tisdag 30 juni 2015

Välkommen till världen, till allt som kommer och går

Det händer så mycket under en dag. Min värld snurrar snabbt och tiden går så långsamt, allt på samma gång. Fina saker och sådant som får mig att må ännu sämre, måltider som kedjar fast mig i fel tankebanor och möten med de finaste vännerna man kan tänka sig. Inrymmer allt under ett par timmar.

Saker jag är stolt över idag:
- ett collage ur en stund på bildterapin som var total närvaro, bilderna bara steg ur tidningarna, jag rev, klippte och klistrade. Det blev urcoolt.
- ganska bra på att sätta ett par gränser i dagrummet, utan att trampa någon på tårna.
- styrde upp ett mysigt AD (after dagis) med tjejerna, kaffe och vin till dem som ville.
- köpte thaimat till middag, fastän jag helst av allt ville hoppa över.

Funderar mycket på att dagvården har sommarstängt under fyra veckor, känns mycket kluvet. Längtar efter att ha kontroll över mina dagar samtidigt som jag är livrädd över att tappa allt av goda mönster jag lyckats skapa. Men jag kommer att ha mycket back up trots allt, de kommer inte låta mig falla. Jag är mycket medveten om att min egen roll gör hela skillnaden, för ingen annan än jag kan göra resan. Ansvaret är mitt och ingen annans, alla runt omkring mig som jag lutar mig emot står kvar där de står, fast förankrade i jorden. Det är jag som måste ändra sättet på vilket jag betraktar världen och mig själv.

måndag 29 juni 2015

Normen, vad passar där?

Fick tillåtelse att gå ut. Inte power bara strosa. Gick runt huset som är stort, hittade en bänk och satte mig ner. Solen kom fram en aning. 

Ser på mig själv utifrån. Ser en tjej i mjuka trikåbyxor med lurar i öronen, på en bänk utanför entrén till psykiatrihuset. En som stängt av som är någon annanstans som inte förstår som önskar försvinna. Sen kommer ansvaret ikapp. Vuxen människa som ska ha kontroll över sitt liv och ge allt för rätt sak. 

Frågar mig igen och igen vad som är rätt och vad som är rimliga krav att ställa på mig själv. Hittar inget svar på frågorna som bygger berg av oöverstiglighet. Vrider upp volymen och lägger mig ner på bänken, släpper lite på greppet...

(utanför psykiatrihuset är nästan allt normalt)

söndag 28 juni 2015

Let go of your thoughts, let go of your images of perfection

Ny dag, nya möjligheter. Klyschan som får mig att kunna andas, sent på natten och tidigt på morgonen. De orden får mig att greppa tag i min morgon och våga låta tiden gå. Utan hjälpen på traven blir allt för tungt, utan stödet där jag finner det vore friheten knappt skönjbar.

Om möjligheten som yppas handlar om nuet och att orka stanna kvar, blir jag tacksam. För att hålla på med Herman är en av de mest medvetna sätten att vara där, utan att segla iväg i andra tankar. Gick en lång promenad med honom, genom Slottsparken över Västra hamnen och stranden, för att sedan långsamt långsamt ta mig tillbaka hem. Tog in det som kom i vår väg, tränade lite uppmärksamhet (Hermans) och lite på att inte focusera på annat än andningen (jag). Att gå utan mål och riktning, utan tidspress och krav, det är för mig den bästa söndagen.


lördag 27 juni 2015

Smiling face, but deep inside the only thing you've got is pain

Blev aningen provocerad av något jag läste. Om mental styrka och om dålig självkänsla, om tankens makt och om vikten av att tänka positivt. Om allt som ligger i ens egna händer.

I mina händer ligger följande:
- ta ordinerad medicin
- äta enligt fastlagt schema
- sova ordentligt
- inte utöva fysisk aktivitet som triggar

Jag försöker däremellan reda ut skälen till de val jag gör, bestämma vilken röst jag ska lyssna till och identifiera hur den röst låter som jag genast ska stänga av.

Exakt så plättlätt är det att hålla sig på banan och styra undan för ätstörningen. Skitsvårt alltså, och som jag ibland beskriver går det åt helvete för att någon dag senare bli helt hanterbart. Allt jag ber om är förståelse och tilliten till att detta inte är något som har att göra med att söka uppmärksamhet. Den som har en psykisk diagnos väljer sällan att lägga korten på bordet; att bära sin smärta i tysthet är tryggare än att utsätta sig för risken att allvaret negligeras. Den som inte förstår är den som saknar inlevelseförmåga, empati och kapaciteten att vara utanför sin egen sfär.

