måndag 30 november 2015

Klargörande

Det är inte så att jag vill gnälla. Bara meddela att jag är smärtsamt medveten om hur kass jag är på att ta hand om resurserna...

Skövlar skogen, virkespriserna stiger

Stress. Hur handskas jag med det? Är inte speciellt bra på sånt. Har aldrig varit, och jag lagrar allt i speciella hermetiskt tillslutna boxar så inget försvinner. Jag vet att jag borde kunna använda mina verktyg till hanteringen, men de vill inte ge mig den lindring jag skulle behöva. Istället gör jag de klassiska felen; rusar fram, stänger av känseln, kapslar in mina egna behov. 

Bara jag hinner allt det som står på min osynliga men mycket verkliga lista. DÅ kan jag koppla av, men först då. Aldrig ta den där micropausen, aldrig andas de tio djupa andetagen och känna magen höja sig i inandningen. 

Blir ganska irriterad på mig själv, för att jag mitt i stormens öga lägger fokus på de saker som någon kanske förväntade sig. Tänker bort det som handlar om min egen intuition, för någon annan borde känna det enda rätta. 

Resultatet då. Kör i 130 med en mugg med te i hållaren, taxar in på parkeringen med det nya handikapptillståndet, assisterar min man och väntar sen i väntrummet med en känsla av pyspunka på hela mitt väsen. Inte ens då får jag luft. 


söndag 29 november 2015

Andas ut, och i pausen mellan utandningen och det nya andetaget…fresh start, with beginners mind

Nu sitter vi i varsin fåtölj, dricker kaffe och väntar på stormen från Danmark. Himlen är så där rosafärgad som den brukar vara i solnedgång, och stora gråblå skyar driver förbi. Allt det här medan elden sprakar i spisen och Herman borrar sig ner i mitt knä. Låter ganska ok, eller hur…

Det är bra så länge jag tänker på att jag måste vara kvar i det här nuet, utan att glida iväg i tankarna. Försöker andas och tuggar på en pepparkaka, det är första advent och imorrn kommer städhjälpen. Har kommit till det stadiet att jag tar emot all hjälp, all avlastning, all positiv energi från alla håll. Gör också min meditation så gott det går, betyder att jag sätter mig ner, att jag tar tag i mantrat och låter det bli som det blir. Kanske en stund i total frihet från mörkret, eller möjligen några minuter med andningen högt upp i bröstet och myror i hela kroppen. Jag vet aldrig i förväg, men jag har beslutat mig för att göra det om och om igen. Sedan tar jag emot det som kommer utan att döma. Visst låter det klokt, moget, vuxet? Det är allt jag inte är, men kanske en dag är jag lite närmre.


lördag 28 november 2015

Marken skakar

Den här dagen alltså. Har gråtit, har ätit frukost, har fikat. Och ätit middag. Druckit glögg med grannar och faktiskt också hunnit gå på bio. Kom på fem i tolv att bion började 12:15, kastade mig iväg och det var exakt vad jag behövde. Sånt som vanliga människor gör, ensamma och tillsammans. Den där Helena Bergström-filmen var rätt ok, berörde, och såklart grät jag ganska mycket även där.

Jag har en så stark längtan efter att kunna göra de vanligaste sakerna tillsammans med min man, det gör så otroligt ont att göra allt utan honom. Det är väl lite av kittet i ett förhållande att dela i både teori och praktik. I vardagen är saknaden av det vanliga det värsta, och frågan är om det kommer att bli lite mer som vanligt nån gång igen. Kanske får vi tillbaka lite vardag, men jag kommer aldrig aldrig mer att ta den för given.

fredag 27 november 2015

Tätar gråa läckor

Det finns ett ställe jag ville vara på i helgen. Bloggträffen förstås, i bästa Göteborg. Jag skulle så otroligt gärna ha sett de där sköna människorna, de som ser en för den man är och inte för den man tror man måste vara. De som inte dömer och heller inte mäter. Men just nu i det här livet finns ingen möjlighet.

Istället ska jag försöka fylla på med sånt jag annars inte är så bra på. Typ hitta glädje i alla nyanser av grått, äta lite räkmacka, knapra nötter och dricka ett glas vin. Orka hämta upp lådan med adventsgrejer, smaka på lite glögg och baka några saffransbullar med mandelfyllning. 

