måndag 29 februari 2016

Helgen

Det händer ibland att jag följer en impuls. Att jag avbokar en middag med bästa vänner och ställer in fredagsvin med grannarna och istället rafsar ihop varsin bag med grejer till mig och mannen, checkar in hunden på pensionatet och drar iväg till Stockholm. Bokar hotell och inget mer. Låter allt annat bli som det blir, utan måsten och krav. Det kan ibland vara den allra bästa strategin, och den här helgen blev det helt perfekt.

För en person som jag, som vill ha kontroll, planer och exakt schema är det så befriande att känna hur energin fyller kroppen och jag kan släppa kraven. Jag vet att det finns dem som inte förstår, och som känner sig åsidosatta. Men jag står där mitt i en storms öga och måste tackla det här livet varje dag. Alltså är det jag som måste bestämma över ögonblicket och hur jag bäst ska ta mina intressen tillvara.

Efter en solig eftermiddag i bilen, med prat, ljudbok och lite messande kom vi upp runt nio i fredagskväll. Åt en sen middag på hotellet, tittade på tv en sväng och somnade sedan för att vakna till sol och klarblå himmel. Jag gjorde som jag brukar, gick till vårt favoritkafé och hämtade frukost (hotellfrukost med buffé är inte min grej, alla människor, alla val, nej tack). Dagen fortsatte så. Körde lite sightseeing med bilen, parkerade i Gamla stan, gick lite i solen och lät mannen kika lite i några butiker. Han hade ganska bra krafter och klarade sig själv ett par timmar medan jag fick en helt underbar eftermiddag med min vän Carolina. Kaffe och macka, prat, värme. Oslagbart.

När man hittar någon som är på exakt samma plats som man själv. När man står framför någon som delar ens öde med kuslig precision. Jag är så lyckligt lottad att ha två sådana fina i min närhet. Dessa tjejer är mina livbojar, de vet, de förstår, de rasar ihop på samma sätt som jag. Tacksamhet räcker inte för att beskriva det stödet. Men ändå; tack för att ni finns där C och M, tack för att ni orkar, tack för att ni delar med er av er styrka. Vi ska fixa detta. Vi måste, även om det känns för jävligt allra oftast.

Sen fortsatte resten av helgen med familjehäng, barn, syskon, föräldrar, kusiner. Inget planerat, allt spontant. Bästa grejen för mig, när jag inte hunnit skruva upp mig och mina förväntningar. Söndag kväll hemma vid tio, mycket trötta men helt nöjda med vårt infall.

onsdag 24 februari 2016

Vad jag vill säga

Jag brukar inte tappa orden, energi försvinner men ord? Nä de finns där runt omkring mig, väver sig in i tankarna, fyller sida efter sida och skjuter mig fram och tillbaka som kulan i flipperspelet. Ingenting känns för evigt, just nu är förgänglighet det som får mig att gråta. Och vinden. Så fort jag stiger utanför porten, blåsten fångar mig, tårarna sprutar. Ja jag menar sprutar. Randiga kinder, svärtan, snoret rinner. Fult, smutsigt. Livet är fan inte vackert någonstans just nu…men tack ändå. För utan känslan eller smärtan ingenting.

Bredvid livet

När jag är så trött att tiden stannar, när mina steg inte går att räkna längre. Orkar inte slåss idag, orkar ingenting. 

Ligger i min lilla vrå, där med doftljusen, kuddarna och utsikten över taken, men energin finns inte till något mer än andning. Kanske lite hjärtslag, någon blinkning. Allt annat too much to ask for. Varför det blir så här? Ingen aning, ingen balans. Veken har brunnit ner och jag kan bara vänta ut det här.

måndag 22 februari 2016

Paket osv


När Tradera fungerar är det lysande. Luggen blev klippt, fikat uppskjutet till imorrn. Och så pizzan då, jag ska gå och hämta strax med mycket ångest i magen.

