torsdag 29 oktober 2015

Verkstan


Ibland orkar man inte orden. 

Balansakt

Det finns en väg, den är bara så krokig. Jag försöker verkligen hålla kursen, men så fort jag gör ett avsteg känner jag mest av allt en klapp på axeln av någon som inte borde finnas nära mig. Känslan av att bli bekräftad från fel håll (sjukdomen är slug) är skönare än allt annat. Friskare anslag gör ondare, känns tyngre och får mig att tappa fotfästet.

Det var någon som undrade om inte dagvården borde följas upp i någon sorts stödgrupp med andra patienter. Jo, det kan jag verkligen tycka. För steget från den skyddande atmosfären till kall snålblåst gör att jag tappar kraft. Visst har jag min psykolog och visst har jag min doktor, men behandlaren har inte hört av sig ännu, och min stolthet och mitt försvar för sjukdomen gör att jag inte tänker ta kontakt. Barnsligt jag vet, men också mänskligt. Vill inte döma mer än jag redan gjort.

I vågskålarna förskjuts jämvikten, än åt ena hållet än åt andra. En skål fylld av god vilja, kunskap och mod vägs mot rädslan, skammen och önskan att försvinna. De vippar och balanserar i en rymd full av stjärnor, möjligheter och svarta hål.

Så tillbaka till vardagen vid mitt köksbord. Solen lyser in genom fönstret och jag ser på flikarna av blå himmel som vandrar i molnkanterna. Har ätit frukost, det tar alltid sjukt lång tid. Dels för att jag tvekar men också för att jag vill låta tiden gå. Paradoxen...Ska gå ut med Herman en sväng, träffa en kompis och sedan göra min psykologläxa.

Förresten Frisk&Fri, en riksförening som arbetar mot ätstörningar…gå in och läs, stöd dem, tipsa personer i din närhet...

onsdag 28 oktober 2015

Sorterar vidare

Tänker att jag skulle vilja baka något. Som en aktivitet. Som något sånt som människor gör då och då. En helt normal vanlig banal sak. Tänker jag först. Sen, av oklar anledning börjar jag googla och hittar en massa recept på rawfoodgrejer. Bollar med dadlar, goji, fikon och annat som inte är helt det normala människor tänker när de funderar på bakning. Och vips har min goda tanke transformerats till en ny dos näring åt ätstörningen. När socker, mjöl och smör blandas till det mest förödande jag kan tillföra min kropp och skulden måste betalas.

Går en promenad istället...

Tiden rusar

Jag har svårt att få ihop min verklighet just nu, har endast snuddat vid känslan att jag har all tid i världen. Mina dagar är inte längre vikta till schemat på dagvården, timmarna måste tas tillvara med min egen drivkraft. Jag har inte riktigt landat i det, förstår i teorin vad det bör betyda men i praktiken famlar jag runt. Räddad för tillfället av underbara höstdagar, med sol och färger som jag hade glömt bort.

Satt i bastun i går och tänkte på varför vissa stunder av medveten närvaro är så mycket enklare än andra. Som att sitta i på en välslipad träbänk i 90-gradig värme, helst där på platsen med fri sikt ut mot sundet. Då finns ingenting som känns starkare än just det. Hettan i skinnet och en obruten horisontlinje. Samma sak fast tvärtom minuterna efteråt när jag sätter fötterna på stegen ner mot vattenytan, känner kylan och låter mig omslutas med iskallt vatten.

Min psykolog brukar påminna mig om hjälpmedlen mot ångesten innan den nått skyhögt; ta en citronskiva och tugga på, lägg en LITEN bit chili på tungan. Hon är nog ingen vinterbadare min psykolog, men effekten med vattnet blir exakt så. Kallar mig tillbaka till basen, tvingar mig att ta in bara hettan/kylan. Andetagen stillnar i mitt eget vakuum och lugnet hittar tillbaka.

måndag 26 oktober 2015

Solen måste fortsätta lysa

Blev ganska ledsen under samtalet med psykologen, över vissa insikter. Men samtidigt gav det mig lite klarhet, i känslan av acceptans över saker som inte kommer att förändras, sådant som jag inte kan förändra, över sorgen att tvingas släppa tron. Viljor kan inte alls alltid flytta berg, jag tar det till mig och jag måste tillåta mig att känna av förlusten.

