söndag 31 maj 2015

Både och

Blev en bra dag ändå, är stolt över att jag lyckas vända min känsla. Åt lite tårta, fick en god middag och några underbara rosor. Och jag har varit och badat. Älskar ju det där med kalla bad, och äntligen kändes det tillräckligt stabilt i kroppen. Bastu, dopp, sola på bryggan. Ungefär ett av de bättre sätten att tillbringa den här dagen. Snart sova…också mycket bra.


På balkongen

Sitter på balkongen. Mors dag. Hemma hos oss har det inte varit en så stor sak, ett telefonsamtal en kram en blomma ungefär. Idag har jag ångestskrik från insidan och ut i varje cell, orsaken är kartongen i kylskåpet. Tårtkartongen från Gateau. Så svårt med det som är så vanligt. Någon fixar en tårta som man äter tillsammans. Men jag vet inte. Känner mig låst snärjd och utan reträttmöjligheter. Och det svåraste, besvikelsen att inte klara det o besvikelsen hos familjen som vill uppmärksamma. Att äta under tvång och bevakning, jag vill bara kliva ut i tomma intet. 

Jag har inte kommit så långt, jag kan inte klara blickarna, ögonen som söker vad de helst ville se och bekräftelsen de förgäves får leta efter. Solen skiner och det är bara omöjligt att andas idag, gråter i armarna på min man.

lördag 30 maj 2015

En tanke klädd i ord

Det är verkligen värt en smula huvudvärk med en så perfekt fredagskväll. Att hålla mig till matschemat både till innehåll och tid är mitt fokus idag. Det går inte att avvika en tum från rutinen, för så fort jag gör ett avsteg blir nästa mål så otroligt mycket svårare. Jag väljer alltså att vara på millimetern och spara energin till att arbeta med den mentala biten. Mina positiva reflektioner sparar jag för att kunna peppa mig en dag när det går tyngre. Tycker det ger så mycket att skriva ner allt jag känner, det är som om känslorna känns starkare och färgerna blir klarare.

I mitt huvud kretsar också tankarna på vännerna på dagvården, vet ju att helgerna är en utmaning vare sig man har stöd eller får försöka klara sig själv. Från måndag till fredag går det att plocka fram motivationen med personalen, de har alltid något att ge vare sig det är i en planerad aktivitet eller i spontana samtal. Just nu är det helt nödvändigt för mig. Aldrig trodde jag att det skulle kännas så, att jag skulle längta efter den tryggheten och att vägningen på måndag morgon bara är en parentes att bocka av.

fredag 29 maj 2015

Var god tag plats

Jag berättade att jag ska gå ut och äta med vänner utan att först ha kollat menyn, friday night out med drink och middag och hundvakt och extra allt. Att släppa kontrollen över allt och att känna hur roligt men också läskigt det ska bli. Med vänner som vet och förstår går allt.

Handlar också mycket om att ta plats, att bara följa med. Lossa på spänningar i käkarna och magmusklerna, go with the flow. Min plan är bra...

torsdag 28 maj 2015

Mandala


Igenkänning

Det var en gång en tjej som bar på en känsla av att inte vara värd något. Hon blev ständigt påmind om sin otillräcklighet och hennes spegelbild bekräftade hennes tankar. Där någonstans föddes idén om att ta kontrollen över situationen, att skapa sig regler för att på något vis känna styrkan i att bestämma själv. Av en oskyldig rubrik i en veckotidning kom hon att inse att det enklaste sättet att ta kommando var genom det hon stoppade i munnen. Ju mer hon avstod ifrån desto större behov fick hon att kontrollera, och ju mer sug i magen desto starkare kände hon sig. Det där fröet av falsk styrka som började gro i hennes huvud då skulle efter många år visa sig ha utvecklat ett rotsystem som hotade att underminera både hennes kropp och hennes själ.

Tjejen som hittade den här vägen kunde varit jag eller vem som helst av mina medsystrar i anorexin. Vi fick idag höra en liknande berättelse från en person som under många år delade vår verklighet. Hennes historia var exakt så fylld av tvång, förnekelse och försakan som den min men det häftiga med henne var att hon efter mycket lång tid hade lyckats ta sig ut ur sin destruktiva kokong. Allt som hon hade kämpat för lyckades hon efter hårda strider med sig själv att förverkliga och hennes liv i dag är ett liv som frisk och fri.