Step by step, day by day

Jag kör den där strategin, ett steg i taget långsamt uppför backen. Det måste bara gå. Och jag måste bli stark och vinna ett eller annat krig. Medan jag gör det ska jag idag:
-klippa luggen hos min bästa frisör
-hämta traderapaket
-fika med vän

Tänker att alla dessa saker borde gå utmärkt att kombinera med krigandet! Och ikväll, som straff eller bonus kanske någon skulle kalla det ska vi äta pizza…håll tummarna.


söndag 21 februari 2016

Varannan dag

Jag kan inte hjälpa det, men jag faller ner. En bra dag som igår, och jag vaknar morgonen efter med någon sorts existensiell ångest på maxstyrka. Kan inte helt följa vad som utlöser attackerna, kan inte se annat mönster än att det inte går att vara i normaltillstånd för länge. Pallar inte känslan av att bara önska att försvinna, släppa kraven, lossa banden som håller mig på plats. Utan förankring, inget mål, ingen riktning.

Det kan vara så att jag sover för länge en sådan här dag, frukosten blir försenad för att jag sover och för att jag inte klarar av att ta tag i min tid. Vad som kommer först, att jag sover för att slippa undan eller att jag slipper undan eftersom jag sover? Vet ej. Det ena ger det andra och dagen tappar sin form, blir till ett sladdrigt plagg från HM som torktumlats för hårt. Borta är känslan av krispig vit skjorta med skarpa konturer. Och jag hatar det.

Eftersom frukosten blev för sen, blev lunchen helt omöjlig. Tänkte klart en sekund, tänkte tidig middag. Bra plan, visst, men att ställa sig halv fyra och koka potatis kändes så otroligt svårt. Snudd på ogörligt, förbjudet, men jag gjorde det och vi åt den varmrökta laxen med grönsaker och potatis. Nu återstår målgången, finalen på söndagen 21/2. Jag fattar ju att någon sorts kvällsmat eller macka eller…är nödvändigt. Det här ältandet tar aldrig slut. Skivan går på repeat i mitt huvud, ingenting syns utåt, allt känns inåt och i min mage ligger ett par meter taggtråd och river. Var ska all mat få plats???

lördag 20 februari 2016

När vattnet rinner utmed glaset

Sitter vid köksbordet och hör regn mot rutan. Tiden går och jag försöker det där att bara vara. Som tur är är min hund aldrig svår att övertala. Han älskar passivitet. Ligga i knäet. Eller under filten. Försöker att inte tänka att han är en slacker, försöker se honom som min mindfulness-guru. Funkar en stund iallafall. 

Sen får dagen fortsätta lite lugnt men med fint innehåll. En utflykt, en utställning och en middag med vänner. 

Jag har tänkt så mycket på psykologens ord från igår. Att bygga upp ett självomhändertagande grundat på mina behov (fuck Topphälsa, de vet ingenting, inte Amelia, Tara eller Yogatidningen heller). Min självkänsla har under så många år varit mycket starkt kopplad till min träning, så hårt att jag glömt vad eller ens om det fanns något annat där bakom muskler och ett hjärta på maxpuls. 

Får fortsätta söka, beordrad att dra ner tempot under promenaderna som ska vara max en timme om dagen. Det blir en mycket stor utmaning det...

fredag 19 februari 2016

Bekännelser

När jag går till psykologen och hon berättar att hon just bokat av sitt spinningpass på eftermiddagen. För att hon inte orkade. För att hon kände att det var ett bättre omhändertagande att vila istället för att köra skiten ur sig på cykeln. Det är exakt de sanningarna jag behöver få levererade. Att avstå är att göra gott. Att inte springa på bollen är att segra lite. Inte anmäla sig till nästa maratonlopp. Inte fundera över vilket gym som jag kunde köpa kort på. Det jag ska jobba med är att inte: gå, springa, gyma, bränna. Vila är nya svarta, och jag måste börja följa det modet.

Nu pratar jag alltså om mig, min självkänsla, min förmåga att se mina egentliga behov.

