lördag 28 maj 2016

Förstå det viktigaste

När insikterna kommer till en, när jag förstår saker jag inte reflekterat över tidigare. Jag har behövt all tid i världen till att avkoda livet, låter ganska kryptiskt detta men jag känner att jag har behövt alla dessa år för att lära mig något om mig själv. Och ännu är jag inte klar, inte på långa vägar.

Det var några timmar i morse när allt bara svartnade, kändes som om marken öppnade sig och tårarna inte kunde sluta rinna. Jag kände suget från det verkliga mörkret och livet som jag såg det kändes inte möjligt att hantera. Men något har jag ändå förstått, när svärtan är som mörkast framträder även det allra blekaste lilla ljus ganska tydligt. Kontrasterna. Genom tårarna kunde jag tillåta mig att känna att det måste finnas en utväg, att ljuset inte bara är att navigera efter utan faktiskt att vara i. Mitt i.

En hel del av mitt dåliga mående de senaste dagarna har sitt ursprung i att jag verkligen känt mig övergiven och förbisedd av folket på ätstörningsmottagningen. Det där gänget som tolkat och dragit slutsatser inte helt underbyggda av verkligheten, slutsatser som förpassat mig ut i rekordkyla utan att slänga till mig så mycket som ett par raggsockor.

Jag kom igen, hämtade mig från chocken och jag började skriva ner lite punkter att ta med psykologen på tisdag, jag bestämde mig för att jag ändå är en människa värd att kämpa för. 

Nu är det lördag kväll, vi sitter i soffan stukade av livet båda två på var sitt sätt. Men vi sitter där bredvid varandra, närhet och värme, filtar, hund och mycket mycket kärlek.

fredag 27 maj 2016

Se in i min själ

Fredag, sol hela dagen, ganska sköna timmar. Men jag borde kämpat mer, alltid samma känsla av att inte göra tillräckligt. Har mycket svårt att gå emot känslan och inte låta svälten vinna fler slag.

Vaknade jättetidigt, vid fem, drack te och åt ett kex. Ingen big deal, men bestämde mig för att det inte var en måltid utan bara något jag tog för att det var tomt i depåerna. För mig är det ganska stort att klara av en sån sak, och sedan efter hundpromenaden ändå kunna äta någon sorts frukost. Jag inser att det verkar konstigt, att det mest naturliga för de flesta ändå för mig just nu är en stor utmaning. Men idag väljer jag att acceptera att jag gjorde utmaningen och att jag behöver mer frihet, inte mindre, i mitt liv.

Ett par av de där soliga timmarna idag har jag tillbringat med mina vänner, suttit på café, pratat, druckit kaffe, fått massor av kärlek och stöd. Tror att jag har några av världens finaste människor i min närhet, jag ska fortsätta att låta den känslan bära mig. Och de andra, de som inte förstår eller vill bemöta mig med respekt...de klarar jag mig utan.


torsdag 26 maj 2016

Någon tar sig rätten

Jag är i mitt känsligaste läge, huden så tunn, viljan så stark men fokuserar på fel saker. Att just då, den dagen möta ett grannpar i huset som tar sig friheten att påpeka vissa saker för mig. "Nu får du verkligen inte tappa mer i vikt". Vad svarar man? Hur tänker de? Hur tänker jag? Att jag såklart ska hörsamma deras åsikter och börja dricka vispgrädde? Eller kanske att yes jag klarar av att strypa tillförseln, anorexin kommer vinna och jag älskar svälten?

När man ser att någon inte mår bra, att något inte står rätt till, och man känner att man vill stötta bör det ske med största möjliga hänsyn och integritet. Jag hatar att stå där skyddslös, liksom naken, och vara tvungen att leverera någon sorts förklaring. Själv skulle jag aldrig drömma om att kommentera något som jag inte känner till alls. Och om jag var genuint orolig för en medmänniska skulle jag se till att uttrycka min oro på ett sätt som gick att bemöta. Bara gå på som en bulldozer är ingen bra strategi, och jag skiter verkligen fullkomligt i om de menade väl. Tänk innan du öppnar munnen. Idiot.

Jag lyckades inget vidare att dölja min irritation, blev helt enkelt för arg, sårad och ledsen. Och resten av dagen, låt oss bara lägga den bakom oss...

Respons

Det här med att vara sårbar och dessutom fortsätta exponera sig. Bra eller dåligt? Jag kan inte svara, det enda jag vet är att jag agerar efter min känsla som säger mig att öppenheten är både risk och möjlighet. 

