fredag 30 januari 2015

Vågar lite grann



Skriva eller inte om det? Vet inte, men jag fattar ändå modet.

Det svåraste arbetet jag gör nu handlar om att förändra bilden av mig själv, försöka tillåta mig att vara jag. Att se på mig själv med vänliga ögon, jag använder mig av meditationen "Kärleksfull vänlighet". Googla på det och testa, skitsvårt men mycket mycket bra.

Jag kan bara försöka, det kan gå åt skogen men det kan också eventuellt leda mig rätt.

torsdag 29 januari 2015

Scrollar ner

Så, jag visste det. Där där tidiga besöket var helt i onödan. Efter två minuter hade de enats om att jag måste välja doktor, vilket jag ju redan gjort. Man byter liksom inte bort en av guld som alltid ringer upp, som alltid tar sig tid, alltid visar största mått av empati och som i alla lägena hittills har räddat mig från undergången. Speciellt när man inte har en aning om hur alternativet ser ut…grisen i säcken har aldrig varit mitt val…

Gick därifrån både arg och lättad. Arg för att jag redan i telefon ställt frågan, lättad för att jag nu rensar i garderoben och får det bästa kvar att interagera med. Slipper resten, slipper ifrågasättande, slipper dra storyn för nya människor, slipper se fler ögonbryn höjas över mina idéer. Jag kan åter djupandas.

För tidigt

Klockan åtta, tidigt tycker jag. Och jag försöker djupandas där i väntrummet men hur svårt? Hittar inte fokus, sover ju inte, kliver upp mitt i natten, det är ingen idé att försöka mer. Resultatet är en orimligt trött människa som inte har lust längre. Testat tusen preparat, inget hjälper. Och sömnen är verkligen det jag behöver nu. Vila, läka, hitta min kärna. Jobbar vidare.

tisdag 27 januari 2015

Jag känner en tjej

Alltså detta är ju ingen humorblogg, men jag kan inte låta bli att beundra/avundas dem som klarar att balansera mellan livets allvar och skrattet. Att kunna leverera båda tänker jag, vilken extrem fingertoppskänsla. Det om något är attraktivt i mina ögon.

Själv sitter jag och begrundar alla ord jag fick igår. Allt det som landade i mitt huvud, jag känner igen mönstret och jag accepterar det. Först blir jag mest ledsen när ljuset träffar de ömma punkterna, sedan faller bitar på plats och undan för undan vågar jag försöka ta de djupa andetagen igen.

Att vi idag tänker extra mycket på förintelsen - och fastän jag vet att lidandena inte kan jämföras - får jag känslan att jag iallafall ska försöka bära mitt med lite attityd. Lite mer depression fuck off ? Jag menar inte att sorglösheten flyttar in per automatik, men kanske att jag vågar sparka lite hårdare på en eller annan sten och ta mina steg i en ny riktning. Ok, jag gör ett försök till lite självhjälp light, iallafall idag när impulsen kommer till mig och jag bara behöver ta emot den.

måndag 26 januari 2015

Den här dagen

Ösregn. På promenaden vid havet med Herman. På promenaden till det där mötet på den där mottagningen. (Och naturligtvis även ösregn på vägen hem.) Men det är inte det som stör mig eller sänker. För det som rispar och skaver är hur jag känner, får jobba mycket hårt för att inte gå åt fel håll när mina tankar dras fram och värderas. Jag känner elden ta fart, triggar igång trots att det borde bli tvärtom. Rökdetektorerna och brandvarnarna satta ur funktion. Inga sprinklers till släckningsarbetet.

Jag måste säga detta, min insikt är glasklar om hur mitt läge är. Men på den snabba regnpromenaden hem kände jag mig sämre än på länge, glöm hur mycket eller lite jag äter, det är inte där skon klämmer. Det blir så extremt tydligt hur mönstren ser ut, de är bara fula dåliga och sjuka. Och nu byter jag lite tempus för precis när jag satt vid datorn och skrev inlägget ringde min doktor. Han som kan vända svart till vitt och som har planer och drar upp riktlinjer. Han som inte släpper greppet och alltid står kvar.

Det drar in lite nya vindar nu, kanske om jag funderar lite och upplåter plats. Input från doktorn, ska tänka igenom hans ord bokstav för bokstav och försöka släppa taget om spöket ett slag. Min hjärna behöver det, att släppa taget, let go för att kunna ge plats för läkning.

