fredag 27 februari 2015

Knivskarp logik

Staplar kloka val nu. Tänkte en gång till, lyssnade lite längre in i kroppen och avbokade något jag inte ens vill erkänna att jag anmält mig till. Vasaloppsspinningen, fyra timmar framför sändningarna av vasaloppet med blåbärssoppa och banan. Kul grej tänkte jag. Kände lite endorfiner rusa bara av tanken på insatsen. Inser att jag är mycket bra på att flytta gränser, och insikten om det måste göra mig mer vaken för de felaktiga vägvalen.

Halkar lite bakåt tyvärr, hjärnan lurar kroppen att jag är on top of the world. Flyger med lätta steg framåt (än så länge) tills jag rasar. Att bromsa in är det svåraste valet av alla, har några utmaningar nu i helgen. Ska vara social, ska äta på restaurang, ska göra friska val. Önskar att min energi räcker till, tar ut en dos av ångesten i förväg och förbannar min brist på konsekvensanalys.


torsdag 26 februari 2015

Så smart tjej

Om du har tio minuter över idag, titta då på klippet från TV4. Handlar om anorexi, och jag grät när jag såg det.

Innerst inne finns en klok kärna

Avbokat spinningen och core-klassen. Batterierna är slut, sitter i en fåtölj och vill ingenting. Blandar friskt av orkeslöshet och rastlös okuvad energi, men idag har jag lovat att följa det kroppen försöker berätta med hjärtklappning och yrsel. 

När himlen skimrar rosa över taken och jag lyckas djupandas ett slag, promenera lite långsammare och vara medveten om riktningen...Låter inte svårt, men gräver kratrar i mina mentala depåer samtidigt som jag kanske lyckas hitta stilla ro.  

(Påminner mig om verktygen, har andningen och meditationen, de mjuka rörelserna i kundalinin.)

onsdag 25 februari 2015

All time high

Fattar inte, vad skrev jag igår som renderade mig alla dessa visningar? Kan en psykiskt skör medelålders kvinna m ätstörningar vara så intressant?

Jag hoppas och önskar att ni som läser gör det med omdöme. Kommentera gärna. Döm aldrig bara på utanverket är det jag vill säga mest av allt. Och tänk alltid på att människan bakom skalet eventuellt behöver något mer än fantasin räcker för att beskriva.

Annars? Jag harvar på i någon sorts svacka eller vakuum där jag inte riktigt hittar fast mark under fötterna. Är så rastlös i kroppen att inbokad tvättstuga klockan sju känns som den bästa av idéer och springer upp och ner utan tanke på att andas. Tur för mig att jag har yogan, ser den som den bästa av landningsbanor idag. Bromsa in där, sjunka ner och hitta om så bara en bråkdel av lugnet jag behöver.

tisdag 24 februari 2015

Ett mess säger mer än tusen ord

Skickade ett av inläggen nedan som ett mess till min man. Det händer ibland att orden, i vändandet och vridandet i det verkliga samtalet till slut mister sin valör. Nu blev det mycket tydligt hur mina tankar rispar sönder seglen i vinden. Jag förlorar förmågan att styra min skuta och ger upp i kampen om ett liv.

Bara ett litet förtydligande: jag försöker varje dag. Jag slåss varje dag och jag vinner en gång av hundra. Segrarna kan räknas på tio fingrar, MEN de finns där. Segrar som kanske är en smörgås extra, eller en minisemla. Kan också vara ett avbokat träningspass mot en långsam promenad.

Hur det blir idag vet jag inte. Är mycket trött på att låta mig styras av tvånget, har ganska nyligen kommit till insikten om att min rigida kontrollerande sida påverkar mig på ett djupare plan än jag anat. En mekanism som äter på depåerna, slukar sjuka mängder energi och förvandlar människan till maskin.

Om jag idag accepterar att gå i motvind och orkar i upprätt position kan jag kanske vinna den här tisdagen…

måndag 23 februari 2015

Tell me how

Nästan varje gång när jag varit hos doktorn, psykologen eller min behandlare faller jag igenom. Kanske väcker samtalen min ångest samtidigt som jag blir så medveten om de låsta positionerna. Och reaktionen på samtalen hamnar i att jag i hopplöshetens mitt blir varse min stora sorg.

Jag vill verkligen inte mer. Kräver inte mycket, vill bara vara vanlig. Kunna vara där alla andra med lätthet lever sina liv, för visst ser alltid andra ut att ha noll bekymmer? Vet inte alls hur morgondagen ser ut, vet bara att jag på mina axlar har jag ett ok av missmod.

Fick med mig några papper idag från behandlaren, vi pratade om hur jag ska kunna arbeta med min motivation. Samt den viktiga delen som handlar om att även skaffa sig en strategi för att klara ett misslyckande. Det mest aktuella för mig, låter så banalt att jag mest vill gråta, att kunna äta lunch eller iallafall NÅGOT efter att jag tränat. Hur liksom...

Vänta ut

Sitter på fiket, väntar på min kompis. Vi ska dricka kaffe och min högsta önskan och dröm som inte kommer bli sann är att jag kan äta något till. Ser de andra gästerna, ser semlor smörgåsar och biskvier, vet att det inte är för mig. Hatar instängdheten och murarna jag byggt åt mig själv. Hur kunde det bli så här? 

