onsdag 31 december 2014

Happy happy new year 2015

Det här året är inte värt att sammanfatta. Så många felsteg, snedtramp men också uppvaknanden. Allt i en salig blandning, med mig själv i stormens öga. Nöjer mig med att sikta mot ett annat sorts år 2015.

Jag vill ha mer balans, mer friska val och mer styrka i min egen kropp och själ. Ska sikta högt, men också vara beredd på att falla bakåt utan prestigeförlust. Har så många runt mig som hjälper till att bära bördan, och jag vill så gärna försöka dela med mig till dem jag känner behöver extra kraft.

Kan vi inte enas om att försöka dela? Att själv kunna fatta kloka och avvägda beslut, samtidigt som vi kan guida varandra i det mörker vi inte kan orientera oss i på egen hand? Vi kan iallafall försöka, sprida lite mer av glädjen och tron om en framtid i ljusare färger.

Får jag drömma utan spärrar, ska min vår bli sköna promenader, sitta på café och se på människor. Och inte slå ner blicken i mötet med det nya.

tisdag 30 december 2014

++++

Jag får massor av kärlek och smek, ömhet, och mannen säger att jag ser glad ut. Något med känslorna som speglar sig i ögonen. Fyller mina öron med musiken jag gillar och hittar tillbaka till sådant jag tappade bort för länge sedan. Låter en del av mig fyllas med styrkan från allt det där jag förlorade.

Kan glädjen drabba en lika starkt som sorg? Jag tror på det, och jag känner tilliten till mig själv öka. Fasen, jag kommer att kunna klara av det här även om det kommer att rasa emellanåt…

(Nice förra sommaren)

men jag är så himla nöjd med att äga processen, helt själv

Barnen åker tillbaka till sina liv ett efter ett. Och vi är kvar. I vår underbara lägenhet, med en nyårsafton bara för oss, med massor av champagne och fina samtal. Mitt i allt detta krisande från min sida har min man och jag kommit så nära nära varandra. Inga hemliga rum, inga dolda skrymslen, bara öppna vägar till kommunikation.

Har ett samtal att ringa nu på förmiddagen. Mitt beslut är fattat, om fortsatt ECT. Vill ha tre behandlingar till för att sedan kunna utvärdera. Känner förtroende för dem som är ansvariga, och vill bara bli frisk med de medel som står till buds. Sen ska jag prata, prata, prata och kanske kanske väljer jag samtalsterapi istället för att fortsätta i Lund. Lämnar öppet, låter beslutet vänta en stund. Avvaktar.

Jag kan aldrig bli fri från att människor i min omgivning kommer att ha åsikter om mina val. Alla får tycka, men det är mina beslut att fatta…om min hälsa och min framtid.

måndag 29 december 2014

15:00

Okej jag satt där i fåtöljen och fick berätta. Om hur jag upplevt behandlingarna, och om hur jag hade blivit bemött på avdelningen. Jag var helt ärlig, sade rakt ut hur jag upplevt den vård jag tagit emot och jag var tvungen att berätta om hur jag kände att gränsen för vård hade passerats gång på gång.

Jag var tvungen att berätta om den stora saknaden av samtal. Prata om det som gör ondast, och försöka skapa reda i trasslet av känslor. För mig har det under lång tid känts som att ingen tagit tag i den bit som handlar om varför livet gör så ont. Äntligen fick jag tillfälle att berätta om hur mycket jag saknat det. Och jag fick ganska mycket gehör för mina önskningar. Tre läkare satt tillsammans och försökte förstå varför, och samtalet slutade med ny remiss om just samtalsstöd/terapi. Plus att jag kände mig äga hela vårdprocessen; imorgon ska jag lämna definitivt besked om jag vill ha fler ECT-behandlingar och inte nog med det, halv åtta ikväll ringde en av de tre läkarna upp och ville diskutera min medicin. Jag är lite stum över all uppmärksamhet, och jag är mycket nöjd över att känna mig vara den som styr min egen vård.

Att välja vård är möjligen få förunnat, men för den som kan är det hela skillnaden mellan liv och död. Jag vet, har varit där och kommer alltid att ha en beredskap för att hantera gapet däremellan.

Ger inte upp ju

Är inte så att jag kastar in någon handduk, bara det att jag måste hålla på min integritet i denna ömtåliga fråga. Kan inte bli bollad med, är ingen liten blöt vante som slungas mellan ivriga händer. 

