fredag 28 november 2014

Inga ord

Har inte kunnat eller orkat skriva, har tappat lite i styrka och mod. Inuti finns en stress som äter mig levande, kontrollbehoven kan jag inte släppa på. Sitter i ett skruvstäd, flyttkartonger, påtvingade näringsdrycker, bevakade måltider och iskyla i min kropp. Ingenting passerar mig utan att registreras och jag är ett öppet sår där kanterna aldrig kommer att nå varandra i läkning. Sån är min fredagskänsla, och jag smulas långsamt sönder.

onsdag 26 november 2014

Försöker hårt

Mediterar över detta. Kärleksfull vänlighet mot mig själv, mot dem jag har närmast och dem som finns lite längre bort. Önskar alla trygghet, hälsa, lycka och frid i sinnet. 

måndag 24 november 2014

Bråddjupet

Är nog längre ner än jag förstått. Byter lite medicin, stämningsläget måste upp - vill inte hamna där jag var i somras men det är verkligen den hårdaste kamp jag utkämpat, den som är just nu.

Mina tårar tar aldrig slut, klarar inte ut det här med att inte kompensera. Balansen, balansen var är den? Det enda som lindrar ångesten är rörelse. Paradoxen i detta…att rörelse är totalt förbjudet efter näringsintag. Går i cirklar, snävare och snävare, kan inte hålla balansen till slut. Vacklar, famlar, faller.

Tröttheten i min kropp, tröttheten i min själ. Låt min nya medicin lyfta upp mig om så bara en aning...

Väntar

Sitter utanför dagvården, har tusen toppar att bestiga idag och noll energi. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Fick skjuts förstås - har jag sagt att jag numera har körförbud? - något som komplicerar livet på landet en aning. Men å andra sidan känner jag ju någonstans inuti att bilkörning och jag inte går ihop just nu. Sen i stan kommer allt, precis allt att bli så mycket smidigare. Gå till tåget, tio minuters resa och så en promenad på tjugo minuter. Låt mig bara stå ut tills jag är där...

söndag 23 november 2014

Inget nytt...same old shit

Ville bara säga att om inte denna lilla tax hållit mig sysselsatt idag hade jag antagligen inte velat mer. Gråtit, försökt, sovit i soffan, tappat gnistan. Eller så är det så att just det här livet på det här sättet inte är värt att leva. Skulle nog försöka mig på en annan strategi, frågar bara ängsligt vilken...

Har iallafall packat ner kläder i flyttkartonger, samlat i säckar till välgörenhet och slängt skräp i andra säckar. En gammal soffa har hämtats upp, tillsammans med ett gäng Högsnäskrus, mattor har packats för att levereras till tvätt. Vårt hem är i upplösning och det är iallafall ett steg i rätt riktning. 

lördag 22 november 2014

Om att riva muren

Mycket här om drömmar som ter sig ouppnåerliga, och om smörgåsar som bara inte går att få i sig. Önskar att jag bara kunde tänka att bryta ihop och komma igen är lösningen. Om jag ska sammanfatta dagens känsla får det bli något ganska svart och kallt. Fryser, orkar inte kämpa, når inte ens halvvägs.

Blir ganska banalt att läsa om alla dessa tårar på mina kinder, förstår ju det. Men när man sitter där i värmen på kaféet bland alla människor som gör sina val och äter till synes utan avvägning, det är då alieneringen smärtar mig hårdast. Skrapa på min yta och jag krackelerar, uppmana mig att ta en tugga och jag faller. Vilja men inte kunna - det är jag.

Promenad med Herman på gatorna i stan, jag går där och jag är i ett sammanhang. Det är bra. Jag interagerar och jag vågar vara i en situation där jag erkänner mitt läge. Någon sa till mig att jag såg lite trött ut, undrade om jag var sjuk. Utan att tveka säger jag sanningen, för min egen skull och för alla andra som är där jag är.


fredag 21 november 2014

Gång på gång på gång

Allt upprepar sig, min kropp vill inte samma sak som min hjärna. Striderna tar all energi, utom den jag måste ha kvar för orden. För här har jag min fristad, acceptansen och takhöjden och boosten. För övrigt allt annat lika.