Det var allt för idag, behövde verkligen sätta ner foten hårt. Ska jag gå och lägga mig, att sova ger mig möjlighet till återhämtning och läkning både i kropp och själ. Och apropå att träna sig på att le mot sin spegelbild, det kan skapa en positiv känsla i kroppen, men för att bli frisk och fri krävs mer radikala förändringar än så.

Fin dag ändå


Jag försöker verkligen, blundar inte för det svåra trots att allt gör ont. Har ätit lunch, fikat med kardemummabulle och sen middag. Ingenting känns självklart och värken inuti gör mig yr och dränerad på energi. Kastas mellan hopp och förtvivlan, smal och tjock, himmel och helvete. Finns liksom ingenting halvvägs, kan inte värja mig, dras med av tsunamin och spolas bort i förlorad tid.

Men samtidigt kommer det att föra mig framåt, för varje gång jag tar mig tillbaka till trygga stranden vinner jag över ätstörningen. Och för varje gång jag vågar tänka tanken att normalvikt är det enda rimliga sättet att ta tillbaka hela livet, har jag vunnit en liten delseger.

fredag 26 juni 2015

Svåraste livet

I går utmaning, i dag total breakdown. Man fattar inte, hänger inte med alls. Fastän jag skriver om det nästan varje dag, hur svart och vitt och de andra färgerna blandas och hur målningen tillslut borde kunna tas ner från staffliet. Min målning kommer att luta sig mot träramen ett bra tag, jag behöver vägledningen mer än någonsin och satt i samtal flera timmar idag. Tårarna rann och jag kunde inte reda ut tankarna, motivationen som bortblåst och glöden falnad.

Men jag fick ett råd, ett som alltid går att följa; ta en dag i taget, om inte det går ta det timme för timme och när inte det heller funkar, bryt ner det i minuter och sekunder. Vila, regelbundenhet och släppa kraven…exakt så får det se ut…this boring life.

(Mitt i skiten, en stund av guld. En perfekt kaffe på balkongen med Herman i knät, och jag kan andas ok.)

torsdag 25 juni 2015

Lunch time

Är ganska stolt idag, valde den lunch som var den största utmaningen. Där vi äter våra luncher har de senaste veckorna serverats något de kallar buffé en gång i veckan. Har varit orientalisk, midsommarvariant, amerikansk, grekisk…ungefär så. Varje gång har det orsakat ett litet världskrig bland oss, vi blir vilsna och kan inte uppskatta hur mycket som är en normal portion. Dessutom har buffén inte inneburit att man plockar mat själv, utan allt har lagts upp av serveringspersonal i berg av mat på varje tallrik. Alla har varit livrädda. Och vissa har förhandlat sig till undantag.

Orkade inte dividera idag, varken med mig själv eller någon i personalen. Jag valde den vegetariska varianten på amerikansk bbq: quornfilé, ugnspotatis, coleslaw, kryddsmör (?), aioli, grönsaker. Amerikansk hade de döpt den till och jag bestämde mig för att bara äta, inte reflektera inte fundera. Och absolut inte tänka på hur resten av dagens måltider skulle undvikas. Efter den givna halvtimmen hade jag fått i mig allt, kände knappt smaken men gjorde det jag utmanat mig själv till.

Ibland är det enklare att bara göra utan att tänka, ibland är smärtan efteråt lättare att handskas med än ångesten i valsituationen. Så var det idag, och jag kan tänka mig att fortsätta med buffé-alternativet för att visa mig själv att jag klarar att kväva ätstörningen långsamt.

onsdag 24 juni 2015

Ett utrotningshotat djur i bur

Trött kropp förlamar mig, jag orkar ingenting. Dränerad på allt, tid kraft initiativ och livet trasar sönder tankarna. Somnade hos frisören, fick boka av fika med min vän S. Gick hem och somnade på sängen.

Det är svårt att acceptera att livet inte bara går att starta om, att näring inte är ens hälften av lösningen, att jag inte förstår hur jag ska nå ut ur mitt svartaste fängelse. Just nu handlar allt om att finna den friska  tryggheten igen, på mitt eget vis och med hjälp utifrån. Och kan jag bara hitta dit och ha tålamod i processen kommer jag att lyckas. Det vet jag, helt säkert.

