fredag 4 mars 2016

Inte helt uppåt

Slänger iväg ett panikmail till Carolina, ensamheten i cancern kväver mig. Hon vet hur det känns, endast dem som lever bredvid förstår. Alla andra säger att de fattar, men som Carolina säger…de går hem och har fredagsmys efter jobbet utan en tanke på att vi står kvar med gyttja upp till midjan.

Och som om det inte vore nog, kaffemaskinen har tappat trycket. Lampan lyser, så strömmen funkar men Oskar på Monteriva har bett mig göra rent vattentanken och dess ventiler. Done. Men tyvärr, inget tryck. På måndag måste jag baxa åbäket till verkstan och får köra brygg tills dess. Man kunde tycka att det är en högst världslig sak i mitt liv, och ja visst, men allt läggs på hög och proportionerna går förlorade. Kunde jag bara hålla isär stort och smått skulle belastningen eventuellt kunna minska något.

Fattar inte hur jag ska orka mer, att stå bredvid i total maktlöshet är det svåraste jag gjort. De enklaste sakerna blir till ogörliga uppdrag. Ett pass i tvättstugan, handla på Ica, jag gör mitt eget Ironman och torkar svetten ur pannan. I mina ögon har glöden slocknat, målar tjockare streck med eyelinern för att dölja, på läpparna ett tjockare lager av läppglans…allt utan mening…Jag brukade tänka att det var lite viktigt att anstränga mig på ytan, för att markera för mig själv och min omgivning att jag står upp och orkar kämpa. Men nu vet jag inte längre, kanske är det ingen mening med detta spel.

Nåväl, jag måste åka och handla, bara göra utan att fundera…listan har kortats ner. Mantrat det är möjligt.

4 kommentarer:

  1. Hoppas handlingen gick bra och att ni får en möjlighet att ta det lite lugnt i helgen! Typiskt med kaffemaskinen, som droppen... Kram!

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas att det blir några bättre dagar och du, tvätten kan vänta om det känns oöverstigligt. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas också, och försöker släppa kraven. <3

      Radera