torsdag 30 april 2015

Utan färg, inga nyanser



Dåliga dagar följs av sämre, jag ville byta ut dem mot bra. Men på morgonpromenaden som jag själv gett tillstånd för krackelerar hela strukturen. Planering av smörgåsarna tvinnas kring tankarna på att mannen kommer att föreslå croissanter. Vill inte ha, vill inte äta jordgubbsmarmeladen till, vill ingenting. Han köper några kanelbullar från nya fiket på hörnan, jag smakar några tuggor för att byta ut den mot en till smörgås. Biter ett bett, spottar ut och slänger det hela i sopen. Jag är cirka fem år i det ögonblicket.

Den här sjukdomen är i många stycken en resa i att regrediera, och jag vet ännu inte hur långt det bär av. Vet bara att även i dag kämpar jag på. Varje minut, varje andetag, varje tanke.

Doktorn berättade en annan intressant sak som försvårat behandlingen av anorexi. För säg tio år sedan var det fettet vi skar bort, fettet vi uteslöt. Men sedan kom det rön som pratade om kolhydraterna och deras negativa effekter. Lchf gjorde entré, ganska rabiata läkare valde att deklarera krig mot allt som innehöll den snabbare formen av energi. Tar inte ställning för eller emot generellt, men jag lyssnade på vad min doktor sa. Han berättade hur mycket svårare det blivit att behandla patienter som mig, när alla former av kolhydrater lyfts ut ur kosten och hjärnans förmåga att tänka klart drastiskt försvåras. 

Utan kolhydrater helt enkelt omöjligt att se klart på sin situation. Vettiga beslut, friskare tankar…allt det som skulle behövas en extra dos av blir en fysisk omöjlighet. JAG TOG TILL MIG DET. Har bestämt mig för att kolhydraterna måste bli mina vänner. Alltid något?

onsdag 29 april 2015

Måste vara värt det

Är en skittråkig bloggare, men jag kämpar varje minut av min vakna tid. När allt snurrar i mina cirklar finns inte mycket över till annat. Så stort jobb att klara av, och kraven kväver mig. Bearbetar ångest, försöker att inte kompensera, bryter ihop. På måndag dagvård igen, och jag vet att ju mer jag klarar av måltiderna innan jag kommer dit, desto enklare. Som doktorn påminde mig, jag har inte råd att tacka nej.

tisdag 28 april 2015

Minus på kontot

Jag träffade min vän M. Vi satt i solen på caféet och lät timmarna gå. Pratade om allt det som är viktigt. Om det som gör ondast i livet och om det bästa. Kärleken. Jag fattar bara inte att det måste göra så ont att få insikterna och att genomförandet av teorierna ska ta så sjukt mycket energi. Känns som att den mat jag äter går åt till processerna i mitt huvud. Hur länge måste det vara så här?

måndag 27 april 2015

Det här andningsuppehållet

Sedan i fredags har jag försökt så extremt mycket. Har ätit måltider utan att tänka, bara gjort och reflekterat över det faktum att jag inte har rätt att kräva något utrymme i detta. Ingen rätt att ifrågasätta, ingen rätt att tacka nej. I viss mån går jag ju emot mig själv, eller den sjuka delen av mig själv och resultatet blir att jag hela tiden måste påminna mig om skälet till att jag har fruktansvärda tankar beror på att sjukdomen inte tillåts ta någon plats.

Dagarna innan vårdplanen gjordes mådde jag på ett plan bättre än på länge, visst är jag medveten om att det var sjukdomen som gjorde sig till tolk för mitt sinnestillstånd. Svälten hade gått så långt, och jag var  hög på att ha den totala kontrollen av både kropp och själ. Idag är jag inte längre herre över mitt tempel, kontrollen är raderad och jag är svart inuti. Hade blivit varnad för den knivskarpa smärtan i kontrollförlusten, men hade inte trott att tankarna skulle slå mig till golvet så hårt. Jag saknar möjligheter att parera, och vill inte mer.

Samtidigt vet jag att min innersta vilja är att få mitt liv tillbaka, med alla delar intakta. En kropp som får återhämta sig, möjlighet att återigen känna kärlek till mig själv och låta min innersta kärna få växa. Just nu mycket svårt att se meningen i, och orden jag hör i mina öron talar ett språk jag inte vill förstå.

Jag är medveten om att raka budskap krävs, att endast sanning duger. Men jag måste också få berätta hur extremt hudlös jag just nu står. Varje ord varje stavelse dissikeras, betydelserna analyseras och resultatet blir i min tolkning vridet minst 180 grader. Så snälla, beröm mig inte när jag äter. Det normala behöver inte premieras, liksom felsteg inte vinner på att stå i fokus. Jag behöver se tendenserna, se mönstren där dåligt blir till gott och sjukt blir till friskare.

fredag 24 april 2015

Fear friday

Den här dagen har varit del i någon sorts målbild för mig. Nervositet blandat med känslan av att bara lämna över ödet i andras händer, släppa taget för att få livet tillbaka. Och jag klev in i ett rum fyllt av människor. Orkade inte känna mer oro, tog djupa andetag och deras bedömning var igång. Satt i en och en halv timme, de kunde läsa mig som en öppen bok och drog slutsatserna jag inte kunde neka till. Ganska stor upplevelse att möta dem som inte låter sig manipuleras och dessutom ser rakt igenom ens noggrant uppbyggda försvarsmurar.

