torsdag 30 juni 2016

Länge sedan, om prioriteringar och sånt

Den här huden alltså, pansar som ska skydda oss mot angreppen av verkligheten. Min är just nu tunn som papper, släpper igenom all skit utan pardon.

Men först lite campinguppdatering. Har ju hört att det ska vara bra att utmana sina rädslor och kliva utanför de mest komfortabla rummen. Man kan säga så här att husbil var det minst bekväma jag någonsin upplevt. Utan att gå in på detaljerna är det väl bara att tillstå att jag inte är byggd för den sortens äventyr. Men vi fick träffa sonen, bada massor och vara i solen. Vi hade iallafall tur med vädret...Sen tänker jag att timingen eventuellt inte var den allra bästa för ett lyckat utfall, men att vi lärde känna en annan bit av oss själva och blev en erfarenhet rikare. När vi styrde in på vår gata efter en natt on the road hade vi aldrig fattat ett bättre beslut. Sov tio timmar i sträck och vaknade till en midsommarafton som blev hur fin som helst, på vårt alldeles egna vis.

Vad vi lärt oss? Att man ska våga följa en impuls, att man dessutom klarar att ta konsekvenserna av dåliga beslut, att det inte ligger någon prestige i att härda ut. Bra insikter.

Efter allt detta återvänder vi till en vardag som innehåller allt och inget. Mitt försvar mot blickarna är skadat, ammunitionen är finkalibrig men trasar ändå sönder. Människor säger så mycket konstigt utan att inse konsekvenserna. Visst, kanske handlar motiven om medkänsla och engagemang, men jag fejkspacklar min fasad och vänder mig bort.

Den här våren har varit ganska extrem, massor av fester, roliga grejer, sociala evenemang. Jag har skjutit mig själv framåt och gjort allt, stundtals haft väldigt trevlig, skrattat, pratat med viktiga människor i mitt liv, helt enkelt gjort allt. Men jag har också insett att jag klivit över några egna gränser för vad som är möjligt att orka, jag har bortsett från de mörkaste molnen i horisonten och nu kommit till en punkt där jag måste se det som nalkas.

Ibland måste man sätta sig själv främst, ibland håller det inte att enbart skratta och le och skåla i champagne. Ungefär där står jag nu. Vilket innebär obekväma beslut, att avstå från större sammanhang och att eventuellt göra människor besvikna. Men det är för mig jag väljer detta, ingen annan kan göra de valen och jag måste bestämma mig för att börja älska mig själv igen.

tisdag 21 juni 2016

Tisdag

Jag förstår mig inte på tiden, den rusar, jag hinner inte med. Fyller mina dagar med hektisk aktivitet, sitter inte stilla en minut normalt sett. Men de sista dagarna lite annorlunda. Orken tryter på grund av anledningar, kan inte planera, inga planer är rimliga. Känner press, ska vara den perfekta, göra allt och inget. Nu är det den där helgen som kommer rusande med stormsteg.

Har aldrig varit den som virvlar runt på en äng med en krans i håret, är inte med i den där Timotejreklamen från 70-talet. Ska försöka fokusera på lugnet, och närvaron istället. Strunta i bilderna av lycka och bara andas som om livet var min egen success story. En sak ska iallafall hända, något så himla otippat att jag fortfarande inte fattar att det är på riktigt. Lyssna nu; vi har lånat en husbil. Campa? Som sagt, jag vet inte hur vi hamnade i det, men nu är det så och vi ska åka en tur på några dagar. Bo i en bil, hela idén låter aningen för konstig för mig. Ska strax åka och hämta den. Fortsättning följer...

söndag 19 juni 2016

Öppna ögonen

Känslan är ett djur instängt i för trång bur, eller fjärilen som slår vingarna mot fönsterglaset. Är så fångad i detta, hittar inte en enda möjlig öppning. Jag vet ju, hjärnan stänger ner, endast de mest basala funktionerna tillåts sluka energi.

Så fruktansvärt sårbar, ömtålig, som av porslin, sover inte, kan inte vara vaken. Paradoxen i detta säger allt. Kan verkligen inte fortsätta så här, men de yttre faktorerna påverkar mig så starkt.