Kanske basta lite, doppa mig i havet? Feelgoodbio? Shoppa några julklappar? 

Jag ser min plan, och jag tycker den är rimlig. Det är ändå en bra fredagskänsla...

Black Friday

Fy fan vilken tråkig blogg detta är. Ätstörningar, depression, diskbråck, cancer, whiplash. Börjar dagen med en MR pga diskbråcket som vaknat ur sin törnrosasömn. Kanske skriver jag något mer senare, men bara om himlen fortfarande är blå när jag kliver ut från röntgen...

onsdag 25 november 2015

I have a dream

Just det ja, vi fikade idag. Min kompis och jag. Kaffe och saffranskardemummabulle. Sen hade vi gruppterapin, därefter hämta medicin på apoteket, gå ut med Herman, äta yoghurt. Nu druckit ett glas vin, för att för att för att det är onsdag och jag behövde det.

Taggar ner på perfektionen, eller försöker iallafall. Men stressen i mitt liv just nu äter mig inifrån och ut. Orkar inte känna efter riktigt, men jag väljer de trygga gamla spåren när jag handskas med känslorna. Plus gråter ohejdat för ingenting.

Om jag fick önska en sak skulle det vara att vrida klockan tillbaka ett par varv. Lite okomplicerad tid, bara vara, må bra. Oh well, drömma fortsätter jag med.

tisdag 24 november 2015

November var aldrig någon favorit

Prövar lite försiktigt att vara normal nån timme eller två. Köper en läppkonturpenna (i en färg som är typ exakt samma som den jag redan har…), vattenfast mascara (kräver ingen förklaring), julte, julros i kruka fr Kew Garden, hyacint, rökelse, och ja lite annat krafs. Går i regnet och fryser, kommer hem igen blöt som en hund.

"Nu tusen tända ljus, en kopp te och bara andas." I samma sekund som jag skriver det vet jag att bara andas är en utopi. Känna varje andetag, djup inandning, långsam utandning, pausen emellan. Mina andetag just nu korta flämtningar högt upp i bröstet. Paniken så nära varje gång lungorna fylls, och imorgon gruppen hos psykologen igen. Jag bad henne att få avbryta på grund av tusen anledningar; orkar inte göra läxor, fattar inte termerna på engelska, kan inte läsa mina anteckningar och mer i den stilen. Alltså att jag inte kan göra det jag ska så perfekt jag vill, och då ingen idé att göra någonting. Allt eller inget-tänket är jag mycket familjär med. Men psykologen bad mig försöka, och försöka se det som en utmaning att inte göra det så där som jag normalt pressar mig till.

När jag ändå antar utmaningen bokar jag in fika också. Kaffe? Bulle? I morgon…prokrastinering de luxe. Men vi är två som ska göra det, och vi är helt synkade i vår kamp. I morgon alltså.

måndag 23 november 2015

Inga bilder

Schemat är fullspäckat. Det är än det ena än det andra, möten, läkarbesök, praktiska saker som måste tas itu med. Och inte speciellt mycket vila. Men en sak är vi helt ense om, det handlar om kärleken. Den ska vi vårda ännu mer - och då har vi varit ganska rädda om vår - vi tänker hur vi ska prioritera, var vi vill ha fokus, om hur hud mot hud är viktigt. Låter det banalt? Ja, det får vara så för en hand att hålla eller värmen från kroppen bredvid är just nu det tydligaste språket min ilska behöver höra.

I morgon ska jag gå en sväng på stan, lite småsaker att fixa. Skönt att flytta blicken mot en annan sorts horisont, andra saker som också faller under kategorin egenomhändertagande är fotvård och vaxning. Bokade båda två, frisören likaså…vill inte se något grått. Att ta hand om ytan kan tyckas märkligt, men det har alltid varit viktigt för mig. Håller hårt i det, vill inte släppa fler bitar ur det här livet.

Vinter

Satt hos psykologen och pratade om min ilska, känslan av att göra allt men ändå inte tillräckligt. Ouppnåerlig perfektion i en overklig vardag. Skulden över att inte kunna vara tacksam för det jag har kvar, skammen över att önska sig någonting annat. Alltid samma känslor men på olika grund.