Varje gång en känsla kommer upp hittar jag skäl att söka mig till fel väg, det är som om känslorna skapar alibi för att släppa karta och kompass. Mina inre bilder vägrar ta plats i friskheten, men jag håller på att få ett par verktyg som jag tror mycket på. Samtal, måla och skriva, allt som får mig att reflektera och lättar på bördan ger mig möjligheterna åter att välja rätt.

Jag tänker den trygga välbekanta tanken att dagen i morgon är ny. Lägga bakom mig det som varit, igår idag och alla de andra dagarna. Vakna till en ny dag där förutsättningarna inte är givna och hoppet kan tändas åter, exakt så vill jag tro på att morgondagen börjar. Om solen dessutom ville värma lite...

tisdag 23 juni 2015

Ups'n downs

Fattar inte vad som händer. På exakt två sekunder förändras allt, smärtan skär i luften och andningen stängs av. Små bubblor av luft gör att jag överlever i svärtan. Tänker, tänker eventuellt för mycket eller så måste jag bara släppa taget och låta allt komma upp till ytan.

Det var ungefär så det blev på bildterapin. Rusade ut, kunde inte stanna kvar, in igen med tårfyllda ögon fokuserade på bilden. När känslorna tar mig i besittning stänger jag av. Allas blickar och de mörkaste tankarna stöpta i en form jag ville blunda för. Varför, kan inte sluta fråga mig varför? Just när jag var i mitt bästa rum...

måndag 22 juni 2015

Strategierna

Ville berätta lite om allt. Om hur dagen varit och om hur samtalen med psykologen går, och om hur jag kom på hur jag skulle tänka för att göra de rätta friska valen. Om sociala aktiviteten som idag var att gå iväg till en italiensk restaurang för att äta fear food. Pasta är svårt, pasta är så tufft men den gick ner. Vi var så jäkla peppade i vår grupp, alla ville klara utmaningen och dessutom fixa eftermiddagsfika på St Jakobs stenugnsbageri.

Det är en ganska mäktig känsla att kunna göra ganska friska val utan att ha alltför mycket fallskärmar. Att kunna välja en kaka till kaffet, för sin egen skull och för att det är en sak som man gör med sina vänner. Och de här tjejerna som gick tillsammans idag har blivit just det. Att ha de underbaraste runt omkring som kämpar med samma svårigheter gör att resan blir än mer viktig, vi har alla en gemensam strid att vinna och vi lutar oss i trygghet mot varandra.

Så var dagen nästan slut, när mannen kom hem och hade köpt biobiljetter och godis. Håll tummarna för mig nu…jag vill orka lite mer innan sängen väntar.

söndag 21 juni 2015

Tänka klart

Min känsla har varit så bra i ett par dagar. Ätit bra, tänkt bra, mått bra. Vet ju att efter regn kommer solsken och tvärtom. Men jag är aldrig beredd, står som handfallen och förstår inte när det är dags att fälla upp paraplyet. 

Brottas med att ha glömt bort hur jag skulle tänka idag. Jag har ätit på rutin för att jag vet att jag måste, men hur skulle jag bearbeta impulserna och tankarna? De som ligger och lurar och hotar hela min existens. De där mörka som pratar med stark röst och inte låter mig vara ifred. 

Jag vill hitta det läge som talar om att livets alla nyanser måste få synas. Svart vitt och allt däremellan...

lördag 20 juni 2015

Bring it on

Känslan av att jag duger och har möjligheter i livet ger mig lite styrka idag. Varken svart eller vitt, men en bra nivå som jag önskar ha som utgångspunkt. Förstår så väl att läget kan pendla starkt, men just nu räcker det för mig att komma ihåg att möjligheterna rymmer detta. 

Att lyckas är inte nödvändigtvis att vara högst upp, just nu kan det räcka med att jag är medveten om min position. 

Klart och tydligt

"Igår, jag gick in i ett provrum drog några djupa andetag och vågade se mig själv i spegeln. Uppifrån och ner, inifrån och ut. Blusen jag provade var en parentes, ingenting mer än skälet till att jag klädde av mig, och det jag såg var den riktiga jag. Jag som börjar närma mig min normalvikt, jag som känner mig ok med det jag ser. En människa som kan känna tillfredsställelse med den kropp som inte svek fastän läget var kritiskt. Jag kunde se mig själv och jag var fin, den stoltheten kommer jag att spara och bära med mig nu en stund"

(utdrag ur min dagbok 20/6)

torsdag 18 juni 2015

Glad midsommar?