Ställer frågorna kan inte svara. Kommer aldrig att bli fri, har tappat hoppet. Låt mig bara vakna en dag ur detta...med vilja till förändring och styrka att driva igenom. (Besvikelsen är så tydlig, tror den går att ta på, eller iallafall se i mina ögon.)

fredag 20 februari 2015

Storhandlingen


Om att inte tala sanning

Kom hem från spinningen, vi skulle åka och veckohandla efteråt. Jag hade inte för avsikt att äta något, men min man var där och krävde att jag skulle. Blev irriterad, allt som stör i den sjukas planering blir till en kollision mellan viljorna. Jag lovade att ta något, började skära i ett äpple och slängde allt i sopen. Drog ut lådor och slamrade med porslin för att ge illusionen av en måltid. 

Naturligtvis ingick i min plan att berätta vad jag ätit. Nötterna, joghurten, frukten. Alltid något - om jag nu verkligen hade ätit det. 

Vi kom iväg till Ica, hade den där mysiga stunden tillsammans när vi planerar och funderar och väljer. En bra sak att göra tillsammans som blivit en fredagsritual, men när vi stod där vid delikatessdisken kunde jag inte låtsas längre. Var tvungen att bekänna min lögn, hur jag duperat för jag vet inte vilken gång i ordningen. 

Min man hittade halvt på skämt ett straff, en pannacotta från delikatessen med bär på. Återstår att se om jag klarar av utmaningen...(för det är inte så enkelt i min hårda verklighet, men det vet ni redan).

torsdag 19 februari 2015

Och sen då, plus och minus

Det stod en kvinna på en balkong, hon ropade till mig och frågade om Herman. Ålder, var han kom i från, berättade att hon haft tre taxar och saknade dem så. Hon var en sån som vinkade till många på trottoaren, talade om dem hon kände i kvarteret och hur det nu var hade jag strax frågat henne om hon skulle ha lust att passa Herman någon kväll ibland. Det ville hon gärna. Ska bjuda henne på kaffe så att vi får bekanta oss lite mer. Mycket bra känsla i det, lite mer frihet, lite skönare samvete.

Det var det positiva, är glad att jag tog mig i kragen och ställde frågan.

Men sen då, det negativa? Måste vara samtalet från den där ätstörningsmottagningen där de meddelade att morgondagens läkarbesök inte blir av. Framskjutet till tionde mars. 10/3, på riktigt? Jag var tvungen att fråga en gång extra om tiden, eftersom psykologen hade sagt att de skulle prioritera besöket och försöka snabba på processen. Kan verkligen inte tycka att det är snabbt när det inte ens är en behandlingsstart, utan bara ett besök för den fortsatta bedömningen.

Kvarnarna maler på långsamt långsamt, och förhoppningar smulas sönder under hjulen. Jag lägger allt i händerna på de underbara människorna som ger mig hundaprocentig support - ni vet vilka jag menar - och känner tacksamhet över att jag inte står ensam kvar.

Vad en människa behöver - den livsviktiga sömnen

Jag vet ju att sova är viktigt, till och med väldigt viktigt. Med den vetskapen blir det inte ett dugg mycket lättare att sova. Så här ser det ut:

Gör alla rätt på kvällen, inget kaffe, minimalt med dator, en promenad, nersläckt, lugnt och dämpat prat. Likväl somnar jag inte. Snurrar tusen varv, magläge, rygg eller sida. Inget känns bra. Täcket för tunt, fryser. Mannen somnar, allt är tyst och stilla. Så händer det väl då att jag somnar, sover ryckigt för att vakna klarvaken efter två timmar och hjärnan går igång direkt. Mönstren går igen, jag fastnar i tankarna som inte skulle finnas där. I bästa fall slumrar jag till någon timme och när dagen så startar är jag naturligtvis mycket trött. Vill inte ta mer sömntabletter, inte insomnings- heller och inte de andra lugnande heller. Alltså är det bara att gilla läget tills jag faller igenom totalt, kapitulerar och tar några nätter med sömntabletter.

Ibland kan det fungera så att nätterna med tabletter banar ett sömnmönster som sedan kan hålla i sig ett par nätter ytterligare. Men alltså, detta kalkylerande och räknande och värderande gör mig trött på hela situationen. Jag begär ju inte mycket, bara att få sluta ögonen och segla iväg ett par timmar i obruten sömn.

Vad händer då med mig när den förlamande tröttheten solkar mitt medvetande? Ja bland annat gör jag fler dåliga val, glömmer lyssna på kroppen och kommer inte heller ihåg VAD SOM ÄR NORMALT. Jobbar just nu i en ganska radikal uppförsbacke med detta i fonden, och bränslet är förstås ett lågbudgetalternativ.

onsdag 18 februari 2015

Onsdagens bästa

Dricker mitt kaffe, har varit ute med Herman. Han är min lilla pälsklädda räddningsplanka. Han tar ut mig, lyfter upp mig, slickar mina bara fötter, ger mig allt.

Till frukost ett ägg, två smörgåsar, en kiwi och kaffet. Idag är min yogadag, onsdag eftermiddag går jag iväg. Innan dess ska jag försöka ta in så mycket ljus det bara går, andas och gå till havet. Älskar att gå längs vattnet, älskar att känna doften av tången och att vinden blåser i ansiktet. Livet.