Alla var helt på det klara med att inläggning är det enda alternativet som kan komma ifråga. Ju längre patienten - jag - burit på de tvångsmässiga idéerna om näringsintag, träning och hälsosamt liv, desto svårare att bryta mönstren. Bekräftelsen på det som ingen tidigare egentligen kopplat ihop, länkarna som löpt likt en kedja av beteenden under minst 30 år går inte att kapa av på två veckor. Och ja, jag fattar. DET KOMMER KRÄVAS EN SJU HELVETES INSATS. OCH JAG MÅSTE VILJA VARA MED OM DET I VARJE LITEN SEKUND. Har inget val, om jag ska stanna kvar på den här planeten. Budskapet kunde inte ha framförts tydligare.

Står nu på listan över patienter som ska läggas in, först för att bli motiverad, sedan för att börja själva arbetet. Ingen kan säga hur länge jag kommer att få vänta, troligen 2-3 veckor. Under tiden har jag inget annat val än att acceptera att gå i dagvården för att få måltidsstödet, att jag ska sitta hemma och peta i mig sex måltider om dagen faller på sin egen orimlighet. I nästa vecka återvänder jag, och nu vet jag målet och jag vet dessutom att alternativ inte existerar.

Min största skräck som legat och grott under de här veckorna blev till en ganska fin fredag ändå. Fick med mig matschema att följa under helgen och min man fick noggranna instruktioner att följa kring måltiderna. Så facit: ätit frukost, lunch, fikat och nyss middag. Applådera inte, detta är det normala som alla människor gör. Det är bara det att jag glömde ett slag hur man gjorde. Nu ska jag plocka fram minnesbilderna av kompletta måltider, en vanlig smörgås, en bulle och allt det andra som friska människor stoppar i sig utan ångestattacker som följd.

Försök att tro på detta, lika mycket som jag säger till mig själv att göra. Nya mantrat är "jag ska bli fri".


torsdag 23 april 2015

Spänd

Berättar utan närvaro om vad jag ska göra imorgon. Pratar om att vi ska lämna Herman innan vi åker, att vi ska handla på vägen hem. En fullkomligt normal sak på en fredag. Jag fattar bara inte att jag håller ihop.

Min vän M var här, hon är klok och hon är ärlig. Hon fick kladdkaka till sitt kaffe, och det var soligt på balkongen. Hon har också en sjukdomshistoria, fast av annan sort, men hon har perspektivet och hon förstår det här med att se dörren men sakna nyckeln. För det är exakt så jag känner. Mina krafter räcker inte för att leta mer, jag behöver hjälp med låset. Kanske kommer jag ett steg närmare hjälpen snart.

onsdag 22 april 2015

Tro mig, jag försöker

Alla kommentarer, alla ord. Läser allt och tänker att jag får så mycket. Sanning, ärlighet och empati. Men jag känner också lite press. Vet inte riktigt hur jag ska göra, för fortsätta blogga vill jag men om orken inte finns måste jag ha energin till att leva i min vardag. Och ansvaret jag bär är bara mitt, även om jag kan se att händer sträcks ut.

Om det var enkelt skulle saken se annorlunda ut. Men sanningen är att just nu kan jag inte släpa på den fotbojan, och nyckeln är sedan länge borttappad. Kunde jag skulle jag: äta en kvällsmacka, med smör och ost. Göra alla de kloka valen och börja min vandring uppåt. Besvikelsen, misslyckandet. Det är inget jag blundar för. Nederlaget i detta delar jag med mig av, fortsätter hoppas, fortsätter försöka, fortsätter det här livet.

(Angående juicemaskinen då; jag har inte köpt någon, tänker inte göra nu. Sen kanske, som frisk och fri.)


22/4

Allt är förbrukat hos den här människan. Hon hör sig själv berätta för den som undrar, att på fredag är nästa läkarbesök för bedömning inför planerad inläggning. Hon hör tonfallet, den distanserade rösten som berättar historien som om den inte hörde ihop med henne själv. Och hon vill bara gråta.

Tröttheten förlamar henne orken rinner iväg men samtidigt står hon där och vevar ihop en kladdkaka, går över till en granne som ska passa hennes hund, tar emot en vän på balkongen i solen. När mannen kommer hem med vit sparris kostar ett leende för mycket, och en hel dag till har passerat med kaffe och havremjölk.

Det susar i hennes öron och nacken värker mer än vanligt. Livet släpar sig fram helt enkelt.

tisdag 21 april 2015

Och ångesten över middagen

Det var en tid när middagsplaner kunde vara pasta med räkor, lax i ugn eller kyckling i grönsakswok. Har glömt exakt hur det var. Därifrån tog jag ett steg, snävade in och bytte ut kolhydraterna och fettet, hällde ut såsen och började ångkoka. När allt redan var lagat, inget längre var kul ville jag helt plötsligt bara ha det lena utan tuggmotstånd: gröt, yoghurt, äggröra eller för all del ett löskokt ägg, kanske en skiva rökt skinka. Bara noggrant utvalda, strängt kontrollerade med minimalt innehåll, men fortfarande gick det att svälja.

Lägesrapport 21/4:
Ingenting lockar, inga smaker känns tilltalande, allt är förkastat. Kokar ägget för att slänga det i sopen, lägger upp skinkskivan låter den gå samma väg. Kvar är gurkan doppad i Herbamare Spicy och ruccolan. Några kvisttomater.

