tisdag 26 april 2016

Kan det inte räcka?

Som en terrorbalans fungerar det mellan cancern och anorexin, det är vad mina tankar kretsat kring idag. När mannens värden stabiliserat sig tillåts ätstörningen explodera likt algerna på vattenytan i sensommarvärme. Jag står där och kan inte förmå mig att ta de nödvändiga stegen, vet bara att jag inte kan svälja det där förorenade vattnet. Vill inte tappa fotfästet en gång till.

Ibland behöver man byta perspektiv i tillvaron, jag har odlat den talangen ett slag nu och imorgon åker jag till Göteborg. Tänker en dag utan sjukdomsfokus, med finaste vännen, bra konsert och en liten bit heavy shopping. Sen är jag förstås medveten om att ingenting ändras i grunden, men en flik av en annan himmel och en ny horisont skänker ändå en smula hopp. Och kanske får jag några nya melodier att nynna på...

söndag 24 april 2016

Tro hopp kärlek

Är ganska trött och har ett huvud fullt av tankar. Det går inte att komma ifrån, allt detta som ska processas kan inte sättas på hold. Men det finns lite ljus också, det kom provsvar som var bra vilket gav oss båda ny kraft att hoppas på en vanlig vardag. Några siffror på ett papper som visade på stigande värden och gav oss bilder av en sommar på stranden, ett glas vin på terassen, solblänk, salta vågor. Allt är så skört, men just idag väljer jag att tro på det som fladdrade förbi.

Favoriter


lördag 23 april 2016

Karantän

Det finns mer och mindre kloka val. Idag valde jag helt rätt. Bestämde mig för att inte åka till sjukhuset. Lite rosslig i halsen, ville inte vara den som sprider något vidare till den som inte har något immunförsvar alls. Och jag lät dagen bli en mental andhämtning med kaffe i solen på balkongen och ännu mera kaffe med en fin vän. Promenad med Herman förstås, och krama en annan vän och byta några ord. Sedan gick jag och köpte mitt lördagsgodis. För att vanor är viktiga och för att jag behöver all energi som jag kan tänka mig.

I morgon är en ny dag, förhoppningsvis utan kill i halsen men med sol.

fredag 22 april 2016

Hur börjar ett återtåg?

Jag vänder och vrider på livet, är som om tankar föder tankar och sjukdomarna snärjer in sig i varandra likt trassliga rotsystem på två uråldriga träd. Fastnar i känslan av skuld. För att jag inte orkar vara den perfekta Florence Nightingale, för att jag istället är sur och arg och helt utmattad. Energin som jag skulle behöva just nu finns inte. I en millisekund tankar jag lite av att köpa några vackra blommor eller känna solen i ryggen. Men det räcker inte alls. Att vara i nuet skulle ju vara så bra, men nu gör för ont. Nu skaver mer än alla inställda fester, middagar och resor. Nu skaver även mer än  ovissheten om sommaren, och så funderar jag ännu mer tills jag inte vet var jag ska vara överhuvudtaget.

Jag byter strategi, jag tänker att jag ska rycka upp mig, handla lite kläder som inte är svarta fladdriga, för tajta eller för tråkiga. Inga fler skjortor. (Jag klickar hem några grejer, fina absolut men funkar inte direkt som ångestlindring. En grå tröja, en ljusblå lång skjorta, en svart lite fladdrig blus med volang. Går inte direkt från klarhet till klarhet.) Och ringarna under ögonen som ännu inte har mött sin concealeröverman...min fredag voilà.

Dagens bästa insikt är ändå att jag saknat det skrivna ordet, att formulera om än inte distinkt så iallafall med brutalt ärligt uppsåt. För smärta i skriven form blir för mig några gram lättare att bära än virvlande fritt i tankerymden.

söndag 17 april 2016

Söndag i april, har alla ångest då?

Solen skiner när jag stiger upp efter en totalt sömnlös natt. Ångesten över sakernas tillstånd vilar inte längre på natten. Under ganska många månader, sen diagnosen ungefär, har jag varit så trött när kvällen kommit. Jag är fortfarande trött, eller jag är ännu tröttare men utan möjlighet att kontrollera mina tankar. Verktygen jag glömde ute i höstas har rostat sönder, materialet har försvagats och de har förlorat sin kraft.

Kanske kommer läget att bli bättre under veckan som kommer, kanske sjunker allt djupare. Jag vet inte, ingen vet och jag hatar verkligen att förhålla mig till osäkerhet. Vill helst ha svart på vitt, och om inte det går kräver jag åtminstone två klart utstakade scenarier. Ge mig det så ska jag hålla käften.

Ska åka till sjukhuset strax, man borde även vara den perfekta närstående men jag klarar bara att vara där ett par timmar. Spritar händerna, klär på mig skyddsförkläde, hämtar Ramlösa (endast för patienter, jag dricker den i djupa klunkar, mannen har ju sitt dropp), vi pratar lite, några ord, det är mycket kärlek i rummet men också smärtan som lägger sig som ett extra lock över ögonen. Sträckan mellan avdelningen och bilen på parkeringen är ett maratonlopp, jag ska klara det även idag.