Igår kväll en mycket fin dialog på messenger som aldrig hade hänt utan exponering. Och jag tänker att alla vi människor har hud, bara med olika känslighet. Så idag vill jag tacka för att ni respektfulla, empatiska och insiktsfulla finns för mig och fortsätter tro på mig och min förmåga.

onsdag 25 maj 2016

Dag för dag

Jag förstår ju att det framstår som absurt att en vuxen människa inte kan skrapa ihop nog motivation för att göra det som krävs. Eller jag förstår hur det verkar, men jag måste få förtydliga att min starkaste muskel sitter i psyket. Samma muskel kan tränas att göra hjälpsamma val och välja goda strategier, men den kan också arbeta helt åt motsatt håll.

Idag har det varit både medvind och hård storm rakt i ansiktet. Ena minuten hit andra dit. Försöker tänka att mat är medicin, ingen idé att göra det roligare än vad jag klarar. Funkar inget vidare att känna efter vad jag eventuellt skulle vara sugen på, den återvändsgatan har jag stått på ett antal gånger. Det enklaste är att tänka så lite som möjligt, bara göra. Upprepar för mig själv bara göra bara göra bara göra...


tisdag 24 maj 2016

Ledset mörker

Vaknar tidigt, i morse vid fyra. Vänder och vrider, får ingen ro, kliver upp, försöker fokusera på det som skaver. Resulterade i morse i fyra sidor i dagboken, vilket är bland det bästa för att skapa lite utrymme i verkligheten. Tankarna finns ju där hela tiden, färdas i sina loopar men stjäl för mycket energi. Men så fort jag formulerar dem på papper blir de så mycket mer hanterliga. Är så glad att jag hittade tillbaka till att skriva för min egen skull, hela processen blir mitt eget reningsbad.

Låter det konstigt? Jag tror att det kan fungera så för alla som vill plocka fram sina tankar och försöka reflektera över dem. Tricket är bara att vara extremt förlåtande mot sig själv, i samma stund som pennan nuddar pappret blir allt jag formulerar min egen sanning. Odiskutabel och helt fri i förhållande till resten av världen. När jag går tillbaka och läser det jag skrivit måste jag påminna mig om att detta är min egen sanning som aldrig någonsin kan ifrågasättas.

För övrigt har dagen varit ett enda maratonlopp. Skjutsat till sjukhuset, hämtat, lämnat in kaffemaskinen (när jag som bäst behöver mitt kaffe blir det alltid kortslutning, fel på kretskort, relä som kalkat igen osv osv. Den väger 20 kg och är det mest otympliga att hantera, föreslog servicekillen att göra hemmaservice nästa gång...) Hade möte med min doktor, fick sådana overklighetskänslor att jag trodde jag drömde. Får från och med nu psykologhjälp varannan vecka. Punkt. Mer resurser finns inte, psykologen sjukskriven 75%, blev rekommenderad att gå till vårdcentralen om jag behöver mer. Så ser det ut. Jag är matt, orkar inte slåss mer, vill inte höra att det endast är jag som kan göra en förändring. DET STÄMMER INTE. Eller så här, jag kan göra förändringar med stöd och hjälp. Inte helt själv. Att äta utan att ha det psykologiska stödet kommer aldrig att vara den långsiktiga lösningen. Vet om att näring måste in i systemet, men det krävs mer än så.

Orimligheten i att gå i dagvård utan att lyckas gå upp i vikt, få höra att mitt beteende är för ätstört och därför bli utslängd. Inget alternativ mer än att vänta på att slutenvården hör av sig. Jag är arg och ledsen, och har förlorat all tillit till min egen förmåga och till vården. Mycket dålig kombo...

måndag 23 maj 2016

Måndagar blir sällan bra

Det hände något. Jag misskötte min del, jag fick ett ultimatum och det fanns ingen annan utväg än att sluta. Så från och med nu får jag klara mig själv. Ta ansvar för maten och ångesten, samla ihop mig till psykologsamtal varannan vecka. Inte mycket. Vet inte hur jag ska klara det, vet bara att på något vis ska jag överleva.

Eftermiddagen har spenderats med fotvård, cykeltur och shopping av nagellack och böcker. Bestämde mig för att göra ett ärligt försök med läsningen igen, kanske trotsar jag ätstörningen bäst så, inte låta den vinna denna seger. Plus att jag älskar hur otroligt dedikerade personalen på Pocketshop är, plockar fram, väljer ut, guidar. Köpte Silvia Avallones senaste (älskade den förra, Stål, hoppas mycket på Marina Bellezza), och tipset Från och med du av Mhairi McFarlane.