Pratar med mig själv, försöker övertyga mig om att jag inte är frisk, inte ska sluta i behandling, inte svälta, inte träna. Kriget i mitt huvud, tankarna tar aldrig siesta. Min kropp är slut, fastän jag äter det jag ska. Och allt blir en enda röra av destruktivitet, hopp, likgiltighet, smärta. Har så jävla ont i hela kroppen, rygg och nacke är värst. Mina kotor är hoptryckta, förslitningar, riskerar frakturer och jag har ingen aning om hur det kommer sluta. 

Men gnälla? Ja det är ok, måste lätta bördan för att kunna gå lite framåt. Vi har iallafall handlat vår del till midsommar, och rosé går alldeles utmärkt att dricka fastän det duggar och är 15 grader. Pju.

onsdag 17 juni 2015

Distraktion

Det är eftermiddag och jag sitter på fiket, har träffat min vän M. Druckit kaffe och ätit en bit morotskaka, sånt man gör med vänner. Hon skulle hämta sina barn sen, jag blev kvar. Behöver träna på att bara sitta och andas utan att låta de negativa känslorna ta över. 

Lyssnar på samtalen vid borden runt om, fragment av liv som avhandlas, förtroenden att byta, skratt, barnskrik. Är trött och önskar mig någon annanstans, slippa vara bunden till dagarna i Lund. Men jag vet att behandlingen är helt nödvändig och jag kommer att stanna så länge jag kan. 

tisdag 16 juni 2015

Kurera sig

Känslan, måste tala om känslan. Det är så otroligt svårt att förhålla sig till den kropp jag trodde var min, som togs över…ockuperades av demoner. De synliga demonerna brottas med maten jag äter, varje måltid är en kamp men jag vinner nio gånger av tio. Kroppen får näringen men hålen att fylla är avgrundsdjupa brunnar och jag hänger inte med i tanken.

Säger till mig själv med stark och klar röst att jag duger, att den jag ser i spegeln är på riktigt. Detta upprepar jag cirka tusen gånger varje dag och ändå är det inte tillräckligt. Osynliga hörs skarpare ändå, sant och falskt ställs mot varandra och kriget med full ammunition pågår med oförminskad styrka. Skillnaden är bara att i det här skedet syns ingenting på spegelblank yta, slät hud med underhudsfett är mitt pansar som inte släpper igenom ett ljud av den inre striden.

Jag är i min känsligaste fas nu. Skulle vilja ligga nerbäddad i en liten ask med bomull i, inga intryck skulle släppas hela vägen in i de heligaste rummen. Inte en enda människa borde låta munnen tala innan tanken var klar och välformulerad, hela tiden hör jag dock motsatsen och att behöva freda sig och ha beredskap tar all min energi. Medicinen ikväll, en liten skål med hallonsorbet och hasselnötsglass.

Word




Jag samlar på uttryck, ord som sammanfattar ett helt paket av visdom och insikter. Älskar att ha små lappar i fickan, plocka fram dem när jag behöver en dos av tro på mig själv. 

måndag 15 juni 2015

Monday bloody monday

Alltid samma känsla på måndag morgon. Ambivalent. Vill och vill inte, trött och mycket ångest. Inte hungrig, stressad över alla aktiviteter: vägning, psykologen, planering med matlagningsgruppen, social aktivitetsgrupp. Jag förstår ju att det inte låter speciellt pressat, men allt är relativt. I min process finns inget extra att ta av, energin läcker igenom huden och kvar blir tomheten och saknaden av att orka obegränsat. Fester, dansa långa nätter, sparka av sig skorna och gå barfota hem. Allt det där är borta, kvar finns kampen och löftet till mig själv att jag en dag ska segra.

Pratade med psykologen om the pink cloud, något som alla på väg att besegra ett missbruk halkar ner ifrån. Molnet jag sitter och dinglar med benen ifrån, när jag börjat äta ordentligt och lagt ner all form av träning hamnar jag där. Det svåra är att efter en stund i det blå kommer rastlösheten att bli svårkontrollerad, hålet jag tidigare fyllde med svält och okontrollerad träning kommer att skrika högt. Faller ner och landar hårt, då behövs styrka och motivation mer än någonsin.