I kväll står jag inför en utmaning. Har fått spättafiléer som ska kokas i ugn och en fänkål att ångkoka. Dock, det kom ett recept i min väg…om jag vågar.

I min begränsade värld lägger jag upp en bit fisk stor som en femkrona och tar en bit fänkål med olivoljan bortskrapad, skär upp tunna skivor gurka och tar en näve ruccola. Om jag kommer att äta allt detta på min tallrik? Nej, har en issue om att det inte - oavsett portionens storlek - går att äta upp allt på tallriken…

Skälet till att jag berättar om matresan, är att försöka förklara hur de stängsel jag bygger effektivt hindrar varje passage. Ingenting slipper förbi, jag har stenhård kontroll och kan inte låta den gå förlorad.

Det okända

Vet ingenting längre, min värld gungar och jag är så rädd. Kan inte svara vad jag väntar på, kan inte berätta mer än så. Borde jag dricka mer, borde jag kolla pulsen, borde jag hushålla mer? Alla frågor som skaver hål i skinnet. Allt jag orkar känna är en smula tacksamhet över vänskap och sol. Två saker som gör vägen lite mindre gropig.

Önskar mig lite mer inspiration (kanske är det för mycket att begära) den här veckan, kunna samla kraft och fokusera framåt. Hur gör man? Har glömt.

måndag 20 april 2015

älskar dem alla, gränslöst som rymden och alltid närmast hjärtat


Tankarna ligger och gror, tankar som handlar om alla stora känslor och de minsta byggstenarna däremellan. Det som inte har en början och knappast något slut, som rymmer allt och aldrig någonsin finner en begränsning. Det som ger och ger utan att någonsin kräva något i gengäld, kallas kärlek. Det tar upp min tid, tacksamheten över att få vara mitt i en ström av uttryck. Kärleken tillför syret och bränslet får aldrig ta slut. Tar aldrig slut. Punkt.

Var i Stockholm i helgen. Tog den sista kraften och samlade ihop mig, tänjde ut och fick outsinligt tillbaka. Kramade barnen, fick vara nära mamma och pappa. Och vännerna.  Har några som bär mig genom ljus och mörker, som slumpen styrde mig mot och som tacksamheten aldrig ser gränsen för. För dem flyter vattnet betydligt tjockare än några av blodsdropparna.

Är så tacksam över allt jag får och allt jag fick under de här dagarna, kan gråta för mindre.

torsdag 16 april 2015

Allt blandat, det är rörigt nu

Inget grepp om livet, men min vän M var här idag igen. Vi drack kaffe och pratade om allt. Insyn i en annan verklighet skapar iallafall perspektiv och gör mig medveten om min falska spegelbild. Inte så att jag ser på mig själv och tänker att det har gått för långt, mer insikten om att mitt liv har tappat sina färger och att jag saknar valörerna. Kanske har det att göra med kraftlösheten och bristen på reserver.

MEN JAG ÄR INTE DÄR ÄN, SJÄLVBILDEN ÄR SUDDIGT OSKARP I SINA KONTURER. MINST 10 LÅTSASKILON ÄR VAD JAG SER.

Varje dag samma fråga till min man; är jag tjock? Känslan i min kropp stämmer inte med spegelbilden, vet det någonstans djupt där inne. Men känslan är det som segrar, som vägrar släppa sitt grepp. Spänner magmusklerna och behåller kontrollen. Ingenting lämnas åt slump eller improvisation, för varje tillfälle när känslan får övertaget sjunker jag lite djupare.

Kanske kommer jag inte att blogga i Stockholm, kanske kommer all energi gå till annat. Då får det bli så. Men samtidigt har jag ingen avsikt att ge upp bloggen. Skrev tidigare på Insta att jag funderar på att stänga mitt konto, men bloggen är en baby jag inte lämnar så lätt. Orden är min grej, de läker och gör skillnad. Ta emot skärvorna av mina tankar, förståelse är för mycket att be om. Bara respekt räcker.


Friends and family

Jag har så länge önskat att åka iväg. Bara ta en paus en stund, ingen drastisk långflygning, inga stora krav. I helgen gör vi ett försök. Åker till Stockholm (med doktorns godkännande - finns akutvård även där…) checkar in på hotellet och träffar mina barn och mina föräldrar. Mitt enda mål är att kunna flytta fokus och släppa taget om mörkret för ett par timmar, eller någon dag. Inte fundera på vad som händer den 24:e, inte ta ut några bakslag i förväg.

All energi kommer att krävas, men det kommer också att ge mig den input jag så väl behöver just nu.

onsdag 15 april 2015

Skingra tankar

Har fått kärleksbombning idag, i form av samtal med vänner. Både i verkligheten och på telefonen. Är så otroligt tacksam över att det finns människor som orkar lyssna och som tar initiativ som jag själv inte har kraft till. Min dörr står öppen, några kom hit idag och drack kaffe. Gjorde allt, jag lyfte inte ett finger. I morgon kommer min vän M hit, att byta tankar med sunda kloka vackra människor får mig att känna lite delaktighet i livet trots allt. Och när kvällen kommer kan jag dra ett streck över ytterligare en dag.

Men jag ville också tillägga att min avsikt aldrig är att oroa någon. Vet att min hälsa hänger på en skör skör tråd. MEN de har mig under observation, och de låter mig inte försvinna.

Clouds in the sky, is there really a sun behind the shades of grey?