Halvdag på dagvården på fredagar, jag är stolt över att jag trots allt tog mig dit för motståndet var kompakt. Tankarna på den här skiten jag måste vada i, mer än jag orkade. Men jag gjorde det och lät tårarna rinna, åt hälften av hälften och kände att något är bättre än inget.

Och annars…det var länge sedan jag skrev om hundarna. Det har varit en stor sorg för mig att inse att jag måste fatta beslut och acceptera en förändring, för när inte ens kroppen klarar kraven från tre mår alla dåligt. Vi tog beslutet att försöka omplacera Saga, var så rädda att inte hitta någon men tror lite på ödet efter detta. Världens bästa hem för henne fann vi, med en labbekompis och en hemmaarbetande husse. Lättnaden i den lösningen kan jag inte ens beskriva. Och Nicko, ja hon har det perfekta hemmet hos mina föräldrar. De tog med henne hem till Stockholm i somras, och hon har blivit kvar där, med min pappa som inte kan få nog av att klappa henne och som låter henne sova på hans arm. Är så otroligt tacksam över att de vill och orkar, för här hemma är det just nu endast ork för Herman. I veckorna får han vara på bästa hundpensionatet, där han blivit den lilla maskoten som hänger med överallt. På helgen är han hemma med oss, just nu i mitt knä i soffan med filt över. Här och nu, värme och närhet…bra grejer för den som känner sig sargad i själen.




torsdag 20 november 2014

Falling down - keep up the good spirit?

Vet inte, vågar nästan inte skriva det. Men idag har jag dippat rejält och allt allt allt blev till hård kamp. Ostsmörgåsen vid frukosten, något så banalt växer till ett berg att bestiga. Tänk utan rep och hakar, utan linor och säkring. Målet att klara mer än dagen innan, omöjligt med min vilja av stål. Tiden gick, jag hörde klockan ticka och stolsskrapet från de andra som lämnade bordet. En människa kvar bredvid - stödet i form av de små pickande kommentarerna - en tugga till, fokus nu. Inte mer kaffe. Ät istället.

Jag hatar när müslin i yoghurten blir mjuk, den blev närmast upplöst i min tallrik. Försökte skrapa bort det uppblötta, ta en sked av yoghurten. Drack en klunk Proviva. Väntade, räknade sekunder, minuter, ögonblick av ett bortkastat liv. Den här kampen, jag har ju skapat den själv och jag måste vara den som bryter detta mönster. Hur fan ska det gå till? En sak ändå att inspireras av, mina medpatienter är de gulligaste. Klappar på min axel, ord som peppar, förståelse som bara inifrånperspektiv kan ge.

Satt och väntade på att bli hämtad av mannen sedan. Tankarna snurrade, mellanmålets nederlag, rostmackan jag tog tre tuggor av. Strategin att vänta ut den personal som delegerats att bevaka mitt intag. Dödstrött, orkar inte mer. Glöden slocknad. Hade beslutat mig för att stanna hemma i morgon, men kom jag ihåg en sak jag läst i pappren, om att vid dåliga dagar är vården som viktigast. Så ja, jag åker dit imorgon, men jag måste få vara just så dålig som jag är. Måste vara ok att bryta ihop och lämna när trycket blir för stort, måste få känna tilliten att någon fångar upp mig när jag faller.


onsdag 19 november 2014

De där stjärnorna på min himmel

Känner att jag måste säga det, inte försvara bara förklara. Orkar inte följa alla mina fina bloggmates just nu, eller orkar läsa lite men utan att kommentera. Är mycket ledsen för det, för bloggandet är ju både givande och tagande och jag saknar er alla så förbannat mycket just nu…och de där två timmarna i Göteborg i lördags…det var en guldstund…bara så ni vet.

Halv dag, helt helvete

Kortare dag idag, tur för jag tar mina sömn- och insomningstabletter och blir så trött, rör mig som en sengångare i korridorerna. Men jag måste få sova, sömnen måste få hjälpa till att läka min hjärna. Har snittat två timmar alltför länge; ge mig fem timmar och jag har iaf chans att klara av det.