Det blev så dubbelt att lyssna på hennes ord. På samma gång skönt att känna igen sig, men också en skakande insikt om att hennes berättelse om tiden med ätstörningen var exakt samma som den tillvaro jag befinner mig i nu. Blev mycket tydligt hur osannolikt lång väg jag har att gå, och jag kände hur svårt det är när motivationen sviktar. Inuti mitt huvud pågår ett fullskaligt krig mellan två krafter där jämvikten rubbas så enkelt som av en överhoppad smörgås, en timmes PW eller att välja att gå de sex trapporna upp istället för att ta hissen.

Jag vrider och vänder på detta, jag orkar inte bära känslan av mättnad men jag står inte heller ut i sveket mot mig själv. Mitt hopp är att dagen i morgon blir lättare att uppleva, och att de dagar som kommer därefter bäddar för de goda vanorna och låter mig älska mig själv lite lite mer.

onsdag 27 maj 2015

När allt kommer upp i dagsljuset

Det tog väl ganska lång tid att identifiera strategierna som påverkat mig mer än jag någonsin kunde tro. Och då pratar vi om de dåliga valen, de destruktiva mönstren som under min tonårstid ristade djupa fåror i min självkänsla. De där handlingarna som jag helt oreflekterat var en del av, grejer som jag trodde förväntades av mig och som jag inte klarade att bryta mig ur. Vi pratar om att inte säga nej, att tro att det förväntas att du säger ja, att känna att ditt egenvärde ändå inte kan bli lägre.

För en tid sedan, efter mycket funderande kom jag till de här insikterna. Hade känslan av att det inte räckte att äta maten och tro att saker och ting skulle räta upp sig. Ville absolut försöka ta reda på grunden till känslan av olust och äckel, och förstod att perioden då för länge sedan var där jag måste söka svar på några frågor om min sårbarhet.

Är det någon som känner igen detta? Jag vet att jag har en känslighet som då för länge sedan redan fanns i mig, och som snarare växt med tiden. Kan tänka mig att den som inte är så förbannat ömhudad skulle kunna lämna detta bakom sig, och avfärda det som mönster tillhörande tiden som ung vuxen. Men jag, hur gjorde jag? Ersatte en sorts destruktivt beteende med andra som går på djupet med så väl självkänslan som kroppens fysiska status. Restriktioner och regelverk som i längden ingen människa kan leva i. Vulkanen i mig har bara börjat spy ut sin lava...


Eftermiddagens to do-list

-Köpa bröd
-Äta mellanmål
-Inte gå någon jäkla powerpromenad 

tisdag 26 maj 2015

Grå stämning

Runt omkring mig är det bara grått idag. Låter det tränga för djupt in under skinnet och gråter för ingenting. Mitt pansar har sprickor där jag träffas av tvivlen, växlar från svagt hopp till känslan av att allt är för smärtsamt i ångesten. 

Efter lunchen en sådan dag slår alla bromsar till. Att vara mätt och samtidigt känna sig hopplös i mina val, när jag istället borde vara stolt över att jag ätit och gett kroppen det den behöver. Så svårt att känna motivation att gå vidare då. 

Nu är det iallafall vila, 30 minuter i stillhet innan passet med basal kroppskännedom börjar. Och det som ändå ger lite lindring är tryggheten i strukturen, fasta ramar och inga valmöjligheter. 

måndag 25 maj 2015

De där orden

Fick ett sms i morse, från någon som vet hur laddat det är med måndag morgon. Vägningen är nålsögat jag måste passera varje vecka, och alltid måndag 8:15. Innan skakar jag, skälver, gråter. Efteråt andas snabba korta andetag och kan inte känna att något är bättre än det andra. 

Men de där raderna jag fick före sju klargjorde perspektiven och fick mig att se lite mindre dramatiskt på situationen. Nöjde mig också med vetskapen om att jag trots allt jobbat bra under veckan. Efter det kunde jag äta min frukost lite mer avslappnad än innan.

söndag 24 maj 2015

No shit

När allt störtdyker mot marken, landar i en hög av bråte och livet går i tusen bitar. När dagen börjar så orkar jag inte riktigt vara här. En vass kant och all trygghet sjunker undan, vilka är de utlösande faktorerna som får mig hit? Jag har ingen aning, kan inte bena ut, sortera eller finna vägen tillbaka. 