Förutom de här insikterna har jag ett öga med sprucket blodkärl, hår som behöver klippas och en massa annan skit att bära på. Huvudet värker av gråten, och allt jag kan komma på att göra är kaffe. För övrigt håller jag tummarna för att det blir sol i morgon också...

My mind is an open wound

Har inte tid egentligen, ska vara hos psykologen om en timme. Men orden måste på något sätt ut. Håller på att explodera, kan inte sortera, klarar inte att bära mer.

Det har varit en fin helg på många vis, har fått så mycket tid med mina barn. Har varit nära dem, pratat, kramat och bara varit. Fikat, druckit lite vin, ätit middagar. De intrycken tar jag med mig hela vägen in i hjärtat. Sorterar. Det andra kan jag inte släppa men jag separerar de känslorna. Ska som sagt till psykologen strax.

Att återuppleva situationer från en annan period i livet, och dessa situationer försätter mig i exakt samma känsloläge som då. Fortfarande, efter typ trettiofem år. Det gör så ont att notera att jag inte klarar av att handskas med den verkligheten. Kan inte längre backa och blunda, måste forcera den risigaste terrängen. Mina armar är fulla av taggar just nu, huden har rispor och mitt huvud är lika skört som äggskal. Fötterna värker men jag måste ändå vidare.

Vi var ganska många på lördagskvällen, jag hade klätt mig osynlig och jag deltog utan att delta. Mina läppar formade några spridda ord, tankarna i mitt huvud gick inte att synkronisera med förnuftet och efter ett par timmar var krafterna slut. I insikten om begränsning och om förlorad kapacitet vill jag inte bli ett offer, men det är mycket lätt att hamna där.


torsdag 22 oktober 2015

Att inte orka ta in


Är full av tankar, försöker låta förnuft och känsla samverka. Dåligt samvete för att hemska nyheter inte får fäste. Mitt huvud är ockuperat av annat mörker, kanske är det ett försvar. Har packat, ätit omelett och ska gå och lägga mig. Kunde vara bättre, men ok ändå. 

Känna pulsen



Dricker te och tänker på helgen, det kommer bli intensivt. Hjälpa till med en flytt, träffa familj, utsätta mig för press. Har gruvat mig för blickarna, de där som liksom stannar upp en millisekund längre än brukligt, söker sig tillbaka och drar slutsatser. Min känsligaste punkt - att bli dömd, ogrundat och hårt.

Jag måste säga det rakt ut. Jag är skiträdd, och jag samtidigt känner jag att jag inte vill backa. Kan inte vika undan, dölja och vägrar känna skam. Trots att det är svårt att tala om det är jag ändå hyfsat stolt över att vara beredd. 

När jag läser mina ord förstår jag att det är luddigt, men jag känner att jag måste uttrycka mig så för att inte lämna ut dem som inte valt själva.

Laddar

Gick upp och drack varm mjölk, lyssnade på ett radioprogram, snurrade tusen varv i sängen, tankarna virvlande som höstlöven och jag kände paniken komma. Att inte kunna sova är det mest nedbrytande just nu för den här kroppen.

Idag ska jag fokusera på att vara snäll mot mig själv. Jag ska borra mig ner i nuet, försöka få hullingarna  att fästa, andas djupa lugna andetag och låta känsla och förnuft ge mig lite kontroll på tillvaron.

Det är ett mönster, rör mig i vana vatten men slutar aldrig tro att vägen leder framåt. 

tisdag 20 oktober 2015

Moget på ett bra vis

Lämnade feedback på en Tradera-säljare igår. Riktigt uselt betyg. Och innan jag tryckte på SEND kom det upp någon sorts varningstext om att man alltid ska försöka lösa tvister innan feedback, och att omdömen aldrig kan ändras. Då hade jag mailat x antal gånger till denna säljare och fått mycket konstiga svar varför jag bara kände tillslut att nä nu kör jag. Jag kommer aldrig mer att handla något från den säljaren, och jag är dessutom en vuxen människa som kan stå för den åsikten. Och Tradera är en handelsplats, inte en intresseklubb. Så.

