torsdag 30 juli 2015

Ville inte sudda...

Jag ville inte radera frågan jag fick, jag ville reda ut. (Allt försvann - var inte meningen alls.) 

Hur kan man agera eller bör man ens agera när någon i ens närhet inte lyckas dölja sin ätstörning? 

Och jag svarar utifrån mitt dubbla perspektiv. När jag varit extremt lågviktig o varit i en utsatt situation har jag inte klarat av att bli konfronterad. Man vill inte synas i det läget, önskan om att få fortsätta på den sjuka vägen är starkare än viljan och förmågan att ta emot andras välvilja och empati. Jag har många gånger blivit rasande på hur andra tar sig rätten att inkräkta på det jag sett som min privata sfär. MEN. Din reaktion är så som jag själv känner. En flicka i mitt kvarter, en sticka bara, läser menyn på lunchrestaurangen på Hörnet. Jag gråter tyst för henne och för den jag var, men låter henne gå. Jag kan inte hjälpa henne, släpper taget och hoppas att hon själv en dag klarar av att be om hjälpen.

Hej

Är lite dålig på att svara på kommentarer just nu. Bara det att energin tryter och då blir det prioritering som gäller. Men jag ville bara säga det, att jag läser varenda ett av era ord och försöker så gott jag kan. Det fattar ni va? Tacksamheten över att ni finns och läser och orkar lyssna är oändligt stor. Skillnaden liksom.

onsdag 29 juli 2015

Svänger

Och nu på eftermiddagen lite bättre. Några uppskattande ord, min man nära och solen som kom fram. Så lite kan göra stor skillnad, och små saker som jag ger mig själv. Investerar lite i kroppen, för känslan av välbefinnande. Bokar shellac till naglarna och massage, fortsätter bada och basta på kallbadhuset. Fokuserar på mig själv för att orka, och väljer att lyssna på musik, se vackra bilder och tillföra godhet. Jag behöver det, liksom resten av världen även om det verkar klyschigt.

Fail

Var på mottagningen, pratade och försökte få hjälpen att nå accepterandet. Gick inget vidare, när bara jag själv ser vidden av mina tillkortakommanden gråter jag. Är verbal, har ett vokabulär som en skyddande film över tragiken. Men minnet är min värsta fiende, känner hur förmågan avtagit och bad om hjälp. Svaret att det är för tidigt, att jag borde lära mig ett nytt språk, läsa böcker. Lösa korsord. 

Men mitt minne är och har varit den felande länken mellan mitt innersta jag och människan som syns på gatan med den lilla taxen. Jag vet och jag står kvar och hatar min oförmåga. Förminska är den skarpaste strategin för att nöta ner de obesvarade frågorna. 

tisdag 28 juli 2015

Måste få finnas

Jag kan inte förlika mig. Vill inte vara den utmärglade som frenetiskt svänger med armarna under den brutala promenaden, men inte heller den jag nu måste vara. Den normala kroppen med de onormala tankarna. Kläderna som ger mig obehag, huden som är len och mjuk men spänner över en kropp jag inte kan acceptera. Hur jag än försöker finns inte acceptansen, och hur mycket jag än vet att en kropp behöver näring regelbundet, går jag från en måltid till nästa med en ångest som kväver allt.

Ska till behandlaren strax, är livrädd, trött och uppgiven. Jag kommer inte att dö av undernäring, men vill inte dö av annat. Skitliv.

måndag 27 juli 2015

Pillren

Jag ville verkligen inte äta tabletter, gjorde motstånd in i det längsta. Absolut kategoriskt nej. Sen tänkte jag om, blev övertygad om att kemisk hjälp på vägen ibland är helt nödvändigt. Kände mig en smula hjälpt, men ändå hade jag tvivlen vilket återspeglats i relationen till läkaren på dagvården.

Idag äter jag två olika preparat, samverkande för att få bästa effekt och ändå är allt väldigt mörkt. Är ganska besviken, både på mig själv som tvivlar och på pillren som inte hjälper mer. I morgon är det återigen besök hos behandlaren, känns helt bortkastat att gå dit nu och jag är mer rädd för att hennes ord ska skada än jag tror på hjälp. Att de säger saker som de inte tänkt igenom och att de inte förstår hur jag tänker, varje ord som sår frön av tvivel och kväver rötterna för hälsosammare tankar. Ville helst av allt bara skrika, för smärtan vägrar ju vika.

lördag 25 juli 2015

Murarna

Ja jag vet. Orkar inte ens skriva om det. Inte här, inte i dagboken. Orkar bara twittra om strunt (maila om namnet). Allt känns aningen tungt att driva i helt egen regi, har samtalen en gång i veckan. Och har lovat att söka akuten if needed.