Det andra livet är där, rullar på som en film i bakgrunden. Försöker så gott jag kan att hantera maten, träningen, tankarna. Balanserar på den där plankan som tar all energi, syntesen syns inte alla dagar lika tydligt som jag skulle önska.

tisdag 17 februari 2015

Fel väg, men jag mörkar iallafall inte

Visst kände jag mig lite sjuk, eller hängig eller så. Men jag kunde inte lova mannen att inte träna, och jag gick iväg, gjorde det jag inte skulle ha valt. De här krafterna som drar mig neråt är så starka, där i virvelns mitt är suget starkare än från någon annan drog. Att sluta med bensodiazepiner var ingenting. Men att träna ingår i mina livsavgörande dagliga (dåliga) val.

Naturligtvis känner jag till riskerna, men så länge jag orkar stå och gå styr mina ben mig i den riktingen.  Blodet som lava i ådrorna, viljan är av stål och kunde den envisheten byta riktning vore mitt liv enkelt. Den enda jag idag är stolt över är att jag inte döljer detta, erkänner för mig själv, för min man och för er att jag faller. Erkänner också att jag tar min lilla hund på en timslång promenad längs stranden, pinar mig i motvind för att drivet är starkare än något annat och för att de friska valen är för avlägsna.

Försöker ha tålamod med min sorgliga envishet. Önskar att felsteget inte betyder mer än just ett litet steg bakåt för att morgondagen ska styra mig rätt igen. Samtidigt tittar jag på bilder från en annan tid, då jag levde i frihet med extra allt. Ska försöka skynda långsamt ditåt...


Är tisdag, jag kan inte göra något åt det

Dricker te och känner mig lite sjuk, alltså sjuk som i feber och fryser. Vet inte vart det ska leda, har lovat att känna efter och lyssna på kroppen. En dag att bara vara i lite stillhet, min ambition att dämpa den här elden är kanske inte överdrivet stark. Men jag ska försöka.

Löften som inte uppfylls är inte värda så mycket, eller hur? Försöker att inte lova, försöker att bara hålla fast. Inte släppa inte välja enkla vägen, försöka stanna upp och andas i det som är. Låter enkelt är förbannat svårt.

måndag 16 februari 2015

Socialt liv del 2

Vännerna som är där, som messar och förstår...de gör skillnad. Vill så gärna se dem i verkligheten och utan att lägga press på mig själv ska jag försöka. Tänker att allt går att köpa utom vänskap, kan beställa mat, kan bortse från någon dammtuss och öppna balkongdörrarna för vädring. Och som sagt, maten som man eventuellt ska bjuda på kan köpas från närmsta italienare. 

Jag försöker med "nu kör vi" utan att lägga press på mig. Ska boosta mig med den goda energin, värmen och kärleken. Om orken räcker halvvägs är det fint så. 

Tillbakalutad är inte riktigt där jag varit förr. Mer storsatsat på allt, därför är det här en stor utmaning. Att släppa kraven och landa i något helt nytt? Kanske krävs de helt nya förutsättningarna för att möjliggöra detta. 

söndag 15 februari 2015

Utmattning

Är inget perfekt sällskap numera, det har jag förstått. Tyst, försjunken i tankar, hittar inte orden och önskar egentligen bara vara någon annanstans. Men jag vet ju inte var. Försöker verkligen hitta de där plattformarna som känns ok, hittills utan att finna rätt. Kan bara umgås med några få, som följt mig och hållit mig i handen längs hela vägen. De som inte vet allt och av olika anledningar inte är helt orienterade orkar jag inte bjuda in i mitt universum. Lite som att har de inte visat sig tidigare kan jag klara mig utan.

Men. Det finns ett stort men. För kanske en dag är jag mer beredd på sociala sammanhang, det är ju iallafall vad jag hoppas ska hända och då önskar jag ju att alla ska finnas kvar. Så svårt när min ork inte räcker...

Några ord

Har ätit stadig frukost. Var väl allt jag hade att säga...

fredag 13 februari 2015

Hey sister

På väg hem från rastgården i morse stod hon där. I ett lite undanskymt hörn av parken, dold bland parklekens gungor och klätterställningar. Bara skinn och ben i svarta tights och träningsjacka, varm pälsmössa, stora vantar, uggs. Så välbekanta attribut till den magra kroppen. Hon försökte gömma sig lite med sin tvångsmässiga exercis för mig där jag kom med Herman, men jag såg och jag fattade genast. Jag gråter för alla dem som är drabbade, och tror att de är ensammast i världen med detta.

I förra veckan på fiket med min vän hände samma sak. Mamman kom in med sin dotter, hörde hur mamman manade på dottern att välja något bland alla bakverk. Dottern i skinny jeans med pinnsmala ben stod tyst, ingen respons på mammans uppmaning. På samma gång som jag kände igen tvekan och rädslan för att göra ett felaktigt val, kunde jag också vara mamman. Hon som inget hellre ville än att se sin dotter äta, men var tvungen att vända och gå ut igen. Jag kunde inte sluta gråta när jag berättade för mannen.

Vi är så många, smärtan i att veta att jag delar öde med tusentals systrar och bröder gör att jag fortsätter berätta sanningen här. Så länge jag orkar och tror att det kan göra skillnad.