Mitt i ingenting



Helst av allt vill jag vara hunden som bara är. Tränar på medveten närvaro hela tiden, att kunna plocka fram det verktyget när jag behöver det som bäst är mitt mål. Min psykolog kallar det psykologiska muskler, de krafter som jag tränar i de svåraste lägena. När jag vinner över ångesten utan att behöva ta tabletterna, när jag äter maten för att kroppen behöver näring, när jag klarar av tanken på att den jag är räcker bra. Då har de psykologiska musklerna fått sitt pass, och I can tell you, det händer många gånger om dagen.

För övrigt är träningen här hemma reducerad till promenad. Långsam med hund. Allt annat är emot planen för ett friskare liv. På ett sätt bra kanske att mitt diskbråck jobbar i samma riktning. Gå, men långsamt...

måndag 19 oktober 2015

Min stora sorg

Jag har en walk in closet, den är perfekt. 12 kvm med fönster mot Turning Torso, underbart ljus och väggfast inredning. Älskar allt med det rummet, utom en sak. Kläderna.

Sedan i våras har jag ägnat ganska mycket tid åt att rensa, sälja och ge bort. Men det händer fortfarande att saker jag älskat dyker upp och framkallar mycket smärtsamma känslor. Ångest gestaltad av ett par siffror som jag aldrig mer ska vara i närheten av. Min man sa en smart sak om dessa plagg; det som inte längre passar är mina sjuka kläder. Nu måste jag fokusera på det friska, den sorts skönhet som påminner mig om att livet är så mycket rikare än sakerna vi omger oss med.

För övrigt funderar jag på att börja använda min wic även som atelje. Symboliken däri, jag gillar den.

Murar ska falla

Vaknade i morse med en lite bättre känsla än jag haft i helgen. Lite mer fighting spirit och vacker soluppgång, jag förundras över hur lätt en sinnesstämning kan gå från ett ytterläge till ett annat.

Förra veckan var min sista på dagvården, så i dag var det frukost hemma och sedan iväg till psykologen. Det kändes ganska underligt att för första gången på länge länge sitta vid mitt köksbord och hålla i taktpinnen själv. Jag beslutade mig i går kväll för att ta ett allvarligt snack med min motivation, och inte berömma mig för de dåliga valen. Fortfarande kommer jag att göra dumma saker, välja för lite eller skippa sånt jag anser onödigt. Jag är medveten om det, men jag måste arbeta mer aktivt emot sjukdomen och inte låta ätstörda tankar få största spelrummet. Kom ihåg att jag uttalat de orden nu…

Jag uttrycker så mycket kloka tankar och formulerar orden för ett friskare liv, men jag vill inte riktigt ta in dem i mitt eget huvud. Ibland får jag kommentarer som indikerar att jag inte vill så mycket som mina tankar beskriver. Skulle kunna kalla det dold agenda. Det kommer inte att hålla i längden, insikterna måste spegla de tankar jag vill följa. Och om insikterna säger att jag måste lägga på ett extra kol och bortse ifrån det som triggar mig, ja då får det bli så.


fredag 16 oktober 2015

Fredagsstämning


(Från bildterapin i tisdags, då var det mer så här. Typ vulkan. Idag som sagt, ett stilla gnagande…)

Otydlig stämning idag, förstår inte känslorna helt. Eller förstår dem till en del men är mest arg över dem. Beskriver för min psykolog hur tusen nålar slungas runt i den tomma behållaren, som är jag. Hur känslan kom igår kväll, bleknat lite och nu mest gnager stilla inifrån.

Vi ska gå ut en sväng, fika med en granne, sedan hänga lugnt hemma. Skaffar mig lite paus från gnagandet på så vis, behöver stunder som ser ut så…lite lösryckta brickor av tid, som hjälper mig att hålla distansen och inte låta mörka referenser ta över.

torsdag 15 oktober 2015

Avslutning

Det var mycket svårt att motivera mig till att åka iväg i morse. Var mätt redan innan frukosten och kände mig arg och frustrerad. Men jag är ju en duktig flicka, så jag åkte iväg.