Jag måste stå för det jag tror på, måste försöka hitta min egen väg vart den än leder. Nu på morgonen sitter jag och väntar på att de ska ringa från avdelningen och meddela om jag får träffa överläkaren i dag efter rond. Återigen detta att vänta på den lucka de skapat för mig, stå i givakt exakt precis när de kallar. Är beredd...

lördag 27 december 2014

27/12 och jag tackar för mig

Fick gå hem på permission efter behandling i går. Och ett beslut hade sakta smugit sig in i mitt medvetande. Inga fler ECT, inga fler inneliggande nätter i röran av psykotiska, självmordsbenägna och allmänt sorgliga livsöden. Jag kan inte vara där, kan inte växa och hela mig själv, inte fokusera på de friska smulorna i mitt medvetande. KAN INTE GÅ TILLBAKA. ORKAR INTE.

Har ringt och meddelat avdelningen att jag inte ämnar dyka upp som avtalat i morgon kväll. Pallar helt enkelt inte att vara en del i cirkusen av sängar som byter plats, av öden som blandas med varandra. Tänk hela havet stormar, fast utan julgransplundring. Kaos som inte går att beskkriva. Vill vara hemma, har bara begärt ett läkarsamtal på måndag. För utskrivning. Resten får gå som det går, ingenting är värt att dras ner i spiralen av negativa tankar som inläggningen innebär.

Kalla mig gärna hattig, eller mogen att fatta ett eget beslut. Ansvarar för mitt liv, och tänker bära den flämtande livslågan skyddad för stark vind. Och försöka gå vidare på den upplysta stigen...

tisdag 23 december 2014

Hemma igen

Fram och tillbaka, får mina behandlingar vilar en dag åker hem. Tufft schema att få ECT varannan dag. Nu sitter jag hemma i mitt nya kök, dricker kaffe äter pepparkaka. Vi handlade det vi önskar av julmat på vägen hem från sjukhuset, inte många människor på Emporia klockan 08:00. Lax, löjrom, räkor. Räcker så.

Resten av dagen ska jag bara bo. Lägga ut mattorna från mattvätten, fixa en julklapp till mannen. Inramad och klar, han kommer älska den. Och vila, andas, vara.

måndag 22 december 2014

Kan inte bära mer

Dagarna passerar så fort. Fick komma hem över helgen och fann lite ro. Svårare sen att inställa sig igen igår kväll. Hatar mest av allt institutionskänslan, vara ett kolli i någon annans våld. Vill bara få detta ur min värld. Eller inte vara kvar här? Har så mycket mer att ge, men orkar inte sträcka ut handen för att dela allt.

Ska få min andra ECT idag, får gå hem igen i morgon bitti. Längtar efter normalitetens jämna puls, efter lättare andetag och en tillvaro med ro. Mina tårar tar aldrig slut, känslan av att vara ett naket barn till allmän beskådan. Vill vara en kraftkälla, är mer svagström som inte orkar driva kretsen vidare. Försöker hålla fokus från allt som påminner mig om smärtan i den stora sorgen just nu. Brukar inte förtränga, men aldrig har det gjort mer ont att leva när livet hade kunnat vara bara värme och glädje.

fredag 19 december 2014

Every little step you take...

Fått ECT, och även fått gå en kort promenad med fina mannen som inkluderade cafébesök. Åt en macka utan att pilla bort smöret *stolt* och kände bara pyttelite ångest. Fick även en liten uppmuntran på min väg; Augustprisvinnarens bidrag. Har läst de första två delarna och älskar dem.

Sammanfattar dagen med att även de små stegen räknas, eventuella bakslag skjuter jag undan ur mitt medvetande.

torsdag 18 december 2014

Räkmacka

Grät i telefonen när jag pratade med en av mina bästa finaste vänner. Vi pratade om julen och jag bröt ihop totalt. Klockan tre ringde det på avdelningens dörr och där utanför stod denna underbara människa, med en räkmacka från vårt favoritfik. Hon gjorde ingen grej av det, och vi åt gemensamt upp den. Tog väl inte precis halva men varje litet steg jag tar är mitt bästa.