Idag har varit en skitdag, ingen motivation, vill inte ge mig själv tillåtelse att delta i det goda livet. Vi besökte saluhallen i Höganäs, tittade på bageriets berg av bröd. Bullar, små surdegsfrallor med frön, baguetter. Drog efter andan och vände mig mot grönsaksdisken. Rödaste kvisttomater, sparris, knippen av rabarber. Gick ut. Jag kan verkligen inte förstå hur jag någonsin ska kunna acceptera att även jag kan äta och njuta. Så som de flesta friska gör.

Sämsta läget dessutom, efter stort socialt uttag på energikontot igår kväll. Så härlig fest, men...vet ej om det är värt priset. Blir som dränerad, trots alla härliga människor, fina samtal och gulligaste komplimangerna. Men jag måste nog lära mig att inse hur mycket jag faktiskt måste betala för det.

lördag 18 juni 2016

Taktik

På ett hotellrum i en annan stad, fönat hår, lackade naglar. Skriver i min dagbok, försöker hitta fokus på mig själv. Lyssnar på mannens lugna andetag, en av alla micropauser, musik från ny spellista i bakgrunden, mina egna andetag mer stötvis rastlöst korta. Det är så ångest känns, hårt, envist, ilsket bultande, vilja fly söka snabb lindring.

Men jag går emot ibland, som nu. Härdar ut och sippar på en näringsdryck. 

fredag 17 juni 2016

Säger allt


Säger allt de där jeansen. Hål här och där, men håller ihop. Har en jävla vilja som jag förvaltar ömsom bra ömsom dåligt. 

Ska gå på grillparty nu, imorgon nya tag och ny fest. Det här uttrycket livet är en fest...I think not...men jag gör det till det bästa jag kan.

torsdag 16 juni 2016

Vad jag vill

Jag har funderat på en sak, vet inte hur jag ska formulera det riktigt men gör iallafall ett försök. Är väl mer av en bön än något annat, men det handlar om integriteten och jaget och den känsliga balansen.

De senaste dagarna har jag haft känslan av det finns läsare i min geografiska närhet, det är en känsla men jag skulle så gärna vilja ha en bekräftelse på om jag har rätt eller om jag misstagit mig. Om det spelar någon roll? Nej egentligen inte, mer än att jag för min egen bekvämlighet helst hade givit mig tillkänna för dem jag tror läser. Är ju hyfsat ärlig med det svåraste i mitt liv, och för mig finns ingen önskan om anonymitet, då hade jag aldrig varit där jag är och lämnat ut allt. Tvärtom tycker jag att öppenhet kring alla sorters ohälsa bara kan ge positiva effekter, så länge det sker på frivillig basis och så länge man fortsätter kämpa. Vill bara inte bli betraktad på behörigt avstånd...är superkänslig för detta att känna sig bedömd utan att kunna möta blicken. Vill kunna nyansera, vill vidga perspektivet.

Och ja, kämpar gör jag. Varje dag. I morse åt jag en smörgås, eventuellt inte en "dagvårdssmörgås" men det var bröd och pålägg och jag tuggade och svalde. De här utmaningarna som är myrstegen mot ett friskare liv...

(Och om någon känner sig träffad, lämna en kommentar eller maila eller annat, så tar vi en kaffe en dag <3)

måndag 13 juni 2016

Bear with me

Ibland är stoppa huvudet i sanden en ganska hjälpsam strategi. Gick på bio på eftermiddagen, såg Dressmaker och den var så så bra. Har inte läst någon recension innan, visste inte vad jag skulle vänta mig, men shit så bra. Älskar Kate Winslet, och storyn var romantik och tragedi i perfekt mix. Och jag hade mina helt nya glasögon på näsan, life was good there for a moment.

Tänker att det ändå kan vara ganska bra att jobba så, gripa tillfällen att bara vara. I morgon blir det helt andra tillfällen, som tvättstuga, läkarbesök och psykologen. Tunga tankar och massor som måste redas ut innan den här veckan är slut. Paniken ligger under ytan och får ny näring för varje steg jag inte tar. Bland annat det som jag måste lyfta i morgon, för i ljuset kan jag inte blunda längre...knivskarp smärta i denna insikt.

söndag 12 juni 2016

Baklänges

Panik. Har kört fast, kan inte ta mig loss. Det var länge sedan jag kände det så intensivt, att jag nu inte riktigt förstår hur jag ska hantera att leva.