På torsdagar är det en samtalsgrupp med alla i behandlingen tillsammans, det är då som det brukar vara tillfälle att ha avslutning för dem som slutar. Jag hade bett att få slippa det där gemensamma avslutet av flera skäl, men behandlarna bad mig ändå att vara med. Var så kluven inför hela situationen, kände mig mest av allt bara så trött på att prata om sjukdomen och samtidigt få det att låta som att jag var så nöjd med den resa jag gjort. Men jag förstod deras argument och jag fick ett par minuter på mig att förbereda några ord att dela med mig.

"Tre punkter. Bra tankar, bra människor, bra karma. Håll fast vid dem, och våga släppa taget om det som påverkar negativt. Spana efter de tre livbojarna och navigera mot dem."

Något åt det hållet var mina ord till gruppen. Jag hoppas att de tar dem till sig, och jag bad dem också förstå att det där stormiga havet kommer fortsätta storma men att fokus alltid måste vara på de goda krafterna. Det låter ju så otroligt smart, och enkelt. Men jag kände att om jag ska dela med mig av något måste det vara de mest konkreta och enkla bilderna, de som jag själv iallafall har en chans att minnas.

Så på min sista dag bad jag att få slippa lunchen, oklar förklaring typ vit lögn…drack en juice istället  och gick en mil. Jag vet. Jag skriver det endast för att jag är fullt medveten om att det inte är enligt schemat, och bara insikten därom får räcka idag. Nu ska jag cykla iväg och fika med med några vänner.  Fika är mellanmål, som är en säkerhetsmåltid. Vilket betyder att om lunchen varit dålig får mellanmålet byggas ut. Wish me luck, the work must go on.

onsdag 14 oktober 2015

Knagglig väg

Hade en läkartid på eftermiddagen, på min vårdcentral där jag inte varit innan. Kom dit med en lapp med frågor, cirka tusen stycken. Om klimakteriet, om diskbråcket, nacken. Jag vet att bokade besök har 30 minuter, doktorn var 15 minuter försenad och jag var mycket stressad. Jag vet också att jag under ganska lång tid haft fokus på det psykiska måendet, kroppen har fått försöka hålla ställningarna. Men när gränsen är nådd bryter även kroppen ihop. Typ nu.

Den änglalika doktorn bad mig läsa från min lapp, jag grät mig igenom rad för rad och hon gav mig mjuk feedback på allt. Hon orkade lyssna, och hon klarade att bena ut och sortera frågeställningarna. Undersökte, kollade gamla röntgenresultat, jämförde diskarnas status. Hon skickade remisser och pratade smärtlindring. Skrev recept och ville ge mig samtalskontakt. Följde med mig till labbet.

Jag kan inte beskriva tacksamheten jag känner över att jag fick träffa någon som klarade av att plocka upp de här spillrorna av en människa. Dessutom är jag nog ganska glad trots allt att jag kan gråta och erkänna att det här året har varit det hårdaste hittills i mitt liv. Sen svimmade jag under provtagningen när kärlen sprack, fick fika med en vän och hittade den perfekta grå collegetröjan. Nu ganska trött och klar att sova.

Balansen



Kunde inte somna igår, lyssnade på några dokumentärer på nätet, snurrade täcket några varv till, gick upp, somnade vid fyra. Har min idé om att jag inte vill ta insomnings- och sömntabletter när jag inte ens försökt utan, varför mitt upplägg blir sådant. Testa en natt, om det inte går, ta tablett kvällen efter. Är nu utan all annan medicin, varför jag är extra uppmärksam på hur jag reagerar i olika lägen. Jag vill lära mig lita på mig själv och min egen förmåga, vilket också innefattar att kunna ta beslut om behovsmedicin när situationen kräver.

Har hemmadag idag, ska låta den bli som den blir. I morgon är det min sista dag på dagvården. 

tisdag 13 oktober 2015

Ber

Det är något med ångest som inte går att förstå sig på. Varifrån den kommer till exempel. Man sitter i en skön stol med en filt, vilar lite och så helt utan anledning börjar det välbekanta krypandet i benen. Kryper och kryper tills allt annat bleknar runt mig. Kryper tills jag flyger upp ur fåtöljen och tappar allt jag någonsin lärt mig i fråga om hantering av svåra lägen.

Ungefär det händer ganska ofta, vissa gånger mer andra mindre. När ångesten stiger till en nivå där jag släpper kontakten med alla intryck och känslor, när ångesten lägger snaran runt halsen. Då förstår jag vad allt handlar om, och hur lång vägen till målet faktiskt är.