Imorgon vaknar jag till en ny dag, allt är möjligt och endast jag kan flytta mina berg. Observera ironin i detta, jag har mycket svårt just nu att ens få ur sandkornen som skaver i skorna. Jag tröstar mig med att jag iallafall har tur med vädret, 25 grader och sol kan betyda bada.

fredag 20 maj 2016

Day off


Jag tänker på all yta, allt det vi först av allt noterar och samtidigt det som betyder minst av allt. Hur livet lurar oss att tro att essensen syns tydligast. Men herregud, det är precis tvärtom. Under ytan finns värdet och skalet är endast ett emballage. Detta är grunden och samtidigt det som skaver mest. 

Jag tränar mig på att finna skönheten i det som inte syns, att ge skalet en match varje dag. Variation borde vara det vackraste av allt, olikhet borde vara det enklaste att acceptera. Vi vet alla att det är det allra svåraste av allt att tänka så. Norm är något så djupt rotat i oss och vi köper allra lättast efter vad ögat vant sig vid. 

Nu har ytterligare minuter tickat på, frukosten framför mig, den vanliga strategin att fly...återigen. Försöker ta ett grepp om motivationen...börja äta...inte känna efter i kroppen. Sluta stapla ord, börja leva livet. 

onsdag 18 maj 2016

Några ord på botten

Dagens sanning från psykologen: Ta ett steg i taget, en dag i taget. Eller dela in i kvartar om allt annat känns orimligt. 15 minuter. Det räcker som målsättning just nu, resten får jag ta senare. Och observera att senare ska bli verklighet. En dag ska jag stå där och känna att de här åren har lärt mig något ganska viktigt, nämligen att jag bär ansvaret för mitt eget liv.

Läser och läser stycket ovan, trummar in budskapet och bestämmer mig för att jag ändå någonstans är kapabel till förändring. Låter det lätt? Låter det som att jag har kontroll på läget? Kanske. Men jag är inte där, jag vet bara vart jag strävar och att strävan kommer att bli ganska smärtsam.

tisdag 17 maj 2016

09:30

Vill inte vara den som triggar andra, men hey...finns problem med ätstörning, sluta isf läsa här. För vägningen gick åt skogen, hade tappat alldeles för mycket pga alldeles för lite näring. Såklart. Självklarheten i detta samband när jag skriver det, lika bisarr framstår idén om att äta alla dessa måltider. Dag efter dag.

Ser på bilder av mig själv, instagrammen som ljuger rakt av. Människa som ler, dricker kaffe, som inte har ångest alls. Kanske inte ens vet vad ångest är. Jag är allt i samma person, fast mest människan som lurar sig själv och alla runt omkring. I morgon är en ny dag, det är mitt mantra, som inte förändrar ett dugg. Förvisso vaknar jag på morgonen med föresatserna klara, men on top of everything lägger sig tveksamheten till om det verkligen ska vara nödvändigt. Anorexin viskar i mitt öra, hör den lena rösten och lyssnar allt som oftast bäst på den.

Men kanske just inför i morgon att jag har en anings bättre känsla. På grund av att min psykolog äntligen är tillbaka då. För hoppet, visst är det alltid det sista som lämnar en?

söndag 15 maj 2016

Mörka moln

Jag kan inte släppa tanken. Vägning i morgon bitti, och jag vill inte vara med om det. Vill inte veta, vill bara sjunka längre ner i soffan med fler filtar. Men det fungerar inte så, sticka huvudet i sanden är ingen strategi för ett friskare liv. Sticka huvudet i sanden är vad anorexin vill, och den rösten hörs högre än någonting annat just nu.

Man kunde ju tänka att förnuftet eventuellt ville säga något, men det är tyst tyst tyst och dagen har gått i snigelfart. När jag hörde mig själv beställa kaffet med lättmjölk var det bara ännu ett lågvattenmärke som passerades. Jag är så trött på mig själv, och ännu tröttare på de murar jag byggt...

lördag 14 maj 2016

Lugna timmar

Vi åkte till Lund för att fika med ett par som lever med samma cancerdiagnos. Satt i solen i Botaniska, drack kaffe och pratade om hur livet blivit. Det är svårt att förklara den lättnaden det innebär att ha människor bredvid sig som är exakt på samma plats som vi. Inga ord blir för svårtydda, inga tankar distanserar, allt förenar oss till en något starkare enhet bland de andra människorna.