Det är inga rader jag vill leverera, men jag orkar inte vakna till fler dagar av det här mörkret. Kanske tänker du att men vad fan kom igen res dig, bit ihop och kanske kanske har jag själv tänkt exakt så. Och är det så enkelt? Kan svaret gå att finna där i världens mest grundläggande livsbetingelser? Gnistan att ta sig uppåt framåt och mot ljuset?

Nåväl, efter den här dagen kan ingenting bli värre. Jag tröstar mig med att i morgon är det en ny dag och fullt av nya floskler att förhålla sig till. 

torsdag 9 juni 2016

Så går en dag

Vi skulle åka till Göteborg i morse. Över dagen, strosa lite, fika med vänner, äta middag. Så var planen, men som alla vet kan planer ibland inte med bästa vilja i världen fullföljas. Febertopp, krassliga och svaga, då får man försöka förhålla sig till den verkligheten, och som vännen sa "Göteborg finns kvar". 

Framåt eftermiddagen lyckades vi iallafall skrapa ihop tillräckligt mycket kraft gör att gripa chansen att se de sista rododendronblommorna på Sofiero. Vi vandrade sakta upp och nerför parkstigarna i ravinen, kände ljumma vindar och doften av allt vackert. 

Vi har nog blivit ganska bra på att fånga in tillfällena som ligger inom räckhåll. Kan sträcka oss så långt vi klarar, vilket ibland räcker för att vidga perspektiven. 

Idag tar jag med mig lite av den känslan, laddar för matprat på mottagningen i morgon. Det får räcka så...

tisdag 7 juni 2016

Slaget om intaget och om cellernas okontrollerade delning

Jag försöker verkligen, för alla dem som ber mig att äta för mannen och för mig själv måste jag påpeka att den där kampen pågår hela tiden. Men ångesten i pressade lägen är ingenting jag klarar att hantera speciellt bra.

Kvällens plan är att äta av den pesto jag vevade ihop i eftermiddags. Måste hela tiden påminna mig om att det ska finnas saker att äta. För om det inte ens finns alternativ kan jag ju inte fixa det. Försöker planera och köpa hem sådant som kan kännas rimligt, tänka att om det är varmt kan matig sallad fungera, tänka att ha gott bröd till. Skulle förnuftet - eller bristen på förnuft - tala kunde jordgubbarna bli det enda.

Kampen om måltiden, kampen om intaget tar extremt mycket energi i anspråk. Jag förvånas över tröttheten som ligger som en tung filt över mina axlar. Solen, värmen, havet. Borde inte de väga upp den andra skiten? Nej, det fungerar inte alls så. Hjärnan går på högvarv och jag har mycket svårt att sortera bland alla intryck.

Och någonstans inuti känner jag att det är så orättvist, att den här diskussionen i mitt huvud pågår för att jag ska slippa känna det andra. Slippa känna den största existensiella ångesten, den som har att göra med att livet har en början och ett slut och att den utmätta tiden är något jag skymtar i ögonvrån.

söndag 5 juni 2016

Förvirrad trött och sliten

Det har varit så intensiva dagar. Varit borta o firat både studenter och examen för vår yngste. Varmt, soligt, mycket kärlek, barnen, familjen. Men också förlamande trötthet, för högt tempo, svårigheter att dra gränser. I går kväll sent landade vi på hemmaplan och idag har jag försökt andas djupt.

Jag är verkligen beroende av att få eget utrymme, blir mycket tydligt när jag tvingas in i sammanhang där formen är styrd av opåverkbara omständigheter. Några dagar av total anpassning gör mig extra sårbar, mjuk i kanten. Efteråt kan jag leva på luften jag andas och sluter ögonen av tacksamhet över att allt detta är mitt och bara mitt.

Förstår att det är en provokation att positiva händelser tär så hårt på mina resurser. Kan inte helt förlika mig med det men måste för min egen skull försöka acceptera. Lite som att "hej jag är en människa som inte orkar med livet i för stora doser, extra allt är inte för mig" och naturligtvis är den insikten ganska smärtsam. Alla finmaskiga näten av relationer som spinns runt mig, de borde tillföra så som de flesta människor upplever det. Men för mig blir bördan på axlarna mer än jag orkar bära.

Shit vad det låter gnälligt, är så sjukt trött på att inte bara kunna vara nöjd med det jag har. Men livet just nu är tyngre än vad jag bett om, tanken är skrämmande och jag har svårt att behålla hoppet.