onsdag 30 september 2015

Fool to remind you

Saker jag bara får banka in i mitt huvud är att när någon säger att jag är fin, betyder det 1) att jag gått upp i vikt och 2) att normala människor inte har bmi under 18. Men fortfarande finns en voice over som säger att kroppen är grotesk.

Jag hanterar dessa tankar på det sätt som jag klarar just nu. Lyssnar, låter känslorna få mothugg av förståndet och på plattformen där de överlappar kan jag andas.

Skarpt läge


(Fr bildterapin igår, målade den största lotusblomman och allt blev så tydligt.)

Jag fungerar ungefär så. Börjar tänka, tanken blir en bild och jag skriver ner den. Vet inte om bra eller dåligt, men jag är en människa där ord och symbolik blir extremt viktiga för mitt sammanhang. Känns lite läskigt men samtidigt ganska skönt att våga klä av sig helt naken.

Vardag eventuellt

Hemmadag, varvar tvättstuga med skriva och gråta salta tårar. Det är så det blir när känslorna helt plötsligt tar över. Berörd är mekanismen som stängs av först av alla med tunga mediciner. Nu gråta för söta djurungar, cheesy quotes, vackra människor och saknaden i kroppen av det som var.

Igår fyllde jag på med energi från fina människor. Fikade med min A, starka bra vackra som delat mycket med mig. Vi drack vårt kaffe och åt vår smörgås. Hon sa "nu måste jag ha något att äta" och jag bara följde med. Sånt vänner gör. Pratade och fick tårar i ögonen och boostade mig, fick en liten burk med gem i äppelform. (herregud jag babblar helt osammanhängande, take it or leave it) I en sån stund känner jag livet. Pratade så länge att jag missade min allakansjunga-kör. Oh well, den finns kvar till nästa tisdag. Stunden med A var viktigare. Kärleken bara rann rakt in i mitt hjärta.

Sen hem, mannen hade lagat spagetti. Är ju lite fin i kanten så jag ville skriva bolognese, men det var det inte. Helt plain köttfärssås funkade ok. Med parmesan.

Sen började jag tänka, har en vän som är för långt bort just nu. Hon är en soul mate, hon är en syster och hon skulle behöva mer glädje och lycka. Har inte ett överflöd av det själv, men vi har funnits för varandra många år. Gick till Hemköp för att köpa tvättmedel, tog mina paket och gick runt i natten och pratade med henne. Vad tusan skulle jag göra, hon göra, alla göra utan telefonen? En timme med henne fick mig att hoppas på att vår styrka tillsammmans kan flytta lite småsten iallafall. Det går, visst?

Fan att livet är så krångligt, oberäknerligt och arbetsamt ibland. Tur att det emellanåt kan skänka lite peace in a rotten mind. Ska hämta tvätten, sen gå en sväng. Inkluderat köpa lunch. Glöm aldrig det. Lunch.

måndag 28 september 2015

Tappa fotfästet och kravla upp igen

"Vet inte om jag borde skriva, gör det ändå. Har tappat lite greppet om helheten just nu. Hade två möten igår, gick därifrån och andades som vanligt. Bara lite mer yr. Sen rasade allt, fick panik, kunde inte stå upp, allt blev svart. Lade mig i sängen, sov fjorton timmar och är inte speciellt stabil just nu. Försöker fokusera på andningen och vara i nuet. Allt skrämmer mig, kan inte gripa tag i verkligheten och vet ingenting. Planen är att försöka sitta i min fåtölj med en filt. Ungefär så, utan klarare mål."

Så skrev jag i lördags, en av de värsta dagarna. Söndagen lite bättre. Solen sken och vi var ensamma på stranden, det gick att leva en smula vanligt. Och idag gick jag till dagvården, visserligen en timme sen, missade frukosten och gick direkt till psykologen. Men jag gick dit och jag styrde upp ett samtal med min behandlare. Så nu…vi har bestämt ett slutdatum för min dagvårdsbehandling och vi har planerat för  hur de sista tre veckorna ska se ut. Jag har satt upp mål för vad jag vill hinna med, samtidigt som jag vet exakt vad jag kommer att få hjälp med i öppenvården. För naturligtvis är jag inte klar, inte i närheten av frisk men mycket medveten om det jobb som jag måste börja ta ett lite större ansvar för själv.