Igår kväll gick jag och min kompis S och lyssnade på Mia Törnblom. Har ingen speciell relation till henne, mer än det alla säger. Blond, energisk, hysterisk, kvinnligt tilltal. Allt stämde. 99% förutsägbart material, 1% användbara frön att så för att kunna skörda lite självkänsla. En sak köpte jag rakt av. Punkt. Tänk en tanke, sätt därefter punkt. Exempel, du möter en människa på en middag, du tänker jesus vad snygg. Sätt punkt därefter. Börja inte sväva iväg i tankar om att hon är mer vältränad, snyggare, smalare, säkert lyckligare, högre lön bla bla bla än du är själv.

Nöj dig med att konstatera att människan är snygg. Släpp det sen. Det lilla knepet tyckte jag var rätt handfast. För hur många är vi inte som blir carried away, starstruck, what ever och sen fryser till is? Sluter oss i vårt skal och klarar inte av att handskas med det våra ögon registrerar? Ganska många fungerar som jag, tror jag.

onsdag 17 februari 2016

Förlåt för det här

När huden brister, släpper från underlaget och jag står kvar utan försvar. När tårarna rinner fastän jag inte vill, och när tankarna på att fly från något jag inte visste fanns växer utan kontroll. Vi brukar ju trösta oss med att det är nuet som betyder något, att det är i vardagen vi måste hitta lugnet. Jag vet inte längre, tappar tråden i mitt liv.

Skyddsmekanismer borde fungera så att när man som bäst behöver fälls seglet ut och fallet dämpas. Men kanske levereras inte livet så? Kanske är det ur svärtan som styrkan kan gro? Säg så här; jag vet inte, har ingen aning och kan bara hoppas en smula till. Kanske är jag stark där under den krackelerade huden, kanske ruttnar hela livet snabbare än jag anar.

Ja hoppfull är inte direkt min melodi, har alltid haft svårt att förhålla mig till drömmar och visioner. Vill liksom vara där med en gång, utan gropar och vägbulor. Men. Ett litet steg i taget påminner jag mig om ännu en gång, svårt svårt men den enda möjligheten.

tisdag 16 februari 2016

Stranden


Pizza vs pannbiff

Jag vet inte, har inget att skriva, är sur på Traderasäljaren som vägrar skicka, är stressad över maten, är irriterad på mig själv för att jag söker mig tillbaka till felaktiga strategier.

En gång för alla skulle jag vilja bocka av och begrava den här ätstörningen. Det tär på mitt psyke att ena dagen fixa tankarna för att nästa dag inte förstå hur dessa måltider ska kunna hanteras. Frukosten går bra, standardiserat och noggrant följt dagvårdsschema, men sen blir det svårt. En lunch kan vara så mycket, en lunch bör vara en lunch men när lunchen fuckat upp till en tallrik yoghurt som plötsligt en dag inte alls känns görlig. Vad ska jag göra då? När menyn på vårt hak Hörnet bara känns för mycket, för skånsk och alltid detta griskött? När omelett inte funkar pga åt ägg till frukost? När helt enkelt ingenting lockar?

Lugn lugn, jag vet ju att livet går upp och ner. Andas bara lite med mig, tänk bara mina tankar en stund. Imorgon kommer det att vara en ny dag, och jag hoppas verkligen att det betyder nya tag. Och att den där jäkla traderasäljaren får ändan ur vagnen och skickar...

söndag 14 februari 2016

Den där Valentine

Sen kan det också hända att det blir extremt tryck när alla pratar om Alla hjärtans dag, om rosorna, korten och chokladpralinerna. Det kan hända att det liksom bubblar över och att jag inte klarar av att förhålla mig till all den här kärleken som man förväntas orka visa.

Kärleken finns där, starkt närvarande och extremt smärtsam. Den är så stor och den har aldrig varit så hotad i sin existens som nu. Den är elastisk, den är skör, den är självklar. Och vi älskar obegränsat i vår just nu väldigt kringskurna tillvaro.