Satt med dem på vår gård i går kväll. Drack lite vin, åt inte lite chips. Chips är som flingor från helvetet, går inte. Kände mig ändå glad åt att vara i det sammanhanget, hängde liksom ihop med de andra, skrattade, drog några dumma skämt. Ja jag är i en bekväm zon med de där människorna.

För övrigt längtar jag efter att börja måla igen. Färgerna och orden visar mig till ljuset trots allt.

måndag 13 juli 2015

Uppdatering

Åt lunch på Hörnet, hade sällskap och maten var ok. Promenerade ganska långt, stannade och tog mellis på vägen. Att säga att det går bra är en smula överdrivet, men jag försöker att inte tänka i matsituationen. Det som kommer efteråt - typ ångest - tar jag då. För övrigt är jag mycket trött på det här fängelset.

"en elefant balanserade på en liten liten spindeltråd"…it hurts too much

Har inte varit på dagvården sedan i onsdags. Efter fem dagar är min motivation borta. Någon säger att jag måste kämpa, jag svarar att jag kämpar så mycket jag bara orkar. Men jag tillägger att det känns som att simma som en oljeskadad sjöfågel i förorenat hav eller vada i gyttja till midjan och helst av allt vilja sluta andas.

Jag har svårt att förstå hur behandlingen kan ta sommarlov i fyra veckor. Det känns ganska ineffektivt att tillåta de uppfuckade hjärnorna att få fritt spelrum, och försäkringarna om att tryggheten finns runt hörnet för dem som behöver känns som ett hån idag. Att jag ska ringa till avdelningen för att fråga vad som är lämpligt till lunch känns mycket avlägset. Ännu mer avlägset att gå ner till Hörnet för att äta lunch. Ingenting lockar, och jag måste tillägga att jag verkligen vet att människor äter det de har i sina lunchlådor/frysar/kylskåp. De som är normala alltså. Jag har en ätstörning, mitt förhållande till mat är allt annat än normalt och ändå önskade jag inget hellre än just det. Äta för att överleva, utan att ifrågasätta.

Det finns måltider som är enklare. Frukosten är min trygghet i sin enkelhet. Joghurten med müslin, de två smörgåsarna, juicen och kaffet. Jag klarar det, och motstår impulserna att slänga det som stöter på motstånd. Låter processen slash måltiden ta begränsad tid, slutat med sudoku och tidningsläsning som distraktion. Ger mig en halv timme att klara det. Det går.

Varför kan jag inte skapa samma trygghet kring de andra måltiderna? Det handlar om den fasta strukturen, den trygga upprepningen av invanda mönster. Så fort jag ges valmöjligheter skapar tvekan utrymme att fly undan. Det har på sistone slutat med att det säkra kortet från frukosten upprepas till middagen. Lunchen kan bli ett grönt äpple, och mitt sjuka jag kan andas ut. Den friska delen av mig behöver inte säga hur besviken jag är.

lördag 11 juli 2015

Movement

Måste städa i förråden, kan inte längre lagra allt det gamla som börjat mögla. Lukten av skam och skuld står tät. Vill slippa men måste ändå sortera i känslor och minnen. Bitarna som inte passar in, jag kan klara mig utan dem. De måste dock exponeras för dagsljuset innan jag bränner dem. 

När insikter och samband framträder så tydligt måste jag kliva ur de tryggare ramarna och ge mig ut på en resa jag inte kan identifiera slutet på. 

torsdag 9 juli 2015

1000 frågor

Hon undrade varför jag är så trött. Jag ville skrika högt. Det är en sjukdom ingen förstår, inte jag heller. Min hjärna arbetar för högtryck, ångesten kräver allt utan att ge något tillbaka. 

Till den som säger att det bara är att bestämma sig, i teorin ja, i praktiken nej. Jag bestämmer mig varje dag, på morgonen när jag vaknar vet jag exakt hur jag ska göra. Tänker på uttrycket "beginners mind", det är där jag är då. Inte tillräckligt, aldrig tillräckligt, långt ifrån.

Girlpower


Är helt slut nu. Gjorde tributen till 70-talet, och åt två mycket stora crepes. De var...tja...stora. Sen gick jag ner i tvättstugan och sen hände det jag för min inre syn sett hända flera gånger.  Som att tappa dörrnyckeln ner i hisschaktet. Fan fan fan. 