Från ett steg till ett annat - eller en ny dag har börjat lite softare….


(Bild från gårdagens läkarsamtal)

"Dialektisk filosofi visar hur två motpoler, tes och antites kan förenas i en syntes. Den centrala motsättningen i DBT är den mellan behovet att validera och acceptera klienten precis som han/hon är och behovet att konfrontera och förändra destruktiva beteendemönster. Den dialektiska lösningen är att ständigt balansera mellan acceptans och förändring."

Läs citatet ovan igen, och igen och igen. Titta på bilden jag tog av min doktors white board. Det är tankar jag försöker mig på att vila i ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av DBT, vet inte om jag skulle klara den terapiformen heller. Kräver mycket av deltagaren, sånt som jag kanske inte skulle orka genomföra. Men jag tar ändå till mig modellen, tankarna om att ta små steg åt rätt håll för att det kostar på mindre än att gå från en ytterlighet till en annan. Balansgången mellan acceptans och förändring, det är en på samma gång enkel och genial tanke. 


Försöker jobba lite så idag, åt frukost med mannen i luren. Hans ord passade mig bra idag "passa på att äta när du har lite flow". Vilket gjorde att jag avslutade frukosten med en sista kopp kaffe och två digestive (alltid dessa jäkla kex, tjatar orimligt mycket om dem). Blir sedan ett spinningpass jag inte kan vara utan, den här amerikanen som dricker kaffe med kokosolja i och guidar oss genom landskapet på Hawaii. MÅSTE göra det, mer av lust än av tvång inbillar jag mig. Kanske lurar jag mig själv och alla andra om detta med lusten, men jag erkänner iallafall att det kan vara så.


Som en konsekvens av att försöka plantera den dialektiska synen är att det inte är någon vits att lova stort. Dessa löften följs så gott som alltid av att hålla tunt. Kan lätt lova att bara träna varannan dag, samtidigt som jag sitter och bokar pass varje dag. Löftena som inte ens är menade att hållas fyller bara funktionen att lugna alla de oroliga, samtidigt som jag vet att jag har hela makten själv. Bestämmer allt, även om jag låtsas samverka och låta mig styras. Paradoxen i detta och det ständiga dåliga samvetet skaver med tiden ganska djupa sår i kittet, fogmassan mellan människorna, relationerna. Därför, säger som det är idag: äter för att kunna träna, men ska försöka njuta av båda delarna. Wish me luck.

torsdag 12 februari 2015

Dricker kaffe, dagens första kopp. Lusläser thaiställets meny, soppa och kycklingspett eller en curry med kyckling. Önskar att det betydde lite mer av "life is good", men kanske kommer det en dag med de orden på mina läppar. 

(Herregud, bloggar som en tok när allt suger.)

Torsdag em

Han ritar på sin white board, gräver i sina pappershögar, förklarar outtröttligt. Och det hela går ut på att ta de små stegen, skippa det svart/vita synsättet, jobba mer dbt-inriktat helt enkelt. Älskar att han tar sig tiden, att han bryr sig. Vänliga ögon, en klapp på axeln ger mig några ögonblick i stillhet. Tillsammans med lite medicintrix och nya besök inbokade känner jag att det nog är ungefär vad man kan begära, och att jag klamrar mig fast vid en livboj som aldrig kommer att sjunka. Trygghet är nog det som bäst kan sammanfatta denna kontakt.

Väl medveten om att vi pratat mycket om de små stegen här på bloggen, måste jag nog erkänna att auktoriteten kommen ur hans mun väger snäppet tyngre. Men vi går ju alla åt samma håll, det är fint.

Sen kommer vi till praktiken, hur jag handskas med den här dagen. Det går urdåligt, sippar varmt vatten och kan inte sluta fundera på VAD JAG EGENTLIGEN SKA ÄTA TILL MIDDAG. Skulle vilja kunna välja, vet att i valsituationen är det för lätt att bara stanna tills det är för sent att äta överhuvudtaget. I mitt fönster där jag står och berättar och visar min svaghet hoppas jag att budskapet tas emot på rätt sätt. Det sista jag vill är att inspirera andra, ingen stolthet i mina ord. Bara ond sanning.

Och annars skulle jag vilja lägga till att det stilistiska har en del brister här, nu för tiden. Jag var den som älskade att vrida och vända på varje stavelse, värdera, komponera och göra det med glädje. Nu är jag glad att det blir några ord alls, formen har för länge sedan slutat betyda något. Tänker bara på hur jag ska sätta ena foten framför den andra, föra mig framåt och aldrig sluta hoppas. Aldrig.

This is not a success story

Hade ju önskat annat. Men börjar med det som är bra: har sovit långt och länge trots att jag helt ensam. Dricker nu en kopp te och ska gå ut med Herman, men först lite morgontv. (Just nu recension av Fifty Shades of grey, rika grabben kommer in och frågar efter buntband i järnaffären, lilla ganska alldagliga tjejen i kassan viskar så där lite drömmande sitt svar…"bundband?"…drunknar i hans ögon...verkar vara en sju särdeles kass film. Har inte läst boken, kommer inte göra. Definitivt inte se filmen, perspektivet får mig att ruttna.)