Jag har en dröm om ett annat liv. Men jag lever i en paradox jag måste förtydliga en smula. Skriver öppet om hur extremt lite näring jag får, och jag döljer inga konsekvenser. Min kropp säger nej till det mesta nu, försöker med milt våld svälja min medicin, lite vätska och lite säker havremjölk. En makibit, en lax och en räka från sushi tallriken. Inget ris, åt lite gurka och ruccola. I morse några bitar kiwi, havremjölk.

Att jag behöver mer är självklart. Lever i en konstig värld dock där jag känner att mina chanser att få adekvat bedömning och därefter vård efter den 24:e är avhängiga av hur min status är där och då. Alltså vågar jag inte ta några steg som skulle göra en förbättring. Har haft sådana tankar förr och de har visat sig helt befogade, har dessutom testat dem på vänner med mina erfarenheter. Alla med stor igenkänning. Min rädsla för att bli övergiven är större än att livet ska slockna. Absurt, jag vet.

För övrigt tappade jag mina ringar i går på väg till doktorn. De gled bara av ringfingret och rullade in under bilen. Varningsklockan som borde väcka mig, men jag väljer att säkra upp dem istället. Längst upp på fingret trär jag en liten smal guldring jag bar som tioåring, vigselringarna hålls på plats...

tisdag 14 april 2015

Eftermiddagstur

Fick lite hopp som alltid hos den bästa läkaren. Han som aldrig släpper taget, som talar om hur vi ska gå vidare om jag inte får hjälp i Lund. Och som dessutom peppar mig att tanka upp mig på sjukhuset om det blir nödvändigt, att inte se det som ett nederlag utan se det som en hjälpande hand över den höga tröskeln.

Än kan jag inte säga ja till det, men att veta vad han anser är viktigt för mig. När han säger att ingen ska behöva må som jag gör nu, börjar tårarna trilla på mina kinder. Vi hade bara en snabb tid, 20 minuter bokade idag. Jag fick en timme. Känner att jag får det jag är värd, för en gångs skull.

Försöker behålla den lilla gnuttan hopp, men i matsituationen faller jag igen. Tänker sushi, försöker fokusera på antal bitar. Väljer sju, vet att jag aldrig kommer klara det. Men ändå, som en klok person nära mig sa; beställer du inte sju kan du aldrig äta sju. Det är sant, men det är också svårt. Så fort jag ringt och beställt sliter ångesten tag i mig. Bilden av att jag kommer att äta suddas ut, ersätts av en annan bild. Den som visar en människa som står och tvekar med ätpinnarna, som kalkylerar med antal kalorier i wasabi, som krånglar med ingefäran fastän hon älskar den.

Orkar inte beröra det mer nu, önskar bara att jag ska klara en bit av utmaningen. Life is good, vilken klyscha...

Bekännelserna

 Dricker teet, Three Ginger från Pukka sen kaffet. Perfekt americano, no milk added. Går hyfsat lätt, har inget motstånd mot att dricka de vattenbaserade dryckerna. Tänker intensivt på vad som skulle kunna ge mig lite energi. En finncrisp med skinka? Digestive med ost? Rostat bröd? Aldrig. Doften av mannens rostade surdegsbröd är tillräcklig njutning. Är inte värd mer, redan mätt.

Blåbären på assietten är sura, slänger dem. Smoothien rinner inte ner i strupen, kommer att hälla ut i vasken. Några klunkar av havremjölken som smakar bäbisvälling och är tunnare, den funkar bättre. Mitt räkneverk summerar, för lite men ändå i en känsla av att jag expanderar till stl 42 på fem minuter.

Största bedrägeriet mot mig själv, orkar inte slåss. Lägger mig i min Spider, Herman placerar sig som vanligt på mina ben. Stryker handen mot hans öron och tänker på alla promenaderna jag inte får gå, och på hela livet som passerar förbi mig utan avtryck. Det är timmar kvar tills jag ska träffa min doktor, tiden släpar sig fram och allt jag önskar är bort bort bort.

(Är ganska lågt läge just nu, går inte att dölja. Ärligt är min grej, låt er inte imponeras.)

Bilderna #mealbymeal




måndag 13 april 2015

Backup - vi är alla värdefulla

Mitt i all svärta finns det ändå glimtar av ljus. Pratat i telefon, fick en boost av energi och tänker på i morgon. Ska till min doktor i Ystad, han med det stora hjärtat och empati i blicken. Min man följer med, köra bil själv är inte aktuellt. Primärt är det prat om mediciner, men även genomgång av min status just nu.

Det gör alla lite lugnare att veta att dessa kontrollstationer finns, att läget noteras och att orden som sägs får chans att verka lite mer på djupet. Jag behöver det, min familj behöver det och mina vänner också. Vetskapen om att livlinan må sträckas ut till bristningsgränsen men aldrig tillåts gå av, det är detsamma som att hoppet aldrig får släckas i mina ögon.

Sen är jag lite nyfiken på en sak; av er som läser här, är det någon som har egna erfarenheter av ätstörningsproblematik? Som känner igen mina tankar? Som tänker att det är skönt att veta att man inte är helt ensam? Om det är så, dela gärna med dig…här, på mail eller på mitt Insta.

söndag 12 april 2015

Alternativen - det som inte syns finns inte

Ville berätta lite mer i detalj om hur mina kontakter med vården sett ut. Lite upprepning, lite förtydligande och en och annan påminnelse om att vården i Sverige är långt ifrån fullkomlig.