Även om jag fortfarande mår jättedåligt av utsättningen av min medicin är jag mycket stolt över det jag gör, det finns en stor nyfikenhet över svaret på frågorna jag ställer till mig själv. I morgon är jag på banan, går iväg för frukost, kommer ha bild och äta lunch. Sen får jag gå hem…halvdag blir mitt nya, tre dagar i veckan och resten av tiden hemma. Å, jag är glad.

fredag 25 september 2015

Fredagsmyset typ



Skulle åkt till dagvården imorse, men gårdagen var en katastrof. Eller började som en katastrof iallafall. Hade bestämt mig för att avsluta insättningen av nya medicinen, mådde helt enkelt för dåligt. Läste på bipacksedeln där det stod om biverkningar som man direkt skulle meddela sin läkare. Check på samtliga dessa för mig, och jag tjatade om att få träffa doktorn hela dagen. Hon hade inte ens två minuter över och jag blev helt galen, eller rättare sagt jag bröt ihop och åkte hem. Katastrofal krishantering av både mig o dagvården.

En av mina finaste medsystrar räddade kvällen, vi sågs för ett glas vin. Pepp och firning, allt i en salig blandning. Ibland är det exakt vad man behöver, att flytta fokus och bara surfa med på en härlig våg. (Den tjejen för övrigt, så grym människa. Star quality, uppnått bmi-mål och unik i sitt sätt att peppa. Kärlek.)

I morse när jag vaknade var jag stark, fortfarande helt out of space med medicinen och bestämde mig för att stanna hemma på förmiddagen. I eftermiddag samtal med kurator och doktor, och jag har kontrollen över mina val. Att doktorn inte kommunicerar på ett adekvat sätt är inget jag kan råda över, men jag kan iallafall styra över mitt eget liv i vissa avseenden.




onsdag 23 september 2015

Gilla monokromt

Började trycka lite, saker försvann, redigera är inte min grej. Men nu kan jag säga att min blogg visar en bild av mig. Mitt riktiga jag. Är nöjd, är ärlig, fortsätter ett slag till. På mina villkor.

Pausa gick sådär

Sitter i min fåtölj, har min hemmadag på onsdagar men är mer sjuk än frisk. Förkyld, ont i huvet, trött på livet och ätstörningen. Mätt redan innan frukost och totalt utan någon styrförmåga just nu. Läser om och om igen i "Mattillåtet" Gisela van der Sters motivationsbibel. Förstår men vill inte förstå. Tänker men min hjärna vägrar samarbetet. Det är en tung morgon.

Om du har en blydank i fickan och försöker springa…det går inte. Om fötterna är sammanlänkade med bojor kommer du inte heller vidare. Just nu allt på en gång.

Hur ska jag hitta en liten tråd att börja dra i? Jag känner mig själv, jag är så medveten om att en liten kil in i mörkret kan ge tillräckligt med ljus för att perspektiven ska ändras…just nu…blicken scannar av verkligheten. Hoppet får inte dö.

tisdag 22 september 2015

Egenomhändertagande - kastar bara ner några rader

Det där ordet har jag haft lite svårt för, känt att jag har svårt att identifiera mig med. Ändå får jag så gott som varje vecka höra just att jag är dålig på det. Tar inte mig själv på allvar, struntar i att tänka på det som min kropp behöver, går över alla möjliga gränser utan att ens märka det.

