tisdag 22 september 2015

Egenomhändertagande - kastar bara ner några rader

Det där ordet har jag haft lite svårt för, känt att jag har svårt att identifiera mig med. Ändå får jag så gott som varje vecka höra just att jag är dålig på det. Tar inte mig själv på allvar, struntar i att tänka på det som min kropp behöver, går över alla möjliga gränser utan att ens märka det.

Funderade på det igår, vad det egentligen betyder för mig och vad jag borde göra för att värna om mig själv lite mer. Man vill ju inte vara den där personen som sitter fast i sitt ältande och aldrig kommer vidare, men samtidigt kan jag kanske tänka på att ta mitt eget mående på lite mer allvar. Med en ätstörning fungerar det ofta så att det är så mycket lättare att ta hand om andras intag än att prioritera sitt eget. Jag är jättebra på att peppa dem runt omkring mig att äta, hjälper dem att lägga upp och vet exakt vad som är normala tillräckliga portioner för dem. När jag själv ska äta minns jag inget, minns inte, kan inte svälja, vill inte eller är inte sugen. Medicinen gör mig illamående och det finns säkert hundra andra skäl till att min egen strupe täpps till. Likadant med fysisk aktivitet, skjutsar till tåget och tipsar om bussarna trots att jag själv aldrig i livet skulle välja annat än att gå.

Det är en bisarr dans kring detta som jag inte kan hantera. Lotsar andra, struntar i mig själv, känner mig ensam och så går jag ett varv till i de hjulspåren. Jag önskar ibland att min självkänslas bästföredatum hade varit lite längre, då hade det varit enklare att följa de goda strategierna och känna att jag hade en rättmätig plats i mitt liv. Nu, istället det mörkaste destruktiva hörnet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar