tisdag 31 mars 2015

Kvällens prov

Vänder och vrider på smörgåsen, kan inte förstå hur den kan vara det mest skrämmande jag upplevt på länge. Jag klarade det igår, idag har mannen brett på Filadelphiaost och skinka och jag får en overklighetskänsla. Vet att jag måste över en puckel, det är bara det att jag inte klarar att handskas med känslan just nu. Inte just ikväll, klockan åtta. Alla andra tidpunkter skulle fungera bättre, jag lurar mig själv att flytta fram de sjuka positionerna.

Resonerar med mig själv, försöker surfa en stund till på vågen från igår. Att vägen är krokig visste jag innan, men måste den vara så slingrig? Nu kostar felaktiga val mer än tidigare, men förflyttningen bakåt ikväll är kanske mer logisk än något annat. Utan att förklara bort vill jag ändå tänka snälla tankar om mig själv, tuggorna skar min tunga itu och gav mig blodsmakande ångest. Högt pris för kvällens tårar, men varje gång ångesten klingar av är ändå en liten delseger.

Lite frälsning

Det är tisdag, vaknar till regnets smatter mot rutorna. Herman får sin långrunda med mannen tidigt tidigt och jag sover vidare. Natten är alltid svår, morgonen är lättare att bära. Behöver sömnen för kroppen men också för att vila från tankarna.

Jag gillar att inleda dagen mjukt, mediterar till exempel utifrån att släppa taget. Djupa andetag, våga vara i kroppen och på vägen mot utandningen följa med och bara…let go. Hur lätt låter det inte, hur mycket träning kräver det? Man blir aldrig färdig och det är för mig hela vitsen. Öva öva öva och i övningen känna en frihet när en liten smula plötsligt lossnar från mitt inre och gör bagaget lite lättare att bära.

Den där smulan, hur ser den ut? Jag plockar upp den och ska försöka beskriva. Just nu har jag så mycket känslor och tankar kring upplevelsen av min kropp, jag behöver träna på att våga vara i kroppen och våga förnimma alla känslor det innebär. Våga känna efter hur huden känns mot kläderna, hur resåren på yogabyxorna känns mot magen, hur ryggen vilar mot underlaget. Allt jag klarar av att känna och registrera gör jag utan värdering. Vitsen är att jag bara ska klara att vara kvar i det. Och sedan, när jag andas ut kan jag då och då känna att en bit av dålig tanke, en sjuk förnimmelse släpper taget och följer med luftens väg ut ur lungorna.

Jag läser det jag skrivit och förstår ju hur abstrakt det låter. Lägg till lite indisk mantrasång och rökelse och alla tänker att jag svalt konceptet med hull och hår. Österländsk mystik mot västlig välfärdsbreakdown. Och kanske är det så, det spelar hur som helst ingen roll. Jag bryr mig inte om hur det uppfattas, för mig är det viktiga att använda mig av de verktyg som hjälper mig på min väg mot ett annat liv.  (Tips: Michael Stones meditationsapp, Let go-meditationen)

måndag 30 mars 2015

Brought some sunshine into this unpredictable world



Är mycket tacksam för att äntligen ha fått en dag med så värdefullt innehåll. Herman sovande med huvudet på bordet får symbolisera min dag. Så mycket anspänning, är helt slut. Har jobbat med maten i medvind och försökt behålla mitt flow. Gjort min yoga, varit i nuet ännu lite mer än jag orkade igår och försöker tänka positivt om den näring (ok, mest bulle och mackor men alla kalorier är värdefulla) som min kropp fått idag. Hur morgondagen än blir bär jag med mig känslan av att allt är möjligt!

Never mind

Halv nio, benen är matta, smärtan i sittbenen av den hårda stolen, händerna blåa och iskalla. Allt snurrar. Fryser okontrollerat i dubbla toppar, cashmeretröja och Busnelkavajen. Min man sitter bredvid mig när vi blir inkallade till överläkaren på ätstörningsmottagningen.

Efter en och en halv timme satt vi i bilen igen, på väg mot Malmö. Lättnaden så stor att jag bara ville kasta slängkyssar till hela världen. Resultatet av mötet blev så mycket bättre än jag vågat hoppas på. Blev bemött med det jag saknat under precis alla tidigare kontakter med ätstörningsvården; förståelse för mina individuella behov. Att mitt grundtillstånd från början var ett annat, att energin och den kognitiva förmågan långt innan ätstörningen bröt igenom var kraftigt påverkad (av whiplashen). När doktorn signalerade att hon förstod att jag inte kan kräva av mig själv att orka med verksamhet 9-15 fem dagar i veckan på dagvården, var det som att en blockering släppte. Jag kunde börja tänka utanför de ramar jag känt mig intvingad i. Dessutom hade jag sinnesnärvaro att bolla över till doktorn att i kraft av att vara ansvarig behandlande läkare lova att återkomma till mig imorgon eftermiddag, när avdelningen haft sin behandlingskonferens. Hon ringer mig. Hon måste återkoppla, det var hon som tog mitt BMI och fattade allvaret, och hon kan inte glömma bort. Allt finns journalfört och min man minns också detaljerna.

Konkret då? Att jag just in case står på listan för inläggning, men har stöd så snart som möjligt från människor som är vana att jobba med matproblematiken. Detta stöd är bara grundförutsättningen, villkoret för att jag ska kunna vända läget är att jag får hjälpen att hantera bakomliggande psykologiska problematik. Äntligen säger jag, och försöker att inte tänka på hur detta borde hänt för länge sedan, innan de kopplade elektroderna på mitt huvud och slungade mig ut i något som mest kan liknas vid ett vakuum.

Kan inte riktigt förklara, det enda jag vet är att jag tillsammans med min man druckit kaffe, ätit ostsmörgås och en halv kardemummabulle från Gateau. Struntar i varför, fokuserar på att jag gjorde det, surfade på vågen och bestämde mig för att ångesten inte kan förstöra den positiva känsla morgonen gett mig. Att allt det mörka inte försvunnit fattar ju ett barn, men så länge…let the sunshine in and share the joy…


söndag 29 mars 2015

Hur når man dit?

Har skrivit min lista med mål att påminna mig om, så att jag kan ta ut riktningen på min resa. Behöver läsa den om och om igen, om att sluta räkna kalorier, att kunna säga ja till spontana fika/middagsdejter, att sluta känna efter om magen är full eller ännu bättre våga känna och acceptera känslan efter en vanlig måltid. Acceptera min kropp, till och med vara nöjd. Funktionen är det viktiga, resten kan vi skita i. Så ser det inte direkt ut idag, har viss sjukdomsinsikt trots allt.

Spänner sen magmusklerna och kan bara nöja mig om jag har känslan av att kunna kontrollera till 100%. Inget löst, inget överflödigt och ja såklart gör jag situps i smyg. Gör inte alla det??? Har iallafall erkänt hur det är för min man, orkar inte ljuga och dölja för den jag älskar mest i hela världen. Och målen, läs listan uppmanar jag mig själv. Gör det om och om igen. Du blir aldrig klar med det arbetet.