Funderade på det igår, vad det egentligen betyder för mig och vad jag borde göra för att värna om mig själv lite mer. Man vill ju inte vara den där personen som sitter fast i sitt ältande och aldrig kommer vidare, men samtidigt kan jag kanske tänka på att ta mitt eget mående på lite mer allvar. Med en ätstörning fungerar det ofta så att det är så mycket lättare att ta hand om andras intag än att prioritera sitt eget. Jag är jättebra på att peppa dem runt omkring mig att äta, hjälper dem att lägga upp och vet exakt vad som är normala tillräckliga portioner för dem. När jag själv ska äta minns jag inget, minns inte, kan inte svälja, vill inte eller är inte sugen. Medicinen gör mig illamående och det finns säkert hundra andra skäl till att min egen strupe täpps till. Likadant med fysisk aktivitet, skjutsar till tåget och tipsar om bussarna trots att jag själv aldrig i livet skulle välja annat än att gå.

Det är en bisarr dans kring detta som jag inte kan hantera. Lotsar andra, struntar i mig själv, känner mig ensam och så går jag ett varv till i de hjulspåren. Jag önskar ibland att min självkänslas bästföredatum hade varit lite längre, då hade det varit enklare att följa de goda strategierna och känna att jag hade en rättmätig plats i mitt liv. Nu, istället det mörkaste destruktiva hörnet.

måndag 21 september 2015

Face it

Tror det måste bli så här. Tar en paus från allt, från orden, tankar som inte går att kuva, ett minne som driver mig åt fel håll. Jag ger mig själv lite tid, och jag lovar….kampen…jag ger mig inte.

söndag 20 september 2015

För och emot

Söndag kväll, mina batterier är totalt slut. Och aldrig någonsin kommer jag att fatta varför jag inte anar när det ska komma. Är ju inte som att kraften kommer från ingenstans och kan lagras i det oändliga. När sömn och näring ställs mot varandra, sover jag hellre. Vaknade alltså inte förrän halv elva i morse, och jag låg efter från start. Så har dagen passerat, med promenad, cykla o handla, gå med Herman och tusen andra saker som jag tar till när rastlösheten river i mig.

I morgon är dagvården stängt, planeringsdag som på ett vanligt dagis. Jag hade verkligen behövt vara där  men jag får försöka med en plan b. Den går ut på att försöka ta det lugnt, vakna i normal tid, äta enligt matschemats tider, värma resterna från middagen till lunch och sedan vidare. Det är det allra svåraste att hålla motivation och kraft när jag är ensam, dessutom blir jag mycket påverkad av min nya medicin. Mer ångest, mindre aptit, mer rastlöshet och allt hoppas jag ska vara övergående. För först när det initiala skedet är passerat går det att bilda sig en uppfattning om det känns bättre. Plus och minus måste vägas mot varandra och tankarna bli balanserade. Gillar inte känslan av att vara under påverkan av kemiska substanser, att inte kunna identifiera sina egna känslor är som att svika sitt jag.

För varje dag som går vill jag dra ett streck, närma mig den jag en gång var…

lördag 19 september 2015

Måste våga

Ost och vin med lite vänner. För ett par veckor sedan när vi satt hos grannarna och åt sushi bestämde jag mig för att nästa gång skulle vi ses hos oss. Hundra gånger efter det ångrade jag mig, fram och tillbaka tänkte jag men sen kände jag att jag var tvungen att ta den utmaningen.

Hade fått ledigt igår, för att förbereda inför kvällen. Att bjuda 15 personer på mat känns way over the top just nu, men att handla ost med tillbehör och vin är ändå en hanterbar sak. Jag har den bästa mannen, min bästa vän, han gör allt. Bar hem vin, peppade mig att fortsätta utmaningen och var med mig. Efter lunch var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig att sova, vaknade, yogade, tog en promenad och gjorde så gott jag kunde med maten.