Det enda jag kan är att härda ut. Gick med Herman en kort runda, gjorde min yoga och nu äta lunch. Pannkakor med jordgubbar, vägrar låta anorexin ta stryptaget fullt ut.

lördag 23 maj 2015

Korn av sanning

Jag märker för var dag att min självbild justeras en aning. Som om jag långsamt långsamt vänjer mig vid att vara någon annan än den utmärglade med benen endast täckta av tunt torrt skinn och ådrorna blottlagda längs armarna. Och så sakta börjar jag också närma mig sanningen som säger att den här andra personen är mitt riktiga jag.

De här insikterna kräver övning för att ta in. Måste bearbeta mig själv att inte låta den riktiga självbilden slå mig till golvet, måste acceptera och återigen acceptera att människan behöver bränsle för att fungera. Ju mer jag blir medveten om det desto tydligare blir mönstren, att det som känns helt rimligt före en måltid efteråt förvandlas till ett hån. Styrka blir till svaghet och svagheten vill vinna kriget.

Naturligtvis kan jag inte låta det ske. Vi gick en promenad i Slottsparken med Herman, och fastän jag fortfarande hade frukosten i färskt minne åt jag upp nästan hela min lunchsallad. Varmrökt lax med syrade grönsaker och bulgur hos Tareq Taylor. Jag har ju förstått att det viktigaste är att fortsätta fylla på i depåerna även om jag inte är hungrig, helt enkelt låta klockan styra tills mönstren är helt etablerade. Sen någon gång i framtiden kommer jag väl att kunna förhålla mig till måltider på ett lite friare sätt, men idag; måltidsschemat sätter standarden och jag får återigen plocka fram acceptansen.

fredag 22 maj 2015

Revor i skalet

Torsdagen slutade i tårar, fredagen började på samma sätt. Och har fortsatt på det spåret hela dagen. Jag  kan ringa in problemet och min reaktion på det. Trots det kan jag inte släppa det och vad värre är låter jag ätstörningen ta över. Bara den rösten hörs och varje tugga blir en kamp.

När jag förvandlar ett par ord, en kommentar som blir till skarp kritik och låter den komma åt mig på djupet. Duger inte, klarar inte kraven, gör fel. Orden jag hör förvandlas till kritik och jag tror dessutom att den är berättigad. Svag svag, självkänslan är i botten.

Innan jag gick hem hade jag ett samtal med min behandlare, och fick något lite distans till den här känsligheten. Hon fick mig att se sambanden mellan mitt förhållningssätt och hur jag smittas att skära ner på maten. Så svårt att förklara hur innehållet på tallriken förvandlas från vän till fiende och hur allt plötsligt blir som att försöka svälja taggtråd. Men genom att bli lite medveten om mitt sätt att reagera tänker jag försöka byta spår, nog med tårar för en fredag...


Som om fredag vore skillnad

"Som en spegel i lustiga huset, utom att den inte är ett dugg rolig. Gråt istället för skratt, vill inte se vill inte vara. 

Orkar inte se upp till toppen, orkar inte vara i ljuset. Den klaraste rösten är den från mörkret. Tvivlen sköljer över mig i vågor av svart."

Fattar inte var jag vore utan orden. Går med stegen jag försöker bromsa, allt kommer upp ur något långt där inne. Och om jag fick välja skulle jag inte vara en sekund kvar i den här kroppen. När jag går min tidiga morgonpromenad andas jag så gott det går, men glömmer hela tiden att dämpa farten. Ögonen tåras, kan inte skilja på fartvind och förtvivlan. 

Men jag stannar trots allt, jag åker till dagvården och äter min frukost.

torsdag 21 maj 2015

Och allting fortsätter

Jag vill känna tryggheten i att närma mig ett mål, vill klara av fokus på horisonten. Segergester, champagnekorkar och allt att vinna. Vill att kroppen ska orka och ha ett huvud som levererar.