Hur min ätstörning utvecklats under åren var inget jag någonsin kunde föreställa mig. I min kroniska smärtproblematik har jag haft många bra läkare som sett och förstått min situation, aldrig har jag blivit lämnad att klara mig själv. Tvärtom har hjälpen jag erbjudits bestått av både akutåtgärder och mycket långsiktigt arbete för ett så bra liv som möjligt. Ingen har tvivlat, tvärtom har allt varit möjligt. För de dokumenterade synliga skadorna från ett trauma öppnades dörrarna på vid gavel för mig. Och jag är förstås mycket tacksam för det.

Men här och nu, i något som inte syns mer än som siffrorna på vågen och insjunkna glanslösa ögon är det lätt att skjuta problemet framför sig. Borde klara några dagar till, och blir det akut, vänd dig till sjukhuset. Tankarna i mitt huvud syns inte, att jag skakar under filtarna ser ingen ansvarig. Psykisk smärta är en andra klassens smärta, räknas inte mer än att ett skär från ett rakblad sys ihop, en magsäck töms på toxiskt innehåll. Done. Sen går vi vidare, med en ny pillerburk och en ny remiss.

Under ett år har mitt läge varit lite allvarligare. Har gått djupare in i ätstörningen, och har tappat begreppen om normalitet. Normal kropp som äter normal mat och tränar en normal dos per vecka. Jag gick från ett liv i skaplig balans till ett med för låg puls, bristtillstånd och kraftig undervikt och fick en quick fix på vanlig medicinavdelning. Hotet avvärjt. Inläggning på allmänpsyk följde, ECT och så noll uppföljning efter sju veckor på avdelningen. Hemma igen med ett söndertrasat minne som alla bedyrade skulle gå över. Minnet är fortfarande trasigt, än mer trasigt efter en andra omgång ECT. Hade nog kunnat stå ut i det om jag bara fått hjälp med det andra, och då pratar jag om maten. Följa ett matschema gick över förväntan på sjukhuset, hemma dröjde det en vecka innan jag föll. Började hoppa över måltider, skära ner, skala bort. Gjorde det snyggt, ingen såg förrän det var för sent och jag var för dålig för att klara den dagvård som äntligen hade berett plats för mig.

Vi kan kalla det ett dagis för ätstörda. Ett ställe där vi förväntas äta de portioner av den mat som en högre makt bestämt. Utrymme för personlig smak och preferenser - nej. Och visst, jag kan förstå konceptet i teorin men för mig i det praktiska genomförandet gick det inte. Depressionen som gått hand i hand med ätstörningen tog kommandot och jag blev återigen akut placerad på allmänpsykiatrisk avdelning. ECT:n över jul och nyårshelgerna var inget jag hade råd att tacka nej till, fanns inga alternativ. Men sen då, hur kunde det bli så att jag återigen stod ensam kvar utan att remisserna hade behandlats och utan kallelser till fortsatt vård för ätstörningen?

Jag har sedan januari gått igenom bedömning på en ny ätstörningsmottagning. Det resulterade i att det där bestämdes att jag skulle återremitteras till den klinik som hade försökt dagvårda mig. Ungefär där tappade jag all gnista, all styrförmåga och den upphämtade fysiska statusen rasade för tredje gången. Att försöka hålla mig flytande på det stormiga hav som jag än en gång skickats ut på tar nu all kraft. Den 24 april ska jag träffa överläkaren på den avdelning som gör planerade inläggningar för patienter som inte klarar att behandlas i öppenvård. Där står jag nu, väntar på något som återigen är en bedömning (hatar det ordet nu, signalerar granskning, nagelfarning, syn av varenda söm) för att ställas i kö till inläggning. Hur långt tid tar det då? Tar det veckor eller månader? Läkaren svarade lite vagt att det nog inte skulle behöva ta mer än några veckor.

Kan man sjunka lägre? Kan man falla djupare? Jag svarar ja, för gränserna kan hela tiden flyttas. Hjälpen är det abstrakta gasmoln som inte syns ett spår av i fjärran. Hur ska man orka fästa blicken och orientera sig mot det osynliga? Vet inte, tills vidare fortsätter jag dag för dag och taggar #daybyday på Instagram.

Det fanns ett hopp för inte så länge sedan, om ett privat alternativ med goda vitsord och behandlingsresultat. En gång har jag bett om något, en gång, en remiss dit. Doktorn förklarade att de inte kan remittera till behandling utanför deras landsting, eftersom de anser sig erbjuda likvärdig behandling. Problemet är ju bara att den likvärdiga behandlingen aldrig kommer igång. DET TAR FÖR LÅNG TID.

Sitter vid ändhållplatsen och väntar, vet inte om och inte när jag blir upplockad. Håller fortfarande tummarna för ett bra möte med resultat den 24:e april. Reservplan är att finansiera vården privat. 5000 kr/dygn får iallafall mig att känna att DÅ MÅSTE JAG BLI FRISK.

Världens längsta, mest ostrukturerade inlägg. Ledsen för det, men kanske blir någon lite klokare...



lördag 11 april 2015

Stayin' alive

Lever i en parallell verklighet, eller nej, ingen verklighet. Lever i en värld av lögner. Låtsasvärld, låtsasliv. Fake. Vill ha the real stuff tillbaka, ska söka det. Seriöst. Tack alla fina som stöttar mig.