Livet är helt bisarrt, redan i morse hade jag gått 10000 steg. Några med Herman, några till och från tåget. Om varför jag räknar steg? Kanske för att jag inte kan sortera bort alla intryck och tvång just nu. Det är inte hjälpsamt på något vis att hålla räkningen men det skänker en känsla av kontroll i ett litet hörn av verkligheten.

För övrigt har jag plockat fram min dunparkas och mina vinterkängor. De behövs oavsett antal steg, liksom mössan och tumvantarna.

lördag 21 november 2015

Ganska tom

Har varit mest av allt sorgligt idag. Ensamt. Gick ut ensam. Hämtade Herman ensam. Åkte och handlade ensam. Lagade mat ensam. Åt (tillsammans förvisso i ett par minuter) men sedan ensam. Det är så ledsamt, inte så att jag inte har vänner att hänga med men grejen är ju att jag vill göra allt detta med min man. Som funnits i mitt liv så länge och som alltid orkat, nu noll kraft.

Bäst idag var iallafall mötet med en kvinna jag känner helt flyktigt från hundrastgården. Hennes empati och hennes uppriktiga erbjudande att hjälpa till med Herman om så krävs, sådana små saker betyder allt för mig just nu. Plus att den är en mycket varm och skön känsla som äkta samtal med äkta människor ger, och jag tänker att kanske jag är ganska begåvad på sånt…att finna tröst och lindring i interaktion med mänskliga varelser.

fredag 20 november 2015

Ett helt vanligt mellis helt enkelt


Fredagskänsla

Sitter i skymningen på rummet, vi väntar på utskrivning. Ska bli ofattbart skönt att få hem både man och hund. Men vi tar det lugnt, försöker att inte stressa. Eller jag försöker att inte stressa, min man stressar aldrig. Herman hämtar jag upp i morgon, sen får allt ta den tid det tar. Mitt fokus ska vara i nuet så mycket det går, äta och vara en så snäll fru jag kan...


torsdag 19 november 2015

Shaken

Chocken över att i matsamtal inse att jag behöver tre gånger så mycket som jag tror. Helt ok att äta mackor om mackorna är bra, men det måste ändå vara så att jag ökar dosen. Sköterskan fattade verkligen att jag inte orkar laga mat ensam klockan åtta på kvällen, men det är så det är just nu. Inte ett nytt mönster att hålla fast vid men ok att hålla sig till nu. Typ räddningsplanka kan vi kalla det.

Träffade min fina Anna på eftermiddagen, jag känner mig fylld av skam över att gå iväg från sjukhuset men måste få andas annan luft också. Våra samtal är debriefing, det är tröst och det är skratt. Allt i ett. Älskar alla mina vänner som förstår, resten har jag inte råd med nu. Och ni som är med mig här...kärlek❤️

onsdag 18 november 2015

Behöver andningshålen

Allt det här som händer just nu gör mig så trött. Förstår inte, samtidigt som jag någonstans inser att min kapacitet från början inte låg på topp. Sedan tillkommer terrorattackerna, hoten och allt annat som vi människor gör mot varandra. Min bägare rinner över, går inte att förhålla sig till all ondska. Det enda jag tänker är att det aldrig går att ställa ett lidande mot ett annat. Vi får försöka förhålla oss så gott det går, visa att vi är sociala varelser som behöver varandra och pröva att le mot den vi möter.

Trotsade ändå min matthet och deltog i gruppbehandling som startade idag. Första tillfället av åtta där vi ska jobba med perfektion på kbt-basis. Jag försöker att inte ha en uppfattning om hur det kändes, det är trots allt perfektion vi ska arbeta med och då kan jag välja ett lite mer hjälpsamt förhållningssätt. Anser jag.

