måndag 21 mars 2016

Allt som vanligt

Vi tog en paus från allt. I samma stund som vi tog hissen ner till bilen lämnade vi minst ett ton ångest bakom oss, över bron ner till kontinenten och våren. Väl medveten om att det inte är en långsiktigt fungerande strategi skapade den iallafall ett hål i mörkret att vila sig i.

Efter tre dagar kom mörkret ikapp mig, började sippra in i min lilla fristad, rispade sönder den ömtåliga ytan. Än en gång. Men ändå, jag lyckades andas några djupa andetag, fick blunda bort tårar och taggtråd, fick vakna lugn. Tre dagar.

Läser vad jag skrev i onsdags, läser in min tvekan inför att fly. Och visst reste vi precis så. Cancern har redan dödat en bit, vunnit ett par ronder och livet jag försökte lita på svek ännu en gång. Så kommer det att fortsätta, jag måste träna mig på tillit, utan den är det ingen idé att ens försöka. Men tilliten då? Vad är det för konstig tro? Jag funderar mycket på detta, och kommer fram till att det mest av allt handlar om hur jag hanterar livet - inte hur livet hanterar oss. Låter så fruktansvärt enkelt, är möjligtvis en av de allra svåraste utmaningarna.

Så idag, måndag morgon 07:33 står jag beredd. Kör fram bilen, följer min man till behandlingen, ännu en gång ska vi slå ner ondskans små felprogrammerade soldater. Fy fan vad jag hatar dem, men vi kan inte ge oss nu...

5 kommentarer:

  1. Hejja er! Tror att resa var välbehövlig, vem vill inte få chansen att få lite vår. För er är den extra viktig. Ta hand om er och kämpa på. Kram

    SvaraRadera
  2. Jag hejar så mycket på er! Skönt att ni hade en fin resa. Kram!

    SvaraRadera
  3. Tack fina tjejer, är så tacksam över stödet <3

    SvaraRadera
  4. Vet inte hur många gånger om dagen som ni är i mina tankar, men det är många.
    Ge inte upp!

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ändå tur i allt, att det finns kärlek och fina människor <3

      Radera