Det här med ytan får helt enkelt blir som det blir, en parentes på vägen mot ett liv som frisk. Jag ska dit, vill inte spilla mer energi på mörkret, kylan och tomheten. Men samtidigt som jag tar små steg framåt närmar sig smärtan och känslan av att jag mist kontrollen. Försöker slå bort det och bygga på höjden av självkänslan. Upprepar tusen gånger för mig själv att jag duger, hör min man viska samma ord och måste bestämma mig för att det inte är filter på hans sanning. Önskade bara att allt ville gå lite lättare.


onsdag 20 maj 2015

Tänker mycket på det här

Ytan, fick frågan om jag tycker att ytan är viktig. Undrar lite över den frågeställningen. Tycker inte alla att yta betyder ngt? Eller iaf att de flesta funderar på yta. Antingen fin yta eller antiyta, om ni förstår.

tisdag 19 maj 2015

Ett löfte är ett löfte

Tuff start på dagen, regn, blodprover, vägning. Men efter några dåliga val blev dagen lite mer uthärdlig  (det bliiir ju bättre med mat i magen). Himlen sprack upp, solen tittade fram och jag fann lite kraft att fokusera på de positiva känslorna i kroppen.

Att bli sedd och tolkad av dem som vet och förstår, att få vara i det sammanhanget där acceptans är grunden gör att energin kan användas för att komma framåt. Det är ganska häftigt att se hur dynamiken i gruppen fungerar, hur lyhörda vi är för varandra och hur vi kan stötta på det sätt varje individ klarar att ta emot.  En arm runt mina axlar, påminnelsen om att allt bara kan bli bättre. I dessa sammanhang liksom i så många andra spelar åldersskillnad ingen roll alls, vi är alla där som vi är. Fick lova de andra att inte missa frukosten i morgon och kunde gå ut genom dörrarna med lättare steg och med hoppet tillbaka.

Fuck size zero

Sitter på lab och väntar på stick i armen. Tänker för mig själv "en sak i taget" och vet att helvetet kommer efteråt. Ska till dv, missar frukost men kommer inte undan vägningen. Veckan elddop, hör sjukdomen vråla. Sköter inte de korten perfekt, lyckas inte helt med något. Halvmesyr är mitt mellannamn, men jag vet att jag måste ändra strategi. 

JAG SKA RESA MIG. Jag ska älska mig mer och ska vårda formen i alla bemärkelser. 

måndag 18 maj 2015

Trots allt



Hade en liten hemläxa att göra, att formulera hur sjukdomen ser ut i mitt liv just nu. Skrev och skrev, alla spärrar släppte och mönstren blev så tydliga. Det svåraste för mig är att depressionen har en tendens  att sippra igenom det finmaskiga nätet som medicinen ska fånga upp, och i det får negativa tankar kring maten fäste.

Således blev det ingen lunch värd namnet, tog istället vad jag ansåg lite extra mellanmål vilket förstås inte är en bra strategi. Men mönster är mycket lätta att bryta, och får jag stå oemotsagd raserar jag allt.

Funderar mycket på hur enkelt det är att göra felaktiga val, och i den stunden de korrekta alternativen blir helt transparenta. Jag ser dem helt enkelt inte. Blundar och glömmer, faller tillbaka.

Jag behöver diskutera de ambivalenta känslorna med min kontaktperson. Likaså ska jag fortsätta prata om den stora tröttheten som gör det så svårt att gå vidare. Paradoxen i förra inlägget, hur speedad jag var i svälten och nu den massiva tröttheten som får mig att lägga ner tankeverksamhet. Jag förstår väl långt där inne att kroppen behöver tiden för att återhämta sig, men hur ska jag klara att äta när jag inte orkar göra rätt val?

Känns som att tröttheten är det sista vapnet anorexin har för att behålla mig i sitt grepp. Naturligtvis vill jag orka, men att sluta äta för att kunna leva i kickarna är fel väg. Kallas sjukdomsinsikt….och är inte att förakta.

Fr svart till vitt o hela vägen tillbaka igen

Den här paradoxen, den förstör processen. Utan näring har jag bottenlös energi (av placebo dock), men nu när jag äter bra orkar jag ingenting. 

Utvecklar mer sen, allt suger idag och dessutom stängt på dv. Mycket dålig tajming.

lördag 16 maj 2015

Förlorat


Hör inte vad jag tänker, höjer volymen. Famlar i tomheten, glömmer mitt fokus. Är så ledsen, ville inte vara där en lördagkväll. 

Girl in the mirror - letting the muscles of the abdomen soften

Det blev lunch utanför den komfortabla zonen igår, i Stadsparken. Kycklingfilé fylld med fetaost och soltorkade tomater, färskpotatis och sallad. Vi satt i solen, två patienter och två ur personalen (kan inte förmå mig att skriva två personal. Vänjer mig aldrig vid att använda personal som annat än ett kollektivt substantiv. Om det ens är det, men att skriva två personal funkar inte för mig (- jättemycket parentes).) Det var lugnt, maten var god, solen sken och jag kände mig ganska hoppfull om min framtid.