(Hela det här inlägget, så himla rörigt, så bitvis deprimerande och på slutet lite lite ljus i mörkret. Ta det och släng det i den mentala papperskorgen, och hoppas att min nästa post blir en aning klarare.)

Moderna tider

Kalla mig gärna svag eller hållningslös, men lyssna på detta: Jag måste ringa min man för att få ok på det lämpliga i att äta två digestive med ost till fm-kaffet. Måltidsstöd på distans…Har även påminnelser i mobilen för när det är dags för mat. Det är väl Skalman och jag som funkar så.

Just nu jobber jag lite efter devisen att alla sätt är bra utom de dåliga. Och jag snör på mig kängorna för att vandra iväg till veckans första möte.

söndag 25 januari 2015

Huden är så tunn så tunn

Ja visst är jag sårbar, gråter för absolut ingenting. Skör är mitt mellannamn. Fattar att jag inte är frisk efter en sejour på sjukhuset, men jag vill försöka. Försöka leva och försöka växa och sträva mot ljuset. Mer än så kan jag inte.

Veckan som kommer har flera vårdkontakter inbokade, det är bra. Men det tar extremt mycket energi, mer än jag egentligen har att fördela. Krafterna måste fördelas med omsorg, på att pröva mina överlevnadsstrategier och på att bromsa upp. Ni vet, stopp - observera - acceptera - släpp taget. En depression äter allt: initiativ, minne, koncentration you name it. Plus att ECT inte är någon vacker historia, har tusen gånger fått försäkran om att minnet endast temporärt blir sämre. Bullshit säger jag, för jag har knappt något kvar. Hela passager faller bort, långa sekvenser av mitt liv, recept som jag lagat i tio år puts väck, filmen jag såg förra helgen…

Vilket inte hindrar mig från att ta gubben med på bio även idag. Wild, Reese Witherspoon på vandring i ödemarken, gillar henne. Så ja, ett initiativ där, applåderar lite tyst trots allt.

fredag 23 januari 2015

Måste ändå säga det här

Är så medveten om problematiken i mitt sätt att tänka, om avsaknaden av logik, om mitt beroende. Och faktum är att först idag slog det mig att jag i hela mitt liv (eller iaf fr gymnasiet) varit en träningsjunkie. Alla dessa former av rörelse, pulshöjning, arbetande muskler. På Friskis, genom löpning, gym och allt har gett mig denna rusch, sugit tag i mig och inte släppt greppet med fri vilja.

Jag gick ju på mitt spinningpass idag, ni vet han som guidar oss upp på det vulkaniska berget och låter oss känna det fina regnet mot våra svettiga kroppar. Och han som dricker kaffe med kokosolja när han cyklar, lite off topic sådär, han peppar oss med att denna träning inte är straffet. Den är belöningen, och jag bara yes exakt så är det. Jag äter min mat, då får jag träna…och jag trampar på för att nå kicken.

Kalla mig gärna lite narrow minded, jag kan inte släppa detta. Men jag tror att träningen inte är en del av min sjukdom, jag tror på riktigt att jag bara självmedicinerar…bort från mörkret, från det förhatliga ordet depression. Det står alla fritt att tolka, men min egen bild av verkligheten ser ut så. Men ändå, feedback på detta och era åsikter respekterar jag djupt. Kärlek.

No offense

Jag lägger ner det här för en dag eller två. Fokuserar på att plocka upp några små korn av vettiga tankar och försöker processa dem i mitt lilla huvud. Sen kommer jag tillbaka och berättar om mina stordåd (obs att detta är sagt med ganska stort mått av ironi).