Jag är där nu, på marken i spillror men med insikterna som ska få mig hel för gott. Äter min mat, vilar och vilar ännu mer när trötthet och ångest slår ut systemet. Står emot de flesta impulser att träna, låter inte ätstörningen vinna mark igen. Just idag känns det så och den känslan kommer jag att göra allt för att behålla.

Utmaningen

Det blir en midsommar, kall spår vissa. Jag bryr mig inte, kan ha filtar och tjocka tröjor framme. Det viktigaste är att jag kommer att följa planen, fixa mitt bidrag till maten och kunna njuta av festen. Ska följa matschemat, lägga till något glas vin eller så utan att ta bort något annat. Äta lite dessert, någon bit ost och utmana mig själv i största allmänhet. Upprepar ett mantra för mig själv "det kommer att bli kul".

söndag 14 juni 2015

Möte

Vi ska möta ett par vänner för att planera midsommar. Förra gången vi sågs sa en av dem till mig att jag var för smal. Är orimligt nervös för vad han kommer att tänka nu, eller säga att jag har gått upp. Funderar allvarligt på att strunta i hela planeringen eller hela midsommar. Allt känns så svårt, orkar inte detta.

lördag 13 juni 2015

Wrecking ball

Det är alltid värst på morgonen, ångesten vill förlama, vill binda fast mig i förfluten tid och doft av förkastade tankar. Slår emot mig, gör mig till vraket som vågorna enkelt sänker.

Jag pratade med en vän igår, hon hade samma känsla av att ångesten under natten bygger sina murar höga. Att börja varje ny dag med ett klassiskt rivningsarbete kostar så enormt mycket energi, det är inte konstigt att jag inte orkar mer än mitt minimum. Måste fortsätta arbeta med att acceptera min begränsning som den ser ut just nu, alla säger till mig att det kommer att bli bättre. De säger att krafterna kommer tillbaka och att kroppen måste få tid att läka. Jag har behandlat den väldigt illa, sämre än jag kunde förstå. Min hjärna var inte med mig då, hade inte förmågan att se hur jag svek mig själv.

En bit på väg är allt en aning klarare, men också svårare. Så mycket att förhålla sig till av intryck som väller över mig, och så liten förmåga att filtrera. Jag söker mina fristäder, platserna där jag kan andas utan att känna paniken över kroppen och skräck över att släppa spänningen i magmusklerna. Så bit för bit är min plan att finna platsen där jag känner tryggheten och förmågan att växa som människa.

fredag 12 juni 2015

Knowledge

Vi hade besök av en dietist, hon gjorde allt för att övertyga oss om vitsen med normal mat. På dagvården går ett gäng patienter som alla har det gemensamt att kunskapen om vad som är normalt av innehåll och storlek har fallit bort. Chiafrön, kokosvatten, sockerfritt, nötter, Renée Voltaires lärljungar har svalt det med hull och hår. Jag gjorde det själv under lång tid, ratade vitt mjöl, mejeriprodukter och tillsatser. Ju mindre processat desto bättre, för många människor är de valen okomplicerade. De ger inga konsekvenser mer än att näringsintaget kommer från andra livsmedel än de konventionella. 

För den som har eller har haft ätstörningar blir alla överväganden potentiella risker. Att börja byta ut eller ersätta vanlig mat med alternativa produkter kan lätt få oss ur rytm och få oss att halka tillbaka i sjuka mönster. 
Jag vill inte hamna där igen. 

Även om maten jag blir serverad i mina ögon är av det slag som serveras på långtradarfiken är det exakt de måltiderna som är normen. Det är normal mat på normalstora tallrikar som alla mår bra av att äta. Smörgåsarna, gröten med sylt och mjölk, godis ibland. Ett glas vin och lite nötter, glass till dessert. Allt är exempel på sånt som vi inte behöver fundera närmare på. Att dessutom lägga till rejält med frukt och grönt gör kosten balanserad, och ger kroppen den perfekta blandningen. 

Sjukdomen gör mig osäker, svag och i behov av ledsagning. Kunskap bekräftad av expertis, då kan jag lättare slappna av och få en helg med verktyg att kontrollera ångesten. 

torsdag 11 juni 2015

Klockrent

"You are beautiful and you know it deep down inside. You'll just have to bring it out."

Har jag sagt det förut? Oh well, det är en sanning hursomhelst. En mycket bra sanning, som jag upprepar för mig själv och alla andra som kämpar för ett frisk liv.