Känner mig annars mycket mjuk i kanterna idag, skyddslös, värnlös, mitt pansar har rämnat. Och arg. Har en ilska som bubblar i mitt trögflytande blod, hittar inte min andning, måste ta till milt våld. Gick en powerwalk (vilket såklart inte alls är ok, en och en halv timme med stavarna som vapen - jag vet det). Är en lite svag och förbjuden livlina detta, att kunna gå i skogen med lurar i öronen och med kraft skjuta ifrån i stegen.

Och så ovanpå den redan tappade balansen: Två fina mattor som rycktes undan idag, och så klart borde mitt sunda förnuft redan talat till mig om detta. Inga mer besök på kallbadhuset på Ribban, ingen mer het bastu. Åh jag hatar detta kringskurna liv, hatar att det finns regler om hur mycket smör som två smörgåsar kräver, att Philadelphia cream cheese räknas som pålägg (vilket tydligen kräver smör under, så var det inte på sjukhuset…där kunde jag få philadelphia isf smör…en hang up jag vet) och JAG HATAR SJUKDOMEN allra mest.

Men en stund i kväll ska jag lämna den där ilskan, ska träffa en ny yogalärare. Andas in hennes vägledning och totalt utan krav stjäla till mig lite av hennes goda energi.

tisdag 18 november 2014

Jag gör det

Har varit där idag, på dagvården. Har suttit vid bordet med min mat, har verkligen försökt och det har varit svårt. Gråtit, sovit, ätit. Och gråtit igen. Men jag har ändå någon sorts motivation som handlar om att inte bli inlagd. För inläggning betyder samma mängd mat, men utan möjligheterna till ett vanligt liv vid sidan om behandlingen. Kunna ta en promenad, kunna träffa en vän, kunna gå på bio. Och det bästa av allt, att kunna vara nära min man. Jag VILL välja rätt, jag vill ju ändå ha ett liv att leva.

Det går åt mycket energi till det här jobbet, vet inte vad jag kommer orka utöver det. Men en sak kan jag lova, och det handlar om fokus. Allt fokus på frisk och fri. Strävan emot det, kamp för att vinna och vilja av stål till rätt ändamål.

måndag 17 november 2014

Törnrosa

Sov som ett barn, och kunde inte förstå att jag skulle gå upp när klockan ringde. Var bara tvungen att gå lilla rundan för att klara huvudet. Resten av dagen har jag knappt hunnit registrera. Fått tillträde till lägenheten, haft tusen fjärilar i magen på grund av i morgon - och de är fortfarande där…

Hann även köpa ny foundation, dricka sjuka mängder kaffe och göra allt för att inte känna efter. Och sen ville mannen gå på Vapiano, jag valde en liten grönsallad. Inget val jag är direkt stolt över, men jag kan inte mer just nu för allt som snurrar i mitt huvud är morgondagens behandlingsstart. Och så rädslan för att misslyckas i det alla vill se mig klara, och själv tänker jag ju förstås att inläggning är det allra värsta som kan hända. Eller om måltiderna på dagvården är värre? Jag vet inte…orkar inte.

Hann ju även med att beställa nya glasögon. Och ja, jag har nått det stadium då progressiva glas krävs. Tur att det kompenseras lite av att bågarna var fina. Kanske visar jag en dag.

söndag 16 november 2014

Perspektivet, perspektivet

Både insomningstablett och sömntabletter. Min kropp kräver ca tio timmar i natt, och jag är livrädd att inte orka på dagvården om inte min hjärna får återhämta sig nu.

När jag inte har kraven på mig fungerar jag ändå skapligt, men med blå ringar under ögonen. Trodde först jag hade varit slarvig med eye make up-removern, tills jag insåg att detta är min nya look. Bara att hacka i sig, för ingen concealer i världen klarar den förvandlingen.

Ja, det var ju bara en liten parentes i min tillvaro just nu. För helgen har varit så fin trots allt. Mött fina vänner, gått hand i hand med mannen och ätit räkmacka (minus brödet). Men den där planen att skippa ångestmedicinen för ett glas vin? Nej, inte värt alls. Jag kommer avstå från det och välja tryggheten från tabletterna för det är där jag måste hämta hem det friska i denna lilla parentes av livet.

