söndag 31 januari 2016

Mun som ler, ögon som gråter

Det händer ibland att min luft tar slut. Inandningen fastnar i bröstet och jag slutar existera, eller det känns iallafall som att jag löses upp och slutar finnas. Ingen annan märker.

Helgen har passerat, lördag, söndag, dagar inte helt olika de andra bara med mer krav och större luckor att fylla med mening. Fikade och gick på bio med en vän, bra film absolut (Louder than bombs) men känslan av att utföra meningslösa handlingar utan riktning och djup är starkare än förströelsen för stunden. Idag köpt en ny toasits, bakat kardemummabullar och bjudit grannar på kaffe. Ingenting som gör avtryck. Och det som rör sig mest av allt i mitt huvud är hur vi ska klara av veckan som kommer. Orkar inte beskriva i detalj men det är mycket och det jag mest av allt önskar är att ljuset och solen gör oss sällskap när vi behöver det som bäst.

fredag 29 januari 2016

Som om…konturerna bleknar

Lever i någon sorts vacum just nu, gör det jag måste men gör det helt oreflekterat. Ingenting ligger framför mig, kan inte se var nuet slutar och framtid kanske kommer. Förstår att det låter mycket märkligt men jag kan bäst beskriva det som en sorts existens utan referenser. Bara är.

Ute är det grått och regnet är i form av små fina droppar mest av allt liknande ånga. Kall ånga. Och jag har ett uppdrag att gå och köpa glass till dessert. Pluggar in lurarna och lyssnar på bok, min flykt från allt, att lyssna och försvinna in i en annan värld. Just nu Jens Lapidus Stockholm delete läst av Jonas Malmsjö. Bättre röst finns inte. När han läst klart blir det tomt...

torsdag 28 januari 2016

Who cares?

Kylskåpet kom, blev uppburet men dörren var repad. Jag andas lite lätt bara och ber Electrolux komma och byta dörren. För övrigt ställer jag in lite grejer på hyllorna och planerar att ta en Imovane ikväll igen.

Imorgon ska det tydligen regna, jag tänker att jaha något väder måste det ju vara. Regn, sol eller nåt annat. Jag kommer inte att kunna göra något åt det. Ska typ veckohandla, eventuellt fika med vän, gå promenad. Livet avancerar inte precis snabbt.

Bråttom bråttom

Tog en Imovane igår kväll, somnade direkt o sov hela natten. Bra val, och som så ofta kommer positiva känslor i kluster. Solens strålar över golvet i vardagsrummet, namnsdagsbarnet i dag - Carl kommer att firas med extra allt. 

Att nya kylen kommer att stå i vårt kök i eftermiddag tar jag helt för givet. Nu rush iväg till Lund, matsamtal för mig och röntgen för namnsdagsbarnet. Herman får surfa med...

onsdag 27 januari 2016

När all energi är slut och man ändå lyckas på något ofattbart vis

Klockan ringer halv åtta, jag är inte med alls. Men jag vet någonstans att jag måste gå upp för att hinna allt. Mannen måste få lite frukost innan han ska iväg och få sin spruta, jag fokuserar på min egen smörgås och mitt kaffe. Försöker med Just do it-taktiken, inte tänka, bara skotta i mig. Funkar skapligt. Går så ut med Herman, tänk inte, stanna inte upp, bara gå vidare. I stress är det min strategi, att inte fastna, frysa till, sluta andas, flytta bara ena foten framför den andra mot mål.

Förmiddagen intecknad, kylskåpet gick sönder och något måste hända. Vi åkte till affären, beställde ett nytt, med hemleverans inkl uppbärning till vår lägenhet. Leverans samma dag. Bara det att skåphelvetet måste bäras fem trappor upp, och de här chaufförerna först säger att det inte blir några problem. När de burit upp det till våning två anser de helt plötsligt att det inte går längre och väljer att bära ner och köra tillbaka till butiken. Jag blev galen, jag vet att det är en tung pryl men större grejer har passerat i trapporna upp till oss. Och ibland gör ilskan att man orkar en stund till. Ny frakt med nya fräscha bärare imorrn, håll tummarna!

När alla depåer är slut står jag där på kvällen och vet att vi måste äta också. I sådana stunder hamnar jag lätt i fritt fall, ingenting ingenting alls är rimligt. Men jag gjorde det i kväll. Handlade, lagade och åt mat.  Nu finns inget mer att säga, orkar inte låtsas, ingenting är bra men jag har klarat av ännu en dag utan alltför destruktiva strategier.

tisdag 26 januari 2016

Ibland

Jag måste ändå klappa mig själv på axeln lite grann. Igår var allt svart, dimman låg tät och mistluren tjöt, idag med sol har jag faktiskt kunnat le åt några små saker. När himlen sprack upp och jag kunde tänka att det enda jag kan påverka just nu är det som är här och nu, det som är att vara närvarande. Om jag delar in min dag i kvartar, lever femton minuter i taget, kan jag gå framåt om än med minimala steg. Jag vet ingenting om i morgon, men just nu är jag ok.