Sinnesro

Vi hade mindfulness på schemat, gick en så kallad sinnespromenad på kyrkogården. Älskar känslan av att kunna släppa allt och bara finnas i lugnet. Hur länge det varar spelar ingen roll, nöjer mig med att hitta dit. 

För mig betyder de stensatta gångarna, gräsmattorna och gravarna med sina blommor att jag enklare släpper taget om tankarna. Följer med i flödet och låter sinnesintrycken vara utan att ge några avtryck. Lyssnar och ser, låter det passera. 

onsdag 10 juni 2015

Allt formulerat i en enda mening - lite fortsättning på gårdagens tankar

När jag skrev om att värdera kroppen och känna tacksamhet för att den inte sviker trots omild behandling, visste inte hur nära sanningen jag var. Under behandlingssamtal idag blev det så tydligt att jag inte kan tveka vid vägskälet. Har verkligen inte tid att fundera, jag måste bara göra. Äta varje måltid, lägga den bakom mig så fort sista tuggan är svald och blicka framåt. Samtidigt träna på att vara i nuet, men att inte bli golvad av ångesten. Det måste helt enkelt gå att ha båda perspektiven för att kunna må bra på sikt.

Jag bad om extra stöd idag, förklarade hur jag känner att jag kommit till den punkt där jag alltid tidigare valt att börja svälta igen. Berättade om mina svartaste tankar och om hur jag medvetet kan driva mig rakt ner, behöver bara ett par veckor för att hamna där jag var för ett par månader sedan. Skillnaden nu med stödet är att jag ser vad konsekvenserna kommer att bli. Gör jag resan en gång till kommer jag att få tillbringa sommaren bakom låsta dörrar, det är den bästa motivationshöjaren att tänka på det. Den här sommaren ska bli den bästa. Kommer inte att var frisk, men jag kommer att kunna göra friskare val.

Har lagt en lapp i min ficka, det står "Kämpa för ett friskt liv, ät för en stark kropp". Det svåraste jobbet är det jag har framför mig, men jag hoppar på utmaningen och kommer att försöka.

tisdag 9 juni 2015

Hudlöst

Jag har nått till ett vägskäl, har varit där förr men nu är första gången jag är helt medveten om det. Pratar om punkten där jag i någon sorts normalvikt kan välja att acceptera eller som jag gjort så många gånger förr börja skära ner på maten. Skillnaden är att jag idag går i behandling och kan sätta ord på dessa tankar. Skriver ner allt i min dagbok och får perspektivet att växa ytterligare, dessutom är mina ögon mer öppna för vad jag skulle försaka om jag än en gång valde att låta ätstörningen vinna mark.

Paradoxen i detta, att vara på en punkt där akuta fysiska hot är undanröjda men med en insida skörare än någonsin kräver mycket energi. Jag måste vara så ärlig, måste våga stå för allt och våga visa my most ugly face. Handlar om att inte dölja mer, försöka stå rak mitt på det gungande golvet och känna blickarna på sig. Att förhålla sig till kroppen i sitt mest obekväma skede och närma sig den med tacksamhet - gigantisk utmaning.

Jag jobbar ganska aktivt med de här tankarna, steg för steg vill jag nå ett läge där jag kan tillåta mig att vara bara jag. Utnyttjar alla resurser jag har runt mig för att befästa de goda känslorna, liksom jag gråter och blottar svagheterna. Starkare insikter än så når jag inte ikväll.

måndag 8 juni 2015

De som bor här


Symboler som betyder mycket för mig...små tecken på änglarnas kraft, och jag orkar kämpa lite till. Har berättat tidigare om min vän och förebild i gruppen, idag plockade hon fram änglavingarna av guld. Ord känns överflödiga... 

Av alla änglar

Har ingen aning om det är mina mediciner som spökar, eller om jag råkade hamna i den djupaste svackan sedan jag började på dagvården. Helgen passerade med darrigt mående, ingen extra energi och svårt att ha bra matfokus. När jag vaknade i morse var något helt fel, så mörkt att alla kontraster var utsuddade. Vitt var svart och svart blev förkolnat och pulveriserat.

I situationer när jag tappat allt försöker jag verkligen minnas hur snabbt sinnesstämningar kan ändras, hur små stråk av ljus utan förvarning letar sig in och ger lindring, hur smärta vänds till kunskap om psykets fantastiska självläkande förmåga. Jag jobbade på det hela förmiddagen, vill inte ens försöka förklara impulserna som jag bekämpade. Tror att allt som syntes i mina ögon då bara var tomhet, svärta och en rädsla större än livet själv.