Ge mig styrkan att klara förändringen, ge mig kraften att inse det jag trots allt inte fixar. Lev så gott det går, med de resurser jag har. Så går mitt mantra, så orkar jag blicka framåt.

Killing me softly

En enda fråga. Inte ens i närheten av ett svar. Äta utan ångest, hur gör man? Är så sjukt trött på detta. Och att inte kunna sova. 

lördag 15 november 2014

Träning

Måste låta det komma ut. Let go, släppa greppet. What? Om vad? Är hon ännu konstigare än man anade?

Nej antagligen inte; men den här träningen på att äta smörgås. Det var ett av budskapen jag fick med mig från ätstörningsmottagningen i torsdags. Ät smörgås MED SMÖR OCH PÅLÄGG. Har inte gjort sånt sen jag vet inte när, men när jag börjar på dagvården på tisdag vet jag med säkerhet att det krävs. OCH juice OCH fil med müsli. 08:30 varje dag i tjugo veckor. Sen mellis, lunch och mellis igen där. Oceaner av tid och kalorier.

Låt oss säga att jag jobbar på det, med smärta och ångest som inte går att beskriva. Gråter mellan tuggorna, tårarna droppar på osten och då hade jag ändå inget smör på. Undrar över hur många issues jag orkar bära innan ångesten släpper greppet, kamp om tiden, kamp om livet.

fredag 14 november 2014

…och sen blir det helg

Avledning big time. Åka till Göteborg lite grann iallafall, bara vara och försöka hitta mantrat som håller mig just där i stunden, och i alla stunder som är bra. Låta det ta över, bli carried away, kanske bli bara aningen berusad av annat än små vita piller från dossetten. Och så igen, låta mig själv slippa mörkret om så bara för någon dag.

Tänker att depressionen ändå ibland ger mig en fristad för musiken. Lyssnar då på allt jag tycker är bra och låter känslan gå rakt in och uppfylla varje cell. Har några listor på Spotify som närmast försätter mig i trans…och jag älskar de minuter det varar. Snälla låt mig bara få leva så den här helgen. Och sen blir det ändå måndag och så kommer tisdagen med sitt alldeles speciella allvar.


torsdag 13 november 2014

Tungt tungt... men slutet gott allting gott?

Lund i fem timmar, vände ut och in på allt och landade i någon sorts beslut. Hjälpen på väg, men dränerad på all kraft just nu. Fanns dem som tyckte jag skulle stanna kvar, jag förklarade att min plan för helgen heter Göteborg. Trots läget kom jag efter övertalning hem och vilar nu i soffan, med hund och pepp för att äta middag. För ingen dagvård utan måltider, alla tillsammans  i gruppen ska svälja utan pardon. Måste alltså träna, för maten ska ner och på tisdag ska jag vara mottaglig för allt detta nya.

Mannen tog mig till fiket, fick en smörgås, plockade med den men åt iallafall halva. Resten fick jag i en påse och tog med ut till den rumänska kvinnan som satt på gatan utanför med sin kopp. Hur olika världar, avståndet är oändligt och jag kunde bara lämna mackan och en tjuga. Den ena har inget, den andra väljer bort allt...

onsdag 12 november 2014

Tömmer ladorna

Och mitt i allt, lite BLOPPIS

Någonstans vet jag

I min fantasi på Gotland, vandrar längs med havet. Det som var vår ö innan Skåne blev allt, klintarna stupar brant ner i havet. Drivs mot den porösa kanten av kalksten, dragningskraften skräcken nyfikenheten. Bromsar där, hårt. För det kommer en annan dag, alla säger det till mig och jag måste tro.

När jag beställer en ost-och skinkbaguette med extra dijonsenap på Gateau. När jag med stolthet köper ett par jeans i storlek 30. Då när jag har vunnit kampen ska jag hämta tillbaka alla förlorade dagar. Tills dess försöker jag mig på att bara vara och andas lite grann, yoga och tända ljus med en kopp te bredvid.