Eventuellt ingår i dagens plan också att gå på ett spinningpass utöver det vanliga. Maurice som kör så jäkla hårt och peppar en att göra det omöjliga, han är den där killen som tar en genom det tuffaste bergspasset med ett stort leende på läpparna. Säg att ni fattar hur bra detta knark är?! Och sen kanske hämta min cykel på Fridhems cykelaffär - om jag inte vore lyckligt gift sen 1986 skulle jag hur lätt som helst bli kär i vilken som helst av dessa cykelmekare. Trevligare finns inte…

Ni ser, andas lite positivism idag, visst?

torsdag 22 januari 2015

Försöker så jävla hårt

Vaknar av trycket över bröstet, försöker den där djupandningen vi tränade på yogan igår. Går sådär. Hjärnan snurrar på högvarv, räknar kalkylerar planerar. Matintag, förbrukning, vill bara bli tom. Men jag tar tag i mig själv, väcker den sömniga hunden och går en promenad. Avslutar på bageriet, köper den där frukostfrallan jag lovade mannen. Och sen regisserar jag den perfekta frukosten. Försöker låta bli att tänka, brer mackorna, brygger kaffet, häller upp juicen. Trycker undan tvivlen, tar en bild på resultatet och börjar äta. Hacka i sig utan reflektion är tricket. Tugga svälj, skit i att känna efter. Strunta i att du valde fel pålägg, glöm att juice är socker. Bara svälj allt och tänk att detta är din biljett till träningen. Och förlåt mig för detta, tillåt dig inte att inspireras. Det är inte värt priset. Inte en sekund.


Tillägg: Trots allt, måste ge mig lite cred här. Från svartaste svart till att faktiskt ha ätit frukosten. Och tittar ut över den blå januarihimlen och tänker att jag ska försöka ta tillbaka tron på min egen förmåga.

onsdag 21 januari 2015

Och en annan sak

Tänkte mycket på mitt möte med behandlaren igår kväll, på hur hon plockar upp och beskriver det jag inte ser så tydligt själv. Lugnet hon skänker. Bland annat i tolkningen av hur jag ser på mig själv, min kropp och detta med den här jävla maten. Hur hon förstått hur sakerna hänger ihop, hur skälen till svälten ser ut. Hon är den enda som fattat detta, att jag inte bryr mig om hur kroppen ser ut utan att det är en känsla jag vill åt. Jag vill ha svälten, vill ha känslan av ett hål i magen, vill bli hög på tomheten.

Naturligtvis fattar jag att kvinna 51 inte äger den där wow-kroppen. Är inte heller den jag vill ha. Ser jag mig i spegeln i svälten ser jag ju hur överjävligt det ser ut. Skrynklande skinn runt ben som tappat allt av underhudsfett. De där hårt arbetande musklerna som ligger där blottade och förtärs av näringsbristen. Ingen skönmålning här, jag säger som det är och berättar om det största självbedrägeriet. Om inte min svält är en definition av självskadebeteende för att kontrollera ångesten har jag helt tappat förmågan att analysera denna min plats på jorden.


tisdag 20 januari 2015

Tusen tankar, allt trassligt

Jag har ätit mat, thaimat take away. Stod inte på matschemat men ibland får man byta och fixa lite. Viktigast att det blir något iallafall. Och hela dagen i övrigt har jag varit i gång, hundpromenad, cyklat till gymmet, gymmat, cyklat till tåget, gått från tågstation till behandlarens mottagning och så tillbaka igen. Väldigt mycket aktivitet, måste kompenseras med lite mer intag. Så ikväll blir det även efterrätt.

Fick en mycket tänkvärd kommentar om detta. Om att vissa tränar för att kunna äta allt de vill, och så sådana som jag som äter för att få träna. Vill ha och kommer att sträva efter lite mer balans. Och hos behandlaren fick jag den hjälp jag så väl behöver, att använda mig av mål även på kort sikt. Det som är aktuellt för närmaste veckan är just detta med matschemat, för att kunna fortsätta träna. Strukturen på frukosten, lunch, mellis och middag. Ett minimum för balansen helt enkelt. Och så detta med att hitta annat än träningen för stimulansen.

Livet som går vidare, livet jag vill leva. Som jag ska kämpa för att klara, som kommer att fortsätta gå upp och ner men som alltid måste vara mitt val.

Och förvisso - bare with me

Inte mycket man vill ha: snö, mörka tankar, sandig hund i knäet. Dock något litet positivt: träffa behandlaren i eftermiddag, en ev resa till Lissabon, träna en sväng Shape.

Mitt tänk kring fysisk aktivitet går lite ut på att ha det som morot nu. Om jag äter får jag träna, annars inte. För jag vet ju också att när jag blir som en trasa med ett hjärta som inte orkar med syresättning KAN jag inte göra det jag gillar bäst. Ev är jag inte kapabel att bedöma detta själv, men tills någon annan med större insikt säger ngt annat kör jag på.