Vi har ätit, vi ser på tv en stund och pratar lite. Håller varandras händer. Det går en kvart, jag fixar köket, går ut med soporna, sätter mig en stund med en espresso i min fåtölj, en kvart till har passerat. Ungefär så.

Var hos psykologen idag, grät massor, förklarade hur mina tankar rör sig fram och tillbaka mellan skuld, skam, kärlek och förlamande trötthet. Men jag fick mycket feedback på mitt sätt att handskas med tiden, om min strategi att fokusera på nuet. Bara på det sättet kan vi förhålla oss…och jag hoppas jag fortfarande minns den insikten i morgon bitti.

måndag 25 januari 2016

Måndag är som alla andra dagar

Rättvisa är inget begrepp som passar in. Men jag känner lite att nu kan det inte bli värre än att jag typ bryter benet också. För övrigt går allt som på räls, fast åt helt fel håll.

Det är en sak jag har svårt att erkänna, handlar om min innersta dröm, den största saknaden. Att kunna gå en vanlig promenad med Herman tillsammans med min man. Inte att jag går ensam, för det kan jag jävligt bra. Bara lite vanlig simpel vardag i sällskap av den jag älskar. Just nu är vardagen uppdelad i två separata spår, varje dag gör jag det som behövs ensam medan min man vilar. Han gör det han förmår, jag orkar inte ens känna efter var min ribba ligger. Spelar ingen som helst roll när jobbet ändå måste göras ju.

Strategin nu, håll fast vid detta:
-daglig rutin, fylla på med något avbrott, sedan plocka upp rutinen igen
-skriva upp tre bra saker
-obegränsad boost av kärlek, från alla håll där den går att finna



lördag 23 januari 2016

Det som slår mig

Jag har ingen som helst beredskap att hantera ovisshet. När jag inte vet blir jag tokig, söker svar efter svar efter svar. Det är ingen bra strategi när det handlar om sjukdom. Min gamla strategi, flykt in i restriktioner och begränsningar är inget alternativ. Inte heller träning. Det är det enda som är klart, lämna det som inte fungerat och fortsätt söka efter hjälpsammare sätt att leva. För jag har det här livet att förvalta, och även om det just nu inte känns värdefullt hoppas jag att en dag kunna ta fatt i de positivare känslorna.

Snöar lite, grått ljus. Efter promenaden varmt te och filt. Livet med hund får mig iallafall att vara i nuet.

fredag 22 januari 2016

Blå himmel iallafall

Fredag morgon, jag går upp. Eller släpar mig upp, tröttheten släpper inte greppet och det spelar ingen roll hur mycket jag sovit eller om jag äter bra. Det sitter en stor ispropp i systemet, den tinar inte oavsett hur jag agerar. Jag måste träna på att gå emot och/eller acceptera känslan i kroppen. Påfrestningen är enorm, hur skulle jag inte kunna vara påverkad?

En av de svåraste sakerna jag förhåller mig till är hur jag förtränger verkligheten utanför min dörr. När jag kommer hem från sjukhuset finns inte droppställningarna, provtagningen, de automatiska dörröppnarna och handspriten. Någon skulle säga att det är bra att jag kan koppla bort, jag tänker att det är tvärtom…jag förtränger smärtan och tar emot den i samma stund jag står öga mot öga med sjukdomen. Ville kunna fördela över tiden känslan av hopplöshet och låta verkligheten vara den verkliga tiden i mitt verkliga liv.

Nåväl, jag gick upp, klädde mig och öppnade när städhjälpen kom. Hon är en ängel som reder upp i allt det där jag inte orkar eller hinner, och hon gör att fredagen känns lite mer fredag än annars. Nu är frukosten äten, Herman ska ut och sen åker jag tillbaka till sjukhuset. Mer intressant blir det inte här.

torsdag 21 januari 2016

Planen

Jag har skjutsat till sjukhuset, gått promenad med hunden, druckit varm choklad. Det är min nya grej, varm choklad, så mycket lättare att dricka mellanmål och samtidigt gott. Har ätit middag också, nu återstår att vara lite ensam i soffan med filt. Ensam mycket ensam. Fryser och vill helst inte vara med i den här föreställningen längre.

Det finns verkligen vänner att ringa, vänner som vill ses, men jag orkar inte. Min låga brinner knappt, måste hushålla med den nu, och försöka ta in all information om den där fucking sjukdomen och behandlingen. Plus sova.

onsdag 20 januari 2016

Love of my life

Det här är ju min blogg, handlar om mitt mående och så…men…när den finaste människa jag vet inte mår bra alls, inte kan följa sin vårdplan, inte orkar…då blir det jävligt kallt och mörkt i mitt bröst. Blir helt enkelt livrädd, slutar andas, får ett hjärta som slår hysteriska sekvenser utan att kunna göra någonting åt det. Någonstans har mitt medvetande snuddat vid liknande scenarion, tänker att det flesta liksom jag tänkt på att ett liv kan förändras på en sekund. Betingelserna vi tog för givna bara raderades utan förvarning och kvar var bara stommen, eller skuggan av det vi kallade livet under alla de där åren.