När jag vaknar morgonen efter känns det som att en ångvält passerat över min kropp ett antal gånger. Så vaknade jag igår, låt det dröja länge till nästa gång.

lördag 10 oktober 2015

Lagom

Vi brukar då och då referera till vårt land som Landet lagom. Fick en bra kommentar om hur svårt det är att hitta balansen i livet. Hur vi helt enkelt aldrig blir nöjda, varken över dem vi är eller över vad vi gör. I mitt liv är det nu så att varje dag är en prövning mot normen. Frågorna hopar sig i mitt huvud. Är frukosten för stor? Varför ser inte min frukostmall likadan ut som den min man äter? Kan jag inte gå lite mer, borde jag inte försöka något mer utmanande?

Jag rör mig på minerad mark, vet att jag inte borde men saknar kickarna enormt. Idag har jag satt tydliga gränser, gått en promenad till stranden, fikat med grannar på gården (det värsta jag vet är när någon säger att man måste provsmaka kakorna för annars blir hen ledsen. Hatar tvånget…) och ska gå ut med några vänner ikväll. Tänkte gå och bada men fryser för mycket redan innan. Väljer varm dusch och att göra mig klar för att gå iväg.

Det är svårt att fatta raka enkla beslut om de enklaste saker, som tur är kan jag erkänna det och be om hjälp. Ofta ofta brer min man mackan, ikväll har mina vänner valt krog. De vet, de gör ingen stor sak av det.

Att träna på balansen i livet är tufft, orimligt mycket tid har gått åt för att motarbeta jämvikten, men minst lika mycket tid kommer det att kosta mig att hamna rätt. Igår var aktivitetsläget på topp, idag har jag bromsat så gott jag har kunnat. I morgon har jag inte planerat någonting, och som min behandlare påpekar finns det människor som njuter av att göra ingenting.

fredag 9 oktober 2015

Free as a bird

Hela dagen, i ett hysteriskt tempo. Gick med Herman i skogen (vilse förvisso, ca 1,5 mil), fikade med vän, handlade mat, åt middag och nu kraschlandat. Har mycket svårt med att hitta mitt lagom, kan inte moderera insatserna. Måste träna på det.

Fortfarande mycket yrsel, de tror inte längre att det har med medicinerna att göra. Ångest påverkar kroppen och ger en massa fysiska symtom. Yrsel, illamående, darrningar, omväxlande frossa och sedan svettas som i en bastu. Men mitt i dessa reaktioner är jag ändå glad för att jag slutat med en massa verkningslösa tabletter.

torsdag 8 oktober 2015

Ledig i morgon

Jag förstår inte alltid hur behandlarna menar. De vill att man ska gå utanför det där gamla invanda trygga, att alltid vara duktig och göra rätt. Men jag känner alltid att när jag agerar på det sättet, blir det en sån stor sak av det.

Exempel från idag: Efter att jag flera gånger frågat vem den okända i dagrummet var, mulnade jag till när jag inte fick gehör. Gick till expeditionen och bad än en gång att få reda på varför kvinnan jag undrat över inte presenterade sig. Alltså, jag var arg. Eller upprörd eller båda. Gick sedan in till den grupp vi skulle ha. Efter en kvart kommer en ur personalen och ber mig följa med, de ville ha ett möte om varför jag blev upprörd. Fick förklara att jag tycker det är en skum grej att en vuxen människa sätter sig bland patienterna utan någon förklaring som nått ut till alla. Det finns ju sekretess, svåra känslor, starka reaktioner osv…allt sånt händer i det där rummet. Personalen tyckte att jag kunde ha frågat vem hon var. Jag tyckte att det borde vara hennes sak o övrig personals sak att bringa klarhet i det hela.

Tydligen brukar dagvården några gånger om året ta emot sjuksköterskeelever. Det är ju jättebra att folk under utbildning får se olika delar av vården, verkligen bra. Men det är också ganska befogat att de som ska röra sig bland olika sköra patientgrupper fattar att de får bete sig med lite styrka och pondus.

Ett helt jäkla möte för att jag blev arg. Eventuellt överreagerade jag, men det skiter jag i. Jag vill bara att de som ser oss ska göra det med ett värdigt förhållningssätt. Annars behöver de inte jobba i vården, speciellt inte inom psykiatrin.