Idag ska jag träffa min doktor, paradoxen i det mötet kan jag inte förklara. Som sagt dricker jag mitt te, kan inte förmå mig äta något. Jag måste bevisa för mig själv och ev för doktorn att jag är värd uppmärksamheten från vården. Därför är magen tom, och efter promenaden kommer inte finnas tid för någon macka. Bland annat detta tänkande måste jag ta upp med honom. Och min hudlöshet i kommunikationen med andra människor, säger ju att jag älskar ärligheten men det är en sanning med modifikation. För alla ord träffar mitt sinne med sina vassaste pilspetsar, allt registrerar jag och processar till att skapa nya argument för att fortsätta den här min helvetesresa.

Jag hör i orden "du ser så fantastiskt pigg ut nu" att det finns goda marginaler. Skiter i hur jag ser ut, inbillar mig inte att lågt bmi ger några poäng, men lite lägre ger mig känslan jag vill åt. Hela tiden denna strävan efter tomhet, lätthet, den konkava siluetten. Jag skäms, men det är sanningen. Följer spåret mot avgrunden men ber trots allt om hjälpen. Viktigt steg som jag inte tänker dribbla bort. Och är öppen med hur jag tänker, vilket är en förutsättning för att jag någonsin igen ska kunna kalla mig frisk. Så mycket insikt finns i denna tillknycklade hjärna.

onsdag 11 februari 2015

Dela vardag

Nej, jag åt inte kexet, hoppade lunchen och jag behöver inte skrika ut var jag var i morse 6:45. Men, notera nu: efter min frukost som var helt ok med smörgås, ägg och kaffe har jag bara varit inne. Hela dagen ganska stilla (visserligen med fakturatjafset, men ändå) fram till Hermans eftermiddagsrunda.

Gick så förbi thaistället där jag planerat att hämta min middag. Lappen med "Stängt för renovering idag onsdag" tvingade mig att göra en turnover. Ett av de mest energislukande momenten i detta är ältandet fram och tillbaka, och där var jag tvungen välja om. Yoghurt? Äggröra? Eller sushi? Sushi kan anses vara ett för magert alternativ, men i ett sånt här läge måste jag tänka på vad som överhuvudtaget kan vara möjligt att äta. Bestämde sushi och gjorde en beställning på nätet fr mitt ställe. Betalade. Slut på velandet. Restaurangonline, bra uppfinning för min sort...

Jag kommer att gå dit och hämta 19:30, efter min yoga. Ganska nöjd med mitt sätt att styra upp middagen trots allt.


Kort fråga:

När nu mannen är bortrest, vem tusan berättar för mig att jag ska ta det där kexet? Helt ärligt, jag vet inte själv. Och visst är det enkelt i någon annans ljus. I mitt mörker syns inga svar.

Ledsen att förmedla en sinnesstämning som min just nu. Ville mer än allt naturligtvis vara någon annanstans på min gråskala.

Faktura

Jag försöker ju finna små fristäder, vilket inte är helt lätt. Det dök upp en sak igår som skulle kunna bli en paus, dock inte med bra innehåll. En faktura från när jag låg inne på avdelningen i december, och frågorna kring den är många. Stämmer inte med en siffra mot mina noteringar, jag var ju permissionspatient under stor del av tiden och tydligen ska jag nu slåss för att få betala för rätt antal dagar att debitera. Blir så trött, och blir ännu tröttare när jag inser att jag ska ringa direkt till avdelningen för att reda ut det hela.

Ganska utsatt läge, mycket svårt att fatta luren och ringa dit där jag nyss var och upplevde värre saker än jag är i nu. Men samtidigt, min vilja är ju av stål vilket jag bevisar varje dag...

tisdag 10 februari 2015

Slappna av, exakt hur då?

Saknar förmågan, brinner i mina ådror, kan inte vara stilla. Har mycket svårt med de kloka valen, springer upp och ner i trapporna. Bokar pass, cyklar snabbt. Försöker det där med andningen, oroar mig lite för dagarna när jag ska vara ensam. Min hjärna går på högvarv, med mycket destruktivt driv. Att bara säga till denna människa att vara stilla fungerar inte.

Gick iallafall till rastgården, verkar ha blivit mitt nya häng. Fick fristaden jag bett om för en halvtimme. 30 minuters respit och jag känner att jag kanske kan utveckla den här strategin. (Men det tuggade jag ju ganska mycket om igår…)

Saken är väl den att när jag hittar en väg jag inte prövat tidigare ger det mig en aning hopp. Lika bra att erkänna att de resterande timmarna skrämmer mig mycket. Tänker på hjälpen jag fått, och på vart den lett mig. Exakt ingenstans hittills, och då har ändå det tyngre artilleriet prövats. Vad finns kvar liksom? Det är de tankarna som stjäl allt, och här står jag och förstår inte hur jag hamnade mitt i skärselden.

