söndag 30 augusti 2015

Lördag och söndag

Jag är aldrig beredd när ångesten rullar in från ingenstans. När jag minst anar, känner mig ganska stark i min föresats att klara av att äta. När känslan i kroppen varit acceptans, lugn. När färgerna jag sett varit klara. Exakt då rasar marken under mina fötter, bildar kratrar och jag faller handlöst ner utan möjlighet att behålla greppet.

Hela helgen har gått åt till ingenting. Ingenting som betyder simma i havet, sola på en brygga. Gått i skogen med Herman, känt en annan luft. Sköna saker som hjälper mig att vara kvar i nuet. Det gäller att försöka fokusera på det jag gjorde, även om det jag missade gör så ont. Fotofestivalen, som tydligen var fantastisk och drinken i lördags kväll med fina E och hennes familj. Någon gång vill jag orka lite mer sånt...

fredag 28 augusti 2015

Gnistor

Känner lukten av bränt, jag självantänder och kan inte släcka. Kan inte se mig själv i röken som väller ut ur porerna. Vem orkar lyssna till allas olika berättelser och samtidigt hålla fast vid sin egen? Inte jag, inte idag när såret är vidöppet och känslorna ligger utanpå kroppen.

onsdag 26 augusti 2015

Hemmadag



Dagens måltider är fotograferade. Det är ett villkor för att jag ska få ha min hemmadag. Sen får jag visa kollaget och berätta om måltiderna, känner mig ganska ovärdig och ängsligt väntar jag på att få ett godkännande. Jag förstår inte heller varför den där appen gör resultatet så suddigt. Fult.

Rörig insida

Började skriva om detta i måndags kväll, väckte så mycket tankar att jag avbröt. Fortsatte tänka igår:

I samtal med min behandlare - vi kan kalla henne M - vi pratade om mitt förhållningssätt till maten och varför jag hela tiden kommer tillbaka till att skära ner och hoppa över måltider. Så fort jag övermannas av jobbiga känslor börjar jag leta efter flyktvägarna. Jag myglar bort smöret, skär bort "brända" kanter och skyller på att jag är mätt. Det är oacceptabla beteenden från någon som vet spelreglerna. Efter förra veckans bakslag bestämde jag mig för att göra en omstart, visa mig själv och omvärlden att det går även om smärtan är svår att bära. Har ätit bra sedan dess.

Men mörkret är ju kvar, de destruktiva tankarna söker upp mig och tar över. Under samtalet pratade M om att vakna på morgonen och hitta anledningar att låta sig övermannas. Just då lät jag henne utveckla sin tanke även om jag inte höll med. Men under kvällen kände jag en växande frustration över det som jag uppfattade som dömande. Kunde inte släppa taget om det och försökte reda ut för mig själv vad det framkallar hos mig att bli ifrågasatt.

Jag har en depression, bedömd som djup och mycket svårbehandlad. Det finns inslag av det allra mörkaste, allt detta har jag lärt mig att acceptera och kunna uttrycka i både tal och skrift. Tankar av det här slaget har jag burit på länge, med starka inslag av förträngning. Förra våren var första gången på alla år som någon förstod och som jag själv förstod hur allvarligt det var. Men det blir mycket svårt att hantera ett kritiskt granskande när jag äntligen börjat berätta om det allra hemligaste och smärtan som aldrig försvinner.

Så, det jag vill förmedla är att när en kastanj faller från trädet och börjar öppna sitt taggiga skal måste den blanka lena frukten tas varligt omhand. Läggas i en ficka och poleras försiktigt av mjuka fingrar, tusen och tusen gånger om. Den glatta friktionslösa ytan återanvänds tills den spelat ut sin roll. Och kanske kanske står förmågan att hantera omvärlden sig lite bättre då.

söndag 23 augusti 2015

Sommarens sista

Ligger på bryggan, tänker mycket bra där. Om skillnaden mellan tanke och känsla, får alltid höra att tanken går att påverka men inte känslan. Och jag vänder och vrider på det, för känslor som förföljer mig äter tankar. Men ville gärna låta de goda tankarna styra känslan, försöka arbeta i den riktningen iallafall. 