Nuddade vid ämnet om mitt sätt att hantera ångest, skyller alltid på det. Hantera ångest med att gå. Bekämpa myrornas krig i benen. Sanningen är visst så, men sanningen har även ett annat namn. Kompensation. Falla tillbaka i något som jag gjort tusen gånger förr, skapa rutiner av ett dåligt val. Det är allra svårast för mig att identifiera beteendet som för många inte är något mer än en promenad i parken. X antal steg för att sudda ut känslor som borde bearbetas på ett helt annat vis. Är så medveten om att jag väljer snabba fixarstrategier, enkla vägar ut ur smärtan. Skyller ibland på hundpromenad men lyckas mycket ofta styra stegen utan Herman. Går fortare. Stegen forcerar alla hinder i min väg och mätarställningen tickar snabbt snabbt.

Att förstå mekanismen med kompensation är inget jag begär, för i någon mening är det ett beteende som alla sunda människor utövar mer eller mindre. Kunna unna sig eftersom man trots allt rör på sig. Skyhög puls och snabb andhämtning i utbyte mot en glass. När jag hör rösterna vill jag skrika. Högt, att det inte är i de valen jag vill vara. Kommer aldrig att kunna acceptera att någon säger att det väl är bra att jag rör på mig också. Den enda formen av acceptans jag kommer att tillåta är den där jag ser på mig själv med en blick som inte dömer. Andra får döma om det roar dem, men jag ska vårda min självkänsla bättre än så.

Begreppen virvlar runt, bekräftelsen i spegelbilden som berättar min historia med kristallklar skärpa. Ta hand om känslan? Kan jag se på mig själv utan filtret? Kan jag tillåta mig att bortse från de kritiska blickarna i spegeln? De som försöker berätta vad som är hälsosamt? Vackert? Idealbilden? Utmärglat? Svagt? Utan förmåga att tänka? Det är en glidande skala, och vi använder den som gemensam måttstock i vårt samhälle. Har tröttnat på den normen.

Mina egna sanningar, mina reflektioner. Att jag väljer att fortsätta skriva om dem har inte med behoven av bekräftelse att göra. Feedback och hållna tummar, skickade kramar gör mig glad och tacksam, men det viktigaste är att jag vågar stå för orden. I min självkänsla handlar mycket om att våga stå upp för att all smärta också har skapat erfarenheter att bära med sig, sådant som med lite distans växer till en styrka.   Ser jag ut som en människa med skört skal är det just så. Skalet är fortfarande bräckligt, men jag ska bygga styrkan med nya starkare material från grunden.




fredag 15 maj 2015

Klämdag - lunchkval

Två personer i dagens grupp och vi ska därför enas om en lämplig lunch på stan. Vi tänker båda på en sallad med varmrökt lax, syrad gurka o parmesankräm. Sedan gäller det att övertyga personalen om att valet är tillräckligt innehållsrikt. Jag tänker att en glass efteråt borde vara en bra kompromiss.

Fö är jag bara nöjd att slippa äta korvstroganoff på vår vanliga lunchrestaurang. Det eller soyakorv....jag känner inte att jag måste klara att äta korv. Har aldrig gillat, kommer inte att göra det.

torsdag 14 maj 2015

Jag kan?

Från ena minuten till nästa, pendlar mellan tillförsikt och svek. Tron på att det ska bli bra för mig och känslan av att jag sviker både sjukdomen och min nya insikt om att livet måste tas till vara. Skavsår i själen, ett bälte i midjan som stramar. Vill inte ha tankarna på rätt eller fel, vill bara sudda ut skiten och hålla fokus på friska val. SÅ IN I HELVETE SVÅRT. Hela tiden, ligger i bakhuvudet, tar all energi att manövrera undan dåliga tankar.

Men, jag har ätit frukosten. Yoghurt, två smörgåsar, kaffe, juice. Tryggheten i att slippa välja, köra på enligt dagvårdens principer, hacka i sig utan val. Enklare och kanske tonar monstrets idéer ut. Ska ta sista koppen kaffe och sätta mig på balkongen i solen. Försöka andas igenom ångesten, och sedan bara vara. 