Dagens klädsel: träningstights i leomönster, grå topp - äh vad fasen, vem bryr sig...

Inte tvingad att dela

Ni vet, har man sagt a får man säga b. Är väl inte helt sant, men ja bloggen är ju den här ärlighetens högborg och just nu behöver jag det. I går en kamp mot telefonen för att nå fram till doktorn, vi ringer om varandra och jag ger till slut upp. Fick svarta bilder för ögonen, handlar om att det inte finns någon hjälp att få. Har ätit allt, har träffat alla, har varit inlindad i för många gula landstingsfiltar utan att jag nått fram. När tvivlen tar över och ögonlockens tyngd hotar att ta kommandot. Jag svär än en gång, och fattar inte hur alla dessa tårar får plats.

Har ju den här tendensen att se allt i svart, när det kanske egentligen bara är lite mellangrått. Inte en enda tanke som tar mig över bråddjupet. Och visst, jag ville be om ursäkt för alla loopar. Orkar man inte följa med är det läge att lägga ner, har full förståelse för att detta kan bli för mycket.

måndag 19 januari 2015

Måste bara förhålla mig, accaptansen vi pratade om

(jag lånar ofta hans doft, älskar den)

Om man kunde byta bort delar av sitt liv, tänker jag. Det går nu inte. Får bara försöka förhålla mig. Till smärta, till känslan av att inte räcka och till allt det andra som bara är som ett stort skavsår.

Fan, tänker jag. Måste resa mig upp och lämna rummen av självömkan och lidande. Vill till ljuset och känslan av att styra mot de fria målen.

På himlen ser jag dagens början, ska ta Herman på en långrunda. Gå längs havet idag igen, springa i den tunga blöta sanden, vända mitt ansikte mot vinden och låta det vara så….stänk av salt, tårar. Som ett reningsbad för själen tänker jag. Behöver det en aning, för att ersätta det jag förlorat och så dyker den där textraden upp i huvudet "slå mig hårt i ansiktet så jag kan känna att jag lever" . Och ja, något sånt får bära mig idag. Plus den kvarlämnade doften av min mans rakvatten.

söndag 18 januari 2015

Aldrig beredd

Så kom lördagen, promenerade i solen, tränade en sväng och intog en underbar lunch med vänner. Sen hem till oss, fika - för jo vi är ju svenskar, och vi har de bästa bagerierna i kvarteren - och där någonstans tog min livsluft slut. Vet att ni säger att jag måste skynda långsamt, är inte min melodi, har aldrig varit och kommer ev av nöden att bli lite mer av mitt förhållningssätt. För kraschen var brutal där på lördagskvällen. Tårarna, alla andetagen jag glömt att ta under dagen, tröttheten.

Länge sedan jag kände just så. Låg i mörker med blöta kinder och kunde inte hitta tillbaka till min plats på jorden, blev uppriktigt rädd att en enklare väg skulle uppenbara sig.

Ständigt denna skam över att dem jag har runt mig ska ta skada, att min svärta blir till deras gråskala. I morgon ska jag ringa min doktor, står som ett övergivet barn på skolgården när det ringt in för länge sedan. Men idag kammar jag hem ett par friska vuxenpoäng genom att boka av träningspassen och bara upprepa mitt mantra som handlar om att andas och att känna kärleken och tron till min egen förmåga.


fredag 16 januari 2015

Fredag är min favorit

Solen sken på mig idag, när jag cyklade hem från träningen. Ett spinningpass m mental guidning, vilket är det jag gillar allra mest. Älskar att bli inspirerad att utmana prestationsförmågan, känna svetten rinna över pannan och låta allt ta slut. Endast den som har denna ådra av träningsnarkomani kan fatta.

Det finns dagar när jag inte har fler ord att dela än så. Tiden går, jag läser lite, mannen och jag fikar, en hundpromenad. Ungefär. På kvällen ett glas vin och tusen levandeljus. Kan inte begära mer. Ett bra liv.

torsdag 15 januari 2015

Känslan del 2

Jag skulle värna om min rätt att må bra. Hittills har jag lyckats bra idag. Ni vet när det där mjuka sättet att se på tillvaron inte låter sig störas av regnet, leriga tassavtryck eller ens ett par skinny jeans som helt plötsligt sitter så där snortajt som tanken var från början.