Pladdrar på och ber en bön

När tacksamheten borde vara det största och allt man känner är smärta? När livet innehåller så mycket och jag ändå inte ser det? När möjligheterna är oändliga och jag bara ser ett enda ruttet alternativ?

(Har ju allt. En underbar kärleksfull människa vid min sida, barnen, hundars villkorslösa närvaro, familjen, vännerna, möjligheter att förverkliga allt precis allt. Känslan av alienation blir än större när tankarna snuddar vid detta.)

Det är en annan mer absurd tanke som tar all min energi idag, en tanke jag vet att andra i min situation känner igen. En idé om att för att få hjälpen som behövs måste man vara så sjuk som det bara går, och att man själv inte på långa vägar är där än. Man är jag, men jag är idag inte i stånd att ta in att det nu är som det aldrig har varit. Att min kapacitet går till 100% åt för att bygga klart muren av otillgänglighet och försvar, och jag tycks inte kan bygga den tjock nog.

Förbereder mig för i morgon. Skriver upp fem saker jag verkligen vill och fem saker jag inte kan tänka mig. Allt att ta med till doktorn för att kunna ge den bild jag måste. I den där listan finns alla röster sammanblandade, både de som hårdnackat vägrar acceptera Bregott på en smörgås och de andra som förtvivlat ber på sina bara knotiga knän om den hjälp som måste till. Wish me luck.

Måste också bekänna, eller mer be om hjälp. Har fått en kaka av min man, en kolachokladaktig trekant typ som ska ätas med en klick vispgrädde. Ja, han är av guld och han famlar i blindo, men slutar aldrig försöka. Vill inte och vill mest av allt, men vet inte hur jag ska våga detta, när jag inte ens är säker på att våga handla chiafrön...

lördag 28 mars 2015

The darkest side of moon

Vaknar varje natt i samma tankar. Samma känsla av att det inte kan vara jag som ligger där. DET GÅR INTE. Som känner utefter kroppen där under täcket, följer konturerna av ben utan vare sig fett eller muskler. Allt jag hade uppnått är borta, timmarna i gymmet när jag fortfarande åt ordentligt, biceps som gav en mjuk rundning till armar med normalt underhudsfett. Benen som kunde bära mig miltals med depåer och styrka i musklerna. Hur kunde jag missa att backen var så brant?

Natten är ingen förmildrande faktor, natten gör verkligheten ännu mörkare. Visste inte att svart hade alla dessa nyanser. Är så tacksam för den hand jag har i min, som håller mig kvar mig på rätt sida trots mörkret.

Min man sa hela tiden "du får inte försvinna mer" och jag förstod inte vad han menade. Jag försov mig, vaknade för sent för att kunna bryta den destruktiva banan. Skyller inte ifrån mig, lastar ingen, inte heller mig själv. Återigen får jag inse att sjukdomens förlopp ser ut exakt så; förnekelse och stark längtan att försvinna. Kanske vill jag inte försvinna för alltid, men just här och nu är meningen svår att se.

Listan med motiverande mål borde vara lång, jag har inte ens orkat formulera den. Är så mycket. Besök på Louisiana, middag på Epicuré, se min spegelbild och upptäcka ett leende, fylla ut jeansen, fika på Hollandia, orka känna att magen är fylld av något gott jag ätit. Typ så kunde min motivation se ut, hjärtat skenar bara jag tänker på målen…


fredag 27 mars 2015

Disponera loppet, är visst inte så bra på det

Ja jag måste förstås ha hjälp att ta mig ur mitt fängelse. Någon som tänder den gnista som behövs för att orka resa sig. När mätarens ställning gått över på rött och alla varningslampor blinkar är det inte mycket mer att välja på än att antingen släcka ner för gott, eller försöka se på mörkret med ögon som berättar att efter svärta kommer ljuset tillbaka. Måste vara så, jag kan inte tro på evigt mörker, går bara inte.

Har all kärlek runt omkring mig, har i minnet att jag har en egen förmåga också som berättar om ett liv jag vill uppleva, en lång lista med saker jag ser fram emot och vägrar släppa greppet om.

Vet inte hur hjälpen kommer att se ut, vet bara att jag måste ta emot och fatta den hand som sträcks fram. På måndag morgon är jag tillbaka där jag startade för ny bedömning, kommer att tvinga mig att möta de där rummen och korridorerna med öppet sinne. Har inte råd med annat.

Och annars kan jag berätta att jag har den underbaraste mannen, som håller min hand hela vägen fram. Som förstår att jag även behöver lite avbrott, nya intryck, impulser. Som tar mig på bio ikväll och ser Svenskjävlar, som tar med mig på Champions League-matchen med FC Rosengård imorgon. Lite flykt från de vassa kanterna i mitt liv får mig att flytta fokus för en stund. Behöver det så mycket nu.

torsdag 26 mars 2015

Små små smulor


Instagrammade min ostsmörgås som jag skulle äta till tomatsoppan. Slängde mackan, hällde ut halva den pyttelilla sopportionen. Att det går bra nu vore synd att säga. Slits itu av skammen över att inte klara det så många andra där ute lyckas med. Vet ju att det inte leder någon vart att jämföra prestationer men när viljan att återvända till livet borde vara så mycket starkare än strävan efter fjäderlätt tomhet? Jag tappar fotfästet, rädslan får ta över och jag faller ner i det välbekanta mörkret.

De destruktiva tankarna låter mig inte vara, efter ytterligare en dag av banala misslyckanden ligger de så nära ytan att jag inte orkar bekämpa dem mer. Inte just nu, låt sömnen bara för en enda natt ge mig den frist jag så väl behöver. Och kan inte sluta att fundera över hur mycket min hjärna har förlorat av sin kapacitet...

45 minuter i lugnet

Regnar ute, jag kommer inte att bli blöt om jag inte möjligtvis smiter ut och köper chiafrön. De där idéerna jag får, de jag tror ska förlösa mig, chiafrön är en sån. Tänker att jag gör chiapudding och äter med bär, och att det kanske kanske bara ska slinka ner utan motstånd. Hoppet är det sista som lämnar en, visst?

Har gjort min yogautmaning och inser att den möjligtvis är lite för krävande, jag skruvar ner och förkortar, gör övningarna lite kortare än tänkt för att kunna följa med. Känner ingen press, bara lust och tacksamhet över att ha blivit visad den vägen. Yogan är för mig helt prestigelös, jag gör bara exakt det som känns bra och jag gör det så bra jag kan utan att jämföra med andra. Varje pass ger mig en fristad, där jag kan släppa taget och bara vara i nuet.

Lugnet sprider sig i kroppen, stannar kvar i den känslan så länge det går med min tekopp och filt och flyttar till fåtöljen. Försöker fortsätta andas lugna djupa andetag och låter hjärtat vila.

onsdag 25 mars 2015

Ber för tron och hoppet

Vet inte riktigt hur jag ska göra för att ta mig ur, bort och hem till en frisk kropp i en helare människa. Har nått botten av botten, skrapar med naglarna mot murarna jag själv byggde, får inte fäste. Där jag befinner mig nu kan jag bara leva minut för minut, smärtan går inte att härda ut längre. Skalet orkar inte heller, allt rämnar, hjärtat rusar.

Mitt i all smärta finns ändå en kärna jag värnar om, en kärna av hopp och stark tro. Är det bara jag som tror på det fortfarande? Snälla, sluta aldrig tro att jag kommer tillbaka. Låt inte mina ord i förtvivlan släcka allt hopp. Upprepar mitt mantra frisk och fri gång på gång, andas lite till och försöker sätta min plan för frukost. Att det inte kommer att bli tillräckligt är säkert, jag antar den rimliga utmaningen att äta lite kvarg med blåbär och gör en espresso. Plus sippa på en näringsdryck. (Min stora saknad nu är att kaffet inte smakar längre, men jag gör koppen och tvingar i mig det med drömmen om arabicadoften som en hallucination.)

tisdag 24 mars 2015

I väntrummet

Man lägger ut en bild på sitt Instagram-konto med ett väntrum och jag vill förklara. Skulle till min behandlare i Ystad, som jag pratar med en gång i veckan. Hon såg på mig med forskande ögon, och vägrade släppa iväg mig därifrån när vår timme var slut. Kallade på doktorn som tog ett allvarligt samtal med mig. Jag fick lite av det jag bad om häromdagen; han berättade om hur stressen påverkar min kropp och han fick mig att lova att åka in direkt när jag inte orkar mer. Han vill verkligen inte använda sina tvångsbefogenheter och jag respekterar honom för det, men då ligger också mer av ansvaret på mig själv.

Kanske borde jag gå med på sonden han förordar, men jag vill verkligen försöka. Har den här veckan på mig, på måndag är nästa läkarbesök. Inga promenader, inga trappor, bara vila. Fattar inte hur jag ska kunna...

För övrigt är jag bara arg; arg för att jag inte följer mina goda tankar, arg för att jag inte försöker tillräckligt samtidigt som jag fortsätter yoga. Och mest av allt arg för sveket mot mig själv där jag envist vägrar - eller låter anorexin förvägra mig - allt jag behöver mer än jag gjort på länge länge.

(Jag slänger ner orden, korrläser inte, sammanhanget blir antagligen mycket dunkelt. Orkar inget annat. Förlåt för det.)

måndag 23 mars 2015

Friends are forever

Det blev precis så fint som jag trodde. Mötte den här vännen och känslan av att ha hittat rätt var så stark. Hon är en underbar person, intelligent, varm, rolig, spontan och vacker även på utsidan. Hennes erfarenheter är andra än mina, men i olika öden får vi chans att se in i andra världar. Jag älskar verkligen att få möjlighet att berika mitt liv i utbytet med någon som väckt mitt intresse.

Två timmar satt vi och delade med oss av varandras liv, gemensamma trådar flätades ihop, skilda spår blev till spännande intryck. Och efter en sådan eftermiddag är jag extra tacksam över att vara kvar i det här livet, låter så otroligt pretentiöst att prata om gåva men jag kan vill hindra mig från att se det just så.


Yoga for the people

Längtat så efter att yogautmaningen #yoga40dagar skulle börja, vaknade 5:30 och körde första passet. Har gjort det lärarlett förut, nu var första gången i egen regi. För energi och cirkulation ger massor av kraft att använda till att kämpa, det är iallafall vad jag tänker använda den till.

När jag var där på mattan i de första övningarna kände jag starkt att för att orka detta måste jag verkligen få i mig mer energi, kanske kan det fungera som en positiv cirkel att röra sig i. Våga äta lite mer för att kunna tanka kraft från utmaningen, sedan fokusera på att låta ångesten tona ut och klara nästa måltid också. All input som ger mig styrka att hämta inspiration är bra, och jag är tacksam över den här möjligheten.

(Och annars funderar jag mycket på hur mitt psyke fungerar, har lyckats bestämma mig för att det jag har i mitt kaffe inte räknas. Är liksom inga kalorier i den mjölken…förstår verkligen inte. Men jag tar emot, och försöker välja feta alternativ. Eller iallafall fetare - allt är relativt, utom att jag nu bara är skinn och ben.)

söndag 22 mars 2015

Middag, varför...



(Jag påminner mig själv: du vill inte hamna i den soffan igen. Aldrig.)

Ätit nästan en italiensk köttbulle, lite tomatsås, ruccola. Alltid denna ruccola. Och till er som läser, tala gärna om för mig att trekvarts köttbulle inte är för mycket. Har tappat alla begrepp om normal portion.

Så mycket ångest att jag måste lägga mig på golvet och bara försöka dra djupa andetag, jag kommer bara halvvägs. Strupen snörs ihop, bröstet värker. Hela kroppen krigar, varje måltid likadant, fattar inte hur jag ska gå hel ur det här.


Party girl

Vi var hos en granne i huset igår, typ vårfest på italienskt tema. Knytkalas, jag hade gjort sjuka mängder bruschetta. Det var grönsaksgratänger, pastarätter, korvar, inlagda paprikor, ostar, bröd, oliver, oljor och tusen andra saker. Var säkert mycket gott. Mörkade, ville inte äta, rörde runt på en gles tallrik.

Mycket folk, bara nya ansikten, alla glada och trevliga. Jag stod och småpratade med några, minglade runt lite och hamnade i samtal med en trevlig tjej. Det var då, hon gjorde det man aldrig får, frågade om jag levde på tomater. "Alltså det ser ut på ett snyggt sätt, jag menar det klär dig." Hörde att i samma stund hon uttalade orden ångrade hon det. För sent, ord som landat går ej att sudda. Försökte släppa det, började frysa okontrollerat mycket, folk gick ut och rökte på balkongen, tankarna gjorde mig yr.

Drack väl en halv flaska mineralvatten, fortsatte prata med de flesta, festen var trevlig. Gick hem efter fyra timmar. Satt i köket, tända ljus, insvept i filt, ville skaka av mig de vassa orden men taggarna ville inte släppa taget.

Sen kom det sig så att min man lovade att följa samma tjej hem och att jag följde med på promenaden och dessutom fick hennes mobilnummer innan hon gick in genom sin port.

Messet jag skickat henne nu på morgonen lyder:

Är aldrig ok att kommentera någons vikt, vet att du ångrar dina ord.
Jag vill gärna fika med dig i veckan, jag tänker glömma dina ångrade ord
och vill istället vara din vän. Är det ok för dig?

Från ett obehagligt hörn till ett bättre, jag tänker låta mig ledas dit. För att jag är mycket intresserad av människor, för att hon verkar mycket skärpt, för att hennes historia intresserade mig. Vill helt enkelt bli hennes vän.

Varningstriangel big time

Har gått omkring och tänkt det här, pratade med min man och vi enades om att det är mycket konstigt. Under de behandlingsförsök jag haft, har ett av problemen varit, har det ansetts att jag ifrågasatt sådant som andra bara hackat i sig. För mig har det varit lite av ett uppvaknande att inse att jag har en möjlighet att påverka och inte blint ta emot. Inte så att jag ifrågasatt för sakens skull men när jag känt att mina åsikter har åsidosatts har jag talat om det. Viktigt tycker jag att stå för den uppfattning man har, vilket i det här fallet inte har underlättat.

Det jag däremot vet helt säkert är att sådant som biter på mig är hårda fakta, baserade på sanningen. Vet också att jag bär på en tickande bomb i form av en kropp som inte orkar hur mycket mer som helst. Det här är kunskaper som de som varit i kontakt med mig känner till, men ändå har ingen tänkt tanken på att informera mig om alla de medicinska risker jag utsätter mig för. Ju mer jag tänker desto märkligare att ingen tagit sig den tiden att berätta allt; om hjärtats status, annan organsvikt, saltbalansen i kroppen, skelettets urkalkning, plus allt annat som händer där innanför skalet.

Jag vill absolut inte skylla ansvaret på någon annan, tycker bara det är lite märkligt att de på ätstörningsmottagningen med den info de hade inte gjorde någonting för att berätta om de omedelbara riskerna. Samtidigt är jag så otroligt jäkla trött på den här skiten att jag inte orkar bry mig, med hjärnan i skick som min orkar jag inte heller ta in det just nu. Too late typ.

Brukar normalt inte tänka fullt lika Ior-aktigt som ikväll, men likgiltigheten har sått sina frön. Groddarna börjar sticka upp över jordytan…Och tro inte att jag givit upp allt nu, kalla det istället förtroendekris. JAG SKA TILLBAKA. Måste bara får veta hur, och få känna att den där vården trots allt håller mig lite under armarna när jag behöver det som bäst.

lördag 21 mars 2015

Fladdrar

Så mycket tankar som far igenom mitt huvud, försöker bevara de vettiga och förkasta resten. Är svårt, starkast överlever och allt för ofta är det de svarta som segrar.

Gick till en butik i mitt kvarter, en sån som bara har ekogrejer och dessutom pysslar med healing och annat sånt som jag är lite rädd för. Men eko är bra, de har de godaste gårdsäggen med den knallgula gulan och jag går alltid därifrån med massor av saker jag inte visste att jag behövde. I dag blev det mandlar, zinktabletter (eftersom jag inte kan förmå mig ta dem på recept som är brus) kikärter, konserverade tomater, misosoppa som typ varma koppen och en påse saltlakrits till mannen. Och så äggflaket.

Rullat ut yogamattan, med ett extra fårskinn på, gjorde ett pass för energi och kraft. Behöver det, vi ska gå på en fest ikväll och jag känner att jag måste mobilisera alla krafter både kroppsligt och mentalt. Om jag är peppad…nä jag vet inte, hoppas ungefär att de ska ringa och säga att de blivit sjuka samtidigt som jag längtar ut till fokus utanför den egna kroppen, med andra människor tankar och röster. Det nog blir bra när vi väl är där. Den här sjukdomen ska inte få hindra mig i allt, vägrar det.

Så mycket saker jag varit tvungen att ställa in, sånt jag inte orkat och inte klarat av. Har inte varit i Stockholm sen förra sommaren, inte i Köpenhamn sen i höstas, de där ställena jag älskar med människorna jag saknar och luft jag andats så ofta. Har ändå bestämt att efter att jag inte kunde följa med till Lissabon måste jag ändra mitt tänk. Måste låta saker och ting bara komma till mig utan att vara så 100% förberedd, måste kunna vara i okända lägen, släppa taget och ta emot. Alltså börjar vi lite varsamt tänka på att resa bort ett par dagar, för nya intryck och känslan av lite mer vår.

Är så medveten om privilegiet att kunna vara flexibel, att slippa planera och boka när alla andra är lediga. Vi kan bara dra iväg, och jag ska inte stoppa mig själv denna gång.


fredag 20 mars 2015

Tänker mycket


Ja herregud, min hjärna är överhettad just nu. Vrider och vänder, väger allt på den mentala vågen och försöker så gott jag kan balansera på min sköraste tråd. Det pågår hela tiden och tar aldrig paus, möjligen är det inte konstigt att jag är dödstrött och blå under ögonen.

Vaknade tidigt och såg att solen höll på att gå upp, skyndade mig ut. De hade lovat regn, och jag måste välja det som tär så lite som möjligt på depåerna. Regn gör allt så mycket tyngre, förutom att det blir blött. Gick ner till havet, vandrade där helt ensam och försökte hålla fokus på ingenting. Svåraste utmaningen. Tankarna kom ändå, var tvungen att ta emot en av dem som innehöll lite substans. Har under lång tid tänkt att allt det här jag inte äter, typ bullarna mackorna thaimaten godiset osten (lättare att nämna det jag äter: ägg, grapefrukt, ruccola, kokt fisk, havremjölk, hallon. Och såklart inte allt det där på samma dag…)Alla de bortvalda sakerna finns kvar att äta sen, oklart när, en annan dag i framtiden, inte alls ett bra synsätt. Nåväl, när jag gick där på stranden och tänkte slog det mig att jag skulle kunna försöka vända på resonemanget, tänka att jag är bra på att svälta och om jag istället väljer  att äta det jag behöver finns alltid svältalternativet kvar. I samma minut jag känner att det fullvärdiga livet med kärleken, vännerna, fika, gå ut och äta, njuta i solen med ett glas vin inte är värt att leva kan jag återvända till att svälta, frysa, svimma. Fritt val, alltid.

Det tänker jag på idag, plus lite grann på den korta mörkblå Busnel-jackan som inte alls är min stil men som jag ända är helt kär i. (Med slitna trasiga jeans, grå t-shirt, random sjal och gympaskor - vi kan kalla det sloppy chic.)

torsdag 19 mars 2015

Gilla ägg

Jag är den envisaste av människor, har ingen bortre gräns för min vilja. Stark stark som jag skulle vilja våga använda till helt andra saker än jag gör. Men just nu påminner jag mig bara om de bra sakerna jag har åstadkommit på en liten del av min resa. Fryst gymkortet, börjat överväga mina val, och idag ätit nästan hela ägget.

Mitt frukostfokus lade jag helt på det. Lade ägget i min favoritäggkopp, tog fram det kära örtsaltet, började långsamt skala. Vågor av oro slog upp i kroppen, ju närmre jag kom första tuggan desto svårare blev det. Till slut kände jag mättnad utan att skeden ens nuddat munnen, utan att smaken nått tungan och ägget nått magen. Samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut, någon sorts njutning som jag vet bara är för ett kort ögonblick. Åt trots det nästan allt.

Så dubbelt och något jag funderar mycket på, äta kakan och ha den kvar. Har aldrig funkat över huvudtaget för någon, varför skulle det göra det för mig…och ändå, jag försöker och försöker, är så dum men också mycket envis och stark i min bräckliga kropp.

onsdag 18 mars 2015

Går upp med solen

Vaknar tidigt, längtar efter ljuset och solen. Är min näring utan kalorier, är mitt syre och en glädje som går på djupet. Går upp och gör en kopp te, sätter mig i vardagsrummet och förbereder mig för dagen. Behöver ha kontrollen över min tid, veta att jag kan leva utan stress. Har inte mycket planerat, ska ta ut Herman innan jag går och får fötterna fixade. Ska fortsätta maila med min doktor, ska fokusera på några måltider.

Jag känner så starkt att jag måste ge den här kroppen lite mer omsorg, på det sätt jag klarar just nu. Plågar den på så många vis, försöker betala tillbaka lite grann med yogan, massage och fina fötter. Gör en lite darrig solhälsning och sträcker ut, tvingar mig att inte låta de sjuka tankarna ta över - de som berömmer mig för benen som känns under ytan och kärlen som avtecknar sig skarpt under papperstunn hud. Tänker styrka och kraft och drar in luft i lungorna i ett djupt andetag.

P.S Vägrar att ducka för den här förkylningen. Sjukt ont i halsen, hostar som fan och snorar. Plus nässelutslag på den där huden, hela bålen. Klarar inte av det också. D.S

tisdag 17 mars 2015

Långt långt


(Så oskarpt, så fult. Jag skiter i det för bilden säger det jag vill ändå)

De här kommentarerna som från hjärtat uttrycker en förtvivlan, hjälplösheten i att stå vid sidan och ta del av mina ord och perspektiv från andra sidan. Det är därför jag bloggar, det är därför jag berättar ärligt om min kamp. För att sätta allt ljus på ett helvete ingen vill prata om utanför de sjuka kretsarna. 

Det handlar om insidan, om smärtan att bära en osynlig börda. Vet också att det jag känner delas av många och att även de som själva betraktar sig som friska kan känna stråk av tangerande tankar. Tänker på kulturella strukturer i vårt samhälle, dieter som härjar, vårt hopp om lycka. Bilden av framgång man tycker sig se är många gånger den illusion man inte vill spräcka. 

Nog om det nu, jag ska berätta om min plan. Första steget tog jag när jag lät min doktor frysa gym-kortet, ju mer jag funderar över det desto större beslut var det. Bra gjort av mig. Och det grundar sig helt i att jag fick insikten att jag aldrig mer kommer att kunna vara i en miljö där fysisk aktivitet och prestation är det som räknas. Yoga och promenader, jag lägger ner garden och känner en viss lättnad och stolthet över att ha identifierat mönstret. 

Nästa steg i planen jag jobbar på är att skapa möjlighet att faktiskt äta. Mycket svårt ju att äta kokt ägg om man inte ens bryr sig om att koka det. Alltså kokar jag det perfekta treminutersägget och tar fram örtsaltet, vågar lite, inte hela men steg för steg ska jag göra det. Limits funkar dock sådär, att ärligt försöka nu i veckan är bättre och ger mig förutsättningen att känna att jag lyckas ta ett litet steg i taget. Mot mitt mål att bli frisk och fri. 

En annan sak i matsituationen är att bestämma sig för att se varje måltid som ny. Inte räkna efter vad som eventuellt blev fel/för lite/för mycket i den förra, to let go, släppa taget och ta tag i den nya tallriken som placeras framför mig. Försöker och försöker också glömma kontrollen över kalorieinnehållet, mycket svårt.

Sista biten i den plan jag envist klamrar mig fast vid, är utanför min egen möjlighet att påverka. Jag behöver hjälpen som visat sig mycket svår att få. Har testat olika spår och hittills har inte vården inte svarat på mina behov. Men jag slutar inte hoppas, ställer krav och begär att ansvarsfrågan får ett svar. I slutet av månaden ny bedömning på gamla stället, kanske blir det tillbaka dit. Har inte råd att stänga några dörrar, måste bevara mitt sinne öppet och våga ta emot.

Det märks nog ganska tydligt hur viktigt det är för mig att förklara mina tankar och min strategi, jag har pratat mycket om det tidigare och begär inte att alla ska förstå och tycka lika. Det enda jag ber om är acceptans och tro på min benhårda vilja. Ge mig chansen, fortsätt följa här och på Instagram.

måndag 16 mars 2015

Min värld skakar

(Oatly havremjölk, ekologisk 0,5% fett)

Det är så ovärdigt att leva så här, önskar jag kunde förklara hur jag försatt mig i sitsen där en deciliter ekologisk havremjölk med 35 kcal ger mig den ångest jag nu bär.

Min hjärna svälter, smälter ner till en valnöts storlek där inte en enda tanke går att fullfölja. Någon frågar vad min hund heter, jag svävar på målet och kan inte få fram det. Ska slå min portkod, har glömt. Försöker fokusera på sudokun, fyller i siffran som redan står i rutan. Är dum på riktigt på grund av näringsbrist, kommer aldrig att bli frisk utan mat. M.A.T. 

Tänker att jag måste driva detta in i kaklet för att sedan häva mig över bassängkanten. Ska kliva upp ur helvetesbadet och frottera mig torr med alla goda bilder jag kan finna. En dag ville jag vara där, med befriad kropp och sund själ, om inte processen gjorde så jävla ont.


Börja om från början

Det var inte det jag ville, men visste förstås att min kraft inte kunde försätta alla berg varje dag. Så just nu nöjer jag mig att tänka på lördagen som en liten glimmande ädelsten, vill ha fler och vill dela med mig av dem till alla runt omkring mig.

Med energi på noll blir en förkylning för mycket att bära, mancold - herregud så mycket man drivit med det och mannens larvigt uppförstorade perspektiv på lite snuva och kill i halsen. Men idag är jag där. Ynklig, matt, ont i ögonen med obarmhärtig vårsol i ansiktet. Meningen är nog att man skulle njuta av det, det enda som händer är att jag fryser okontrollerat i min vinterparkas på hundpromenaden.

Dricker te, dricker varmt vatten med citron och chili. Äter inte det jag lovade. Inte smörgåsen, inte äggröran. Sviker alla, men mest mig själv. Förlåt.

söndag 15 mars 2015

Läget

Bestämde mig bara för att ge min man en kväll där han kunde släppa allt. Inget tjat, ingen kontroll, ingen oro för stunden. Åt middagen, åt glassen, åt några bitar lakrits. Såg glädjen i hans ögon, såg lättnad över en sida av mig han aldrig ser numera. Jag lät tatuera in den bilden på närhinnan.

När morgonen kommer vet jag att jag måste börja om på nytt. Steg framåt blir till darrande ben som står och balanserar utan mål och riktning. Har ätit lite frukt, druckit te, försöker minnas känslan från i går kväll. Skrämd till förstening och med tusen fjärilar i bröstet i en brant backe uppför ska jag fokusera på horisonten idag.

lördag 14 mars 2015

Glöm inte följa med

Jag finns på Instagram och slåss för att bli frisk. Heter livetmedvassakanter. Följ med!

Bilden av ett bedrägeri

Jag skulle vilja förklara lite mer om hur min självbild sakta sakta brutits ner, hur det sanna jaget veknat och fallit till föga för krafter jag länge stod emot. Vi kan kalla det demoner, den destruktivitet som jag nog burit längre än jag anat och sedan blundade hårt inför. Ville verkligen inte inse att den jag en gång var hade fått fler och fler drag av fixering, låsning och tvång.

Och ja, när allt detta stod klart för mig kände jag att ingenting skulle bli bättre av att dölja faktum. Tror att öppenheten har dubbla funktioner, både för mitt eget personliga perspektiv på livet men också för att bana vägen för att fler röster om psykisk ohälsa gör sig hörda. Det finns absolut inget att skämmas för.

Återvänder till mitt förlorade jag, svårigheten att skilja det från sjukdomen. Jag är ingen anorektiker, att hamna i ett fack gör mig livrädd. Stigmatiseringen kring den utmärglade personen iklädd de tjockaste kläderna och alltid med extra raggsockor, gör det så mycket svårare att försöka bryta mönstren. Jag är en människa som likt många andra bär ett lite tyngre bagage, just nu får jag tillägga. För i min kamp ingår att lätta på bördan för att nå friheten.

Det svåra valet är att börja se hela människan, och att blunda för det uppenbara att gestalten i skinny jeans är en undernärd kropp. Om jag endast ser till hur det ser ut, eller hur jag uppfattar lättheten i kroppen skulle jag gärna stanna där i den känslan. Men problemet är att jag inte stannar, ingenting är lagom, perspektiven flyttas och kilo på kilo går förlorade. Kraften i sjukdomen är skrämmande, förmågan till logiskt tänkande har för länge sedan gått förlorad.

Min status idag, jag har varit på samma ställe två gånger tidigare. Djupt nere. Skillnaden nu är att jag har en enda föresats som handlar om att jag aldrig mer kommer att bli inlagd. Det är min största motivation idag, att jag under inga villkor ska hamna i det gula huset med de smutsgrå korridorerna igen. För det som händer där har verkligen ingenting med vård att göra. Det heter psykvård, det är missvisande. En säng, mat och piller, ingenting mer erbjuds och allt sker under mycket ovärdiga former.

Jag måste vinna mitt krig, jag har inte slutat tro på att jag besitter förmågan men det krävs att jag gräver mycket djupare än jag någonsin gjort förut. All energi kommer att gå åt till att byta spår, och jag kommer att bli tvungen att ersätta fake-bilden av mig själv med den äkta versionen. Det kommer att ta tid, det kommer att fortsätta vara mycket smärtsamt och ärren kommer alltid att finnas där. Men allt allt allt kommer att bli så mycket bättre när jag väl når dit.

(Är jag helt säker på detta? Att jag kommer att lyckas? Kan man aldrig vara, men jag har nog aldrig varit säkrare…)

fredag 13 mars 2015

Jättehemligt

Tillit tillit, jag måste våga lita på en del saker. Bland annat med nötterna.

Jag har en sak jag inte gärna pratar om, inget jag skäms för men något som ändå känns som ett tabu i anorexin. Under mina år i det här har jag alltid kunnat köpa mina nötter till fredags- och lördagskvällen. Har sett det som en fristad där jag klarat av att ge mig något jag längtar efter utan att tvivla på min rätt. Så också idag. Men det är det här med tilliten i detta, jag är väldigt fast vid att det ska vara ett visst märke en viss smak. Min man vet såklart det, han ringde och sa att han stannat och köpt mina nötter på vägen hem. Bra sa jag fastän jag sekunderna efter gav mig iväg själv för att köpa just nötter.

Det är som att jag inte litar på att han ska förstå hur viktiga dessa nötter är. Att han typ köper cashew med sour creamsmak när bara rostade saltade duger, eller blandar sina wasabinötter i samma påse. Så otroligt fast i detta att jag måste plocka dem själv, bedöma exakt hur mycket jag ska köpa och även ta en för att provsmaka. (Vilket alltid ger mig extrem ångest, att äta en nöt i förväg tänder genast gnistorna.)

Min hemlis belyser med all tydlighet hur tvånget samverkar med kontrollen. Även om nötterna är bra, visar de även hur djupt mina tankar slagit rot och hur många lager anorexilöken är uppbyggd av. Det kommer att ta mycket lång tid att skala den helt och hållet.

Walk of recovery

Den här vägen, så otroligt smärtsam. Ont varje sekund, allt skaver. Kläderna, stolen jag sitter på. Allt allt allt. Min man undrar hur jag tänker nå mitt mål mot frisk och fri sommar, han ser mycket små steg framåt, med betoning på mycket små. Jag förklarar att det som syns inte är mycket men att mina tankar långsamt långsamt ändrar sina banor. En förändring jag tror kommer hjälpa mig är att inte fundera inför varje tugga, inte stanna upp, bara göra.

Drack just upp den havremjölk (Oatley, så god, så skickligt marknadsförd) jag hällt upp. Inte mycket, inte mer än 35 kcal, men jag drack allt i ett svep och vägrade stanna upp på hälften.

Så kan ett steg se ut på vägen mot målet. Kan inte nog betona hur stolt jag ändå är över att försöka på egen hand. Kommer att fortsätta beskriva vägen, för kanske ser ingen annan var den går. Men jag vet och jag lägger steg på steg längs det som kanske egentligen bara är en smal stig.

torsdag 12 mars 2015

The show must go on

Ångesten efter min sushimiddag är knappt bärbar. Skakar och tappar allt efter sex bitar sushi. Försöker tänka hur det INTE gör någon skillnad men ändå gör allt. Jag behöver näringen. Fettet, kolhydraterna, proteinerna, vitaminerna, mineralerna ja rubbet. Skriver för att göra dem mindre skrämmande. De hotar mig annars, dock hänger mitt liv på deras existens.

Doktorn förresten gav mig en liten historielektion också, berättade om tvinsoten som anorexin hette kanske vid seklets början eller ännu tidigare. Och klorosen, undernäringen som orsakade en blekgrönaktig ansiktsfärg. Patienterna klarade sig så gott som aldrig. Det ÄR skillnad idag. Jag kan inte ge upp så lätt, för alla dem som finns för mig och allra mest för min egen skull.

Lite så jag jobbar

Till doktorn 08:00 skjutsad av mannen. Ingenting att äta innan, matt i benen, yr i skallen, dum på riktigt. Men att mötas av den professionaliteten och empatin kan få den som är i det djupaste hålet att iallafall rikta blicken uppåt. Han ger sig inte, han stångas för mig och han förklarar att han tänker och funderar på hur han ska kunna hjälpa mig dagligen. Han vänder på alla de tunga stenar som andra backat för och han skickar mig till labbet för provtagning modell större, får en känsla av att hans perspektiv är ganska ovanligt. Han är psykiater men tänker på hur kroppen och psyket talar med varandra, och behärskar även konsten att förklara sambanden.

Påverkan på hjärnan är ju enorm, har förstått det och märkt hur svårt jag har med alla mina kognitiva förmågor. Minns inte, kan inte koncentrera mig, orkar inte göra de självklara kopplingar som var rutin för en hyfsat begåvad person som jag. Känslan av att allt faller sönder gör mycket ont.