Vissa listor är sann inspiration, andra bara konstiga

Vädret: Helt ok, och totalt utanför min möjlighet att påverka.
Humöret: Som sagt, jag reser mig och kommer tillbaka. Någon gång.
Hunden: Liten och lurvig, plus luktar hav efter att ha rullat sig grundligt i tången.
Planeringen: Ser ut som att tvättstugan ev är ledig. Tur att mannen jobbar hemifrån idag.
Frågan: Vad heter egentligen den där affären som har sjukt fina killkläder? På den där gatan jag inte heller vet namnet på? De har massor med fina gråa t-shirts, råkar vara min passion. Ska gå förbi på väg till gymmet.
Frågan som är ännu svårare: Vad gör man med den ekologiska kycklinglårfilén som ligger och tinar på diskbänken? Har ingen aning, kan sluta hur som helst. Noll inspiration och lust.
Känslan: Kryper i hela mig, inte bara i benen. Dumt och onödigt.
Konstaterandet: Listor är inte för mig. Är inte det minsta rolig och kreativ, tyvärr.

Man går på smällar och reser sig

Det blev ju ingen resa till Lissabon för mig, kände att läget är så känsligt och jämvikten mycket lättrubbad. Tror ändå att det är ett bra val, även om jag får på tok för mycket tid att fundera när jag är ensam. Men trots allt, ska träffa min doktor på torsdag och det är en fristad. En stund där jag har möjlighet att visa upp all svaghet och bli bemött och sedd för den jag är. Ingen fasad, ingen yta att bevara i gynnsamt sken.

Jag har min yoga, jag har min andning. Om jag glömmer, påminn mig gärna…

För övrigt gör jag det vanliga, tränar, funderar, fastnar i fällorna, möter den stora tröttheten. Men kanske att jag även idag lyckas hitta en lucka där jag kan vara utan min last. Min strävan, låt den bli sann.

måndag 9 februari 2015

Paus från skavet - hundarna

Tänker på vad som ger mig en liten frist, en frist från det ständiga malandet och planerandet av mat och träning. För energivinsten är enorm, är jag övertygad om.

I morse tänkte jag att jag äter min frukost snabbt, tar bara två mackor, kokar ett ägg, brygger lite te. Sen ut med Herman, för att hinna till psykologbesöket kl 11. Åt i raskt tempo, sket i att tänka, drog på mig kläder och tog ut Herman. Gick ganska raskt bort till rastgården där han funnit ett par små kompisar, några russlar, en fransk bulldog och en lancashire healer. Hundarna lekte, jag pratade med hussar och mattar. Verkligt trevliga människor i blandade åldrar, har en plan att bonda så pass mycket med dem att jag ska kunna fråga om hundvakt då och då. Så kom en boxer, som min lilla tax genast satte på plats. En springer spaniel likaså. Herman är vad man kan kalla en funktionell hund, tydligt språk, lyhörd och markerar sin egen vilja. Älskar att se deras interaktion, hur de pratar med varandra genom sina signaler.

Klockan var helt plötsligt halv tio, och jag var tvungen att gå hem för att hinna resten av dagen. Och där på vägen hem slog det mig att en sådan session i hundrastgården ger mig en stunds total frihet från mig själv och de icke önskvärda tankarna.

Resten av dagen? Allt hinner ikapp såklart, cyklar till psykologen, sen snabbt genom staden på cykel till gymmet, tränar och ja, samma gamla vanliga vals hörs igen. Men ändå, en timmes paus ger mig möjlighet att skapa vad man skulle kunna kalla ett frisk-fönster som jag behöver mer än något annat just nu.

lördag 7 februari 2015

Walk the line

Det finns promenader och det finns Yoganidra. Bra grejer för naturlig ångestdämpning helt enkelt. Måste bara påminna mig om de där verktygen innan tankarna tar mig för långt bort. 

Nu har vi iallafall hyrt en film, feelgood såklart, Sånger fr New York. Köpt nötter. Och ska strax äta den där maten som mannen fixat. Rödtunga med ångad sparris och räkor i vitt vin, och jag fortsätter kriga.

Lördag wtf

Kommer inte ens ihåg om jag skrev att jag lovat äta räkmacka i går, åt halva sen var det stopp. Och känslan för min kropp är ren och skär ångest. Struntar i hur den ser ut, det är känslan som jag hatar. Det enda jag vill känna är ben direkt under skinnet. Muskler funkar också, men underhudsfettet klarar jag inte.

Det mest positiva med att inte kunna sova på natten är att tankarna ibland låter sig samlas ihop och bli ganska strukturerade. Bit för bit av pusslet läggs och insikt passas ihop med insikt för att skapa bilden av min värld. Och det jag samlade ihop i natt gjorde mig mer rädd än jag varit på länge, för detta förakt eller äckel för min kropp kan leda exakt vart som helst.

Hade ju längtat efter lördagsmorgonens spinningpass, visste att det skulle bli ett dubbelt med grym coachning och visst så blev det också. Men samtidigt när jag satt där och trampade kände jag det dåliga samvetet över att göra dessa felaktiga val. Något som borde vara mycket positivt kan också i ett annat ljus vara extremt destruktivt. Ögon som ser att man ger allt, pressar sig till gränsen och presterar bäst. Dessa ögon ser inte baksidan av medaljen, ser inte hur prestationen dissikeras och styckas upp till energiförbrukande enheter, ser inte hur ansträngningen gör det ännu lättare att avstå från näring. Att saker och ting aldrig är vad de synes vara glömmer dessa ögon. Endast jag vet hela sanningen.