Om man råkar ha en sån dag är det lika bra att gå all in. Utanför Netto till exempel, där den unga tjejen sitter inlindad i en filt med sin pappersmugg framför sig. Lämnade en sedel, gick sen hem och gjorde en termos te och några mackor. Det hjälper ingenting alls i längden, jag är inte dum men är kanske skillnaden för en timme. Och det är endast där och då jag kan erbjuda någon form av lindring i hennes lidande.

Att rulla ut min yogamatta och vända min blick en smula inåt, också ett bra tips. Stannar upp, observerar och väljer att förhålla mig med acceptans till det jag blir varse. Släpper så taget och låter flödet i mitt liv fortsätta. Ger inte upp. Låter det för enkelt? Accepterande hållning? I så fall har du en lång väg att vandra, och helt ärligt skulle jag inte våga försöka utan.

Resten av dagen ska jag bara andas i den här kroppen - eftersom det är den enda jag har...

Känslan jag vårdar - strunta i att det är grumligt

Svart och vitt. Allt måste få en plats, och utrymmet finns ju där när jag söker på rätt ställe.

Sluta aldrig söka

Vaknar denna morgon och känner mig lite välsignad. Ja inget religiöst i traditionell bemärkelse utan bara en mjuk varm känsla som jag låter sprida sig i hela kroppen. Det är ju den jag ständigt söker, den jag åtrår och den jag sätter högst. Så att vakna just i det känns hoppfullt.

Att skriva om det hjälper mig också att komma ihåg att jag faktiskt känner den nåden då och då. Även om stunderna är flyktiga, rinner mellan fingrarna och beblandas med mörka kalla impulser så finns de där. Då och då. Några ögonblick en tidig morgon i januari...

onsdag 14 januari 2015

Energin då

Vad gör jag då med all energi? All rastlöshet? All oro? Nu till exempel ska jag strax cykla iväg till min yoga. Första gången för terminen, kundaliniyoga. Älskar det. Och himlen ovanför mitt huvud är så där sentijanuariblå. Allt kommer att rinna av mig, och ikväll kommer jag att kunna sjunka ner och bara vara i mig själv.

Tack

Kloka synpunkter, och ja jag tackar för alla de bra dagarna och vet att i mörkret verkar alltid lyckan mycket lyckligare och ljuset mycket skönare än när jag verkligen är där.

Idag grå himmel, jag får påminna mig om att det trots allt finns piller att ta hjälp av. Gör det, viskar jag till mig själv. Du behöver inte vara duktig och avstå. Ett ev beroende är inte värre än ett totalt mörker. Benso i lagom dos blir den hand som leder mig igenom tvivlen, plus kaffe efter en skön promenad.

Nu ut...

tisdag 13 januari 2015

Tisdag eftermiddag

Ville gärna försöka förklara, bena ut, sortera saker som jag inte hunnit reflektera över ordentligt. Både förklara för min egen förståelse och för andra som undrar. Så mycket har hänt under den här hösten, och jag kan fortfarande inte säga att jag landat på rätt sida till 100%.

Är jag frisk? Ja jag ligger iallafall inte på avdelning. Men frisk? Jag funderar mycket på det. Försöker äta ordentligt, men kan inte låta bli att träna. Den där balansen är mycket mycket svår för mig, överallt lurar faror som kan dra mig neråt. Men jag försöker också se det ärligt, att erkänna att en del av problemet sitter i att sörja en förlust. Sjukdomen ger vissa vinster och mitt i processen att bli frisk blir det en sorts tomhet där sjukdomen tidigare gav mig positiv förstärkning. Som att hungerhålets sköna kick ryckts bort från mig och kvar står jag med en insikt om att jag nu måste äta. De förvärvade kilona måste jag omfamna, gilla läget helt enkelt.

Kommer den här balansgången att fortsätta pröva mig? Kan jag aldrig bli helt fri? Jag måste fortsätta att påminna mig om det stora viktiga arbetet jag påbörjat, om striden jag ska gå segrande ur, om hur härlig den äkta friheten är. Fortfarande är jag skör, i mitt inre finns rum jag inte vågar röra mig i. Det kommer då och då tankar som smärtar mer än jag kan hantera. Och det som gör allra ondast är smärtan jag vållat dem runt mig, (om jag bett om förlåtelse? ja, och jag kommer aldrig att kunna betala igen skadan) och så känslan av att inte känna igen hela min världsbild.