Påminner mig om att det inte är hur kärleken manifesteras som spelar roll. Att den finns där får räcka!

Tankarna

Jag har mött några som gör stor skillnad för mig, som delar mycket av det jag känner. Det är så märkligt hur de här människorna kommer till mig när jag som bäst behöver, tjejerna som osjälviskt delar med sig och som lyser upp min himmel. Jag kan inte förklara hur mycket det betyder, utan dem kunde jag inte navigera längre.

Ni vet, ni som gör skillnaden. Jag är så jäkla glad att få ha er nära mig. Tacksam.

Senast för någon vecka sedan hände det igen, en tjej vars man har exakt samma diagnos som min man, vi rörde oss mot varandra. Nu långa mail, peppiga mess, så mycket samhörighet. Utan långa krångliga framkörningar står vi där på samma spelplan, allt är välbekant och smärtan vi delar går lite lättare att bära så.


lördag 13 februari 2016

Strategitänk?

Vaknat till snö, det var inte som jag tänkt mig. Inte Herman heller. Tvättat en massa tvätt, gått promenad, ätit frukost, spännande liv. Jag vet inte, har känslan av att ingenting fäster i mitt medvetande ingenting känns ROLIGT, kan inte blicka framåt och tråkiga måsten blir snudd på oöverstigliga. Var är energin? Är lurad på detta. Äter för att orka, orkar ingenting. (Nu vet jag att några skakar på huvudet, tänker att hon går för helvete alldeles för långt, hon går med stavar, hon snuddar vid det otillåtna. Och jag erkänner, är där i gränslandet för att kontrollera ångesten och hålla verkligheten på hanterlig nivå.)

Saknar lusten att leva, att upptäcka, att skaffa perspektiv. Målargrejerna ligger oanvända, staffliet är ihopfällt, kameran urladdad.

Sen tar jag mig långsamt upp, slänger på mig kläder, drar igång. Känns inte bättre, känns bara som den enda vägen. Hopplösaste modfällda spillran, snörar kängorna och går en vända till. Och tanken maler fuck cancer...

fredag 12 februari 2016

Värdesätta ögonblicken

Är så mycket känslor hela tiden. Pendlar mellan acceptans och tröstlösheten i tröttheten. Det går inte över för att vi blundar, i bästa fall får vi en micropaus att andas genom.

Ikväll äter vi en räkmacka och dricker cider, alkoholfri. Det är ingen stor grej, det funkar, men jag får erkänna att guldkanten har blivit lite avskavd. Blommorna i vaserna behåller vi som tradition, har köpt de underbaraste krämfärgade rosorna och anemoner i lila. Om vi pratar guilty pleasure är det väl det och städhjälpen då.

Plan för helgen? Vågar inte riktigt, men vänner har bjudit oss på middag imorrn. Jag hoppas att orken håller och att smärtan kan lämna scenen för ett par timmar.

torsdag 11 februari 2016

Svårt

Muren byggs, pansar fälls upp, marken minerad. Hoppar över en enda måltid på grund av dubbelbokade läkartider, och stressar emellan de två. 

Jag känner direkt hur fel detta är, hur känslig balansen mellan rätt och fel är. Exakt då spricker hela min dag. Ingenting kan göras ogjort, ingen måltid kan ätas ikapp. 

Nu sitter jag och väntar på läkaren, orimliga tankar far igenom mitt huvud och det enda positiva är att jag lyckas identifiera situationen.

onsdag 10 februari 2016

Dag för dag

Tisdag, onsdag. Tiden passerar till ingenting. Finns ingen början och inget slut, runt runt runt utan möjlighet att påverka. Slutar tänka, försöker blunda och andas. 