Detta måste vara ett skov, ett skov jag inte kan förhålla mig till. Och just nu dessa dagar var det meningen att jag skulle skriva matdagbok, paradoxen i det är att ju mer jag formulerar kring exakta mängder och upplevd matsituation desto svårare blir det att äta. Samma sak när det gäller vägning. Ju fler siffror att referera till desto hårdare jobbar jag i fel riktning. Troligen kommer de inte godta min förklaring till varför jag inte noterat, men jag kan inte. Det skulle vara samma sak som att öppna ett djupt sår och skära ännu längre in.

Någon sorts lunch blev det ändå, efter passet. Min man bredde mackor (det enda jag var sugen på) och kokade ett ägg. En mugg te. Eftersom någon i den här familjen även planerat in eftermiddagsfika i form av en semla kommer jag att behöva använda en ganska lång stund åt mental uppladdning, i form av att söka acceptans för känslan. Svåraste jobbet ju, känslan av kläder mot kroppen och allt som tar emot.

Rullar ut yogamattan.

fredag 6 februari 2015

Säger inget alls

Är helt på noll i dag. Trött i kroppen, har köpt ett par jeans (för er som hänger på FB vet ni redan), har tränat och kan inte få ner en enda bit lunch. Tänker på myrstegen och på att bakslag bara är att acceptera. Spänner mina magmuskler, vill känna tomheten. Förbannar min enfald och väljer att gå ut med Herman. Slut på meddelandet, som vissa brukar säga.

Jag måste fylla på med en uppdatering, för det här med humöret. Så jäkla uselt. Comes with the hunger game I guess. Så det finns ju en viss insikt, men vad hjälper det när man håller på att explodera för allt. Och då menar jag allt, som att Engla (alla vet vem jag menar) har för trasiga jeans på en bild, att Stina A (också allmänt känd) är overklig - lever vi i samma universum? - och att det dröjer på tok för länge innan jag ska gå på spinning igen. Lördag klockan 10. Hur ska jag härda ut? Fattar inte alls, vill bara gråta eller försvinna. Inga andra alternativ syns just nu.

Sen tänker jag återigen på myrstegen ovan. De kan tas både framåt och bakåt. Fast de senare verkar på något underligt vis vara längre. Men ok, jag får väl hacka i mig även detta, följa med och handla och sedan försöka andas lite djupare. Fö hatar jag att ha den där riddar Katos järnklo runt min hjärna, för det är så det känns. Kan inte fly, kan inte bära hela skiten just nu. Och allt detta på en fredag, livet är aningens orättvist visst?

torsdag 5 februari 2015

Trots allt, typ selfie...


Skit i stöket, se bara mig.

Ok tänker jag, tar en helbild för att jag just nu kan andas lugnt och känna mig ganska nöjd med the new look. Lite som att fånga just det ögonblicket i flykten, och kommer antagligen att ångra mig och vilja radera inlägget redan i kväll. 

(Ja det var väl ungefär vad jag hade att säga just nu.)

Arbete som aldrig tar slut

Fick ett råd jag tänkte lite extra på, och som jag eventuellt försöker följa en aning. Handlar om att bryta mönster även i små saker. De där myrstegen vi pratar om ibland. Så i morse tog jag Herman på en promenad till Rönneholmsparken. Annan tid och annan route. Andra möten. Bra känsla i magen.

Lekte loss med honom i rastgården, han är så taggad och väljer alltid mig framför de andra hundarna. Vi tränar lite parcour (tycker det är så nördkuligt att hundar kan pyssla med parcour) vilket betyder att Herman får klättra på grenar, hoppa över stockar och utmana sin försiktighet. Bygger relation med hunden på ett bra sätt, plus att hans självförtroende ökar. Och belöningar kan man inte använda för mycket av. Godisregn, leksaker ja allt.

Förskjuter såklart mitt eget, eller som jag väljer att se det, ger mig själv en paus från allt vad depression och ätstörning heter. Kanske varar det en kvart eller en hel timme. Vet aldrig i förväg, men syftet är bra och att hjärnan får vila från det som vi för enkelhetens skull kan kalla skiten blir en liten skärva av friskhet som kilar sig in i medvetandet.

Har en dejt inbokad idag med en vän, hon vet allt och har varit där själv. Planen är att gå på ett café i närheten, beställa en varm macka och kaffe, plus att jag lovat mannen att försöka med en liten kaka också. Myrsteg? Nej jag måste kalla det något längre än så. Men jag tar stöd från min vän, och ska verkligen klara detta. (Tankarna snurrar förstås redan kring den eventuella chokladbollen.)

onsdag 4 februari 2015

Det här med energiförluster


Gjorde absolut ett dåligt val när jag åkte och tränade idag. Ingen ork, ingen glädje ens i det som brukar vara det mest lustfyllda för mig. Körde ett konditionspass, borde ha lagt av där men det blev lite styrka också. Cykelfärden hem, ja vad ska jag säga? Det gick mycket långsamt.

Tänkte till en smula sedan hemma vid köksbordet, vilket resulterade i ett par insikter omvandlade till bra val: två pass avbokade i morgon och ett mellanmål bestående av äppelbitar och jordnötssmör. Allt som går ner är bra, det måste vara min strategi. Dessutom avbokat yogapasset i kväll. När jag känner att jag inte orkar, då är energin slut på riktigt. När trasig hiss helt plötsligt är det värsta för mig som alltid går…fem trappor.