Ups and downs, vet ju att det kommer sånt. Riktningen är uttagen, kan inte bytas bort. Jag bara släpper garden en liten minut och låter allt bli synligt, ge mig det utrymmet.

onsdag 13 maj 2015

Mental träning

Helg. Jag får försöka ta med mig motivationen till de lediga dagarna. Fredagen går jag på dagvården, blir alldeles för många dagars uppehåll annars. Måndagen är det dessutom stängt pga av utbildning. Processen jag befinner mig i är lite som att gå på nattgammal is. Skört bräckligt smärtsamt men också glädjen tillbaka. 

Ikväll har jag haft min pizzautmaning. Har inte ätit det på väldigt länge, men vi bestämde att det var dags nu att smaka en bit. Gick ok. Nästa utmaning blir snabbmatslunch typ donken, och fika på Espresso House. Allt det här handlar om att jag inte ska fortsätta att sätta upp benhårda regler, men inte heller börja äta skräpmat. Att avdramatisera valen, att se en måltid som ett tillfälle bara att tanka okomplicerad energi när det så krävs.

tisdag 12 maj 2015

Tisdagsterapi


Rummet inuti, där kreativiteten bor och känslorna får flöda fritt utan självcensur. Stunden när jag kan vara där och vågar släppa ut allt blir som ett reningsbad. Målade en stor bild, där rädslan och nyfikenheten fick blanda sig med varandra. Fick en tydlig vision om att jag måste våga tillåta mig att gå vidare, och att jag måste fatta modet att leva i min kropp.

måndag 11 maj 2015

Ny vecka, nya tag

Vaknar måndag morgon och tar en promenad med Herman. Tänker en del på vägningen som är starten på dagvårdens veckoprogram. Ganska mycket energi har gått åt i helgen för att bearbeta det, och när det väl är dags känner jag en sorts lugn och acceptans för situationen. Jag kan inte förändra hur min kropp beter sig, jag kan bara äta det den behöver.

Det som gäller är frukost, lunch, mellis, middag och kvällsmål. Jag gör det jag ska och vill bara en enda sak, att bli frisk.

Efter dagvården mötte jag min vän M, gick till Melvins och fikade. Att efter mellanmålet välja att våga fika kändes som en seger över alla onda tankar. Tog en cappuccino och en chokladruta, en klick vispgrädde till. För varje sådant steg jag klarar är vägen lite säkrare utstakad, att välja fel kostar mer för varje dag jag klarar att ta hand om mig på rätt sätt.

Jag känner förändringen även i humöret. Gladare, rakare rygg, stolta steg. Ögonen ser nyanserna, alla färger som så länge har hållit gråskalan. Min man säger att det syns att jag bestämt mig, och den låga som tänts i mig ska jag vårda väldigt ömt.

söndag 10 maj 2015

Äkta liv



Är helt medveten om att det inte kommer att vara enkelt hela vägen. Bland annat stor ångest inför vägning i morgon, fastän jag vet att uppgång är en vinst. Men siffrorna har den mest negativa effekten av allt på mig. Måste fokusera på att behålla min motivation.

Därför dricker jag mitt kaffe o äter min croissant med fast övertygelse om att mitt liv ska bli bäst.

lördag 9 maj 2015

100% aktivitet

Intensiv vecka. Dagvård från måndag till fredag visste jag ju, men jag hade nog varit naiv i min tro på att energin skulle räcka till annat också. Har varit helt slut, inte orkat prata med någon, inte orkat svara på sms, helt asocial. Men samtidigt oändligt glad och lättad. För jag har börjat min klättring uppför den brantaste bergväggen, och säkerhetstänkandet kring expeditionen är hög.

Att vara i en grupp där man känner sig trygg gör hela skillnaden. Varje enskild individ är en kugge i hjulet som är gruppen. Jag kan luta mig mot de andra och söka stöd, men jag har 100% ansvar för mina egna val. Förra gången jag försökte med dagvården fann jag ingenting av det jag nu hittar. Vågar välja de svåraste vägarna och de mest krävande alternativen, men kan också misslyckas.

Har känt vad regelbundna måltider kan åstadkomma för förmågan att tänka, och för viljan att söka det friska i livet. Jag känner en stark motivation nu, vågar äntligen hoppas att jag ska klara av det. Och dessutom att kanske klara mig utan inläggning, om jag fortsätter kämpa. Ville verkligen inte hamna där jag är nu, i mitt vakuum av landstingsfiltar och luncher på en bricka. Men om det är priset jag måste betala för att kunna gå vidare? I så fall betalar jag utan att tveka.

torsdag 7 maj 2015

...and one step back...