Medan jag var ute med Herman rakade mannen av sig håret. Vi hade pratat om det, att det var lika bra att göra det innan det blev uppenbart hur allt faller. Men han är så fin i det, jag har älskat när han gör det på sommaren. Kallat det sin sommarfrisyr; jag älskar det nu också. Låter det inte bli en påminnelse, vill se det som ett statement det är vi som har kontrollen. 

måndag 8 februari 2016

Strategi

I mina ben brinner det av rastlöshet, jag kan inte ta det lugnt. Försöker andas och vara i stillhet, det är helt omöjligt. Går från det ena till det andra, hundpromenad till stavgång, te till kaffe. Blir helt utpumpad av den här kampen, ingen kommer någonsin att segra - alla är förlorare.

Förut, på den tiden när jag åt medicin, då tog jag en tablett. Behovsmedicinen, räddningsplankan, den som tog mig från helvetet in i någon sorts dimma. Nu ingenting. Men ingentingets rastlöshet är just nu bättre än fake-lugn. Jag vill vara närvarande och försöka känna, även om det är ångest och smärta.


söndag 7 februari 2016

Check på den här helgen

Jag bakade scones till middag. Ganska konstigt, men jag "glömde" bort varför jag inte skulle bre dem med smör. Tänkte fram och tillbaka men kunde verkligen inte förstå varför jag inte skulle ta smör. Bara gjorde det, antagligen för att jag någonstans vet att scones är gott med smör på. Alla tar det, och ingen funderar. Eller? Nu är de uppätna, och jag orkar inte fundera mer på den saken.

Det är så mycket annat. Jag har funnit att jag hatar helgen mer än vardag just nu. Helgen är fortfarande en kravfylld historia, så mycket en perfekt helg ska innehålla och just nu så extremt lite av det vi har. Men vi tog oss till Helsingborg, åt lunch med våra härligaste vänner, fick skratta lite, bara slappna av. Och Herman sprang på stranden och rullade sig i tången (en av hans top tre bästa sysselsättningar).

Vardagen är för de flesta inrutad, ingen dör för att en måndag är grå och tråkig. De flesta kliver upp tidigt, vissa åker till jobbet, nån till plugget och vi till sjukhuset. Sak samma. Sitta i bilen tillsammans i rusningstrafik, lyssna på P1, leka att vi är vanliga pendlare…cancer funkar så för oss, vi kan låtsas en stund att allt är ganska vanligt tills vi trillar ner i det där djupaste hålet. Kämpa kämpa kämpa och kanske når vi en platå av normalitet igen framåt eftermiddagen, eller så fortsätter dagen i mörker.

Eventuellt är det inte konstigt att vi är trötta. Efterrätten till sconesmiddagen då? Fruktsallad. Vitaminerna gör antagligen ingen skillnad, men vi försöker iallafall.





lördag 6 februari 2016

Live

Lördag kväll och jag sitter med datorn i knäet, Herman där under filten och mitt kaffe. Är ingen idé att recensera dagen, försöker att bara vara fastän nuet gör mig rädd. Livrädd. För att bli ensam kvar, för att inte orka med pressen, för att sjunka ner i den gamla dyn.

Gick iallafall på bio. Älskar eftermiddagsbio. Såg The Danish Girl i fullsatt salong. Bra film, bra Alicia Wikander, bra kaffe med mig in. Så visst, jag kunde släppa taget där en stund och inte tänka alltför mycket på att jag helst av allt hade suttit där med min man och hållit handen...

fredag 5 februari 2016

Önskar något annat

Vad jag gjort idag?

-Varit med på sjukhuset för behandling som startade på nytt idag. Gråtit där i behandlingsrummet för att en annan patient var lika gammal som yngste sonen. Det blev för mycket att handskas med.
-Storhandlat. Jag både älskar och hatar det. Älskar för att det blir ett moment mindre när maten ska lagas, bara att ta av det som finns i kylen. Hatar för att alla som handlar har sånt egofokus, "jag ska fram, jag pressar mig in först, jag står i vägen för alla andra".
-Gått med Herman på stranden, i motvind. Gillar att tårarna som rinner inte stör någon där. De flesta ögon gråter i blåsten.