Så, ilskan har bleknat. Ikväll ska vi gå och se Marika Carlsson, jag älskar hennes stand up. Hon är rolig, en av de allra roligaste. Och kanske kommer jag att ta ett glas vin också...

onsdag 7 oktober 2015

Tips på SVT Play

Gå in och se så mycket du hinner innan det försvinner från SVT Play. Mycket intressant om människans förmåga att hantera livet efter sina egna förutsättningar...

Det trygga livet

Jag försöker se med okritiska ögon på hur jag ska fortsätta, vill så gärna vara en del i en process som handlar om att växa för att erövra det basala i livet. Tänker inte försöka bestiga K2, vill inte simma något Vansbrosim eller lära mig baka Malmös godaste surdegsbröd. Helt enkelt vill jag träna mig i att vara nöjd med det som livet ger. Försöka utan medicin och klara av att med små medel förflytta mig långsamt ut mot kanterna av det allra tryggaste.

Mina utmaningar har sett så konstiga ut under en massa år. Har handlat om fashion, om träning, om stil. Prestera bäst, läsa mest, reflektera smartast. Och allt granskat och dissekerat in i minsta detalj. Nu vill jag kapa några gamla förtöjningar för att gå vidare, och det var i den vevan jag började tänka på körsång. Har sjungit förr och vet att musik tillför massor, rytm som kryper innanför huden och frisätter liknande känslor som ett långpass i löpskorna. Men det smarta här är att det inte går åt oersättliga mängder energi för att få den positiva feedbacken, och att kroppens förslitningsprocesser inte påverkas.

Jag fungerar lite som en robot i vissa avseenden, eller egentligen är det väl så att en massa år av destruktivare mönster fått mig att förstå att jag måste agera på de goda impulserna. Så idén om kören föddes, jag googlade och hittade det jag önskade. Bestämde mig för att testa, cyklade dit och bara klev in i musiken. Låter en aning flummigt, men känslan av att inte älta och inte överväga utan bara köra på något jag vet inte kan skada…en sorts välsignelse utan förbehåll.

(Det kan ibland bli lite så att jag överagerar på en impuls också. Som att även anmäla sig till två andra kurser. Dessa två är nu avbokade, tack Sveriges konsumentköplag om ångervecka.)

tisdag 6 oktober 2015

Bildterapi



När känslan tar överhanden, griper tag i handen som håller penseln och kastar färgen över pappret. Jag ser det som en förmån att få vägledning i de processerna, och känner att ingenting är för fult, stort eller galet för att lyftas ut och hamna på pappret.

Jag tog med mig min besvikelse över att kroppen inte är med till 100% i tillfrisknandet. Lät färgerna göra upp och såg att ingen kan stå som segrare i kampen om ett friskare liv. Allt handlar om acceptansen, och om hur jag låter känslan och förnuftet interagera. Det får sammanfatta dagen, jag släpper det nu, distansera sig behövs också...

måndag 5 oktober 2015

Läxa

Sitter och tänker på min läxa jag fick av psykologen. Vi tränar medveten närvaro ganska intensivt hon och jag, och läxan går ut på att jag i fem minuter ska observera ett skeende av något slag och sedan beskriva det utifrån några frågeställningar jag fått. Det är inte lätt att arbeta sig igenom, men jag väljer att betrakta min stund på bryggan i solen.

"Sätter mig på bryggan, yttersta kanten på plankorna som är gråa, nötta och mjuka av vinden, solen och det salta vattnet. Fötterna rakt under knäna, stabilt placerade. Huden på mina ben är knottrig efter det kalla badet, men jag kan känna värmen från solens strålar. Bakom mig sitter några äldre kvinnor, hör deras röster lite svagt och genom näsan strömmar lukten av tången och havet. Vattnet droppar från mitt hår och rinner längs ryggen. Allt det jag upplever på bryggan blir så starkt, kan inte sortera intrycken i de vanliga facken."

Mina sessioner med psykologen är en av de allra bästa stunderna i veckan. Hon ser och hon ger mig bekräftelse på att det jag känner är min upplevelse, en upplevelse som jag har rätt till. Aldrig har jag träffat någon som så säkert kan skilja mina känslor från mitt förnuft, och aldrig har jag fått så bra kvitton på att jag faktiskt har kommandot över balansen mellan känslorna och förnuftet.

