torsdag 31 mars 2016

Var dag

Länge sedan jag skrev, livet tar all kraft. Hur kunde det bli så här? Ska detta vara allt? Jag har så många frågor, vet inte var svaren finns...

Det är ett ganska svart mörker att famla i, vet inte längre om orden hjälper mig framåt. Jag väger mina beslut på guldvåg, hjärntrötthet gör varje val till ett vägskäl att stanna upp och tveka vid. Att lägga sig på soffan under en filt hjälper inte ett dugg mot detta.

Tar hunden på promenad istället.

onsdag 23 mars 2016

Ingen hysteri direkt

Trött idag, har åkt runt på tusen ärenden och nu landat i fåtöljen. När orken tryter finns inte mycket reservkapacitet, men jag har iallafall sparat lite lite för att åka och hämta ett barn på stationen. I morgon kommer nästa, och sista ungen dyker upp på fredag. Det ska bli en fin påsk, lägger ribban mycket lågt. Finns inga krav jag inte registrerar, men jag måste låta dem rinna av mig. Skriver en inköpslista och tar med mig lite trevligt sällskap till Ica. Då kommer det att gå fint.

Och apropå krav, yngsta ungen, kocken säger att det viktigaste på påsken är Anton Bergs mandelägg. Bra nivå där, jag köper det rakt av...

tisdag 22 mars 2016

Waisted

Hade samtal med min doktor. Hon frågade konstiga saker: om jag hade kört hela vägen till Mosel, om det var vackert. Jag blev ställd, kunde knappt svara. För det var liksom så ointressant att prata om just det medan tårarna rann på mina kinder. För helvete var vad jag ville skrika, men till den kvinnan höjer man inte rösten. Man upprepar på sin höjd det man redan sagt tre gånger. Sedan pratade hon en stund om vikten, om att det kan vara svårt att väga mer än sin mamma. Den röda tråden i mötet var inte helt lätt att följa, jag tror att jag skakade om i glaskulan genom att prata mycket mer än jag någonsin gjort där inne tidigare. Vanligen sitter vi bara och leker tysta leken ungefär. Chicken race, först att öppna munnen förlorar. Idag mer väder och vind-prat, och så ny tid om en månad. Kanske tycker någon att jag kunde avsluta den kontakten, men nej, jag kan absolut inte stänga några sådana dörrar nu. Har inte råd innan jag knäckt koden till ätstörningen. Jag ser det som ett kassaskåp vars lås någon gång måste ge upp, den dagen dörren öppnas och ljuset faller på monstret därinne är diagnosen desarmerad, utan kraft att hindra mig längre.

I morgon information om mannens kommande behandling, städhjälp, handla någon sorts påskmat. Så så trött jag är på detta...

måndag 21 mars 2016

Allt som vanligt

Vi tog en paus från allt. I samma stund som vi tog hissen ner till bilen lämnade vi minst ett ton ångest bakom oss, över bron ner till kontinenten och våren. Väl medveten om att det inte är en långsiktigt fungerande strategi skapade den iallafall ett hål i mörkret att vila sig i.

Efter tre dagar kom mörkret ikapp mig, började sippra in i min lilla fristad, rispade sönder den ömtåliga ytan. Än en gång. Men ändå, jag lyckades andas några djupa andetag, fick blunda bort tårar och taggtråd, fick vakna lugn. Tre dagar.

Läser vad jag skrev i onsdags, läser in min tvekan inför att fly. Och visst reste vi precis så. Cancern har redan dödat en bit, vunnit ett par ronder och livet jag försökte lita på svek ännu en gång. Så kommer det att fortsätta, jag måste träna mig på tillit, utan den är det ingen idé att ens försöka. Men tilliten då? Vad är det för konstig tro? Jag funderar mycket på detta, och kommer fram till att det mest av allt handlar om hur jag hanterar livet - inte hur livet hanterar oss. Låter så fruktansvärt enkelt, är möjligtvis en av de allra svåraste utmaningarna.

Så idag, måndag morgon 07:33 står jag beredd. Kör fram bilen, följer min man till behandlingen, ännu en gång ska vi slå ner ondskans små felprogrammerade soldater. Fy fan vad jag hatar dem, men vi kan inte ge oss nu...

onsdag 16 mars 2016

On the road

Det här med att fly? Från sjukdomen, vardagen, utmattningen? Fungerar det? Jag svarar efter första dagen på vår lilla roadtrip JA. Det går att pausa från allt, och då måste det också gå att komma tillbaka till verkligheten. Vet inte om min logik är klockren, men i mina tankar försöker jag vila i att pausen ger mer än den förbrukar. Kanske måste jag revidera detta sen, men just nu känns det möjligt att leva så här. 

måndag 14 mars 2016

Plan A

Min strategi för att klara detta:
Fulltecknade dagar, och då menar jag fullt. Från 07 till 23. Promenad. Måltider. Hushållsgrejer. Ärenden. Sudoku. Så länge dagen ser ut så slipper jag tänka på resten. Och under promenad alltid ljudbok. Är helt medveten om att det inte är någon speciellt hjälpsam taktik, men ibland är pesten bättre än koleran om jag uttrycker mig i klartext. Bättre att hålla igång och prioritera näringsintag än att lägga sig i fosterställning och ge upp.