En enda sak är jag riktigt stolt över, jag gick iväg till badet i morse. Trotsade allt som sa att det skulle vara skönare att ligga kvar i sängen, titta på tv eller läsa tidningen. Flera dagar sedan sist och jag behöver de där adrenalinkickarna för att förhålla mig lite friare till mörkret i mitt liv just nu. Och visst, det var sjukt kallt, blåste halv storm i byarna och yttre bryggorna var avstängda. Men bastun är nyrenoverad och det går att doppa sig från de inre bryggorna och jag älskar det.

tisdag 17 november 2015

Kväll

Gick från sjukhuset till tåget, åkte tåg, gick från tåget och hem. Hela vägen med en vän i telefonen. Stödsamtal. Ibland är 60 mil ingenting, jag tänker att geografiska avstånd inte behöver betyda någonting. Orden är desamma och de går fram mycket bra i telefonen. Andra ord i dag var med en läkare, fakta är exakt det jag behöver för att känna att jag kan kontrollera situationen. Nu är jag helt slut, energi är hårdvaluta och jag måste äta och sova för att orka mer.

Två länkar till verkligheten

Ibland arbetar tillfälligheterna med mig, som idag en artikel i Sydsvenskan. Min läkare, den behandling jag fått och även prognoserna för framtiden. Allt stämmer in: vanföreställningarna, självbedrägerierna, destruktiviteten som får mig att rasera allt jag byggt upp. Men samtidigt minns jag orden min läkare sa när jag träffade honom i våras. Hans provocerande tonläge och hans sanningar. Point of no return. Allt kom tillbaka, jag förbannade honom och åt min frukost.

Medan jag drack mitt kaffe och åt min joghurt lyssnade jag på Kropp och själ i P1. Ibland fungerar det inte att tro på slumpen, dagens avsnitt "Jag kan inte gå vidare…"om hur människor på olika vis hanterar livskriser av olika slag. Det fick mig att tänka på våra olika förutsättningar att klara av svåra lägen. Möjligen är inte jag bäst lämpad just nu att fixa ytterligare prövningar, men om nu livet ville det kan jag inte göra annat än förhålla mig just till mitt öde. Och den starkaste känslan i mitt bröst idag är att jag iallafall har kärleken - min kärlek - som inte kan dö. Oavsett vad som händer.

måndag 16 november 2015

Omväxling



Kunna gå ut en sväng, ta ett steg ut i verkligheten och få lite ny luft att andas. Det är inte att fly, det är att tanka det bränsle som krävs för den här åkturen. Fick bestämma mig bara, för det som är viktigt för mig kommer även kärleken till del.

Jag älskar ju kaffe, dricker x antal brygg under dagen. Men varm choklad kan vara min nya drog, när det är svårt att äta försöker jag välja lite mer energitäta drycker. Idag drack jag den med min fina vän S, som lyssnade och lyssnade tills alla mina ord var slut.

Yta

Jag hittar ett hål här och där att andas i. Nyss min bloggvän Linda där hon står i provrummet med ett par Filippa K-byxor. Visst, det är ingenting mer än just yta men det är ändå ett tecken på att normala liv pågår och det gör mig tacksam. För i den vetskapen ligger vissheten om att föreställningen kommer att köra på, livet rullar i sin fåra oavsett sjukdom, tårar, behandlingar och trista lysrörsupplysta kulvertar.

Behöver dessa påminnelser idag om att några lever vardagslivet och rusar trots att marken där jag står har öppnat sig. I mitt eget fria fall blir jag uppmärksammad på andra aspekter av det mänskliga livet, och det får mig att känna en delaktighet. Trots allt.

söndag 15 november 2015

Svarta dagar

Var är jag? Famlar i mörkret och kan inte hantera någonting. Gick ensam på middagen vi var bjudna på, ville verkligen känna mig omsluten, uppslukad av annat och kunna lämna det svarta hålet för ett par timmar. Höll ett tacktal till värdinnan, började såklart gråta, alla andra också. Det blev sent, kom hem vid två. Respiten slut. Ensam i den tysta våningen fick jag någon sorts panik. Kunde inte sluta gråta, chattade med en vän, somnade sedan utmattad på en totalt genomblöt kudde.

Idag tog jag tåget till sjukhuset, litade inte helt på min körförmåga. Är så trött, dränerad och fylld av en känsla av overklighet. Det här händer inte mig. Imorgon bitti psykologen för extra krissamtal.

lördag 14 november 2015

Fredag 13:e, fuck the evil

Hela dagen igår, alla som skämtade om fredag den 13:e o jag bara nä min yngsta är född den dagen. Det har alltid varit en lyckodag för mig. Nu inte så lycklig. 