Idag väljer jag alltså att fokusera på hennes ord. Timmen innan träffade jag sjukgymnasten som jag i det längsta försökt att hålla mig ifrån. Har inte velat acceptera min egen upplevelse av de möten vi haft, har känt skam över att jag inte kan uppskatta hennes synpunkter och har varje gång känt mig så förminskad i våra möten. Blev förvisso lika upprörd och arg idag som tidigare, men efter att psykologen tolkade mina reaktioner och gav mig lite luft att manövrera i kunde jag ändå förstå delar av sjukgymnastens poänger. Handlar alltid så mycket om hur budskap framförs, vet inte om jag har en extra känslighet inför att vara i underläge. För det är där jag alltid hamnar med henne.

Utan att gå in i detalj handlar vår dialog nästan alltid om hur jag ska kunna hitta någon form av fysisk aktivitet som inte triggar gamla dåliga beteenden. Jag föreslår, hon förkastar eller ev modifierar och ger mig tillbaka något som jag inte alls vill ha. Hon pratar om lustfylld gruppträning, jag säger spinning, hon säger max två ggr i veckan sittande i någon sorts upprätt position. Jag himlar med ögonen och säger att det inte är någon idé. Hon frågar varför och jag svarar att det inte kommer att kännas på riktigt. Och där står vi sedan. Slutsatsen är vi dock ense om; jag är inte ett dugg redo för träning i någon form. Så länge jag räknar baklänges på förbrukning, så länge jag inte kan tänka mig att frångå ett uppgjort schema i annat fall än att öka träningsdosen, exakt så länge kommer ångesten att mata ätstörningen och ätstörningen kommer att återta sin position.

När jag läser mina ord nu, blir allt så extremt tydligt för mig. Det är verkligen helt i sin ordning att bli arg på den som jag inte har förtroende för och som jag i behandlingen inte tycker visar mig respekt. Kanske ser jag saker som inte finns, hör ord som inte sägs men det spelar ingen roll för tolkningen är min och reaktionen står jag för. Det var meningen att jag skulle följa med och rida i morgon, men på grund av nackens status och diskbråcket som vaknat blir det inget av det. Jag är så besviken, men kan samtidigt inse det omöjliga. Måste gå vidare, måste acceptera, vill leva mitt liv här.

lördag 3 oktober 2015

Slowely moving on

Har bakat bullar, köpt lite blommor. Mannen har städat, vi ska gå ner till havet med Herman. Jag tror att det är min favoritsorts dag, de där lite långsamma utan plan. Undrar lite tyst hur länge det kan få kännas så?

torsdag 1 oktober 2015

Dedikerar några rader till mitt ego

Jag dyker rakt ner i orden, de ger mig en möjlighet att navigera i den här stormen som kallas livet. Var ingen bra dag på dagvården, jag känner emellanåt en ilska och irritation över allt och alla innanför glasdörrarna i det där huset. Blir provocerad av andra, orkar inte se petande i maten, fösandet av potatisar från en kant till en annan, juiceglaset med mindre än de 2 deciliter vi ska fylla upp. Jag vill ställa mig och skrika skotta bara i dig för i helvete. Inte så konstruktivt, men ganska befriande vrål.

Har bestämt mig för att arbeta mig upp till ytan, och jag förstår att det låter hjärtlöst och hårt när jag avfärdar andras motsträviga hållning. Men saken är att det inte är patienterna jag tar avstånd ifrån. Det jag vägrar acceptera är hur sjukdomens röst försöker överrösta min egen. Rösten som pratar om friheten och valen, och att leva utan begränsningar låter just nu lite mer lockande än den skorrande fördömande anorexirösten som maler ner förnuft till ett pulver som fastnar i halsen.

Kanske kan jag kalla det flow i en tillfrisknandeprocess. Jag ämnar surfa på den vågen tills avståndet mellan frisk och sjuk blivit oöverstigligt. Tills gapet fyllts med cement och alla påminnelser inte bara smärtar utan också skänker mig det nödvändiga perspektivet. Hoppas mycket på att det händer snart.