Ibland är det exakt vad vi behöver, lite extra starkt superlim för förankring i verkligheten. När solen försvann bakom molnen, vinden drog in och de första regndropparna föll hade tiden stått stilla där under träden vid dammen. Och vi kramade varandra, så tacksamma för att livet ibland ger mer än det tar. Nästa gång vi ses är i sommar, vi planerar lite löst att ses på Öland. Vi får se, men viljan finns.

fredag 13 maj 2016

Dagens utmaning

Idag har jag ridit på en islandshäst, började gråta. Tölt var läskigt, jag kommer antagligen göra det igen nästa fredag. Det var en mycket mycket stor utmaning, som även innefattade att äta lunch på den där hästgården. Sen åkte jag hem och sov ett par timmar. Har aldrig varit tröttare.

Jag inser att jag gör för stora uttag på energikontot, går promenader, tränar, cyklar och handlar. Endast tidsbrist får mig att ta bilen mellan Malmö och Lund, hade helst cyklat även den turen. Rastlös ångest river inuti, kommer aldrig att vakna fri. Eller går det? Nästa vecka är äntligen psykologen tillbaka, har saker att bita i, saker som hade fått vem som helst att stanna mitt i andetaget.

Helst av allt hade jag bara velat göra det där alla andra gör, fredagsmys, bara må bra och inte fastna i det rigida mönstren. Helst. Men det fungerar inte så, går inte att hänga av sig oket och släppa taget. Istället Cola Zero, med ångesten över en läsk med cirka noll kalorier.

onsdag 11 maj 2016

Behöver jag ens fortsätta? Varför? Tusen frågor...

Är så låg, allt kom ikapp mig idag. Hur livet är en kamp och hur avlägsen segern ter sig i horisonten. Linjen flyttas framåt och varje gång den känns nåbar snubblar jag på en än vassare sten en den förra.

Hur orkar man när allt rämnar?

Försöker sätta mål som ska vara rimliga, positiva och skapa en känsla av möjligheter. Det är troligen det svåraste läget jag någonsin varit i, och min strävan fyller mig med ganska mycket frustration. Ger er några exempel på vad jag tänker på inför i morgon:

-äta upp hela frukosten (juicen, mackorna med pålägget och SMÖRET, yoghurten, kaffet, blir mätt bara jag skriver ner det)
-välja de alternativ vid måltider som jag vet att jag gillar. Inte låta sjukdom en eller andras förväntan och val påverka.
-dricka ett glas vin i morgon kväll, pga så ser planen ut med några vänner. Helt normal sak att göra en ljummen försommarkväll.
Och så det allra svåraste:
-inte älta måltiderna jag klarat. Släppa taget och våga känna att det ligger bakom mig. Nya dyker upp var tredje timme...

måndag 9 maj 2016

Friends

Jag hänger med några nya. Såna som klappar mig på axeln och säger "good job" "excellent work" "high capability". Appar som ger hjärnan utmaningar men skiter i det fysiska. Räknar inga steg, mäter inga prestationer, jobbar utan att svettas. Så trist men mycket nödvändigt att välja det umgänget. 

lördag 7 maj 2016

Och solen hjälper faktiskt till

Jag har inte tillåtit mig själv på ett tag. Orden har inte fått svängrummet de behöver, endast känslorna har funnits och trasslet av tankar som jag försöker bete mig strategiskt emot. För det fungerar ju så, känslorna bara finns medan tankarna faktiskt går att påverka. Inte så att det är lätt att tänja, bända, anpassa, men det finns strategier för att inte låta tankarna ta över hela utrymmet.

För en dryg vecka sedan fattade jag ett beslut om att gå tillbaka till dagvården. Insikten om att jag inte klarar av att slåss mot alla olika sorters demoner på samma gång fick mig att anta erbjudandet om  mer hjälp. Våga steget. Äta frukost och lunch, delta i gruppaktiviteter, känna stödet från personalen. Just nu är det vad jag behöver för att orka med livet som närstående. Om det känns som ett nederlag? Som ett förlorat slag? Ja från början var det exakt så, men efter den här veckan har jag bestämt mig för att se det som ett vilohem. Helt enkelt får jag halva dagarna att ta hand om mig själv och få maten serverad. Det får vara värt det, för någonstans måste väl vår tid på jorden komma till en lite bättre verklighet.

Om tankarna kanske är lite luddiga finns det som tur är några fina lite mer konkreta saker. Vår finaste dotter på besök, köpt nya sneakers, hittat en underbar vintage Louis Vuittonväska. Hoppas även kunna äta lite lördagsgodis...