Hela eftermiddagen har jag suttit i fåtöljen och läst en bok. Astrid Lindgren-biografin. Måste jobba mycket med att finna det ok att välja passivitet. Har mycket svårt att sålla i budskapen om kost och träning, och ingen kan tycka att vi inte fokuserar tillräckligt på just det. Den här elden jag bär i min kropp finns kvar, den tär och den äter mig inifrån. Men just nu, i detta ögonblick försöker jag bara vara. Stilla, i de djupa andetagen, stilla en stund till och så vidare.

Finast i eftermiddag är iallafall mailet jag fick till svar från yogaläraren. Hennes uppmaning till att välja vilan, och hennes inbjudan till extra pass, bara för att….för att hon är en helt underbar insiktsfull lärare. Sådant kan vara hela skillnaden på en bra eller en dålig dag, och jag väljer att betrakta dagens erfarenheter som medlen för att nå en bättre kväll än jag vågat hoppas på.

Brinner

Mina planer för en dag i lugn funkar inte. Kan inte sitta stilla, kan inte bara andas lugnet. Ätit frukost, elden tilltar, kan inte stå emot trycket. Och ja, jag vet, mycket dålig ångesthantering.

Drar på mig träningskläder, slår dövörat till angående nya rönen om hur träning påverkar kroppen. Väljer att inte ta in en parameter till i sjukt höga nivåer av ångest. Självmedicinerar på samma sätt som jag brukar, det enda jag kan, och funderar på vad jag ska skriva ner i den här matdagboken som de bett om för bedömningen på den nya ätstörningsmottagningen. Både intag och fysisk aktivitet ska ner på papper - jag känner mig återigen omyndigförklarad och nagelfaren av vassaste blickarna.

Så ja, borstar av cykeln och trampar iväg.

(De som vill berätta för mig om det skadliga i detta, à la bonheur, men jag vet ju. Alla fakta är kända, mönstren är tyvärr gjutna i cement och jag förmår inte bila upp dem ensam.)

tisdag 3 februari 2015

Bal på slottet

En kommentar kan betyda allt. Kan få en att sjunka ännu djupare eller gå ett litet steg framåt. Puff i ryggen eller dödsstöten…men när det är som bäst en ögonöppnare. Och jag är tacksam för allt, så keep going!

I dag sitter jag med min man och äter frukost. Jag äter, med en inre protest. En spärr måste forceras men maten går ner. Känslan efteråt är mycket dubbel. Måste för att få träna, men känner varje gram fett som adderas som ett svek. Nog om det för stunden. För det andra jag tänker på idag är att jag blivit avrådd från att följa med till Lissabon. Också här dubbelheten, stressen i att lämna en vardag som jag försöker få att fungera mycket lättrubbat och säkert svårt att förstå för den som står utanför, men också rädslan för att behöva vara ensam i fyra dagar. Har ju vännerna såklart, men det är svårt att erkänna den här belägenheten. Det här med ensam är stark? Eller inte, tänker jag. Och hund räknas inte…

Det dubbla har dessutom flera lager, jag gillar ju att ha min egen tid och att kunna styra den. Kan längta efter ensamheten och var mentalt dränerad efter helgen, som var fulltecknad. Dessutom kan den där tiden att disponera helt fritt ge utrymme för reflektion och att växa, och det är nog trots allt därför som jag står ut och andas med innebörden att avstå från resan. Som någon klok sa Lissabon kommer att finnas kvar.


måndag 2 februari 2015

Man åker lite hit och dit, minst sagt.

I förra veckan, en aning positiva vindar. Som jag trodde skulle bära mig ett slag. Lika säkert som att efter mörker kommer ljus är det att efter ljus kommer - beckmörker och djupaste hålet att trilla ner i.

Av olika anledningar som jag inte kan gå in på tog allt slut på söndagseftermiddagen. Allt, verkligen ALLT rasade. Av eftermiddagsfikat som var inbokat kunde jag inte förmå mig till något. Drack en kopp te, for runt de andra och stod för allt barristande, skummade mjölk så det yrde i köket. Rastlösheten, den här energin som gör att jag i affekt sliter fram dammsugaren, sprayar Ajax i badrummet och springer upp och ner i trapporna med allt det där som bär de andra emot. JAG känner inget motstånd, jag har myror i kroppen och jag kan inte värja mig.

Det enda som ev kan ta greppet om mitt sinne är yogan. Tog ner mitt tempo en smula, ett par djupa andetag och sedan eldandning. Fick någon sorts kontakt med magen och landade lite, så pass mycket att jag kunde peta i mig thaimaten som mannen hämtat.

I morse tillbaka på ruta ett, var jag tvungen att repetera detta med andningen, låg på golvet i vardagsrummet och jobbade. Var liksom villkoret för att jag överhuvudtaget skulle kunna fixa frukosten. Sedan te, två mackor som maken sa, plus ett kex. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DETTA. Det jag avser är hur tanken och känslan i kroppen kopplar greppet om mig och lurar mig att tro att jag under natten gått upp cirka tio kilo. Allt ät tungt, allt är motstånd. Och jag hatar hur känslan av att kunna acceptera och vara i min kropp bara lättar. Ingenting av detta som jag omfamnade innan helgen finns då kvar. Gone with the wind, och jag vet fan inte var jag ska söka mer.

Sorry för depressiva tendenser, mitt liv i ett gammalt nötskal...