Den stora tröttheten nära cancern tär på oss båda. Jag är så trött att jag inte kan mobilisera kraft till någonting mer just nu. Och eftersom vi inte vet hur det kommer att kännas efter den nya behandlingen planerar vi ingenting för i morgon, satsar på en söndaglunch med vänner och hoppas hoppas att det blir så. Vi behöver det så väl.

Något bra ändå idag:

-Städhjälpen, hon är helt fantastisk. Älskar det hon gör för oss.
-Räkmackorna till middag. Behöver inte lyfta ett finger.
-"På spåret" ikväll med coola kvinnor i båda lagen.

torsdag 4 februari 2016

*stolt*

Hos psykologen om hur det är att leva med perfektion som ideal. Perfektionen som jag aldrig når upp till, perfektionen jag strävar efter i allt jag gör. Den är så jävla tröttsam och totalt ohjälpsam som strategi. Strävar strävar strävar och rasar längre och längre ner. Pyramiden på Gladiatorerna, jag har klängt mig en bra bit upp för att sedan tappa greppet och förlora än en gång. Varje dag, varje sak jag företar mig.

Kunde inte träna tillräckligt hårt och tungt, kunde inte springa tillräckligt långt, spinna på maxkapacitet. Idag är det gåendet, kan inte gå tillräckligt långt. Ökar stegen, ökar takten. Aldrig nog.

Och med cancern; som närstående kan jag aldrig leva upp till kraven. Kraven som jag själv ställt upp. Aldrig nog. Good enough är för mesar. Så har jag tänkt innan, även om jag har pratat om att vara tillräckligt bra, men innerst inne aldrig i livet nöjt mig med det. Det kan andra få göra...

Uppgiften jag fick idag handlar om att gå emot. Se mönstret, bli uppmärksam på att jag aldrig blir nöjd och försöka förlika mig med att jag gör så gott det går. Stoppa blicken som söker sig mot fläcken jag missade, öppna ögonen mot det jag lyckades med.

Nu under eftermiddagen hade vi pratat om att gå på bio. Orken hos mannen var ok, inte så mycket folk den tiden och roligt med något annat att tänka på - tillsammans. Mycket positivt med andra ord, men så tog jag ut Herman en stund innan, gick och tänkte på vad jag egentligen skulle vilja göra och kände att det skulle vara helt underbart att bara stå ut med att vara hemma under eftermiddagen. Vi bor högst upp i huset, och jag längtade så mycket efter att bara få sitta med mina färger vid fönstret i det flödande ljuset.

Göra mannen besviken, inte följa planen, inte orka? Att jag skulle backa kändes inte riktigt tillåtet, men samtidigt var det exakt där som psykologen ville att jag skulle vara. Träna på att acceptera att allt är tillåtet, inga måsten mer än dem jag själv snärjer mig i, och jag sa ja till mig själv. Vi planerade om,  fikade tillsammans och jag har målat lite. JAG VALDE BRA.

onsdag 3 februari 2016

Onsdag

Det här teamet - kroppen och jag - har haft lite svårigheter idag. Utmaningar i form av salladslunch (äter alltid joghurt annars), semmeldejt och pastamiddag. Allt på samma dag, och jag förstår ju att folk undrar över hur det kan vara ett sånt problem. I teorin har jag full koll på att det här bara är en vanlig dag med vanlig mat. Ingenting händer, jag går inte upp tre kilo, jag har inte tappat greppet, jag har bara levt som man ska. Ändå, ångesten är världens kallaste hårdaste klo som kramar mitt hjärta tills det inte orkar slå mer. Livet är komplicerat...

tisdag 2 februari 2016

Finns alltid något litet att vara tacksam över

Lite mer energi idag. Så himla underbart att inte ha ont i knäet, äter värkmedicin och antiinflammatoriskt och njuter av att kunna gå. Sedan jag slutade med all psykofarmaka har gå varit min medicin. Försöker att inte överdosera/kompensera men älskar verkligen att gå i alla former. Hundpromenad, powerwalk, förflyttning ger mig en härlig frihetskänsla och den bästa formen av ångestlindring och bot mot rastlöshet. Rörelse är bra för artroser.

