tisdag 15 september 2015

Jag kan inte skämmas

Lyssnade på en medpatient idag, fick höra om hur hennes sambo kallade henne jävla psykfall. Det brinner till i mitt huvud när jag hör sånt, det är en provokation mot henne, mot mig och mot alla andra som kämpar för att kunna må bättre. Hur råder man en annan människa i den sortens relation? Jag vet inte, jag vill bara säga till henne att springa därifrån och hämta stöd från människor med normala värderingar och bra människosyn.

Om jag fick bestämma skulle stigmat kring psykisk sjukdom försvinna, att ha ont i själen och arbeta med det som inte syns utåt är svårare än något annat jag gjort. Det kostar så mycket varje dag att det känns som jag börjar få slut på kapital. Vem lämnar krediter utan säkerhet? Ingen.

Sista eftermiddagstimmarna ska jag ta en promenad, sensommar och gympaskor, solglasögon och lagom tempo. Byta fokus. Och bäst av allt, jag har sällskap.

2 kommentarer:

  1. Du är lyckligt lottad som har en familj som stöttar istället för stjälper! Stackars din medpatient!

    SvaraRadera
  2. Stackars människa. Ont i själen är svårare än det fysiskt påtagliga.
    Jag är glad att du har dina kloka människor kring dig.

    SvaraRadera