Vi bestämde oss i går för att resa iväg några dagar, det finns en lucka fram till måndag. Tight schema i behandlingen. Därför kör vi ner till Mosel och kollar lite hur det är där. Vindlande vägar, nån vingård, promenader. Mer flykt från verkligheten går ej att pressa in just nu, så det får duga. Bra hotell, fina frukostar, lite sol. Ungefär det är allt jag begär, vill bara sitta där bakom ratten, prata lite, se andra landskap, lyssna på ljudbok, pausa, andas.

Onsdag morgon, måste hålla ihop, hålla ut. För mig, för oss, för livet.


söndag 13 mars 2016

F**k

Ibland tar cancern allt, efter några bra dagar helt otröstligt. Kunde inte dra ner luft i lungorna på promenaden, fick panik. Panikångest. Hur blev det så här, att det kom en cancer som slog allt i spillror än än gång, när jag var på väg att läka? 

Jag har inget försvar, livet krackelerar och verkligheten sänker mig i sitt syrabad. Och värst av allt, hur ska kärleken få plats i detta? Kommer jag någonsin igen att kunna lita på livet?

torsdag 10 mars 2016

Tröttsamt

...som sagt det här med tiden…fattar inte idag heller. Igår var det en mycket mycket svart dag, trots sol och 9 grader på promenaden. Ingen vind och nya solglasögon. Kunde det inte räcka så för att livet skulle vara ok? Tydligen inte. Mitt svåraste är att kunna släppa taget och bara vara i det som trots allt är enkelt.

Min psykolog försöker betona det viktiga i att kunna andas när luften känns ljummen, att glömma svärtan när solen tittar fram. Men hur? Och till vilken mening? När kvällen kommer finns allting kvar, cancern, demonen som ingen bjöd in och giftet som sipprade ut i ådrorna. I det läget är det inte speciellt enkelt att notera knopparna på träden eller koltrastens sång.

Gjorde uppror idag. Tog ett vingligt steg mot en ny vana, så jävla trött på joghurt och müsli till lunch gick jag och köpte två portioner dagens på Hörnet. Panerad torskfilé med senapssås, de kör husman där och det är gott och vällagat. Men jag behöver övertyga mig själv om att jag är värd en varm lunch, måste trampa upp nya spår att följa. Spår som vidgar min horisont och river ner begränsande hinder. Ett sådant är just joghurten. Min säkra lunch, den tristaste men enklaste vägen genom ett acceptabelt näringsintag. Utmaning ett idag.

Nummer två är att baka bullar. Inte välja att gå en snabb promenad efter den lagade lunchen. Baxade fram Kitchen Aiden och bara körde. Recept på mjölpåsen, enklare blir det inte, och det allra viktigaste är inte att det blir top quality buns. Grejen är processen. Mäta upp ingredienser, låta maskinen jobba, beta av moment för moment. Solen in genom köksfönstret, kunna andas lite lugnare. Kaffe och bulle till mellis, jag sätter ribban högt.

Mitt i cancern finns ju fortfarande den andra skiten kvar. Ätstörningen. Det är därför jag måste påminna om hur det ser ut i ett sånt liv. Strikt, stelbent, reglerat. Allt ska rymmas i den utmätta fyrkanten, den som kanske blivit aningen större och lösare i kanten men ändå finns kvar efter alla dessa år.

Herregud vilket spretande, ingen linje, ingen hållning. Men det ingår också i min utveckling; jag vågar stå för allt. Take it or leave it, typ.


tisdag 8 mars 2016

I vardag

Hjälp redan tisdag. Vart tar tiden vägen? Samtidigt som den flyger står den märkligt stilla här hos mig. Det händer mycket och ingenting, allt på samma gång. Jag bokar in saker, glömmer hur trött jag är, marscherar på i 110. Litet axplock från idag:
-tvättstuga kl 07:00
-kort runda med Herman
-lämna kaffemaskinen på reparation, väger ca 20 kg. Det var mycket tungt.
-långrunda med Herman vid havet
-fikat med en vän i Skurup, en timme enkel resa.
-stanna till på Emporia för att handla nytt iphone-fodral
-föredrag om sorgbearbetning 17:30-20:00