Ibland mitt i all helveteseld slås jag av hur lyckligt lottad jag är. Kärlek, familj, vänner, möjligheter...sen blir det ganska spretiga inlägg också, men kanske kan ni ta 
mina ord även så.

onsdag 17 december 2014

Uppföljning

Gick dit till akuten, blev otroligt fint bemött. Sköterskan Micke kände igen mig från i somras, gav mig kaffe och empati. Träffade en AT-läkare som lyssnade, och en överläkare som gjorde ett förslag jag inte kunde säga nej till. Inläggning i eftermiddag, förberedelser för ECT och till 80% säkert att jag får behandlingen på fredag, sedan permission över helgen och förhoppningsvis behandling även måndag.

Kände att detta var den chans jag bara väntat på, och fick löftet om att kunna gå hem ett par timmar för att plocka ihop det nödvändigaste. Så nu, hemma i soffan, med en mugg varmt te och trots allt en bra känsla i magen fastän den är tom på mat. Går tillbaka till klockan tre, får komma direkt till avdelningen och sedan lägger jag ödet i andras händer. Lättnaden är total.

tisdag 16 december 2014

Stirra tomt

Var en dag i totalt mörker, kunde inte finna motivationen satt och tittade ut i tomma intet. Omslutande svart, skärande smärta. Fick en remiss till akuten, med dubbel diagnos kan jag skickas lite fram och tillbaka dit där jag stör minst. Depression gör att jag inte kan äta, äter jag inte kan jag inte tänka klart, och med dimma i huvudet kan jag inte slåss mot anorexin. Jävligt snurrigt, mycket svårt. Tanken är att jag ska ligga inne för fler ECT-behandlingar, jag säger ja till ECT men inte till inläggning. Vill ha det polikliniskt, inte skvalpa runt i meningslöshetens tomma rum utan plan. Så ja, imorgon går jag till akuten och ser vad de kan erbjuda annat än en sängplats.

Den här tisdagskvällen viker vi till att bara vara. Tända ljus, filtar och närhet. En liten sushi. Kampen är inte alls över, bara måste pausa lite och hämta andan. Give me strength someone, please. Ibland hade det varit ganska smidigt med en gud, eller nåt…

(Ledsen för detta deppiga inlägg. Julen har aldrig känts mer avlägsen, jag vill bara ha vanlig normal vardag med ett hopp om frisk- och frihet, sen är jag nöjd.)

måndag 15 december 2014

Vad jag vill säga



Det enda jag försöker idag är att leva, överleva dagen timmarna minuterna och sekunderna. Försöka bära mig själv framåt och stå ut. Vem har sagt att livet inte innefattar även lidande? Isf, åt helvete fel. 

Ska strax gå iväg till tåget, till behandlingen till vägningen. Jag sväljer den beska medicinen och försöker förhålla mig till den här verkligheten. 

lördag 13 december 2014

Lördag morgon

Vaknade till ljudet av stenskivor som kapades, till ångest över måltidernas fasta grepp om tillvaron. Ge mig bara kaffe, ge mig bara lindring, ge mig fri från bördan jag bär.

Stormen har bedarrat, himlen är blå och jag fortsätter kampen om mitt liv.

fredag 12 december 2014

Södra sidan - vi står tillsammans

Lyssnar på den här låten, spridda rader..."vi står tillsammans"..."om du råkar falla, res dig upp och bara fortsätt att knalla"..."det här är ditt liv"...allt går rakt in när jag tog min alldeles för långa pw i iskallt regn. Kan inte låta bli det, brinner i ådrorna och endast ett sätt att döva smärtan. Shit tänker jag, rätt väg är det allra svåraste att gå, fel väg ligger utbredd framför mig och lockar. Konstant krav på tillfredställelse.

Ja jo jag jobbar på det. Försöker men måste få vara ärlig med läget. Känsligt och skört, som nattgammal is. Är rädd att falla igenom, misslyckas vad det nu innebär: två alternativ - ett bra och ett dåligt. Velar och försöker fokusera på musiken.

torsdag 11 december 2014

Fel sida

Började torsdagen för sent, missade frukosten och hade svårt att vända mig rätt i tankarna. Men hur som helst tog jag mig till behandlingen efter att ha känt det omöjliga i att ta tag i lunch själv. Kanske känner jag en aning att tryggheten som det innebär att vara i den där inrutade tillvaron är min enda chans här. Jag vet inte mer än att om jag inte åkt iväg hade jag inte ätit. Nu fick jag min mat och jag åt det mellis som serverades.