En annan parallell strategi, varken bättre eller sämre, handlar om att sysselsätta och avleda. Ska fika med en vän, ska gå och se polska filmen Ida och jag ska inte tänka en minut mer på hur morgondagens bedömningsmöte kommer att bli.

tisdag 11 november 2014

Det blev iaf tisdag

Tror inte jag hade schemalagt detta att vakna vid ettsnåret. Var dödstrött när jag la mig klockan elva, somnade som en stock och flydde in i den där sköna mjuka världen där jag bara följer ett skönt flow. Och så pang, ögonlocken upp och JAG KUNDE VERKLIGEN INTE SOMNA OM. 01:08.

Är något av expert på detta att tillbringa oceaner av vakentid i sängen, ligga och planera allt från möblering i nya lägenheten till hur jag ska lyckas/eller inte svälja nya näringsdrycken med citronsmak. Tänk citronfromagen från 70-talet som man vispade ihop med pulver och vatten, låt sedan luften gå ur den och så buteljera. Bara att dra i sig säger någon, jag säger att det är svårt, mycket svårt. Och över allt detta vilar en dimma som gör att sikten är cirka fem meter utanför min dörr. Tur jag inte får gå hundpromenad iallafall.

Och för övrigt, släng bara hit det där paketet med de nya yogakläderna jag beställde. Vill ha nu.

måndag 10 november 2014

Enligt schemat

Jag hade glömt det idag, att dricka ordentligt. Uttorkad, dränerad, bakläxa. Hotet heter sond, moroten heter bland annat flytt. Och kanske kanske en liten stund med några sköna bloggvänner i Göteborg. Jag ska iallafall försöka sikta högt. Heter det inte sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna - eller nåt? Fast de här vännerna är ju äkta stjärnor, och jag spänner bågen så gott jag kan. Förströelser är bra för mig, och vänner är en livsnödvändighet. Allt som flyttar fokus mot frisk och fri...

Och än en gång, denna fantastiska doktor. Mannen och jag satt där, jag mest i tårar, och orden, ärligheten i evigheter. Vi gjorde överenskommelser och jag ska chatta med honom både tisdag, onsdag och torsdag. Håller det lite för mig själv exakt hur dealen ser ut, men det handlar om svåra saker som måste ske innan jag ska träffa ätstörningsspecialisterna på torsdag.

Så har den här dagen förflutit, mörkret sänker sig och nu ska jag hämta nya näringsdrycker på apoteket.

Symboliken i detta

Har idag för första gången angett min nya adress, i ett sammanhang som kändes som ett tecken. Ska vara med på en yogasession för sinnesfrid i juletid. Det känns så rätt för mig, och jag blir lite mjukare i sinnet av bara tanken.

Annars idag, ska träffa min läkare tillsammans med mannen. Det blir väl bra - antar jag. Fast jag känner lite anklagelser komma; att jag gör mer än jag ska, att jag drar av skär ner och motar in mig i det minsta av hörn. Mitt sätt att kompensera, efter en helt underbar middag i går där jag åt en halv förrätt var jag tvungen att gå en extra runda med Herman. I mörker med varseljacka och pannlampa. Blir som en säkerhetsventil när jag gjort det förbjudna, njutit av något jag inte borde gjort enligt mina fövirrade tankebanor. Irrar famlar trevar efter dessa sätt att känna att det ändå är ok för mig att njuta en förbjuden frukt.

Fan, den där skålen med frukterna. Bakom den en hel verktygslåda full med manipulation och förljugenhet. Är endast 100% ärlig här…där jag kan freda mig och bara behöver svara på det jag vill.

söndag 9 november 2014

Så nära och ändå mil bort

Det här med att ha nära till känslorna, berättade ju härom dagen hur jag satt och grät på kaféet och har säkert pratat om tårarna i andra inlägg också. Förut med min andra medicin mot depressionen var känslorna hundra mil bort och omöjliga att få kontakt med, med den nya medicinen ligger allt precis under huden. En liten repa eller en stöt från en vass kant och allt brister. Vaknar på morgonen och känner den största ledan. Ville så gärna kunna göra de andra valen, de kloka valen och de som leder mig rätt. Tycks vara helt omöjligt dock, med den högsta rösten av alla som inte går att värja sig mot.