Så trött på den tonlösa rösten

Jag går till godisbutiken, väljer bland mina favoriter. Ca 20 bitar. Betalar och går hem. Sen återstår bara att äta upp det också. När allting gungar måste vanorna befästas, alla vanor, även lördagsgodiset. För varje bit jag tar måste jag övertyga mig om att detta är rätt väg. Äta godis är ingen big deal, det är en grej som folk bara gör. Fortsätter dialogen med mig själv, rösten i huvudet upphör aldrig, kommer aldrig sluta försöka förklara det ovärda med att äta.

fredag 15 april 2016

Uppdaterar helt kort

Tunga dagar nu. Isolering. Dropp. Illamående. Han alltså. Jag står upp, går med hunden, försöker sköta maten, åker till sjukhuset, sover i stolen bredvid honom, hämtar äppeljuice, risifrutti. Allt som han tror sig vara sugen på, ingenting eller mycket lite går ner. Sen när dagen gått åker jag hem, tomheten och tystnaden fyller luften och gör det svårt att andas.

Hur länge detta ska pågå? Vet ej. Vi väntar på att immunförsvaret ska komma tillbaka, att livet ska komma tillbaka, att vi ska kunna leva där mitt i. Bredvid är inte ett hållbart alternativ.

I morgon ska min kompis S ta hand om Herman, jag ska vara hos mannen, gå och träna och sen äta middag med S. Vänner som fattar...det är något av det mest värdefulla jag har nu.

lördag 9 april 2016

Letting go

Han är hemma på permission ett dygn innan effekterna av behandlingen gör honom för infektionskänslig. Vi försöker bara vara ett litet slag, fikar, vilar, läser tidningen. Inget upphaussat, bara lugnt. 

Solen skiner in genom köksfönstren, värmer och väcker någon sorts livsandar i mig. Min nya cykel går bra, jag försöker fokusera på detta positiva utan att dra för djupa andetag. Tvingar mig själv att inte känna efter, inte analysera. Andas in o sen ut. Punkt. Släpp greppet, strunta i morgondagen. Hur lätt låter det inte? Exakt hur svårt det är tror jag ni fattar. 

fredag 8 april 2016

Ingen vanlig fredag

Vi tog ett stort steg idag, behandlingen som innebär cellgift och tillbakasättande av egna stamceller är gjord. Jag tror att sucken av lättnad jag drog efteråt inte gick någon förbi. För detta har vi förberett oss så länge, väntat på rätta tillfället, isolerats från smitta, vilat, vilat och åter vilat. Vi klarade av det och nu ska stamcellerna "bara" leta sig till rätt ställen i kroppen och ta tillbaka sina friska funktioner. Alltså denna resa...så ofattbart stor, krånglig och helt helt enorm. Jag vågar inte tänka tanken klar.

Mitt i allt detta står jag och trots avsaknad av energi gör jag hela resan bredvid min man. Ganska stolt över vad jag klarat hittills, och kommer somna så fort jag nuddar kudden ikväll.

onsdag 6 april 2016

Super woman

Mötte en kurator idag, kopplad till cancern. Hon blev så förvånad över att ätstörningen bara lämnat mig i väntan på att min psykolog ska komma tillbaka i tjänst. Själv är jag inte direkt överraskad, det är inte min bild att det finns särskilt mycket kreativitet och beredskap för specialfall där borta. Min bild alltså. Men att föreslå att jag kan ta kontakt med vårdcentralen för remiss till psykolog på stan under tiden? Kuratorn på hematologen tyckte inte det var en bra väg. Varken bra eller snabb säger jag, och under tiden försöker jag göra min del av arbetet med måltider osv.

Ikväll sitter jag med ett av barnen i soffan, tända ljus, samtal, lite te. I den stunden är allt möjligt att uthärda, och jag bevarar den känslan tills jag behöver lite superkraft...

tisdag 5 april 2016

Att inte veta

Det händer ingenting, samtidigt som allt rusar. Hjärta, hjärna, livet. Min psykolog är tjänstledig till maj, det har skapat ett slags vakuum i mig. Jag vet ingenting mer än att jag går under utan hjälp att bearbeta, sorg, smärta och diagnos har inte tagit paus.

Funderar lite på att kanske sluta blogga. Det hjälper inte att vränga skinnet ut och in, jag älskar ju att skriva, att visa den sanna verkligheten. Men när ljuset inte räcker till för att skapa kontrasterna i svartvitt? Borde jag släppa då? Finns inte rätt och fel i det beslutet, bara tillit till förmåga, den sanna känslan. Tänker...

Några mycket intensiva dagar väntar, mannens behandling kan möjligen starta i morgon. Försöker ladda i soffan ikväll.