Kanske kan man känna doften av den sortens rädsla? Kanske var det så min omgivning märkte? Jag vet inte, men med stort stöd och varmaste kramarna klarade jag av dagen. Inte perfekt, men så långt jag kunde sträcka mig. Resten får jag försöka hämta hem i morgon, som vanligt blir det ju en ny dag då med nya förutsättningar och ny energi.

söndag 7 juni 2015

Aniara

Hade räknat med en ny dag med ny känsla, istället hade gårdagens växt sig än starkare. Hatar allra mest att vakna med ångesten som härdad betong runt kroppen. När det inte finns några rätta val, när kraven jag lägger på mig själv får ryggen att krokna och nacken att stelna och det enda jag kan göra är att äta min frukost. Gjorde nästan rätt och bestämde mig sedan för att gå en promenad i solen, shorts och linne med musik i öronen.

Jag förvånas av att jag mellan varven glömmer hur väl jag behöver de ensamma promenaderna när tankarna kan få löpa helt fritt, och associationerna bygger goda mönster att förhålla sig till. En och en halv timme senare var jag hemma igen; de negativa känslorna bleknade bort och i mitt eget lilla universum lyckades jag lägga mig i en ny omloppsbana. När jag väl landar ska jag göra allt för att det blir exakt på rätt plats.

Ikväll byter jag fokus en aning, vi går och ser när MFF möter Djurgården. Jag måste vara så totalt närvarande för att kunna hänga med i spelet, manipulerar mig lite för att skapa en ficka i ätstörningens  fula vardag.

lördag 6 juni 2015

Rastlös men stilla stilla

I samma stund som jag ätit färdigt vill jag flyga iväg. Bort långt bort, längre än jag någonsin varit fastän jag vet att jag måste stanna. Efter varje måltid, vila i 30 minuter och jag exploderar, förgås, vill krypa ur mitt eget skinn. Samma rutin dag efter dag, vakande ögon ser allt. Inte gå på toaletten, inte förbränna, bara hushålla och bygga för en framtid.

Allt detta formar dagen, men får mig att vilja skrika högt. Vill kämpa för, emot, vet inte längre vad jag vill och åt vilket håll jag ska gå fastän jag innerst inne har kunskapen om vad som krävs. Varför så svårt? Varför all smärta? Därför att det måste kännas att bryta ner destruktiva mönster, därför att ångesten under lång tid tvingat mig att stryka medhårs. Nu måste jag göra tvärtom, byta riktning och söka inspiration där positiva krafter styr.

Slutar den här dagen som så många gånger förr. Tänker att när solen går upp i morgon bitti är gårdagen glömd, den nya dagen framför mig och möjligheterna att göra rätt kan räknas i tusental.

FB-status

Åt en normal lunch, är lagom mätt. Synd att säga att livet leker, men det går iaf att hantera. 

torsdag 4 juni 2015

Summer in the city

Den här kvällen, inte optimal för ett blogginlägg. Ett glas vin i solen kvävde en del tyngre känslor, och därefter var det lite ok att äta pizza till middag. Och de där vännerna vi stötte på förhöjde känslan av att  skapa en fristad från ätstörningen. Även om pausen endast räcker ett par timmar blir det tillräckligt för att ge livet där och då skimret av guldströssel. Så lycklig över att jag vågar erkänna det.

När sommaren kom blir det lite mer avslappnat, eller hur? Med fasaden nedmonterad bit för bit kommer sanningen närmare och relationen till människorna runt omkring känns än mer värd att värna om. Vilka val jag än kommer att göra i framtiden vill jag alltid komma ihåg det, för utan samspelet finns ingenting att leva för.


onsdag 3 juni 2015

allt och inget, när vissa saker går upp för en

Jag tror att gruppen jag får min behandling i måste vara en av de allra bästa, tryggheten jag känner med tjejerna gör att allt går att ta sig igenom. Och jag känner också mycket tydligt att jag aldrig kan göra den resa jag nu gör på egen hand. Behöver de fasta ramarna och den skarpa gränsen mellan rätt och fel, behöver också förståelsen och axeln att gråta mot. Allt det får jag med i paketet. Tristessen och de grå rutinerna lämnar jag okommenterade här.