Lost, så otroligt lost

Om att tappa allt: respekten för sig själv, tron på ett bättre liv och hoppet om en frisk sommar. Sanden rinner genom mina fingrar, jag saknar förmågan just nu att fokusera på det väsentliga. Drömmer drömmar som är hur orealistiska som helst och gråter inombords, för utanpå har tårarna slutat rinna.

Just nu handlar allt om att ta sig igenom dagen (carpe diem, grymmaste skämtet, finns inte på riktigt), på natten i mörkret kan jag härda ut lite lättare. Fick gå en långsam promenad med min älskade man, han som finns hela tiden och aldrig viker från min sida trots att jag förstår att han önskade något helt annat. Såg blickarna, de medlidsamma utforskande som bränner märken i allt det redan sargade. Kom ihåg detta, stirra inte på oss som har ben som stickor och sjukdomen skriven i pannan.Vi noterar allt, och den krackelerade huden gör oss än mer värnlösa.

Och? Tio blåbär och två glas Oatly 0,5%, och haveriet är totalt. Normal mathållning är för andra, det är tydligt att frukost lunch och middag inte gäller här. Ångest däremot är det jag lever av, den håller mig alert och vid medvetande än så länge.

fredag 10 april 2015

På en stol i hemmakvarteren

Tittar på bilder från i somras, tror aldrig att jag är så illa däran som då. Men verkligheten är inte den jag ser, verkligheten är en än magrare människa som dessutom är vinterblek och mörk under ögonen. Så min mission är nu mest att skaffa lite fräknar, om jag läggs in och inte får känna solen mot skinnet vill jag bara dö. (Ja, jag vet, skotta i dig maten, drick näringsdryckerna, ge inte upp…)

För mig är detta så abstrakt, förstår så väl hur märkligt det verkar att kopplingen mellan näringstillförsel och inläggning svalpar runt i samma kommunicerande kärl utan att jag vill se det. Men det är hela tiden en fråga om att balansera på den slaka linan som aldrig når sin fästpunkt.

Jag satt några timmar på kaféet med min vän S, ute i solen, vi flyttade vartefter skuggan nådde vårt bord. Försökte dela en smoothie med henne, tog en klunk och fick den värsta attack av ångest jag känt på länge. Att ha beredskap ingår inte i min bild av verkligheten, att jag är den som sitter och vibrerar av rastlös ångest på en kaféstol? Men jag stod ut, behöll förmågan att andas och klev ut på andra sidan med en känsla av att en klunk får vara good enough helt enkelt.

torsdag 9 april 2015

Svaghetens ansikte



På något vis lyckas jag samla ihop mig för att följa med på fotboll. Får en ful blåvit halsduk i acryl men lyckas koppla bort all sorg och smärta för en stund. Behöver vila från det så mycket jag kan. Att jag handskas med mitt liv i total förnekelse framstår så tydligt, är otrogen mot mitt sanna jag. Sviker för anorexin, lämnar den fritt spelrum. 

Lovade äta innan matchen. Drack lite Oatly 0,5%. Sen var dealen att jag skulle äta när jag kom hem, drack teet, åt bröd. Noll fett, gurka och tomat istället. Måste iallafall vara helt ärlig här, bloggen har blivit mitt reningsbad för att jag ska få lite lugn i själen. Och om sanningen skaver hos er som läser, skaver den tusenfallt i mig om jag inte kan lätta på trycket. 

Mina kinder har den svältföddas ludna beklädnad. Armarna också. Kanske har det att göra med att jag fryser? Mörk under ögonen, men iallafall ett par fräknar efter en stund på balkongen. För övrigt värker ryggen, det gör ont att sitta, orkar inte hålla upp armarna när jag gör min yoga. Plus att jag tappar mina ringar. Lämnar ut mig totalt här, men förlitar mig på att Kärleksfull vänlighet är det vi håller oss till. 

Förresten, hur var det? Juica med råsaftcentrifug eller räcker det med en blender? 




I köket

Energinivån skrämmande låg, har gjort chiapudding, suttit på balkongen med kaffe och filt. Plus pratat med min mamma. Ibland är avståndet längre än vanligt, mammalängtan tar aldrig paus. Har inte varit i Stockholm på tio månader, förr åkte jag upp nästan varje månad och det känns så märkligt att tiden runnit ifrån mig.

Funderar ganska mycket på att skaffa en juicer, inbillar mig att jag skulle gilla att göra näringstäta juicer av både frukt och grönsaker. Någon som har input ang detta? Vad säger ni; en juicer eller räcker det med en bra blender?

(Så har jag flyttat fokus en liten stund, googlat och kollat på köksmaskiner. Det får duga för idag, nu ska jag vila.)

onsdag 8 april 2015

Bygga med ärlighet

Ser mitt ansikte i bild, ser lidande och ångest. Ser avmagrade kinder och ett nät av fina linjer som inte fanns där nyss. Ögon som tappat sin lyster och en mun som måste tvinga sig att le. Trots det gjorde jag mig i ordning och smet iväg för att träffa min vän M. Ses alltid på Melvins, dricker te och skämtar med tjejen bakom disken om att det är min man som står för kakätandet i vår familj. Hon vet, hon har sett och hon fattar vad det handlar om. Behöver inte dölja något, är bara där och har känslan som om det vore mitt eget vardagsrum. Vilsamt skönt och lugnt.

Min vän M har en historia som gör att jag flyttar fokus från mitt helvete en stund. Hon har besegrat en dödlig sjukdom och hon har så mycket erfarenheter att dela med sig av. Är så tacksam för att människans natur är sådan att vi strävar efter utbyte och mening i kommunikation oss emellan. I möten med öppet sinne och ömsesidig respekt, kan nya band knytas, och jag har fått förmånen att vara där.