Hur fan kunde det bli så här? Två veckor efter att jag skrevs ut från dagvården, flyttade över till öppenvården, började ta kontrollen över mitt liv. Just då? Rycka undan mattan? Slump och rättvisa är ingen perfect match. Men lägg till hopp. Lite som sten, sax och påse, utom att hopp alltid vinner. ALLTID. I augusti har vi varit gifta 30 år, begär ingenting mer än att vi får fortsätta tillsammans lite till i positivt flow.

söndag 17 januari 2016

Kopplade ur

Vi tog semester ett dygn. Rymde från verkligheten och struntade i allt det svåra. Massage, champagne, mat och bad. Sol och knarrig snö. Tjugofyra timmar fyllda till bredden. 

lördag 16 januari 2016

Saturday night live

Hade tänkt så mycket, planerat tusen saker…för jag glömmer alltid detta att planer inte håller. Av de tusen har jag gjort kanske tio. Tvättat, gått promenad, sprungit ner och handlat, sett något på tv, läst tidningen, ätit (en måltid för lite pga mycket dåliga tankar), gjort kaffe, frostat av en frys som har lagt av osv. Det sista tog knäcken på mig, en oväntad händelse och allt trillar ner och slår mig hårt i huvudet. Min kapacitet är inte helt 100% när det kommer till sånt. Reagerar lite over the top så att säga. Slänger all mat i frysen i soppåsar - urskiljningslöst. Lovar dyrt och heligt att aldrig mer baka bullar, what's the point liksom när man ändå måste slänga allt OM frysen ger upp?

Nu har jag landat lite grann, frysen är tom, soptunnan på gården full. Dricker ett glas vin, äter några godisbitar. Det straffet har jag själv bestämt.

fredag 15 januari 2016

En dag som alla andra

Jag går ut tidigt, fredag morgon och städhjälpen kommer. Är mycket trött, kommer aldrig ljuset tillbaka? Enda stället där ljuset är tillräckligt är vid havet, att gå längs stranden är min dagliga meditation och fristad.

Frukosten åt jag tidigt, måste följa mitt schema, är ganska fast i strukturen med måltiderna. Minns hur vi på dagvården hade besök av en tjej som varit sjuk i många år, hur hon berättade om att hon var tvungen att hålla fast vid rutinerna i flera år innan hon kunde vara mer flexibel.

Jag kan inte förskjuta någonting, måste hålla mig till schemat och tvingar mig att inte tänka på det. Ingen ide att förhålla mig, bara acceptera. Kommer jag en dag att kunna känna mig fri? Vet ej, spelar ingen roll, har själv byggt fängelset och måste av egen kraft riva skiten.

torsdag 14 januari 2016

Acceptera läget, mycket svårt

Man pratar om den stora tröttheten som drabbar den med cancer. Fatigue. Jag kan meddela att även den som finns bredvid får känna den. Slår mig hårt, golvar mig. Genomgång av kommande behandling. Kom hem, fikade, grät mer än jag gjort på länge och somnade sen. Det är inte min sjukdom, jag är den som försöker hjälpa till att bära smärta, oro och värk. Klarar inte av det något vidare, men jag gör det så bra jag kan.

Annars halkar jag fram på moddiga trottoarer, med den motsträvigaste taxen i stan. Han hatar kylan, och skulle helst avstå från att gå ut alls. Stranden är ok, då springer han och nosar och glömmer det kalla blöta. Runt kvarteret får jag släpa honom…Låt det bli en kort vinter säger jag.

För egen del är jag nog vad som skulle kunna kallas vårdtrött. Avbokat läkarsamtal i morgon, pallar inte sitta där och känna att jag just nu inte har ett enda ord att säga om mitt eget mående. Kopplade ju in autopiloten och känner att det är så skapligt skört att jag inte har lust att prata om det. Äter, gråter, hoppas. Vet vad jag har i min makt att styra över, försöker. Let it be so.


onsdag 13 januari 2016

Uppstart

Insikterna kommer till mig stötvis. Drabbar, går rakt in, får mig att famla efter stöd. Blogg kan i sin bästa form funka så. Som stöd alltså.

Idag i min grupp hos psykologen blev det mycket klart. Jag orkar inte höra andras problem, jag orkar inte se mina egna och framför allt är det stora mörkret i form av celler som delar sig ohämmat inget som låter sig hindras av någon kbt-strategi. ALLT ÄR SVART.

Men mitt i detta mörker sitter jag fyra gånger om dagen och äter mina måltider. Kanske inte exakt helt enligt manualen, men jag låter inte tankarna lura mig. Jag styr tankarna, jag vägrar bli uppslukad av känslorna och framförallt fortsätter jag äta. Och efteråt släpper jag taget, lämnar måltiden bakom mig, låter kroppen få näring och kan använda ett energiöverskott där det behövs. Klokt va? Och ja, jag har hört det så många gånger utan att lyssna.

Jag har tillåtit mig själv att nå botten och jag tänker simma uppåt, kommer inte att vara opåverkad av strömmarna men nu vill jag hoppas att även det mörkaste vattnet möter himlen någonstans.