torsdag 10 mars 2016

Tröttsamt

...som sagt det här med tiden…fattar inte idag heller. Igår var det en mycket mycket svart dag, trots sol och 9 grader på promenaden. Ingen vind och nya solglasögon. Kunde det inte räcka så för att livet skulle vara ok? Tydligen inte. Mitt svåraste är att kunna släppa taget och bara vara i det som trots allt är enkelt.

Min psykolog försöker betona det viktiga i att kunna andas när luften känns ljummen, att glömma svärtan när solen tittar fram. Men hur? Och till vilken mening? När kvällen kommer finns allting kvar, cancern, demonen som ingen bjöd in och giftet som sipprade ut i ådrorna. I det läget är det inte speciellt enkelt att notera knopparna på träden eller koltrastens sång.

Gjorde uppror idag. Tog ett vingligt steg mot en ny vana, så jävla trött på joghurt och müsli till lunch gick jag och köpte två portioner dagens på Hörnet. Panerad torskfilé med senapssås, de kör husman där och det är gott och vällagat. Men jag behöver övertyga mig själv om att jag är värd en varm lunch, måste trampa upp nya spår att följa. Spår som vidgar min horisont och river ner begränsande hinder. Ett sådant är just joghurten. Min säkra lunch, den tristaste men enklaste vägen genom ett acceptabelt näringsintag. Utmaning ett idag.

Nummer två är att baka bullar. Inte välja att gå en snabb promenad efter den lagade lunchen. Baxade fram Kitchen Aiden och bara körde. Recept på mjölpåsen, enklare blir det inte, och det allra viktigaste är inte att det blir top quality buns. Grejen är processen. Mäta upp ingredienser, låta maskinen jobba, beta av moment för moment. Solen in genom köksfönstret, kunna andas lite lugnare. Kaffe och bulle till mellis, jag sätter ribban högt.

Mitt i cancern finns ju fortfarande den andra skiten kvar. Ätstörningen. Det är därför jag måste påminna om hur det ser ut i ett sånt liv. Strikt, stelbent, reglerat. Allt ska rymmas i den utmätta fyrkanten, den som kanske blivit aningen större och lösare i kanten men ändå finns kvar efter alla dessa år.

Herregud vilket spretande, ingen linje, ingen hållning. Men det ingår också i min utveckling; jag vågar stå för allt. Take it or leave it, typ.


4 kommentarer:

  1. Låter som om du tagit hand om dig idag. Det behövs ju, mitt i allt jobbigt! Nybakta bullar, kan det bli mycket godare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. De blev goda, bullar är väl det enklaste styling tipset? Luktade i hela vår trappa...

      Radera
  2. Cancer är en jävlig följeslagare. I kombination med ätstörning förstås i kubik. Kram!

    SvaraRadera