Så när gamla vänner inte orkar finns det nya som känner mig som den jag är idag. Det har blivit viktigt för mig att våga visa sanningen, så som jag gör här, så gör jag i det verkliga livet också.

tisdag 7 april 2015

#mytraveltorecovery???

Det finns en sak jag är uppriktigt ledsen över mitt i allt annat. Något som förstås är relaterat till vad vi kan benämna som den psykiska ohälsan, en förmåga jag just nu inte besitter. Handlar om att jag inte riktigt orkar vara närvarande för andra, att jag inte orkar ha kontakt med mina vänner. Det blir så nedslående att göra dem besvikna, som tror och hoppas att jag nu ska må lite bättre. När verkligheten just nu ser ut att kväva mig långsamt orkar jag inte låtsas, men jag orkar inte heller berätta. Alltså är jag tyst. Besvarar inte samtal, orkar inte med långa chattar, och fb ska vi inte tala om. Till och med att instagramma på sk recovery-kontot känns way too hard. Vad finns det liksom att berätta som har någonting alls med recovery att göra...

Är det sant?



Det fula monstret som river runt i mig, som assisterar vid frukosten och plockar fram kvargen igen (30kcal) och bären (40kcal). Som gör espresson och kokar vattnet, gör en i och för sig perfekt americano men ändå…Vet ju att en gnutta mjölk inte hade skadat. Vet också att jag någonstans lovat att göra en smörgås men att det löftet inte är värt exakt någonting. 

Spänner mina magmuskler, vill känna den trygga kontrollen i de väl synliga fibrerna under huden. Hatar för övrigt mitt liv just nu, efter en helg då jag kunnat fira påsk med mina fina kommer svångremmar i alla storlekar fram. Att klara av att flytta fokus från ångesten till möjligheterna, att lyfta blicken från kaloritabeller till drömmen om en frisk sommar. Det kompakta motståndet känns bara så orättvist just nu. Vem ska fixa det? Är meningen att jag ska göra det helt själv? Isf…då lägger jag ner.

måndag 6 april 2015

Sorglig spillra

Skulle följt med några vänner till vad som känns hyfsat exotiskt för mig, en sportbar. För att se Malmö FF möta Sundsvall borta. I Malmö går folk lite man ur huse för fotboll och är det bortamatch ser man den åtminstone på lokal tillsammans med vänner i samma färger som man själv.

Har aldrig varit intresserad av fotboll, kan ibland bli lite hooked på hög stämning och därav motivera mig till att titta på någon match. När det dessutom är så klyschigt att idrotten förenar och skapar vänskapsband kan jag sträcka mig ett extra snäpp bara för att vänner alltid är fint att ha. Men idag, formen tillåter inte alls något häng på en bar. Varken med eller utan sport. Jag bestämde mig redan i morse för att inte följa med, förklarade för min man att jag ville att han skulle gå ändå. Tänkte ensamtid, egentid efter hela långhelgen med mysigt men mycket tight firande.

Så nu sitter jag i min fåtölj och känner den förlamande tröttheten i hela kroppen. Allt är smärta, nacken kan jag inte ens tänka på. Utmattning förtöjer mig i stolen, jag kan helt enkelt inte göra mer än bara sitta. Det är något materialfel i den här kroppen, hjärnan har jag pratat om tidigare. Behöver omstart mer än någonsin innan. Och resten; benen värker, magen krånglar, huden är så tunn att jag på riktigt tror att den kommer spricka. Frågar mig om och om igen hur detta kunnat bli min vardag…

(Återigen deppigt som fan, ska försöka samla mig till att vispa ihop en omelett iallafall.)

Jag går sönder

Hur en helg passerar, med bra stunder och uppätna måltider. Med bra tankar och strategier för att klara bit för bit av dagen. Men också allt det sjuka som bubblar upp, tar över och lägger sig som spindelnät över luften jag försöker dra ner i lungorna.

Pendeln svänger över på en halv sekund. Tror inte att det går så fort, men jag noterar inte glidningen, märker bara att ytterläget - botten - är nådd. Skarp smärta, bara tanken på hur resten av dagen ska förflyta gör mig matt. I huvudet snurrar allt och inget, och det far en tanke genom mitt huvud om hur jag avslöjar mina innersta tankar och impulserna att radera ut alla spår av levande liv. Skammen över att  inte lyckas besegra min fiende, jag spärrar inte in mitt misslyckande, tvärtom får jag ibland en bild av att jag vräker ut det till allmän beskådan. Men sen tänker jag lite till, påminner mig om alla fina läsare som stöttar, kommenterar och ger mig input. Kan inte, har inte råd, vill inte avvara ert stöd. Det har blivit en stor del av processen som måste genomlevas, personlig integritet och internethygien är inget jag orkar ens reflektera över. Den som vill såra och skada kan alltid finna vägar, jag får acceptera att villkoren är sådana och är ändå säker på att allt positivt jag kan boosta mig med är värt risken att få själen belägrad.