Vi har en gubbe i vårt hus, han kallar sig för hustomte. Jag är inte bra på att be om hjälp, men var typ tvungen att plinga på hans dörr. En ficklampa, en bambukäpp och några bitar silvertejp senare hade jag fiskat upp nyckeln. Jag. Tomten stod visserligen för materialet men idén var MIN. 


Den optimala måltiden är en chimär

Det ligger fryst köttfärs och tinar på stenbänken. Utmanar mig själv att göra lunch hemma idag, en måltid direkt kopierad från min matlagningskurs på behandlingen. Crêpes med köttfärsfyllning, gratinerad i ugn med sallad till. Inget jag ser fram emot, inget jag någonsin skulle välja själv. Men det är också en del av utmaningen. JAG SKA KLARA DET.

Svårt säkert att förstå, varför jag väljer att laga just detta. Men så här funkar det, spelar ingen roll om det skulle vara min favoriträtt - som jag inte har - eller något av det värsta. Svårigheten ligger i att i valsituationen börja tveka, finna fler alternativ som inte går att värdera eller i värsta fall inte se något alls. Alltså får jag bara bestämma mig, eller som idag följa det lunchförslag min behandlare gav mig. Ingen idé att tycka eller tänka, bara göra. Först göra köttfärsfyllningen och så steka pannkakorna, sätta på ugnen, lägga hela kalaset i en ugnsform och gratinera.

Den här rätten känns som en reminesence (kvarleva, hur fan stavas reminesence???) från 70-talet eller möjligen att skåningar har jäkligt omoderna matvanor. Men som sagt, det tar vi ingen hänsyn till här. Det är en måltid som vissa äter utan att fundera på, helt normal tydligen och därför det jag ska laga idag.

Och så en liten bön: för er som läser och eventuellt också tycker att det låter som en märklig rätt att laga…säg inget. Försök istället förstå komplexiteten i denna sjukdom och motivet till min utmaning. Förstå syftet, förstå att en lunch är en lunch är en lunch. Ju fler som fattar att i en normal vardag får man ibland äta det som inte är ens favoriträtt, desto enklare blir det för oss sjuka att förhålla oss till maten.

tisdag 7 juli 2015

Ganska sorglig dag

Den där tröttheten och huvudvärken från igår…sov som en stock och kunde verkligen inte vakna i morse. Var helt omöjligt att ta tag i morgonen, min plan var att jag skulle ta mig iväg till behandlingen efter frukost hemma. Men jag frös fast, huvudet ville lika lite som kroppen. Blev en dag hemma istället, sov, lade upp auktioner på Tradera, vilade och gick ner till havet. Försökte äta som jag skulle, det tog emot så mycket att jag blev rädd.

Det här med sommaruppehållet skrämmer mig, jag trodde inte att en dags avbrott i rutinen skulle kunna skapa så stora revor i motivationen. Nu måste jag ta varje chans att trimma seglen, skota hem och ändra kurs. Varje timme kvar under ledning av behandlingsteamet ska jag ta tillvara, ingenting får hindra min väg. Jag har ändå tur, under hela tiden kommer jag att ha min man bredvid mig. Inte ensam en enda dag. Trots att jag vet att jag måste ta ansvaret själv behöver jag det där orubbliga stödet, axeln att luta mig mot, handen som smeker min arm och orden som skingrar mina tankar.




måndag 6 juli 2015

För och emot

När jag glömmer att ta min medicin blir det inte bra alls, brukar ha den klar i en dosett men hade missat att fylla på igår. Och i morse glömde jag totalt bort. Ett par timmar känns allt som vanligt, men så en stund efter lunch blir jag tröttare, yr och matt i benen. Lovar mig själv att inte slarva mer.

Har sovit ett par timmar på eftermiddagen, ätit middag och även några godisbitar. Vanliga saker i ett liv, orden finns inte till mer, stockar sig, vill fram ändå. Allt på en gång. Funderar på om jag behöver fokusera mer, kanske ta en paus härifrån. Vi får se.

söndag 5 juli 2015

Vi hade planer

Lördagen var en rätt bra dag ändå, men med en känsla av att befinna sig på väg i fel riktning. Jag känner väldigt väl igen den välbekanta tonen i örat, rösten som ger mig kontraorder och dränerar mig på energi.

Vi var bjudna på en konfirmation under helgen, en söndag med uppvisningar, kyrkdelen och lunch efteråt. Jag hade både sett fram emot och varit lite stressad av det, men var förberedd och hade fixat present och hundvakt. Men så hände något, igår kväll kände jag plötsligt att ingenting av detta var rimligt att klara. Inte stiga upp, inte äta frukost, klä mig. Inte åka iväg.