Sanningen blir det som mildrar smärtan, sanningen kommer jag aldrig att skämmas för. Ärligheten och de nakna betraktelserna är för mig nödvändiga för att kunna stå ut med det svarta.

Den lättnaden

Hade funderat ett par dagar, kände att det fanns ett sår som behövde lite läkning. Jag lyfte luren och slog numret till den här kvinnan som var en så stor del av mitt liv för ett par år sedan. Har en stark insikt om att livet är för dyrt för att låta det passera mellan mina fingrar. Vänskap likaså, för dyrbart att bara släppa taget om.

Om man helt avsäger sig prestige och bara tar tag i de avklippta trådarna i vänskapen. Känslan som infinner sig genom att betrakta de relationer man riskerar, den värme som fyller en när man möts på halva vägen, släpper taget och låter tårarna rinna. Den processen, att våga låta läkningen starta, är ett modigt val och jag är ganska stolt över det.

Vi pratade i två timmar, passerade varsamt de knutar vi behövde lösa upp och kunde båda två känna hur skönt livet kan bli när vi tar vägen som inte är den enklaste. Så nu går vi vidare, kan mötas och ge våra tankar näring i ett lite ärligare liv där respekten är upplockad rännstenen.

måndag 12 januari 2015

It's my law

Flyter en aning ovanpå, försöker ta in förändringen och förhålla mig till det nya: låter så oändligt lätt, är så fruktansvärt svårt. 

Sitter nu med en kopp te och tittar på Gomorron i SVT, försöker reflektera över mitt liv och förstå att mitt i står jag och försöker vara lite starkare, smartare och friskare. Att inse sin egen bräcklighet och hämta in kraften att leva livet. Att våga erkänna svagheterna och vägra förminska sin egen person.

Jag är här nu, jag ska jobba för min egen skull och jag ska försöka mitt bästa. 

söndag 11 januari 2015

Söndag med Egon

De där dagarna som startar med en tur till bageriet, lång söndagfrukost och en stormpromenad. Det är en av mina favoritsortsdagar. Inga planer, ingen riktning, ett par telefonsamtal, tända ljus, kanske ett glas rött och en pizza. Ungefär nåt sånt. Ett stilla liv, vill man ens läsa om så lågt tempo?

Men ja, jag tänker att detta är ju min blogg och jag berättar min historia. Inget går att förutsäga, allt kan hända och så länge jag tycker det är viktigt fortsätter jag att berätta. Lyssna är ju frivilligt.

lördag 10 januari 2015

Vadå lagom?

Är inte gjord för lagom, det är allt eller inget. Alltid. Som nu medlem på Sats, och då vill jag gå varje dag. Men jag har försökt mig på en deal med mig själv: tre pass i veckan. Ska försöka hålla mig till det, och så min yoga som börjar på onsdag.

Till den här överenskommelsen hör också måltider, frukost lunch och middag, plus gärna fika. Och idag fick jag en kommentar som för bara ett par veckor sedan hade gjort mig galen; provade ett par skinnbrallor på rea och Britt-Marie som hon som har affären heter sa till mig att jag såg mycket friskare ut nu, och berömde mig för att jag gått upp lite. Och det sköna var att jag kunde ta in det och känna att jag är nöjd som det är. Nöjd med att kunna äta, med att kunna träna och att kunna leva. Att det just nu känns så får mig att tro på min förmåga att ro detta i land. Visst kommer jag att falla igen, vackla, svälta,   men jag kommer alltid kunna komma ihåg att jag faktiskt kan finna den rätta vägen av egen kraft.

Och nu efter stormig promenad ska jag lämna mitt bidrag till middagen, vitvinssåsen. Är lite av såsspecialisten här hemma, och gillar den där reduktionsprocessen där mycket blir till en liten rest av hög smak….

fredag 9 januari 2015

Dream on

Fri, som fågeln, som kon på grönbete, utskriven från avdelning 83. Ösregn hela promenaden dit, samtalet avklarat på fem minuter, med en sol som kikade fram på vägen hem. Stannade till vid Gateau och köpte semlor, för i eftermiddag får jag besök. Min rumskompis från sjukhuset i somras, vi har ju fortsatt att träffas hela hösten och idag för första gången ska hon komma hem till mig. Ja faktum är att det är den första utanför familjen som hälsar på, ska bli hur mysigt som helst.