Inte något stort, bara en dessert jag inte vågade. Jag kände att det var ett nederlag, vilket ändå var stort att inse. För ett par veckor sedan hade jag sett det som ett självklart val och en seger. Igår fanns bara känslan av att varje steg bakåt måste motverkas och att gå framåt är det enda jag kan acceptera.

Så långt har jag kommit att jag inte vill säga nej till det goda livet. Och om jag säger nej anstränger jag mig hårt för att identifiera skälet. För acceptansens skull och klarheten, vill plocka upp det till ytan. Aldrig mer begrava smärtan, betrakta allt allt allt med vänliga ögon.

onsdag 6 maj 2015

Soligt läge

Min resa går vidare. I eftermiddags träffade jag min vän S, gick i Slottsparken och fikade på Slottsträdgårdscaféet. Hallon- och rabarberpaj och en cappuccino. Hade aldrig varit där förut och det är alltid en utmaning att våga bestämma ett ställe med okänd meny, men min strategi var att välja det första jag tänkte på. Satt sedan i solen och pratade om allt det stora i livet och lite världsligare saker.

Hela tiden bär jag med mig känslan av att jag måste förhålla mig till kroppen, det är det allra svåraste just nu. Det är så många dimensioner i detta. På samma gång acceptans för förändringen, kläder som stramar, sedan släppa taget och bara följa med. Måste få vara just så, och mitt i virrvarret av tankar bär jag en stark bild av vem jag är. Den jag ska hålla fast vid, och som ska ha den bästa sommaren 2015.

tisdag 5 maj 2015

Andra dagen

Är mer mottaglig för intrycken idag. Vaknade med positiv energi, yogade och åkte iväg till dagvården. Känslan av att nu eller aldrig händer det, var så stark och jag bredde mina frukostsmörgåsar med extra ostskivor. För att jag vill och för att jag tänker lämna en tagen identitet, byta till den äkta och fortsätta leva med siktet inställt framåt.

Jag har gjort mina val idag, friska kloka och med rätt fokus. Har ätit thaimat till middag och nu ska vi gå på bio (och köpa biogodis). Börjar närma mig en verklighet jag har saknat alltför länge, kommer säkert att ta något steg bakåt men framåt är det enda acceptabla i längden.

Målar av den viktigaste sidan

"Inuti mig finns en kraft som jag länge vägrat ta fram. Den är stark och den ska bära mig framåt. Finns också tvivel och destruktivitet under ytan, men just nu är kraften och kärleken det som jag vågar känna starkast. Jag ska vinna, mitt hjärta ska inte sluta slå."

Hade bildterapi, målade starka känslor i guld och orange. Kreativiteten hjälper mig framåt och att behålla fokus på min egen kärna. 

måndag 4 maj 2015

DV

Sitter och väntar på sjuksköterskan. Börjar återigen på dagvården idag med en enorm trötthet och en önskan om att detta ska ta slut snart. Försöker upprätthålla motivationen, men vill helst bara ligga under mitt täcke i en låtsasvärld.

Samtidigt vet jag ju att det bara finns en väg att gå. Och jag har tusen händer som bär mig framåt, att sluta kämpa då är inget alternativ. 


fredag 1 maj 2015

Brutalt



Ont i kroppen, ännu ondare i det osynliga. Känner efter när frukosten är uppäten, är inte i fas. Hur kan det som är varje människas normala rutin - vanlig banal frukost - orsaka den smärtan? Förstår inte vad som händer, vill inte men måste. 

Vi var med vänner igår, pratade med en kille jag inte träffat förut. Intressant samtal. Men. Han frågar plötsligt om jag äter ordentligt eftersom jag är så smal. Jag orkade verkligen inte diskutera anorexi just då, och valde att ignorera. Men, återigen men...när blev det egentligen tillåtet att ifrågasätta magra? När frågade någon en överviktig hur många rulltårtor de ätit till mellis? Jag hatar detta fokus på kropp, oavsett BMI.

Ikväll middag borta igen. Jag fasar och vill, allt på samma gång och försöker tala mig själv till rätta. Det är tryggt, det är kärlek och omtanke. Värme och förståelse, vill mycket gärna klara det utan att bryta ihop. Men om jag gör det, är det också ok.