig själv också.

tisdag 7 oktober 2014

Tårar som droppar helt stilla

Gjorde min meditation idag. Tänkte cirka en halv sekund på ingenting, och resten av timmen på mat som jag inte ska äta, mat som jag inte vill ha och mat som jag kommer att vara tvungen att äta. Gick alltså sådär att fly från skiten på det viset. Byter strategi och ser på The killing istället. Netflix bästa serie alla kategorier.

Och förresten, tack för att ni orkar läsa om mitt trista liv. Utan er, ingen mening med bloggen.

Läser lite till

Ytterligare några sidor i boken Mattillåtet. Så väldigt kloka grejer skriver författaren, och jag tänker mycket på hennes ord. Går förbi speglar och känner mig förhållandevis nöjd, nöjd som i att inse att jag är en medelålders kvinna som fött tre barn osv osv. Så långt kunde det ju vara ganska bra, men sedan? När det kommer till frågan om var jag ska få min näring ifrån? Där någonstans tar det stopp.

Har ätit frukost, men kan sedan inte förmå mig till mer. Kan vänta till kvällen, ja det går helt enkelt inte att äta innan dess. Tänker att jag ska ta en kaffe, att jag ska göra en stor latte för att iallafall få i mig något. Så otroligt mycket jag skäms över min oförmåga och verkligen inte tänker hamna på något sjukhus igen. Allt är för galet just nu...

måndag 6 oktober 2014

När allt ljus faller på dessa tankar, samma sak igen och igen och igen

Har fått en bok att läsa, efter tips från dem som vet. "Mattillåtet" för den som har någon form av ätstörning, och som vill försöka skapa lite reda i tankarna kring maten. Mycket kloka råd, väcker frågor och ger en lite verktyg att arbeta med. Lättläst och även informativt för den som lever nära någon med ätstörningar.

Sköljdes över av en våg av insikter, som gjorde fruktansvärt ont. Smärtan i detta är inte farlig, men jag känner att det jobb jag måste göra för att kunna bli frisk är mycket mycket tungt. Ambivalensen, den slår mig till golvet. Viljan att bli frisk, att kunna leva utan ångest och kunna äta för att kroppen behöver. Är så svårt när jag i teorin vet exakt vad jag bör göra, för att istället böja mig för praktikens mycket enklare val.

Flyttbloppis del 1

Har börjat röja, och lägger ut lite saker…kika in!

Down sizing börjar nu

Har tränat (begränsar mig själv och klarar det - en halv timme på crosstrainern är maxdosen), ätit frukost och planerar nu för världens största flytt-bloppis. Så, håll koll, kommer upp fina saker under dagen!

söndag 5 oktober 2014

Let go

Släppte greppet en aning i går. Åt kaféfrukost, lunch, fikade och så on top middag på restaurang. Allt med de små tabletterna doserade i lämpliga tidsintervall. Sen gick jag förstås ca två mil, men ändå, jag åt och jag fick till och med smågodis när vi kom hem.

Vi startade dagen med att lämna hundarna på pensionatet över helgen, sedan in till Malmö med möbelaffärer i siktet. Kikade på lampor, bord, soffklädslar och tusen andra saker. För inspiration och för att komma närmre några beslut. Och så näringsintaget då, varannan timme, satt ute i vad som kändes som sommarens sista suck. 20 grader och ångestens grepp som mjuknade allt eftersom.

Vågade hoppa, vågade hoppas och vågade njuta av dagen och kände att kanske ändå kan jag räkna mig till en av de lyckliga, om så bara stundtals och med massivt stöd. Och idag lyckades jag hålla i känslan när vi tog oss ner till kallbadhuset, bastade, badade och njöt av solen på bryggorna. Har aldrig varit där förr, men älskar ju grejen med växlingen mellan kallt och varmt och kände direkt att jag kommer bli stammis där. Fem minuter hemifrån med cykeln, i mitt nya liv, vet att jag kommer att älska det.

fredag 3 oktober 2014

Fredag

Någon skrev en kommentar igår och raderade sedan. Budskapet var att jag har för mycket text  min blogg, för lite bilder och att jag borde ändra layout. Jag tänker att det där inte kommer att hända på kommando. Den dag jag tycker att arton bilder och en mening text passar lägger jag ut det. Men det får nog ändå bli så att jag styr det. Själv.