Solen träffar mig obarmhärtigt i ansiktet på den korta promenaden jag tog, min man säger att sömnranden på kinden inte släpper på hela dagen och jag bara orkar inte bry mig.

fredag 7 november 2014

My heart goes boom boom boom*

Det händer att jag kommer på de där sakerna som ger tillfällig lättnad för ett överlastat psyke. Idag tankarna på mina tre extremt fina ungar, de som gör egna val och vågar välja de otrampade stigarna. Underbara vackra med olika, men alla lika oumbärliga egenskaper. Är så stolt, och mitt hjärta kommer alltid att slå för dem och deras unika personligheter.

Annars lyssnar jag på Spotifys spellista från Så mycket bättre. Hey, vem tänkte att jag skulle bli helt kär i Carola liksom? Inte jag iallafall. Och Love Antell, så söt. Och Familjen då, mon dieu...En annan grej, beställt yogakläder. I velour, mjukare går inte att hitta och var tvungen att beställa en omgång till. Skiter i att jag saknar rastaflätorna, looken är annars komplett. Kan bara ha dessa mjuka grejer mot huden nu, och varmt varmt. Alla pratar om den varma hösten i Skåne, jag opponerar mig, kylan går genom märg och ben. Tagit fram min vinterparkas och mössa.

*Visst har jag snott rubriken från fina Sara, den var för bra för att bara passera. Och så länge det där snabba pickandet faktiskt känns i bröstet finns hoppet kvar. Om liv och frihet.

torsdag 6 november 2014

Eftermiddagen

Vi har ju trots allt en flytt coming up. Lite saker att fixa, och tror att dessa praktiska bestyr hjälper mig att ta paus från de sjuka tankarna. Vi har lämnat in kaffemaskinen på service, beställt kakel och ny hallonröd klädsel till en soffa.

Mannen ville ha eftermiddagsfika, och där på Hollandia kom allt ikapp. Övermannades av tvånget, tårar som inte gick att hejda. Kinderna våta, mannen bredvid mig i soffan och allt jag önskade var normalitet.  Är en bit kvar att vandra med min ryggsäck. Men trots allt, steg för steg och ett andetag i taget. Måste framåt, orkar ej gråta mer.

Det snöar iallafall inte

Är i bubblan av okrossbart glas, ville så gärna lossa förtöjningen och driva iväg. Alla okända mål tillsammans är bättre än det jag söker nu. Men tyngden av en kropp att förflytta är ohanterlig, alltså stannar jag i min soffa med filtarna ett doftljus.

Kan inte svara på varför det blev så här, kan bara konstatera att vissa är rädda att närma sig utkanten på livet. Vissa skickar ett hjärta på insta istället för att våga säga orden irl, och jag kan i viss mån förstå även om det tillåter mig att sortera i adressboken.

Mer nytt? Har tagit två skedar näringsdryck. Inte stolt men väljer bilden av mig själv i startblocken...

onsdag 5 november 2014

Förbereder mig

Sitter på ett fik, dricker kaffe, försöker finna inspiration. Bara att befinna mig där på normalitetens arena ger ändå någon sorts tröst. Betraktar människorna, försöker se mig själv där. Vill så gärna komma ur min bubbla, vill hitta närvaro med min vän. Sushi känns helt oöverstigligt idag, orkar inte slåss mot sjukdomen. Dricker min välling när jag kommer hem istället. Och önskar hett ett annat liv på en bättre planet. 

Oöverstigliga livet

Vaknar, är yr. Orkar inte lyfta mina armar, famlar efter hopp. Beställer näringsdrycker och fortsätter andas. Vill så gärna komma i behandling, vill så gärna flytta, vill så gärna fly i vilken form flykten än tar. Något som håller näsan över vattenytan är att beställa ett marmorbord, tända ett doftljus och samma gamla detox Pukka-te.

De där sakerna som ter sig som bergstoppar omöjliga att bestiga, några av dem är att läsa en helt vanlig jävla dagstidning, att ringa det där samtalet och fortsätta tjata om behandlingen och i eftermiddag träffa en vän på en sushirestaurang. Har i tre dagar kollat deras meny på nätet, vill så gärna klara iallafall fem bitar men misstänker att det slutar i en misosoppa och en kopp te. Föraktar mig själv för denna svaghet, men jag väljer inte fritt. Och dessutom, löftet till behandlaren om en näringsdryck per dag. Det löftet gör mig svag i knäna,  förstår inte hur jag ska göra. Naturligtvis fattar jag att det bara är att pilla loss sugröret och börja dricka, men från den vetskapen till aktion är avståndet som från Ystad till Haparanda.