För övrigt vill jag värna om den här bräckliga friheten. Vill vara varsam med den, vill att friheten ska hålla mig på den rätta sidan. Frisk och fri - lite så vill jag leva 2015. Och massor av input från sunda influenser...

torsdag 8 januari 2015

Helt vanlig vardag...

Efter alla de här veckorna med helgdagar, lediga dagar och slappa dagar utan styrfart…idag tvättstuga, handlat årskort på Sats, bokat in mig på ett pass, gått i regnet och så bara försökt andas. Känns både konstigt, tomt och lite skönt att trilla ner i den vanliga lunken. Det som känns allra svårast att uppbåda kraft till är middagsplanering. Med alla restauranger runt hörnen kan man konstigt nog ibland bli mycket trött på matens plats i tillvaron.

Ska cykla iväg idag och gå på ett spinningpass, exakt den tid som passar för att göra middag. Så hur löser vi det? Kanske maken kan ta tag i middagsplanen när han kommer hem? Och så är det klart när jag kommer hem? Helt fria händer…jag lägger inga aspekter på valet av rätt…vilket borde locka...

onsdag 7 januari 2015

Håll tummarna

Den här gången, förhoppningsvis den sista ECT:n, var dödsångesten total. Tre felstick i armen, ingen ursäkt, bara en känsla av att jag aldrig skulle vakna igen. Om jag kan styra detta själv kommer jag inte att ta emot fler behandlingar. 

Den totala känslan av utlämning, värnlösheten, jag kommer inte kunna bära det mer. Snälla bär mig genom detta, låt mig komma hel ur helvetet. 

tisdag 6 januari 2015

Sunny day

Kommer ihåg när jag gick i skolan, trettonhelgen var typ det deppigaste jag visste. Jullovet var för kort, och allt roligt tog slut efter dessa tre veckor. Nu känner jag lite annorlunda, i morgon visserligen hemska ECT:n men sedan förhoppningsvis slutet på det. Vill inte bli sövd mer, inte höra som en voice over "och nu tre djupa andetag sen får du sova". Trodde aldrig att jag skulle utveckla en skräck för det, men nu, bara tanken gör mig blek, vill inte försvinna eller tappa kontrollen. Och de där timmarna efteråt  utan tidsuppfattning, utan närvaro, i kaos på avdelningen. JAG KAN INTE BÄRA MER ÄN EN GÅNG TILL.

Och annars? Vi ska gå en promenad längs havet, kolla på två olika träningsanläggningar, vända ansiktena mot solen, bara vara. Kanske dricka varm choklad sen, eller något annat. Och gå till Gateau och betala för frukostbrödet - jo för vi får skriva upp på räkning. Mycket smidigt att ha blivit en local med smak för bröd, och Herman har fattat grejen med Gateau också. Bunden utanför, får en brödbit när jag handlat klart. Alla glada och nöjda.

måndag 5 januari 2015

Trettondagsafton

Har haft en bra dag, fikat på eftermiddagen, mailat med min gamla doktor och bollat lite tankar med honom. Vilat, läst lite och gått en promenad på fältet med Herman. Ingenting är roligare just nu än att se honom springa i strandkanten, jaga vågorna och njuta av sin frihet. Tränar inkallningar och han är så himla duktig, för att vara tax otroligt följsam. Sedan hemma igen vill han inget hellre än att ligga i mitt knä och bli klappad. Bästa terapin utan tvekan.

Annars har jag fokus på att tänka i bra banor, äta bra inkluderat även efterrätt och må bra. Det är det enda jag vill just nu, håll tummarna hårt för mig.

Kort o gott

Fått behandling, klivit upp och får strax gå hem. Sol ute och jag vill bara känna vinden mot min kind. Längtar efter min frukost hemma, köpa frallor på vägen och brygga kaffe. Allt annat är oväsentligt just nu. Jag samlar ihop mig och fokuserar på allt det som är bra!

söndag 4 januari 2015

Ärligheten och hur länge den varar

Vet att jag skrev igår, inte titta på dem som springer. Bara skit i dem och kör på eget race. Och ärligt, det vara mitt uppsåt, men så blir det ibland på annat vis. Till exempel att man känner i kroppen den där känslan att nu…nu ska jag köra ett hårt lopp, grym musik och just det, bara köra stenhårt.