När svärtan når alla nivåer i livet, då blir det skapligt svårt att hantera. Just nu är det svart inifrån och hela vägen ut i universums galaxer. Kunde inte sova, fick news flashes o började kolla direktrapporteringarna. Alla perspektiven gör att marken skakar, gråter för mig och för kärleken, för världen och mänskligheten. 


fredag 13 november 2015

Försöker

Fredag kväll, vår speciella stund. Med väl beprövade kort. Räkmackan, vita vinet, nötterna. Jag har hållit fast vid den traditionen varje fredag även mitt i ett stört ätbeteende. I kväll? Jag handlade själv. Vinet bytt mot ramlösa. Jag gör det ensam, för min skull och för min man. Måste äta, försöker låta bli att tänka just nu.

Fokuserar på positiva bilder, visionerna som andas hopp och lycka. Fan, det låter för jäkla klyschigt men det är exakt så livet är just nu. Svårt, tufft, mörkt och mycket tröttsamt…allt ska besegras med kärlek.

Det här med personlig integritet, hur svårt är inte det just nu. Jag bloggar för mig, för att jag vill skriva och för att jag velat synliggöra sånt som inte fått för mycket ljus på sig. Det har varit smärta, diagnoser, ännu mer smärta, svält intill benen och några stapplande steg uppåt. Tänker fortsätta med det så länge jag känner att det ger mig något och så länge ni som läser får en smula hopp för framtiden. Men de här senaste dagarna har min egen problematik fått en mörk fond, vill inte beskriva den för detaljerat. Vill bara säga att hoppet går tillsammans med kärleken, och vi ska komma i mål. Deal?!

torsdag 12 november 2015

Middag

Har ätit soppa till middag, med bröd. Har gjort det för mig, men också för min stora kärlek. Måste ha lite mer energi för att kunna handskas med livet, för tufft är det. Utan tvekan.

onsdag 11 november 2015

Också

Jag fick lite tid och rum att andas. Gick ifrån en stund och drack kaffe med en vän, hon gav mig mycket mer motivation än vad någon annan givit mig de senaste dagarna. De där människorna som bara står där, beredda att dela ens bördor och ge lite av sin egen kraft - det är dem jag satsar på. Det är dem jag behöver, och det är från dem jag själv hämtar inspiration att ge till andra.

För övrigt trodde jag att tårar kunde sina. Men nej, det verkar inte fungera så. Hur mycket som helst finns, rösten sviker, läpparna börjar darra och så börjar det droppa igen. Än en gång, jag var inte beredd på detta.

Fake it til you make it



Sorry för bitter nu, men alltså ärligt? Den här skylten jag passerar varje dag. Hälsotrappa? Jag ser det inte så, mer som ett hån mot den som försöker hushålla med sina resurser. Och de andra som går med mig i trappan är inte heller exakt de som skulle behöva. Jag har skapligt svårt att sortera i budskapen som väller över mig, och uppmaningar att välja trappan tar jag till mig på tre sekunder utan att reflektera - förrän efteråt, när det redan blivit ett mönster. 

Ja, jag går alltså i den här trappan ett antal gånger per dag. Så ser vardagen ut just nu och jag kan inte påverka det ett dugg.


måndag 9 november 2015

Allt kretsar kring oss



En hel timme hos psykologen för att försöka bryta ner motståndet och välja rätt i vägskälet där jag står. Verkligheten runt omkring mig pulvriserar min motivation och det vi skulle ha pratat om bleknade i dagens skarpa strålkastarljus. Läxan till idag får ligga och vänta. Den enskilda terapin ska under ett antal veckor bytas mot gruppbehandling på ett givet tema. Perfektion. Ni hör ju, som klippt och skuret för att nötas av fem tjejer fångade i sin egen falska drömvärld. Det blir nog bra. Jag litar verkligen på min psykolog.

Resten av dagen, så mycket tårar jag måste låta rinna. Så mycket smärta jag måste hjälpa till att bära. Livet är just nu inte det lättaste...

söndag 8 november 2015

Turbulent i luften

Har varit borta i helgen, i Stockholm. Gått på doplomering i Stadshuset, ätit middag med familj, gått promenad och pratat. Nu hemma och så in i döden trött. Känner mig helt tom och mycket ensam.