I morgon träffar jag min terapeut, gissar att hon ber mig utveckla synen på detta. Flyktigheten är gemensam, endast jag upplever processens smärta. Men idag låter jag solen ta över kommandot, andas och känner värmen från något som kunde vara sommarens sista heldag vid havet.

torsdag 20 augusti 2015

Vill så gärna säga det här

Det var måndag, en riktigt dålig dag. Tisdagen körde jag i samma hjulspår. På kvällen bestämde vi oss för att gå på Elliphants spelning, där kom jag ihåg hur härligt musiken påverkar mig. Häftig känsla att kunna känna att det ändå finns kraft i den här kroppen, för att kämpa och leva lite mer än bara överleva dagen. Vibrerade inifrån och ut, hjärtat slog och benen kunde inte stå stilla. När vi kom hem hade jag den grymma känslan i kroppen kvar och ville verkligen försöka ett tag till.

Onsdagen hade jag blivit lovad en hemmadag trots att det varit väldigt darrigt ett tag med mitt mående. Men jag lyckades övertyga personalen om att jag verkligen behövde den här dagen, och lovade dem att fotografera mina måltider. Av musiken fick jag kraften och onsdagen blev fylld av tankar och bytta perspektiv, jag sökte motivation och lyckades verkligen ge mig själv all den styrka jag behövde. Lovade mig själv att gå tillbaka till dagvården i dag med en ny överlevnadsstrategi och med viljan att se friskheten i horisonten.

Ska berätta vidare om hur jag tänker kring att ändra mindset, det är ingen lätt sak att göra en u-turn i hjärnans vindlingar. Men jag visade idag att det går, och är så jäkla stolt över mitt jobb.

måndag 17 augusti 2015

Noll vision

Mammografi på eftermiddagen och jag gick hem efter lunch. Bara att ta sig iväg imorse kändes som den största utmaningen, men jag gjorde det. Tänkte att tryggheten i måltiderna skulle hjälpa mig särskilt idag. Behövde en extra puff för att slå mig ner på stolen med brickan framför mig.

Det är inte produktivt att beskriva hur det gick, men innan jag gick hem blev jag kallad på samtal. Blev tvingad att försöka förklara varför det tar stopp, hade inga ord alls. Fick i läxa att skriva ner vad som händer när bromsen slår till. Försöka förklara om ångesten, om rädslan i kroppen, om känslan av tillfredställelse när tallriken skrapas av i köket efteråt. Om jag är stolt över detta? Nej, jag skäms och känner mig så liten i den här världen just nu.

Visst, vi har alla våra ups and downs, men jag har ingen ork kvar att söka kraft just nu. Vill fly från alla krav, och mest av allt från mina egna orimliga. Pressen är för hård.

fredag 14 augusti 2015

Motivet till mina val

Jag vandrar där mellan hopp och förtvivlan. Gör ont att svika mig själv samtidigt som jag inte kan agera på annat sätt. Det tog stopp efter helgen och det har accelererat. Kan inte ta ordet i min mun men kraften som säger till mig att dra ner är starkare än all klokhet i världen. Promenerar och yogar men försöker att behålla det meditativa fokuset. Vill inte hamna i hjulet som går av sig själv.

Och som vanligt, jag läser era ord och är så tacksam. 

tisdag 11 augusti 2015

Första dagen

Jag orkar inte vara del i gruppen, sitter med telefonen och flyr in i min egen värld.  Fokusera på att äta, fokusera på att vara bara jag. Måla.

Hoppas hitta kraften och energin snart.

onsdag 5 augusti 2015

tiden rinner

Snart är min paus från dagvården över. Fyra veckor har varit långa och samtidigt runnit iväg. Har låtit dagarna rulla på och försökt att inte arbeta mot mig själv. Ätit min mat och bara gått promenader. Yogat  och försökt samla ihop mina tankar. Badat och solat så fort vädret varit ok. Men stödet från mina systrar där borta saknar jag. Ska komma tillbaka, ska vända mina tankar, ska försöka ta mig hela vägen i mål.

Vi åkte till Göteborg, bodde lyxigt och åt middag med yngsta sonen och hans tjej. Hängde med dem, fikade och pratade. Var på spa, badade i hotellets takpool, tog massage. Två dagar, sedan hem. Det är så mycket jag orkar, när psyket sviker sätter det sig i kroppen. Tröttheten lägger sig över axlarna och det enda jag vill är sova.

De sista dagarna av ledigheten ska vi åka till Danmark. Lite Köpenhamn, sedan Mön och avsluta med Louisiana. Försöker tänka att det blir skönt, vet att det blir bra men också mycket tungt. Bär ett stort ansvar för att kunna fortsätta, vill vara stark men är den svagaste just nu. Mycket impulser att kämpa emot och övermannas stundtals av mörkret inuti. Men jag skriver och jag försöker bringa reda i trasslet. Fortsätt följa mig, jag vill inte ge upp detta.