Visar ingen gnista, ingen geist, det är inte i linje med mitt liv just nu. Ledsen för det, ska verkligen försöka komma igen på något vis. Snart. Känns bara som att jag måste slå huvudet i kaklet innan nya vägar visar sig.

Uppdatering: Ringde samtalet om behandlingen. Efter årskiftet tidigast, och tills dess fyra telefonnummer till olika hjälplinjer. Jag föraktar vården, har noll förtroende just nu. Kan inget annat.


tisdag 4 november 2014

Levererar svärtan

Hur jäkla svårt är inte detta liv. Hittar inte min väg att gå, söker förtvivlat. Behandlaren ställer frågor, jag kan inte finna svaren som gör henne nöjd. Dealen efter en timme i tårar i hennes besöksstol är en näringsdryck per dag. Kan delas upp på flera små mål. Återigen känner jag mig som ca tre år.

Det är tio dagar kvar tills jag blir kallad till informationsmöte om dagvården. Vilket inte betyder att jag vet när den väl startar. Känns som väntan inte kunde vara längre och när tidningen Allt om Mat skickar ut sitt specialnummer om jul kommer tårarna igen. Fattar inte, vår plan om julfirande i Stockholm…allt faller sönder. Blir till tusenbitars pussel med hälften av bitarna saknade.

Mitt fokus nu ser ut så här; försöka hålla löftet till behandlaren som jag träffar igen på fredag. Vidare vara i nuet, inte tänka morgondag och försöka motstå impulserna till aktivitet. Drivet är stort, reservaggregatet hittar alltid bränsle.


söndag 2 november 2014

Söndag

Krogen igår. Åt nästan en hel förrätts-råbiff (ca 60 gram) på Klostergatans Vin & Delikatess. Och jag hängde där en stund extra för atmosfären, stämningen, värmen. Är stolt. Små små steg, får räcka som rapport för idag.

lördag 1 november 2014

Vi pratar om något annat - eller inte

Ångest ångest…fan, släpp det nu.

Det är så dimmigt att jag fick ha både blinklampa och röd toppluva när jag tog Herman på morgonpromenad. Sikt på ca 2 meter. Nog om det. Igår tog vi en runda till stora möbelaffären (ej IKEA). Beställde det vi behöver till nya lägenheten, där och då är jag världens trevligaste. Pratar och är hur social som helst, skämtar, prutar och bara älskar det. Sen, minuterna efter tar energin slut.

Satt i bilen mot Malmö, kalkylerade och räknade. Gick från Mobilia till Regementsgatan och kände att efter det skulle jag kunna beställa meny 2 på Sushi-baren, 8 bitar. Jag orkar inte ens gå in på hur det kändes efteråt. Välbefinnande och ro passar iallafall inte in. Och mitt i detta, mannen och jag slank in på en bar. Han med en öl och nötter, jag med en Ramlösa. Vi smakar på detta med livet i stan, och jag kan inte fort nog nå dit.

Styr upp med en ny yogagrupp, beställer yogakläder och har redan gjort den mentala flytten. Samtidigt båda fötterna stadigt i jorden förgiftad av sjukdom. Två möten i veckan med behandlaren, som köper näringsdryckerna till mig när dietisten inte är anträffbar. Lovar med korsade fingrar att inte röra mig om jag vägrar dryckerna. Men jag tänker att de hon gav mig är Jucy-style med smak av skogsbär, jag vill endast ha den mjölkiga Fresubin Cappuccino. Jag är sjuk, men jag har fortfarande en vilja.

I dag tar vi en tur till kyrkogården, gravljusen från i torsdags behöver bytas. Livets gång, försöker djupandas emellanåt och härda ut i mitt skal. För övrigt köpte jag ett mycket dyrt ansiktsserum härom dagen, för skalets skull och för att ytan ska kännas mjukare och behagligare än insidan.