Något påverkar mig mer än allt annat just nu. Min finaste man är sjuk. Jag vill inte prata om det, men jag måste få vara exakt så svag och sårbar som det här gör mig. Vet att jag måste kämpa idag både för mig och för honom, men nya påfrestningar ger anorexin en boost. Så svårt är det att behålla de goda mönstren. Hatar motståndaren mer än något annat, men vet inte hur jag ska bekämpa den just nu.

Hoppas att sömn kan ge lite kraft, i morgon bitti psykologen...


fredag 6 november 2015

En vän

Har en bästavän, hon bor i Stockholm jag i Malmö. Skiljer 60 mil mellan oss men när vi ses finns inga hinder. Idag drack vi ett glas vin, på vårt gamla stamställe. Hon och jag och babbel i timmar. Om allt det som alltid finns runt oss och om taggarna som rispar huden. Högt och lågt och allt däremellan, vi backar inte för någonting.

Jag är så tacksam för relationerna som är äkta, som ger och tar i en balanserad växelverkan. De gör mig inte nödvändigtvis frisk, men de ger mig perspektiv på allt det vi kan kalla liv.

torsdag 5 november 2015

Att välja pest eller kolera

När man står mellan två alternativ, två vägar att gå och ingen av dem känns lockande. För en gångs skull handlar det inte om maten, det här handlar om hur jag ska lyssna inåt och våga följa den röst som talar tydligast.

Jag sover i snitt tre fyra timmar per natt. Det är för lite, och mina strategier för att hjälpa sömnen är inte alltid fruktbara. I natt gick jag upp och skrev i min dagbok, skrev så långt bladen räckte och däckade sen ganska utmattad. Sömnen läker och ger också energi att klara av påfrestningar. Så för att kunna välja rätt väg behöver jag nog en timme till i eftermiddag.

Nu ska jag gå ut i regnet med Herman, jag i oljerock, han i sitt förhatliga täcke. Sen en tupplur.

onsdag 4 november 2015

Dimmigt runt själen

Har suttit i bastun en timme. Badat ca en halv minut. Flytt från alla jobbiga tankar till värmen och iskylan och det som är däremellan. Tvättat, också en flykt. Druckit kaffe med en vän, hon bad om lättmjölk. Jag tvekade men tog den vanliga. Klokt val men knappast tillräckligt för att gå runt en hel dag. Är sämst i världen på att ta hand om mig själv just nu, och är tyvärr inget vidare på att ta hand om andra heller.

Att flytta fokus har blivit min specialitet, i morgon ska jag gå på Balmain för HM. Kommer säkerligen inte handla något, men jag har fint sällskap och de där designsamarbetena är rätt kul. Resten av dagen vet jag inget om, mer än att jag ska försöka fokusera på läxan från psykologen. JAG BEHÖVER TÄNKA. Behöver utrymmet att fylla med mina sannaste sanningar och skulle helst bränna alla mina dolda agendor samtidigt. Vi får se, jag kämpar på.

tisdag 3 november 2015

Beskriver, begränsar, begraver

Är i en negativ loop, försöker vända minus till plus. Hela livet skaver och alla de där blankputsade verktygen börjar bli för slöa att tillämpa. Är mitt emellan två besök hos psykologen, även hon måste ju få ta semester men för mig blir såret större och djupare för varje andetag. En köttätande bakterie slår klorna i mig och vägrar släppa taget.

Åt igår en skål joghurt och två mackor, pallade inte att gå emot strömmen…

Jag väger fördelar mot nackdelar. Den absolut enda fördelen med att inte äta är att anorexin får sin näring. Nackdelarna kan radas upp. De tar inte slut för att pappret och orden tryter. Men det viktigaste är att inte hjärnan tillåts fungera och ta kommandot. Min hjärna i svält ljuger mig rakt i ansiktet, när jag äter klarar jag av att tackla så mycket mer än bara de trassliga trådarna som styr självbilden.

Metaforen då, sprattelgubben. Jag vet att jag måste låta varje del agera självständigt, det finns ingen enda lösning på ett sjukt rörelsemönster. Måste ställa grymma krav på mig själv nu och bara köra på, sätta lite skygglappar och löpa loppet i den friska fåran.

(Som vanligt; jag vet ju allt men att säga att det bara är att äta är att inte orka se vidden av problemet.)

Fuck you ana