Med våningen fylld av vännerna, kärlek och något glas vin kände jag att min utmaning var på rätt nivå. Kom i säng senare än på mycket länge men med en skön känsla av att ha hanterat den elakaste demonen för ett par timmar, på mitt eget kraftfulla sätt.


onsdag 16 september 2015

Bra

Solen sken, jag tog en promenad och gick sedan ner till havet. Simmade några gånger längder mellan bryggorna, känslan av det iskalla vattnet mot kroppen, att kunna forcera vattenytan…jag älskar det. Resten av dagen har tillbringats i Köpenhamn. Varit på några favoritplatser, vandrat runt på gator som ligger lite från de stora stråken. Ätit lunch, fikat och köpt med födelsedagstårta hem. Egentligen skulle vi ätit vietnamesiskt på LêLe men där någonstans tog jag slut. Men som tur är går tågen ofta, och vi åker tillbaka snart igen.

Det känns så skönt att känna var gränsen går, att känna att orken tar slut och att det inte är något nederlag att åka hem. Fler och fler insikter kommer till mig, och ju mer jag orkar bearbeta desto närmare kommer jag målet. Det blev en bra dag, jag tar den och bevarar den i minnet för framtiden.

tisdag 15 september 2015

Jag kan inte skämmas

Lyssnade på en medpatient idag, fick höra om hur hennes sambo kallade henne jävla psykfall. Det brinner till i mitt huvud när jag hör sånt, det är en provokation mot henne, mot mig och mot alla andra som kämpar för att kunna må bättre. Hur råder man en annan människa i den sortens relation? Jag vet inte, jag vill bara säga till henne att springa därifrån och hämta stöd från människor med normala värderingar och bra människosyn.

Om jag fick bestämma skulle stigmat kring psykisk sjukdom försvinna, att ha ont i själen och arbeta med det som inte syns utåt är svårare än något annat jag gjort. Det kostar så mycket varje dag att det känns som jag börjar få slut på kapital. Vem lämnar krediter utan säkerhet? Ingen.

Sista eftermiddagstimmarna ska jag ta en promenad, sensommar och gympaskor, solglasögon och lagom tempo. Byta fokus. Och bäst av allt, jag har sällskap.

måndag 14 september 2015

Prat

Både psykologen och sjukgymnasten, toppat med min behandlare. Tre samtal tre olika vinklar. Samma gamla dammiga problem. Ingen frisk orkar med sig själv i den omfattningen. Att vara sjuk och bära sina svagheter med sig är på inget sätt lättare. Men om jag jobbar med det? Ja, hela tiden, varje vaken minut. Och rätt mycket i sömnen också.

söndag 13 september 2015

Vet inte

Går några dagar, segar mig fram och försöker hitta motivationen. Ena stunden tänker jag att allt kommer bli bra, att livet faktiskt har så mycket ljusa färger att erbjuda. Spårar sen ur och rakt in i mörkret. Trötthet är inte en hjälpsam vän i att reda ut tankarna, trötthet sänker mig både fysiskt och mentalt. Tabletter som fasas ut gör mig helt darrig, de nya får mig att må mer illa än jag trodde var möjligt. Efter frukost går det helt enkelt inte längre.

Tog en promenad för att försöka flytta fokus, det fungerade en stund men sen glömde jag växla ner och nu ligger jag i soffan utmattad med filtarna och förstår inte hur maten ska komma ner i magen. Prövar mig fram längs en meny, vad kunde jag tänka mig att beställa? Min reservplan ser alltid lika dan ut. Smörgås. Bygga ut mellanmålet med en smörgås. Låter ynkligt, men jag kämpar iallafall.