Orkar inte riktigt ifrågasätta men jag tycker tyst för mig själv att deras mellanmål är konstiga. Idag pepparkaka plus en valfri julgodis, typ knäck eller marsipanfigur. Blir bara en sockerchock av det, utan alltför mycket substans. Kan inte slå mig fri från tanken att det är någon sorts maktdemonstration från personalen, att man minsann måste vara beredd att äta allt. Och visst, en poäng där, men alla vi som går i behandling behöver mer än så. Jag kan visst tänka mig att äta en pepparkaka men då vill jag välja tillfället. Och kvaliteten.

Men, imorgon är en ny dag med nya utmaningar och jag måste fortsätta visa att jag menar allvar med att ta emot behandlingen som ges. Och framför allt äta.

tisdag 9 december 2014

Kärlek, älska dig själv minst lika mycket tillbaka

Det här är lögnernas, svekens och skammens sjukdom. Lura andra, men mest av allt dig själv. "Har redan ätit", "sprang bara fem kilometer", "jag lovar att ta mitt mellis"…så går det på, och sveket mot dem jag lurar gör så jäkla ont. Vill ju inte, vill ju bara känna det där flowet som endast sjukdomen kan bekräfta på det sättet…fel sätt, jag vet och jag börjar erkänna det för mig själv nu. Kan inte fortsätta blåsa mig på det som kallas livet, ge mig de där förhatliga kilona och låt mig börja leva. Typ.

Vadå? Är väl bara att bestämma sig säger några. Börja äta. Sleva in. Inte riktigt svarar jag. Kampen för fria tankar, utan störda ideal och sneda perspektiv kostar allt men min hjärna ska döda demonen.

Lite så fungerar det att jag upprepar det jag redan vet, redan sagt tusen gånger här och i verkligheten. Men i detta finns inga överdrifter eller för stora ord: bara onda sanningar som ska få verkningar för fortsättningen av mitt liv.

Fresubin

Surplar näringsdryck och känner en viss envishet spira. Vill ju och måste, och passar på att upprepa det för alla berörda...mantrat...våga vilja kämpa.

måndag 8 december 2014

Inlägg utan tanke

Måndag morgon börjar med vägning. Använder mig inte av siffrorna, hatar allt vad jämförelse innebär men konstaterandet att det inte gått ett enda dugg framåt. På hela tiden. Har en vecka på mig nu att vända läget, vill verkligen göra det och att fira julen på sjukhus är inte min plan.

Förmiddagens planerade aktivitet var att baka julgodis. Förhöll mig ganska passiv, kunde inte tänka på annat än mina strategier för framtiden. Temperaturen på knäckkoket och nougatkulerullning kändes tusen år bort, och jag ville bara försvinna. Och mitt i detta ett läkarsamtal, där jag fick mitt ultimatum. Fick sedan ledigt på eftermiddagen för att tänka, kände att jag behövde en paus just för eftertanke och för att hitta en smula av kärleken till mig själv.

Det är vad jag måste plocka upp nu, känslan av att jag duger och att jag måste äta för att visa världen att jag är kvar och att jag tänker vara min egen soldat i min privata armé. Måste vinna det här kriget nu, tänker jag…och tuggar i mig ett mellanmål jag fixat själv: fralla med philadelphiaost och skinka, saffransbulle och kaffe. I morgon går jag på spåret igen, ska slåss för min sak och ska en dag stå där som segrare mot mina egna demoner.

söndag 7 december 2014

Springer i hjulet

Tiden har bara passerat, snabbt snabbt. Har inte hunnit med att tänka och reflektera, kanske är det bra eller så visar det sig i morgon att jag verkligen hade behövt vara fokuserad.

Försöker packa upp lite kartonger och ta det lugnt däremellan. Min man säger att jag är dålig på att sitta stilla nuförtiden, vill helst vara på väg mot något som jag inte ens kan identifiera, hela tiden. På språng med blodet kokande i ådrorna och gåshud på armarna.