Men ändå, idag har jag ätit en leverpastejsmörgås. Det låter som en bagatell, är ett enormt steg framåt. EN SMÖRGÅS JU. Om det är min utmaning idag är jag nöjd. Små steg framåt, ett i sänder för att till slut nå målet. Det var väl så vi sa? Och mer; jag har öppnat ett nytt Instagram-konto Livetmedvassakanter där jag tänker berätta i bilder om vägen framåt mot Frisk&fri. Följ mig där…

(Nu ska jag cykla till Gateau för att reklamera mannens torraste semla någonsin. Hatar att betala 30 kr för gammal skit, att han inte fattar att semlorna har peakat i mars är en annan sak.)

onsdag 11 mars 2015

När man inte ens orkar

Yogan i kväll. Inte att tänka på. Lyfta armarna över huvudet, nej går inte. Istället försöker jag bara andas lugnt och dricka kaffet. Hallonen som skulle vara till min frukost slängdes i den allmänna upptiningen på grund av slarvigt stängd dörr till frysen, tillsammans med blåbären, lingonen, räkorna, kalkonen, brödet och oxfilén. *arg

tisdag 10 mars 2015

Mot kvällen

Det här med att bära allt själv, jag har tänkt och tänkt på detta och försökt föra det på tal. Min träning. Den där förbrännande hårda utan någon input. Muskler som pressas utan att få något i utbyte. Det är en drog, har levt för det och det har varit min största drivkraft. Men det är som andra droger nerbrytande och destruktivt. Kraften som tar över och dövar alla känslor och all balans. Mina organ skriker, men jag hör det jag vill. Ljudet av vävnad som trasas sönder, av tappad muskelmassa överöstas lätt av det andra. Endorfinerna låter sig inte tystas.

Min slutsats är att jag inte kommer att kunna begränsa detta. Aldrig lagom. En alkoholist kan inte dricka bara ett glas vin till maten, jag kommer aldrig att kunna träna bara tre pass i veckan. Måste välja bort och avstå från kicken av att blåsa ur allt, tömma alla depåer, känna pulsen stiga. Några har givit röst åt ett annat sätt att tänka kring rörelse och aktivitet, det är de kanalerna jag ska tuna in nu.

Just nu, dessa dagar när jag inte orkar träna alls, inte orkar gå i en trappa, släpar fötterna på hundpromenaden är det inte svårt att tänka i termerna av begränsning. Arbetet med att ta konsekvenserna av detta beslut kommer att börja i samma sekund jag börjar äta, men så måste det bli. Jag känner det starkt, behöver ett intyg för att frysa mitt medlemskap på Sats och jag behöver lyfta blicken och stilla mina steg. Se, dofta, ta in. Närvara i mitt eget liv, låter jävligt lätt, kommer att bli grymt svårt.

Wish me luck

Dagens lärdom är att allt ligger i mina egna händer, mycket mer än jag trodde, mycket mer än jag klarar just nu. Läkarsamtalet på morgonen med frågor kring varför jag inte hade vänt mig till både det ena och det andra stället (som jag inte ens visste existerade). Är medveten om att jag kan ha lite svårt att ta till mig en viss sorts tilltal, men jag vet också att en patient inte ska behöva besitta kunskaper i vårdens resursfördelningsproblematik eller uppbyggnad.

När resultatet av en timmes möte blir starka signaler om att väntetiderna kan bli mycket långa och att en ny remiss ska skickas till nytt ställe, vad ska jag säga…jag tappar lite hoppet om hjälpen. Finns den på riktigt? Vet ej.

Placerar ödet i mina blåfrusna stela händer. Det tryggaste men också bräckligaste jag har just nu, och tänker på hur otroligt trött jag är på upplägget att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Hur kom man på något så befängt, undrar jag.


måndag 9 mars 2015

Havet och solen och en stund av läkning trots allt

Solen har lyst hela dagen och jag kände att jag måste ut, med eller utan ork. Tog Herman och följde stranden bort mot Limhamn, långsamt långsamt gick jag och lät honom vara i sin egen hundbubbla ett slag. Vände sen tillbaka, gick till Västra hamnen och satte mig på trädäcken vid hamnen. Fullt med folk, lä och en gosig hund i knäet. Bara satt där, hämtade kraft och försökte vara i nuet. Sen hem, har mycket svårt att hålla värmen.

Med de löjligt låga energiintaget finns inte utrymme för någon som helst power i stegen. Gick långsamt över fältet hem, och de sista kvarteren blev på ren vilja. Gjorde en cappuccino i köket, drack den snabbt för att inte börja tänka. Inte stanna upp på halva vägen, när jag kom till mandlarna jag hade tänkt till  mellis tog det stopp. Vet inte hur jag ska förklara mig men jag kalkylerar med 7 kcal per mandel, och finner det för mycket. Ingen kan förstå, allra minst jag själv...

Kort sagt

Jag väntar. Sitter med filtar på benen och låter livet gå. Har det uppskjutna läkarbesöket i morgon bitti och vill bara komma nära mitt sanna jag, få någon sorts upprättelse från psyket så att kroppen orkar leva. Himlen är så där blå som bara vårhimlen kan vara i kontrasten till den februarigrå filten som hängde över axlarna nyss. Solen obarmhärtig genom fönstren, det finns ett flow trots allt.

söndag 8 mars 2015

På natten är det bara mörker

Sitter i köket med en skål framför mig. Har stött och blött vad jag skulle kunna försöka ta, kom fram till en deciliter lättjoghurt med tio lingon i. Är så arg på mig själv för att jag drivit saken till sin spets. Men samtidigt hade jag inget annat alternativ. Ni säger att det är mitt ansvar, jag svarar att ja så är det men utan verktyg kan jag inte axla det. Röster viskar att det bara är att äta, jag måste svara att äta är ett ord som det tog sekunder att radera från mitt vokabulär.

Min bistra verklighet tog mig dit igen, för tredje gången dit jag inte ville vara samtidigt som det är allt jag önskar. Rymdens svarta hål, jag bär dem inom mig för alla eventualiteters skull. Väger ingenting, fyller mitt inre med tveksamt innehåll.

Utanför kraftfältet

Jag väljer så här nu, att flytta fokus. Sätter blicken i fjärran och skiter i nuet. Gör för ont att känna efter och stångas där i "ta vara på ögonblicket, stanna i nuet". I horisonten är allting okänt och fångat av fantasin. Där långt borta har jag lärt mig, där kan jag äta och leva som om inget hade hänt. Men minut för minut skjuter jag arbetet framför mig…tänker att allt finns kvar att njuta av när jag är redo vilket i och för sig är sant, men för att komma dit…vägen raderar jag varsamt, vill inte se den, vill inte välja.

Bagerierna lär baka kanelbullar även nästa år, visst? Det är min säkerhetsventil detta att tänka att ingenting tar slut, allt finns kvar den dag jag är redo. Men från under isen till ovan molnen är resan miljoner ljusår, och jag har inte ens köpt min biljett. I väntan på det vi kallar livet försöker jag leva, skratta och dopa mig med kärlek, vänner och solen. Gå längs havet och dricka kaffe, hålla en hand, känna ljuset. Räcker för mig just nu.

fredag 6 mars 2015

Ärligt med kärlek

Ibland tar orden slut, ersätts inte av något annat utan skapar bara smärtsamt tomrum. Så ser det ut idag. Himlen grå, mina kinder är lite blöta av både regn och tårar. Och hela livet sliter mig itu.