Känner ett tryck över bröstet, har säkert ett samband med att det kommer dagar nu när jag måste försöka kämpa helt själv. En hel räcka dagar innan jag kommer att träffa läkarna för fortsatt bedömning. Orkade inte skriva om det i torsdags, men jag fick lite nedslående besked då inför fortsatta behandlingen. Det kommer med all sannolikhet inte att bli någon kontakt innan 24 april, vilket i mina ögon låter så oerhört avlägset. Att det efter mötet med slutenvårdsöverläkaren kommer att bli ytterligare väntetid innan vidare steg tas gör mig livrädd. Jag blickar framåt och inser att det kommer att vara sommar då. Att jag skulle få kontakt med en specialistsjuksköterska och en psykolog har de omvärderat, jag anses inte kunna tillgodogöra mig det nu. Vet de? Sparar de pengar? Ber de mig att hanka mig fram så gott det går? Nej, ja, ja.

Allt jag försöker säga nu är att framtiden skrämmer och att jag måste låta min rädsla få styra mig bort från ätstörningen. Den plockar fram skarpaste vapenarsenalen som trasar sönder mitt liv, styckar tillvaron i småbitar och lämnar slamsor utan innehåll kvar. Skriker tyst inuti, slår min kind röd och nyper mig hårt i den tunna armen. JAG MÅSTE VAKNA UPP UR DET HÄR. NU.

söndag 5 april 2015

Påskafton

Är så trött, orkar ingenting. Mina reserver är slut. Säger det igen, upprepar orden: Är så trött, livet suger musten ur mig. Eller rättare sagt, priset jag betalar för att kämpa är svårt att klara av. Ångesten är taggtråden lindad hårt runt min kropp, försöker fokusera på en puderrosa ranunkel i en gammal karaff i mitt fönster. Resten av tillvaron går inte att förhålla sig till idag.

fredag 3 april 2015

När det ser perfekt ut

Bakade kakan, blev nog ok trots allt. Hällde ut en näringsdryck fastän jag borde druckit den, slängde halva mitt eftermiddagsfika (fr Gateau, är nog skapligt dyr i drift…) och gick i trappan i smyg. Kan inte släppa all kontroll, släpper lite men behåller det jag inte förmår dumpa. Försöker dock se mest på mina framsteg.

Frukosten är jag stolt över, tre smörgåsar, juice och kaffe. Är fö helt säker på att min man bredde ett rejält lager smör på dem, jag accepterade utan att ifrågasätta. Vidare har jag lyssnat på kroppen som måste vila, legat i sängen under en filt, mediterat. Jag säger till mig själv att jag ändå går rätt väg nu, ikväll ska vi gå på italienska favoritstället. Vet vad jag ska beställa, är rätt trygg där, och ber om doggybag när jag inte orkar mer. Acceptansen måste trots allt gälla åt båda hållen så länge förändringsviljan finns där bakom.

Och allt går igen

Har några barn på besök, släppte in ett blombud igår, har en man som städar nu. Och jag utmanar den ena rädslan efter den andra. Följer en strategi jag antagit några gånger förr, går ut på att jag ger järnet för mitt mål och försöker se vad som händer. När jag utvärderat finns alltid den trygga svälten kvar att plocka upp, om nu det skulle vara det optimala trots allt. Det kan tyckas vara ett märkligt sätt att se på sin utveckling, men för mig blir det skillnaden på att våga och inte våga ta stegen framåt.

Samma strategi har även mina läkare bett mig ta i beaktande för att komma framåt. När tankarna på att livet inte var värt något längre fick jag lova att inte välja slutet just när jag faktiskt fått några verktyg att handskas med suicidtankarna. Att stå över impulserna när hjälpen var inom räckhåll, istället se möjligheterna där och då för att sedan när tankarna blåst över kunna andas ut och upptäcka värdet i det jag nyss var beredd att förkasta. Förklarar jag tillräckligt tydligt här? För mig är det glasklart, men osäker på hur den som inte varit där kan förstå.

Jag applicerar detta på min ätstörning. Ätit mina frukostsmörgåsar som jag såklart instagrammat och druckit min juice och mitt kaffe. Ger allt nu, köpt påskgodis, ska även baka en kaka (har inte bakat på jag vet inte hur länge men jag lovade…) och fokuserar på #mealbymeal. Om allt känns förjävligt efter påsken när vardagen är här igen, känner jag åtminstone en som är otroligt bra på att kontrollera sitt näringsintag. Bara att välja väg den dagen, tillbaks till helvetet eller ytterligare steg mot ett friskt och fritt liv. Detta skänker en sorts tröst samtidigt som hoppet om att valet ska bli lätt förstås ökar för varje dag näringsintaget varit på en ok nivå.

En annan morot idag: ska få gå på Malmö Konsthall sen. Om jag jobbar på...


onsdag 1 april 2015

Hela dagen

Tiden går inte tillräckligt fort för att jag ska stå ut. Skriver på instagram att minuterna är vassare än rakblad, och ja det stämmer. Smärtan går liksom inte att förklara bort och jag funderar på om det är nu jag ska plocka fram en benso att tas vid behov. Men jag är rädd för dem, är rädd för känslan av att smärtan dövas på konstgjord väg och rädd att dosera dem efter så långt uppehåll.

Är lite ledsen för att det känns så här, självklart blir smärtan värre när den golvar mig från ett ganska upprätt läge som i förrgår. När jag redan ligger ner vet jag ju. Måste ta tag i acceptansen av dagens verklighet, genvägarna är blockerade och mina superkrafter har ebbat ut.

(Ännu ett lite ledset inlägg, jag rår inte för det, orden måste ut och jag måste få distansen i bokstäverna framför ögonen.)