Jag vet att jag tänker för mycket, och att alla val sliter mig i stycken. Energin och beslutsamheten är lättare att lägga på vilken färg på höstboots jag ska köpa, än på att bestämma pålägg på mackan. Allt reduceras till sist till måltidsordning, och där tar jag slut. Lägger hela den biten längst ner i lådan och smäller igen locket. Vet ändå att måndag morgon måste allt fram i ljuset.


torsdag 10 september 2015

Ibland så arg

Samtal drama i grupp varje torsdag. Idag visade de film, de gör så ibland, för att få alla att försöka koncentrera sig. Kanske reflektera över något som berör våra diagnoser, få oss att tänka över våra reaktioner. Jag var trött innan, orkade inte klä mig i annat än yogabyxor och t-shirt, kände ångesten starkt i bröstet. Att sitta i soffan i dagrummet en stund efter frukosten är obligatoriskt, alla gör det. Men långfilm…

"Eat, pray, love" med Julia Roberts, jag kunde inte finna någonting att fästa vid. Historien rann genom mina fingrar, ingenting berörde, allt kändes falskt. Efteråt mindes jag ingenting, kände ilskan som brann i mitt huvud över att inte kunna, inte vilja, inte sitta stilla. Det händer att provokationen blir för stark, att känslan av att inte klara av uppgiften gör för ont. Så var det idag. Gick hem med värken både i kroppen och i själen. I morgon är det en ny dag, visst?

onsdag 9 september 2015

Onsdag är min hemmadag

Den här dagen har innehållit allt det dåliga, och mycket lite av det jag behöver mest. Det finns de som tvivlar på att hemmadag är en bra idé för mig, men jag vill så gärna få det att fungera. Vill det så gärna att jag tänker fortsätta att försöka. Om inte den här veckans hemmadag blev bra kommer jag ju att veta lite mer hur jag ska lägga upp strategin för nästa onsdag.

Nu dricker jag mitt te och tänker på att jag aldrig kan ge upp, måste kämpa trots att det gör för ont.

tisdag 8 september 2015

Tisdagens terapi



Jag orkar inte skriva ner det, fotograferar bara av det jag klottrade ner. Så trött ungefär är jag. Har ingen energi kvar och att fortsätta flyga som ett rö för vinden kostar massor. Går inte att fortsätta så i längden.

Under mitt läkarsamtal idag fortsatte vårt prat om medicinen. Alla piller jag blivit ordinerad, allt som givit ungefär noll effekt. Jag berättade om min rädsla för en kronisk depression som inte svarar på några mediciner. Rädslan att någon en dag ska säga att detta är det tillstånd vi får finna oss i. Rädslan är befogad. Doktorn vet inte, HON FRÅGAR MIG. Vill du pröva xxx? Vad tror du om…? Samtidigt säger hon att de har ansvaret. Jag får inte ihop ekvationen. Vettskrämd sprang jag ut från mötet och ringde mannen. Blev upphämtad tidigare, vi åkte raka vägen hem. 

Flykt är ingen bra strategi, men ibland behövs avståndet för att se klart. Jag har hemmadag i morgon, ska fundera över hur jag ska klara av att kämpa mot ätstörningen utan rädslan för det stora mörker som blir kvar. Fröet skulle behöva lite näringsrik jord för att kunna börja gro.

söndag 6 september 2015

Gyllene medelvägen

Läste i Sydsvenskan en bra artikel om maten och vår tro på dess nytta och skadeverkningar. Att inget är svart eller vitt och att nya rön bör värderas med lite sunt förnuft känns mycket värt att poängtera idag. Näring är något vi alla behöver, alla byggstenar samverkar och någon tänker att "ye right det säger hon nu". Jag vet och har ju alltid vetat hur allt det här fungerar i teorin. Nu gäller det för mig att omsätta det i handling, och jag har inte råd att förlora en sekund. Kampen kostar, jag förbrukar massor av energi på köpslåendet med ätstörningen och vägen är så lång att vandra.

