lördag 30 juli 2016

Hemliga livet

Igår, ärlig ja visst, men allt gick åt helvete. Kunde inte få ner det som måste ner, fick panik. Avslutade fredagsmyset med en halv banan och ett glas mjölk under största ångesten. För att tomater med örtsalt inte är en måltid, för att jag vet men inte förmår annat. Min oförmåga förlamar. Varför????


fredag 29 juli 2016

Har man sagt A får man säga B - uppdaterar

Hon ringer, hör att hon drar en suck av lättnad när jag undrar om jag kan öka doseringen av min medicin. Lättnad som i att det är något konkret hon kan ta tag i. Rafsa ner en ny dosering som jag hämtar ut i eftermiddag, hon har kastat ut livbojen som jag pekade på och det är ungefär så långt vi kommer. Hon undrar hur det går med maten och vikten, jag svarar ärligt inte så bra. Hon undrar när jag ska på nästa bedömningssamtal, jag lämnar datumet. Får en ny telefontid, vi lägger på. Nio minuter har passerat.

Så ser det ut, men the show must go on. Visst?

Ny dag


Sitter och väntar på telefonsamtalet från doktorn, klump i magen, svårt att samla tankarna. Låter minuterna gå, försöker fokusera. Längtar till efteråt. Till promenaden med Herman, till morgondoppet, till att ångesten släpper sitt grepp. 

Delar in tiden i de minsta enheterna, en sekund för ett andetag. Luften djupt ner i lungorna, försöker försöker så hårt, hjärtats rytm på trumhinnorna, rusar. Har svårt att låta kroppen ta plats, våga identifiera den sanna känslan och vara kvar i den. Hamnar lättare i den välbekanta bubblan där tryggheten är att ådrorna blottas under papperstunn hud, att benens vassa kanter bildar kraterlika landskap av svält.

Har just nu fokus på annat, ätstörningen får härja fritt och jag faller. Trots det försöker jag ta glädjen där jag finner den. Vara tillsammans med några jag älskar, simma i havet, ligga i solen. Önskade att det var medicinen som skulle göra skillnaden, vet dock att det är en bedräglig tanke. En enkel patentlösning finns inte, alla gamla strukturer behöver skakas om, nytt drivmedel i tanken?

Jag vet att många tänker nu. Kan hon inte bara äta, kan hon inte visa lite viljestyrka. Och mitt svar blir så här. Jag försöker varje dag, varje dag varje minut varje måltid att gå emot de destruktiva tankarna. Förlorar oftast kampen mot demonen som finns i verkligheten. Detta är ingen film som följer ett manus, det är min verklighet som spelar i sin egen liga. Måste sträcka ut min hand och be om hjälp där den kan erbjudas, låta läkarsamtalet bli en demonstration i ärlighet. Strax 8:30...


söndag 24 juli 2016

Bluestoner

Känner mig hudlöst bräcklig idag, blickar som bränner, ger mig panik. Kan inte andas, tårarna rinner tyst, går inte att bromsa. Flyr hem, söker skydd bakom gardiner. Pansar mot fördömande.

Måste alltid påminna mig om att efter dåliga dagar kommer bättre, det där om efter regn kommer solsken. En sanning som aldrig får försvinna, tankarna idag har ätit mig levande, kunde inte bromsa dem. Sov dåligt under natten, ångesten kom i sjok som liksom blickarna inte gick att förtränga. Det är ju så med ångest, går att trycka undan till en gräns men slår alltid tillbaka med förnyad intensitet. För er som vet är det så välbekant, den där objudna gästen som du inte kan neka att släppa in. Den som aldrig upplevt det har eventuellt aldrig levt fullt ut, nyanser gör förvisso livet rikare men också så mycket mer smärtsamt.

Jag vill bli vän med detta nu, förlika mig med ett öde och lära mig hantera det. Ta det i min hand och betrakta det med mer än förakt. Varje dag ett steg på den vägen, eller iallafall någon sorts väg...måste nöja mig med det.

lördag 23 juli 2016

Låt inte sommaren ta slut

Länge sen jag skrev något, och i ärlighetens namn finns knappt något nytt att säga. Mer än att jag älskar vädret nu, värmen, solen, havet. Orkar inte tänka på bra eller dåligt att vara i solen, smörjer mig och bestämmer mig för att nyttan överväger. Känner att solen på huden når så mycket längre än bara till yttersta lagret, den når hela vägen in. Läker lite av något som är mycket trasigt.