Vad är felet med att försöka sakta ner? Jag kan inte. Blev tvångskommenderad vila innan föredraget. På riktigt trodde jag inte att jag skulle orka ta mig iväg, men såklart gick jag dit. Det var ju jag som hade biljetterna och mina vänner skulle möta upp, så ja…bara gjorde det. Rastlöshet är mitt sätt att bearbeta, min ångestdämpare. Det är bedrägligt, jag vet ju att förmågan att ta det lugnt går genom att stå ut i långsamhet men just nu är det fullkomligt omöjligt att be om det.

lördag 5 mars 2016

Osorterat

Eftersom det alltsom oftast är ganska mörkt och dystert här tänkte jag ikväll leverera något annat…

Vaknade med en bättre känsla, gjorde allt för att behålla den. Åt frukosten på enklaste sättet, vilket betyder bara göra. Brygga kaffe, göra två mackor, hälla upp juice. Utan att tänka eller reflektera, allt är för bräckligt för tankarna, därför bättre att köra på autopilot. Sen ut med Herman, peppmess med vän, handla lite mat. Äta joghurt till lunch.

På eftermiddagen hade vi planerat att gå en promenad. Vi gick ner till stan, kikade i lite butiker, köpte blommor på torget. Drack kaffe också. Tänk er att vi orkade allt det! Och stavar är grejen, så himla fiffigt för den som behöver stöttning och hjälp att räta upp sin rygg.

fredag 4 mars 2016

Inte helt uppåt

Slänger iväg ett panikmail till Carolina, ensamheten i cancern kväver mig. Hon vet hur det känns, endast dem som lever bredvid förstår. Alla andra säger att de fattar, men som Carolina säger…de går hem och har fredagsmys efter jobbet utan en tanke på att vi står kvar med gyttja upp till midjan.

Och som om det inte vore nog, kaffemaskinen har tappat trycket. Lampan lyser, så strömmen funkar men Oskar på Monteriva har bett mig göra rent vattentanken och dess ventiler. Done. Men tyvärr, inget tryck. På måndag måste jag baxa åbäket till verkstan och får köra brygg tills dess. Man kunde tycka att det är en högst världslig sak i mitt liv, och ja visst, men allt läggs på hög och proportionerna går förlorade. Kunde jag bara hålla isär stort och smått skulle belastningen eventuellt kunna minska något.

Fattar inte hur jag ska orka mer, att stå bredvid i total maktlöshet är det svåraste jag gjort. De enklaste sakerna blir till ogörliga uppdrag. Ett pass i tvättstugan, handla på Ica, jag gör mitt eget Ironman och torkar svetten ur pannan. I mina ögon har glöden slocknat, målar tjockare streck med eyelinern för att dölja, på läpparna ett tjockare lager av läppglans…allt utan mening…Jag brukade tänka att det var lite viktigt att anstränga mig på ytan, för att markera för mig själv och min omgivning att jag står upp och orkar kämpa. Men nu vet jag inte längre, kanske är det ingen mening med detta spel.

Nåväl, jag måste åka och handla, bara göra utan att fundera…listan har kortats ner. Mantrat det är möjligt.

torsdag 3 mars 2016

Tvära kast

Är det så det ska vara? Varannan dag upp och varannan dag ner? Orkar liksom inte att hålla energin uppe. Igår iallafall, en helt underbar regnig dag i Göteborg. Med finaste sällskapet, prat och samtal, lunch, fika och on top ett par glittriga sneakers med orange stjärna på. Vi köpte likadana min vän och jag, bestämde oss för att varje gång livet känns för övermäktigt tar vi på dem. Följaktligen har jag gått i mina idag…livet suger…mannen har hemska smärtor och jag klarar inte av att handskas med just det. Ingenting är värre än maktlösheten i detta, kan endast mätas med ångesten över att jag inte ens orkat gå mina promenader idag.

Och middagen då? Skulle bli mexikanskt, blev istället te och macka. Så jävla uselt även där.

tisdag 1 mars 2016

Anger management

Tur att helgen var en fristad, för idag har tiden, måsten, krav och press rusat runt i bröstet på mig. Hos psykologen fick jag en uppsträckning, är ju det jag behöver men fy farao vad det gör ont. En vuxen människa som bara inte klarar av att handskas med sitt liv? Vad är det för strategier jag ska använda? Just då mitt i turbulensen hittar jag ingenting. Ilskan är en lurig känsla, psykologen kallar den sekundär. Jag är ju inte arg egentligen, men i det svåra svartaste läget är ilskan det som bubblar upp lättast och tar mest plats. De andra grejerna är så mycket mer smärtsamma, det arga lägger sig liksom som ett lock ovanpå de saker jag helt enkelt inte orkar känna just nu.

I morgon ska jag ta en paus från ilskan, lämna den här stan för en annan. Men det berättar jag mer om sen...