(Vet att gränsen är hårfin mellan gående för välmående och gående för att ätstörningen kallar, men just nu känner jag mig ganska stark mot den sjuka rösten.)

Det fungerar väl lite så för de flesta tänker jag, att energi föder initiativförmåga och med initiativen kommer de positiva känslorna. Just där är jag idag. Lånar tankar lite här och där, och känner mig en aning starkare. Inte awesome-stark men iallafall okej-stark. Ganska balanserad och bra just idag på att leva mitt liv.

Maten då? Någon undrade och jag har mitt schema. Inte direkt som på dagvården, men det är frukost, lunch, mellis och middag. Jag anstränger mig stenhårt för att hålla på rutinen, får dåligt samvete om jag hoppar över vilket är helt tvärtom mot förut. Överhoppat var ju bra innan, nu klarar jag att se konsekvenserna av att hoppa över. Men fortfarande får jag ångest över vissa bitar. Ångest över känslor i kroppen, ångest i valsituationer, ångest och besvikelse över att det ska vara så svårt att våga känna efter vad jag är sugen på.

Utan medicin gäller det att hitta andra vägar, jag påminner mig ofta om hur bra saker jag väljer för min kropp. Kroppen behöver allt det där jag nekat den så länge, kroppen måste hjälpa mig igenom en hel del just nu och i den uppgiften krävs näring. Vi jobbar på att bli ett team - jag och min kropp.

måndag 1 februari 2016

Uppdatering

Det värsta jag vet är telefonförsäljare som inte förstår, och som dessutom ringer vid helt fel tillfälle: Erbjudande från Topphälsa. Sex nummer och tre produkter från Bodyshop. Men. Jag har bestämt mig för att Topphälsa, Iform, Yoga för alla etc etc inte är tidningar som jag ska läsa. Men orkar inte förklara för en random person i telefon om mina skäl, nej är liksom alltid nej oavsett varför...

Fortsätta, bara fortsätta

Det här är riktigt svårt att prata om, att skriva om, att erkänna. Känslan av att vi lever i varsin sjukdomsbubbla, side by side, och att just nu ingen av oss har förmågan eller energin att nå den andra. Vi är tysta bredvid varandra, sträcker ut våra händer, orkar inte gripa tag.

Måste tro att detta släpper och att vi orkar fortsätta kämpa tillsammans, för synergieffekten och för kärleken.

Dagens tre bra:
-Varit hos en läkare som sa sanningen. Artros i ena knäet.
-Förslitningsskador kan inte vilas bort. Jag får fortsätta gå iallafall.
-Parkeringsplats precis utanför porten, i ösregnet. Kanske finns Gud.

Så gott jag kan.

Jag borde vara den starkare nu, eller iallafall stark. Är allt annat. Som en struts sticker jag huvudet i sanden tills även den börjar brännas. Då drabbar mig verkligheten stenhårt och utan pardon, vilket hände igår kväll när jag hade behövt all styrka att mobilisera inför måndagen.

Kunde inte sluta gråta, grät i timmar på grund av alla tankar och somnade av utmattning. Vet inget om den här strategins hållbarhet, kanske är den en bild av hur människan fungerar. Jag orkar inte bära det här oket av cancer på det sätt jag ville, har en bild av hur en stöttande närstående ska vara och jag är inte alls där. Dåligt samvete, skuldkänslor, kraven.

Den här dagen måste delas in i kvartar, femton minuter i taget att andas och äta. Känns så otroligt märkligt att den här bilden av hur livet skulle vara, bara bleknat till något som mest liknar ett fuktskadat söndersmulat kartblad från en sekelgammal världsbild.

Fortsätter avstå från att planera eller se framåt, försöker förhålla mig med acceptans till alla känslorna och sluta döma mig själv. Jag gör det till min plan för idag...