Har ätit helt ok frukostar, men under dagen när tiden rinner och jag glömmer. De säger att man ska ställa mobilen så att den ringer var tredje timme, inte missa viktiga mål, men det hjälper inte riktigt i min stress. MEN jag klarade en sak jag hade lovat, var på mysig italiensk restaurang, delade en bruschetta med min man och beställde sedan en skaldjursrisotto. Åt vad jag kände gick just då, och kunde uppskatta både smaken och stämningen.

Så jag vill säga att jag ändå passerat mållinjen denna helg, oavsett vad måndagen kommer att ge.

fredag 5 december 2014

Klappar mig själv på axeln

Jag åkte iallafall dit idag, var så trött efter två dagars intensivt flyttande att jag hade tänkt stanna hemma. Men planen ändrades, de ville absolut att jag skulle dyka upp även om jag tog min kaféfrukost först.

Tänker på det där uttrycket "bättre fly än illa fäkta" och vänder på det. Jag försökte verkligen idag, var där och försökte men lyckades inget vidare vid lunchen. Men för mig räknas det mer att jag var där och stred. Nu är det helg och jag fortsätter…och andas, stannar upp, observerar och accepterar. Sen, i den bästa av världar släpper jag taget och bara är.

torsdag 4 december 2014

Eller kanske lite så här?

Stanna upp
Observera
Acceptera
Let go

Det var ju så jag skulle förhålla mig, hur kunde jag glömma? Något så enkelt, hur svårt liksom...

Sitter i min lakansdraperade soffa, det byggs i köket, mannen grejar med garderober och jag - jag bara är. Så in i märgen trött och kan inte göra mer än så. Har blivit lovad en säng att sova i till kvällen och så...släpper greppet lite vartefter...

En guidning till tankarna, att det går att vila i den där processen. Låta tiden gå och att sakta sakta lära om till nya tankebanor. Vad har jag att förlora liksom? Inte mycket...

Flyttar in

Är antagligen sämst i världen på detta som jag skrev om igår...let go...Försöker och försöker, men kaos inombords förstärks av hav av kartonger, hantverkare som "bara har några detaljer kvar"...man har sas hört det förr...och kylan. Är så kall att jag bor i min dunväst och behåller mössan inne. 

Men jag har min man och han vet exakt vad jag behöver. Han låter mig sitta kvar på Gateau, ta mer kaffe och andas medan han styr upp flyttkillar, skruvar garderob och gör allt allt allt det andra. 

Det där med let go borde inte vara så svårt med de förutsättningar han ger. Men min hjärna låter mig inte släppa taget annat än under de där timmarna när jag faktiskt sover. Besvikelsen över detta lagras på det andra och gör min askgrå gestalt ännu mer matt. 

(Hope and faith - don't leave me this way.)

onsdag 3 december 2014

Let go - gör allt

Försöker verkligen släppa taget, mitt i flyttkartonger näringsdrycker sopsäckar och ett huvud sprängfyllt av lösa trådar. Tar en promenad över leriga åkrar, lyssnar på Nina Simone och tänker att allt detta kommer att vara historia en dag. Sen hemma finns min soffa kvar, med mina filtar. Jag sliter på dem in i det sista och värmer mig på min temugg. 

Vi åker strax in till lägenheten, ska ta lite ömtåliga saker med oss och ta emot en leverans. Alla rum är målade nu, allt klart förutom den hyfsat viktiga biten köket. Måste låta min envisa vilja styra mig mot att  inta måltiderna ute. För köket behöver minst en vecka. Andas och tackar för att jag faktiskt har alla möjligheter, bara jag fångar dem. 

Jag vet att jag måste vara mycket bestämd nu, inte låta tröttheten få mig att falla. För trött kommer jag att vara, både i kroppen och i själen. Ta stöd av medicinerna, och återigen famla leta finna andetagens helande kraft. 

tisdag 2 december 2014

Tagga 2015

Min yogalärare skickade ut uppmaningen "tagga 2015". Kunde inte komma mer passande. JAG MÅSTE TAGGA NU. Har inte möjlighet att vänta längre, reserverna depåerna, kalla det vad man vill, är slut. Totalt. Motståndet bröts ner, åt för första gången hel frukost. Är inte ok att sjunka djupare, min hjärna har tappat sin förmåga och jag vill ha den tillbaka. Vägen heter mat. Och det är den jag måste välja nu.

Kalla mig gärna blåögd, kalla mig envis men snälla; håll alla tummar, be till alla makter och själv klappar jag på min lilla skyddsängel.