Tänker mycket på det där utrymmet mellan rätt och fel, spannet är stort och jag försöker så gott jag kan att flytta fram min position. Försöker att inte tänka, bara göra. Äta måltiderna och släppa taget om innehållet. Strunta i mina egengjorda regler, välja att inse att jag behöver alla delar. Fett är inte farligt, kolhydrater gör mig inget ont, protein behöver jag för att bygga. Kanske kan jag äta godis också? I mitt huvud snurrar så mycket tankar, jag är mycket trött på detta men jag har så svårt att släppa taget.

fredag 4 september 2015

Rymmer



Hemmadag från dagvården är villkorad, jag måste visa ett fotocollage på mina måltider. Hade gjort en version att visa upp, vilken inte var helt överensstämmande med verkligheten. Funderade en smula och gjorde sedan det enda rätta. Att ljuga för min behandlare gör mig inte friskare, det besparar mig bara obehaget i en konfrontation. Så jag suddade bort en räkmacka från förra veckan och visade de tre måltider jag klarade i onsdags. Jag mailade henne bilden och vi hade en diskussion kring varför jag låser mig i måltidssituationen, försökte förklara stressen som tar över och ångesten som får mig att fly från allt. Jag är iallafall medveten om min flyktstrategi, och jag erkänner den.

Hela torsdagen blev ett enda långt samtal, med inslag av stunder på soffan under en filt. Kom hem och fortsatte dagen i min Spider-fåtölj med Herman i knäet. Bättre sätt att slappna av finns inte. Men tröttheten som förlamar mig gör att jag stannar hemma idag, mannen jobbar hemma och håller koll på mig...


torsdag 3 september 2015

Hard work

Börjat med sömntabletter, har sovit två halvbra nätter. Fyra timmar är inte tillräckligt, men bättre än två. Jag har tillbringat den här veckan i mindfulnessrummet med lurar i öronen och filt, på en yogamatta. Det är ändå skönt att det finns utrymme att dra sig tillbaka och vila sig till lite mer styrka. För när jag inte har styrkan kan jag inte fokusera på att hantera ångesten med de goda strategierna.

Jag övar varje dag på att stärka min beredskap, och på att kunna identifiera triggers. Det behöver vara helt klart vad jag ska vara på min vakt mot. Stress, hög ljudnivå, prat om kost och träning, allt det där som de flesta människor pratar om utan att reflektera för mycket över. Men för mig som fick allt att tippa över styr en gång, kan jag aldrig mer befinna mig nära. Avstånd, acceptans och styrka att säga nej, både till mig själv och andra. Så jobbar jag nu, och jag ska fortsätta även om marken under mina fötter skakar just nu.

tisdag 1 september 2015

Kan jag få lite space tack?

Varannan dag är allt jag klarar, aldrig två bra på raken. Helgen var ganska mycket ångest men jag var på plats på dagvården i går. Fick stöd och kände att jag kunde andas ett slag. Det märkliga är att jag så lätt tappar allt igen. Ångesten som förr tacklades med löpningen, spinning och gymmet har nu oceaner av tid och plats att spela på. Och jag ser aldrig detta komma förrän för sent.

Jag har inte förmåga att hämta styrkan just nu, förloppet blir att det som stjälper mig fortsätter att äta på min kropp in till benen. Vi skulle gå på bio, jag ville så gärna se filmen om Amy Winehouse. Var rädd att missa den och tänkte därför inte helt logiskt över filmvalet. Dokumentärt om talangen, drogerna, ätstörningen. Det var hemskt, jag grät och kunde inte sitta kvar. Sen hemma var jag tvungen att titta över mina recept inför dagens läkarmöte, och kom av oklar anledning in på mina journalanteckningar.

Blir så galen på mig själv, hur kan jag tro att det går att handskas med andras bild av mig när jag inte ens kan handskas med min egen bild? Klockan halv tolv satt jag alltså och läste journalanteckningar…kvinna 51…suicidprevention…låg puls…lagunohår på bålen…JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM.

Somnade vid fyra, sov två timmar, steg upp men avhöll mig från morgonpromenad pga ingen styrsel i benen. Åkte till dagvården, fick all uppbackning och ska nu gå till apoteket och hämta nya sömntabletter. Att inte sova dödar långsamt, jag måste bryta det nu. Om det är med piller, meditation eller ljudbok spelar ingen roll, det enda som betyder något är att jag somnar ikväll.