Skickade iväg ett meddelande och alla förstod, men…allt jag känner är stor besvikelse över att inte klara av sånt som inte bara kräver något utan också ger. Hade verkligen velat att det var på ett annat sätt men det är ingen idé att önska sig till månen och annat på samma nivå.

Min dag blev annorlunda, det blev några timmar på stranden och lite häng i skuggan på balkongen. Bad med Herman och så yogan. Försöker samla ihop mig till de sista dagarna i behandlingen innan sommaruppehållet. Fokusera på att behålla motivationen och etablera de goda mönstren. Inte ge upp, inte släcka hoppet och framförallt inte glömma det värdefulla i livet.

lördag 4 juli 2015

Blondes have moore fun, ganska tråkigt inlägg

Sitter och väntar på min frisör, sommarens hittills varmaste dag ska jag sitta en stund och få några extra slingor. Har köpt en bit morotskaka från Melvins till henne, vet att det är hennes favorit och tycker verkligen att det är så gulligt av henne att trycka in mig i hennes tajta lördagsschema. Dessutom free of charges. 

Sen ska mannen och jag gå och äta glass med Herman. Känns som en somrig plan.

fredag 3 juli 2015

Avsked

Vi sa hej då till varandra, vår fina blonda prinsessa gick sin sista dag på behandlingen och ska nu ta steget ut i verkligheten. Hon som är energi, glädje och finaste leendet men också skavsåren inombords och de mörkaste hemligheterna, hon som kommer att stå där en dag fri från alla kraven på perfektion men ändå vara en livs levande ängel.

Så ser det ut i vår grupp, allt är föränderligt och allas processer löper parallellt med olika slutdatum. Verklighet som både gör ont och levererar hopp. Vi kan bli friska och vi ska bli friska. Och på köpet får vi vänner för livet, det är ändå lite härligt.

torsdag 2 juli 2015

Big no no

Det finns en sak jag inte har den minsta lust att hantera, och som jag verkligen inte förväntar mig att höra från någon. Men idag…kommentarer av typen "du ser så härligt frisk och sund ut"…de kan inte landa på rätt sätt. Orden vrids till något som gör så fruktansvärt ont. Hur jag än försöker lyssna är de jag hör ord huggna i sten som berättar att jag är tjock. Att jag nått något som signalerar friskhet, men som i själva verket bara är kostymen som döljer de mörkaste tankarna man kan tänka sig.

Är det så svårt att förstå att bedömningar utifrån det yttre är ångestframkallande? Kom dessutom från en person i samma behandling som jag. Hela eftermiddagen blev kaos pga de orden, hatar verkligen vad de gör med mig men hatar också detta att hela tiden bli bedömd.

Orkar inte skriva mer om det, vill bara fly från kroppen. Att simma i havet är ett bra sätt att hantera ångesten. Kalla vattnet mot huden, klyva vattenytan och andas djupa andetag. Gjorde det igår, har gjort det idag. Sommar och havet är bäst just nu, och att kunna njuta av det på ett helt annat sätt än förra året gör mig ändå en smula lyckligare.

onsdag 1 juli 2015

Picnic

Det var verkligen ingen självklarhet att åka iväg till behandlingen i morse, sov urdåligt och vaknade helt utmattad av ingenting. Men som alltid när jag frågar min man, säger han att jag inte kan vara hemma. Bara att klä på sig lite kläder och sätta fart. Det händer nästan varje dag att jag ställer den frågan, vill liksom testa och få bekräftat att det inte är ett alternativ att stanna hemma.

Samma linje håller personalen, endast feber och magsjuka är legitimt förfall. För just i de mest omotiverade stunderna behöver jag vården som bäst. När jag försöker dra mig ur innebär det att jag ser en möjlighet att slippa måltiderna på schemat, väl innanför dörrarna på kliniken är det lika bra att sänka garden och bara äta.

I morgon ska vi ha en sorts sommaravslutning inför stängning nästa vecka. Köpa sallad och gå till Botaniska trädgården, sitta i gräset, prata, umgås, äta. Picnic kort sagt. Sådant som man gör på sommaren med andra ord, men att köpa mat och ta med är en ganska svår utmaning. Fråga mig inte varför, det enda jag kan säga är att det är ett brott mot rutinerna som skakar om den bräckliga nyfunna vardagen. Men i vårt gäng gäller att stötta varandra, vi måste trots allt försöka för att lyckas.