Berättade för min doktor om kicken jag får av att bara go with the flow och gärna så stenhårt det går. Så ser mitt knark ut, draperat i funktionsmaterial och luftkuddar som hjälper mig flyga över asfalten. Och jag körde, har inte sprungit en meter sedan i somras och nu ba yes, inget kunde stoppa mig. Blir så hög på den känslan, och jag måste verkligen  ha något som bär mig över de andra dagarna med narkos, elektroder på huvudet och kanyler i armvecken.

Ha tolerans med mina svagheter, jag ska iallafall äta pizza med mannen ikväll. Och så länge jag kan klara balansen är jag på den säkra sidan. Har minnen från tidigt tidigt i livet när just musik och rörelse gav mig de där kickarna, så jag antar att jag i princip hela mitt liv dopat mig med kroppens egna substanser. Att bara pang bom lägga ner? Kanske är mörkret i mitt inre ett resultat av träningsförbud? Jag vet, vilda spekulationer, men jag kan inte komma ifrån detta med att jag mår som allra bäst i rörelse.

lördag 3 januari 2015

Fixad


Bara lite allmänt snicksnack

Mitt flow fortsätter…nyklippt, lämnat in cykeln på vårfixning (och råkade visst pimpa den med Brooks-sadel och handtag - fattar inte, de liksom bara kom i min väg - i mörkbrunt läder). Semmelfika, jag går all in när jag väl gör det, och har även köpt lördagsgodis och nötter. Plus får vin ikväll, vilket betyder strunta i andra droger som ändå inte får mig på topp.

Jag har kommit fram till att jag måste gå min egen väg. Vila när min kropp behöver, välja hissen även om fem trappor upp är gratis motion. Blunda när jag ser någon som springer, inse att det inte är för dem som inte kan upprätthålla balansen. Och visst, det är ganska enkelt att tänka rätt. MEN tankarna är ändå starten på processen, sen kan allt hända. Något sånt ämnar jag kämpa för, och faktum är att den här stormen virvlat runt med mig och mina idéer på ett sätt som känns som ett reningsbad. Och snart snart tror jag att min kropp även pallar för vinterbadandet på Ribban, lite mer depåer först bara…

Men naturligtvis, allt är inte rosenrött. Behandlingen jag får ger mig fruktansvärd huvudvärk, plus väcker diffusa rädslor. Som att i sövningsögonblicket, precis i insomning övermannas av känslan att aldrig få vakna igen. Får också som träningsvärk i hela kroppen, och nacken blir hemska exponerad vid de framkallade anfallen. Som med allt det andra försöker jag ha ett förhållningssätt där jag inte väljer att tolka det jag uppnår och inte heller döma. Allt behöver inte vara perfekt, kan inte vara perfekt, och jag måste få duga exakt som jag själv är. Good enough, än en gång, tillräckligt bra för att kunna leva mitt eget liv, på den inslagna vägen.


fredag 2 januari 2015

Nostalgi och bra magkänsla, med mat i

(Om jag inte hade blundat hade bilden varit perfekt, skiter i det - sonen och jag i NYC)

Idag fortfarande ganska kaxig. Har fått behandling, fick gå hem efter ett par timmar. Innan dess ett långt samtal med en av de coolaste läkare jag träffat i min sväng inom psyk. Polsk härkomst, mycket genuint intresserad av att hjälpa mig, är på min sida helt enkelt. Plus var med under min narkos idag för att se till att ingen stack mig oskickligt. Bingo när man träffar ett sånt proffs.

Resten av dagen, hamburgare på Vigårda, lite reashopping på Ralph Lauren Denim Supply och nu soffa med På spåret. Fett nöjd med att kunna en massa frågor och känna igen Leo Sayer i Helen Sjöholms kassa tolkning. Exakt så vill jag att min helg ska fortsätta, inklusive frisörsbesöket i morgon bitti. Klipp och färg på bästa ekosalongen i stan. Kanske visa bild efter det? Kan bli så.