Annars är det fredag, ska träffa behandlaren och försöka bena ut mina tankar. Det är inte ok att skippa måltider, jag vet det, men i praktiken när det är så enkelt att välja bort... Behöver stöd, vet inte om jag vill ta emot hjälpen bara. Önskar bli fri men helst en annan dag, i ett annat liv.

Så ser anorexin ut, väljer att då och då kalla den vid sitt rätta namn. För att mörka och ge den förskönande omskrivningar är att negligera allvaret. Våga se in i mörkret, våga uttala de svartaste tankarna och var med mig i detta. Bensodiazepiner är den kemiska lindringen, gör stigen jag går på en aning mjukare men är inte lösningen på att klara av att älska mig själv.

torsdag 2 oktober 2014

From inside



"Läste på bloggen om lägenhet. Så så glad för din skull. Tänk såhär, det är starten på något nytt. Ett nytt kapitel i ditt liv. Nu lämnar du ångesten som sitter i väggarna och stigarna som förvisso är fantastiskt fina, men som också är en anledning att du drogs ner till botten med tvånget att låta springskorna bära dig mil efter mil. Jag hoppas så innerligt att du snart får må bättre. Det kommer vara en lång kamp, svårt och tungt. Men du kommer vara så jävla mycket starkare när du är klar. Och stoltheten. Jag vet inte när, men det finns inget om. Jag vet att du kommer klara det här. Skickat kärlek till dig"

Kommer ord, kommer tankar från olika håll. Finns dem som talar från hjärtat av helt självupplevda erfarenheter, och dessutom kan formulera det glasklart. Som ovan. Och nej, jag flyr inte, reser bara mot bördigare jord att växa i.

Vi kände pulsen

(Mäklarbilder kan vara hur konstiga som helst…)

Igår, det var första dagen i oktober och vi vaknade med hög puls. Sedan i våras har vi haft planer, vi är människorna som efter säg sju år kräver förändring. Våra äldsta vänner bor kvar i samma kvarter som för 25 år sedan. Ph-lamporna hänger kvar och Kasthallmattorna håller än. Svenskt tenn och Carl Malmsten i dyster förening. Dömer ingen men är samtidigt så klar över vad vi inte mäktar med.

Under årens lopp har vi bott i Stockholm, på Östermalm, vid Odenplan, på Kungsholmen. Har bott i hus i Bromma, i lägenhet i Hammarby Sjöstad och nu gård i Skåne. Efter åren här kan jag säga att jag älskar Skåne men har svårt att förlika mig med ensamheten. Erkänner det gärna, har inte valt fel har bara skaffat mig en erfarenhet att bära med mig. Så vad vill jag? Vad försöker jag säga?

Det har blivit affär. Vi säljer gården och flyttar. Känns så jäkla skönt att ha kommit dit. Och ännu skönare att säga att vi hittat drömlägenheten. På vår favvogata i vår nya favvostad - Malmö. Skrev kontrakt i går. Hörnlägenhet högst upp med balkong - pytteliten men jag kan dricka morgonkaffet i solen - ljus som flödar in från tre håll, nyslipad parkett, walk in closet på typ 10 kvm med fönster och bara största starkaste känslan av att detta är så rätt i vårt liv just nu.

Vi skalar av, växlar ner. Syr om kostymen och återanvänder. Säljer av saker, bilar, allt som vi inte orkar bära. 17/11 får vi tillträde, och låter hantverkare fixa till köket. Hur stor är inte ironin i att denna i övrigt perfekta lägenhet har väggord? (Alla vet att jag inte mäktar med det.) Ett kök med KITCHEN fastskruvat i kaklet? Som att det skulle vara oklart i ett rum med spis och diskmaskin….


onsdag 1 oktober 2014

Vi pratar om det

Juli 2014, inlagd och mycket svag
Mycket bra och ärliga berättelser om beroende och medberoende, vi pratar mycket om det jag och min man. Anorexi har en klar beroendeproblematik, har varit där, är där fortfarande och är otroligt ledsen över det jag gjort. Hur fan kan man blunda för sin spegelbild? Vägra se? Livet är en kamp men jag vet i alla fall vart jag inte vill gå igen.