Pratat med min mamma, försöker förklara min bristande logik, finner metaforer som möjligen underlättar förståelsen. Om den fjäderlätta känslan jag inte vill släppa trots att den ger en mycket bitter smak i munnen, om att segla ovanför marken men också sakna förankring.

Allt jag orkar är annars att sitta och leka på Adidas hemsida, bygga de perfekta LA Trainers i svart mocka med blanka svarta skinndetaljer. Torftigt och platt, räddningen är min man som kramar mig hårt.

torsdag 5 mars 2015

Vända

Fattar inte riktigt hur det blev så här, är uppriktigt förvånad över att jag hamnade så snett. Nu måste jag försöka se bortom det mörka. Kanske får det bitvis handla om att förtränga smärta, ångest och det trasiga där emellan. Tänka positivt?

-Ska bli sol idag, hoppas den dyker upp.
-Fika med en vän, varje tillfälle att dopa mig med glädje värme och vänskap är värt sin vikt i guld.
-Min familj, alltid där för mig. Alltid.

Försöker så, petar in meditationen men släpper kraven på perfekt eldandning. Och näring...

onsdag 4 mars 2015

03:32



Vaknar på natten, efter två timmars sömn. Vet varför, känner svälten och fryser. Vrider och vänder på mitt liv, vet att jag hamnat på stigen som leder mot avgrunden. Tänker på maten som jag inte kan äta, försöker hitta det jag kan. Finner ingenting. Kanske kan jag lyckas med en näringsdryck, har ett helt förråd proppfullt. Ska lägga in i kylen.

På  morgonen lyser solen, jag försöker hålla mig till det jag faktiskt hade kommit fram till skulle vara möjligt: ett ägg stekt i vatten, grapfrukt, en americano. Vet att det är alldeles för lite, men om jag har svårt att hålla mig till detta är det ändå bättre att fokusera på att lyckas med det lilla än att inget alls.

Ägget är nu uppätet, med massor av örtsalt. Fruktsalladen inte. Är så otroligt trött på skiten, hör på Ring P1 där en kvinna förfasar sig över missbruket av förstärkande ord. Skit passar iallafall mig i just det här sammanhanget, och för övrigt har jag full förståelse för om ni som läser här tappat tron på min vilja och förmåga till förändring. Har ju förlorat slaget själv. Det som för två månader sedan var lust och möjligheter, som var en promenad till bageriet för att köpa en bulle, bröd eller till och med en semla?

Var är den nu? Svara mig du, jag bara undrar var är den nu? Raden från sången "Jag hade en gång en båt"…

tisdag 3 mars 2015

Löftet

Svär när jag är besviken, arg och ledsen. FUCK.

Cyklade iväg till psykologen utan frukost i magen. Kan inte äta i stress, lovade ta det sen. Var arg och peppad och fast besluten att inte backa utan hjälp.

När man möter en förstående människa med erfarenhet som i dagsläget eventuellt kan erbjuda vidare hjälp om ett par månader. Där i den stunden tappar jag allt hopp. Inser att det inte går längre att förlita sig på det jag trodde var tryggheten i vården. Rasar förtvivlad kall. Hopplöshetens ok. Jag kommer aldrig mer…På vägen hem cyklade jag förbi en kvinna i min ålder, som gick med de där stegen jag så väl känner igen. Snabbt snabbt med armar i kraftig pendelrörelse. Kände ännu mera sorg, och svängde sen förbi bageriet för att köpa en croissant till min man. Så ser det ut, alla andra ska äta, ska unna sig, ska skämmas bort, jag ska bara titta genom vattenångorna från mitt kokta vatten. För att sedan gå gå gå.

Verkligheten, vad hände? Vården, är den ett skämt? Ska leta privata specialister nu…

måndag 2 mars 2015

Måndag morgon och allt är raderat

Fick en otroligt klok kommentar från Erika, som av någon anledning försvann. Hon skrev att jag skulle kunna försöka med ett litet steg, äta något litet mitt på dagen för att sätta en rutin som sedan skulle kunna byggas ut. I mitt svar som också försvann försökte jag förklara det ologiska i att se hur ett sådant steg stjälper min strategi, min sjuka strategi som med bara en aldrig så liten tugga går förlorad och allt blir förgäves. Här är det anorexin som talar, jag försöker så gott jag kan bryta ner resonemanget men kvar står jag med segraren på min axel. En ovärdig vinnare som med förbud och hot om alltings undergång hindrar näringen att nå min kropp.

Under min morgonpromenad gick jag och tänkte på det här vägskälet jag kommit till. Hur jag efter några lite friskare månader sjunkit tillbaka till det gamla trygga invanda mönstret, hur jag ser gränsen närma sig utan att kunna väja undan. Försökte betona för mig själv hur avgörande det skulle kunna vara att ta det där steget just idag, och hålla emot. Äta utan att tänka, bara göra det för att inte ge sjukdomen större spelrum. Hade en plan…

Sitter nu i köket, halv elva och alldeles för sent för frukost. Skummar mjölk till kaffet, ångrar mig och tar en americano istället. Rostar två skivor bröd, klarar en halv. Ingen ost, ingen filadelphia, bresaola ca 0% fett med gurka och ruccola. Lite hallon och jordgubbar med kanel. En americano till.

Är på inget sätt stolt över min frukost, har svikit det jag lovat, har reducerat den till en torr historia liknande det jag åt i somras. I morgon bitti ska jag träffa psykologen, har tjatat mig till en extra tid för att jag känner paniken nära nu. Klarar inte att själv lägga om kursen och den hjälp jag blivit lovad känns för avlägsen just nu.

*brygger en tredje espresso

söndag 1 mars 2015

Inhale - retain - exhale

Och helgen tuffar som sagt på. Åt lunch med vännerna igår, iallafall halva portionen. Räknar det som ett steg framåt, kunde ju bestämma mig för en rätt, kunde sitta stilla och ha några fina timmar.

Att det hakar upp sig sen på kvällen när jag brutit mönster (äta lunch, inget jag brukar göra…) och inte vet hur jag ska fortsätta är en annan sak. Tänker för mycket och har ingenting som går på rutin, så ser en del av problemet ut om man bryter ner det i mindre bitar. Någon säger att matschema hade underlättat, jag säger att matschema tar bort allt som har med lust att göra och inbillar mig att jag har råd med det luststyrda. Kanske har jag fel men om jag ska äta vill jag ändå äta det jag gillar. Känns annars som att jag slösar bort en måltid, vilket ju i och för sig är en orimlig idé. Slösa? Jag borde istället tacksamt ta emot all mat och sluta värdera varje gaffel lyft till min mun.

Tog cykeln till gymet i morse, trampade lite på crosstrainern, rodde ett par meter och sträckte ut kroppen. Allt medan mannen gick och handlade frallor, kokade ägg och fixade kaffet. Rastlösheten river mig itu, kan inte avstå, har ingen strategi. Skäms och mitt i skammen kicken av endorfiner. Dubbelheten i detta, svårast att förstå för den som betraktar mig från sidan. Begär verkligen inte det av någon, men kräver inte heller av mig själv att förändring ska ske. Vek och vacklar men mediterar ändå med andningsuppehåll.