En av de andra tjejerna (vet att du läser, du är så jäkla stark och jag är så stolt över att ha fått lära känna dig) öppnade en dag ögonen och insåg att hon kände sig mogen att pröva livet på egen hand. Hon tog en vecka ledigt för att fundera och kom sedan tillbaka idag. Blev otroligt glad och rörd över att se henne och höra henne berätta om hur bra hon fixar sin tillvaro hemma. Nu följer vad man kanske kan kalla en långsam utfasning för att hon ska nå den slutgiltiga friheten, och jag är så tacksam över att kunna ha henne som förebild och inspiratör för ett liv som frisk och fri.

Exakt så skulle jag vilja se min egen process; att en dag vakna till och känna att jag nu är redo att lämna det trygga boet och ta ansvaret för mitt eget liv. Vet att det ligger långt fram, men det är trots allt möjligt att nå dit. När ilskan och frustrationen över att vara instängd medan livet pågår, ersätts av att något annat. En känsla som berättar att allt jag kämpar för kommer att bära frukt, och att tiden - även om det inte går att återskapa det som passerat - kommer att ge mig en fortsättning värd att leva i.

tisdag 2 juni 2015

Diskuterar med mig själv

Igår gick jag och la mig med en känsla av att normalt liv är inom räckhåll. Kunde andas och känna att allt kommer att bli bra. Vaknade i morse och allt var som bortblåst. Blankt svart i mina ögon, ingen möjlighet att förhandla bort det. Fel kläder, obekväm känsla, ännu värre mörker. Målade ett hjärta på terapin, med alla de sanningar jag alltid glömmer bort inuti. Utanför hjärtat virvlade självhat, otillräcklighet, smärta runt.

Så ser det ut i min verklighet. För en stund klarar jag att känna de positiva känslorna tillräckligt starkt, sedan slår det om och mörkret sipprar in och förgiftar mig. Går inte att värja sig, kan inte stå emot. Tolkar allt som händer därefter.

Vid lunchen fick jag i mitt tycke för mycket sås, personal efter mig i matkön fick mindre. Kunde inte fokusera på att äta efter det. En oförrätt. Personlig förolämpning, så tolkar jag det. Eller mer korrekt, så vantolkar jag det i sjukdomens våld. Resulterade i diskussion och tjafs, med mer ångest. Vid mellanmålet som var valfritt tog jag minsta möjliga. Tänkte att jag kunde fika när jag kom hem, vilket jag så klart inte gjorde sen.

När besvikelse och ångest tvinnas ihop blir reaktionen för svår att hantera på annat sätt än med kompensation. Gå snabbt, yoga hårt, ta mig dit jag inte ska. Hatar hur jag straffar mig själv genom att välja fel väg, trots att jag känner hur min friska sida försöker komma till tals. Det enda som skänker lite tröst är vetskapen om att mina medsystrar också kämpar med detta och att vi tillsammans dag för dag blir starkare.


måndag 1 juni 2015

Dynamisk dag

På måndagen är känslan alltid densamma. Tungt och mörkt, och vägningen som ett ont spöke. Idag jobbade jag verkligen hårt för att känna att kroppen gör som den tycker är bäst. Så länge jag äter det jag ska kan jag inte påverka mer, det som sker är utanför min kontroll och jag måste våga släppa greppet. Tycker att jag lyckades bra med det idag, klädde av mig, ställde mig på vågen och sen på med kläderna och in till frukosten. Vill verkligen att det ska vara avdramatiserat.

Sen har jag så svårt att fatta att det är juni nu. Tiden rusar fram, jag hinner inte följa med i alla turer. Sommar är ett begrepp jag har tappat känslan för, minns så starkt förra året. I år måste jag få vara med på ett hörn och inte halka ur, rädslan för att det ska hända finns hela tiden med mig. Om jag lyckas bygga min självkänsla lite starkare, jag är värd att nå dit.

Vi hade social aktivitet på eftermiddagen, utmanade oss och vann en liten delseger. Jag valde en paj, vilket jag inte ätit på hur länge som helst. Sallad med dressing och kaffe, mycket normalt. När vi är lite utanför ramarna glömmer vi en smula hur svårigheterna ser ut, och vågar också känna efter hur maten smakar. Sedan två kulor glass till mellanmål, och jag kunde för en gångs skull promenera hem eftersom  aktiviteten ägde rum i Malmö. Nu en stunds vila.