På måndag åker vi iväg en sväng, till sommarhuset på Gotland. Att vi kommer dit räknar jag som ett mirakel, att vi orkar och att vi mår såpass ok att det är rimligt att våga. Vi byter ett hemma mot ett annat och ska fortsätta att bara vara, helst med sol på nya altanen, tidningen och kaffet. Har bunkrat upp med Nespresso, böcker och ställt om tidningen. Resten får bli som det blir helt enkelt.

måndag 18 juli 2016

Välja sida, om så bara för en stund

Det blev måndag och kl 10. Satt i samtal med sköterskan och det blev så tydligt att mina mål inte är tillräckligt tydliga och inte heller tillräckligt rimliga. Meningen med att sätta upp mål är ju trots allt att de ska vara möjliga att nå, och just nu måste målen dessutom nås utan backup. Sköterskan ska ha semester o vi ska också åka bort. Två av förra veckans mål var iallafall uppfyllda och jag känner att jag får vara nöjd med det. För övrigt kallar hon mitt läge fritt fall, vilket betyder att jag inte klarar av att peta i mig tillräckligt med näring för att hålla vikten. Själv märker jag inget, men nu vet jag att det är så. Kunskapen ska jag förhoppningsvis kunna använda på ett konstruktivt sätt.

När jag sitter där i besöksfåtöljen, med insikten om vikten går mina tankar åt två håll. Hör två röster, de pratar helt olika språk. En röst lite starkare än den andra, en röst som applåderar och ropar bravo starkt jobbat, den svagare näst intill ohörbara viskar att nu måste du fatta ett friskt beslut om att ge din kropp näring. De där två fortsätter sin ojämlika kamp om utrymmet, hittills har den starkaste rösten segrat. Men jag vet inte, kanske kan det vara så att starkast inte alltid är bäst. Kanske är inte ljudstyrkan det som avgör vem som ska segra? Jag tänker hursomhelst på detta hela tiden, all energi går åt till tankarnas helt vansinniga race och ikväll har jag lovat att lyssna på den friska sidan.

lördag 16 juli 2016

Greppet

Ny dag. Vi gick och såg Thomas Vinterbergs Kollektivet. Älskar bio, speciellt på dagen och allra helst en liten mysig utan popcorn och reklam. Är en kulturtant, Kino i Lund är favoriten. Har gått alldeles för långt, dricker te och äter en smörgås nu. Man kan nog säga att jag är ganska fyrkantig i mina matval och jag är livrädd för måndagens besök på mottagningen.

Det tjänar ingenting till att önska det omöjliga, men om...i så fall skulle det vara frisk och fri. Och kanske orkar jag efter måndagens berätta exakt hur rädslan inför de där besöken ser ut.

fredag 15 juli 2016

Tveksam till om allt är värt

Hjärtat rusar, tappar allt. Nice vaknar upp till en dag i katastrofens skugga, vill bara gråta. En vän kommer förbi, berättar om tumören som kommit tillbaka. Orkar inte hålla mig upprätt under dessa omständigheter. Har ätit frukost, tog en timme. Solen har gått i moln. Är det verkligen fredag? Kanske orkar jag skriva mer sedan.

torsdag 14 juli 2016

Trägen

Igår blev det en dag på badet. Låg i solen och hade på förhand bestämt att folk får titta, de får förfäras, de får undra. Jag har min historia och är bara skyldig mig själv svar på hur mitt liv ska levas. Fick jobba ganska mycket med de tankarna innan jag gick ner, men jag orkar inte vara innanför de höga murarna för att andra ska få bekräftelse. Blev några underbara timmar i mitt eget sällskap, njöt av solen, lugnet, ljudboken. Fristad för den här själen.

Och kanske kanske sipprade lugnet ner på djupet, för idag har jag lyckats behålla känslan av ro i kroppen. Har kunnat sitta ner och känna någon sorts tyngd som tillåtit mig att ha fokus på varje andetag, ögonblick av evighet som fått tänja på sin bortre gräns. Sen behöver jag annat också. Näringsintaget är under all kritik, men som vanligt när det närmar sig sköterskebesök ökar motståndet. Paradoxen i det? Att hjälpen inte tillåter, utan istället begränsar? Men som sagt, jag jobbar på...

tisdag 12 juli 2016

Blicken

Känner mig brännmärkt, paria. Betittad, uttittad, betraktad, bedömd. Dömd. Förkastad, bortvald, skräp. Att bära de känslorna kostar all min energi, och någonstans vet jag att det är sjukdomens röst. Det är inte omgivningen, den som flyttat in i mitt huvud är den som hörs högst.

Jag väljer att omge mig med människor som fyller mig med kärlek, vänner med acceptans. Mår så mycket bättre när jag är en del i nätverket och det är bara jag själv som kan välja. Stå utanför eller kliva in. Igår kväll var vi hos vänner, de grillade, jag var med. Inte så att jag åt men jag var där och jag deltog i samtalet, en kugge i hjulet, sen åt jag några jordgubbar. Att äta med andra är svårt, återigen är rösten där som berättar vad alla tycker om det jag har på tallriken. Mängden, innehållet, formen. Allt granskas och förkastas.

Jag förstår att det är svårt för andra att förstå hur dessa mekanismer fungerar, det enda jag vet är att jag delar mina erfarenheter med många andra. Är inte ett dugg ensam i detta, men vi pratar inte om det. Möjligen säger vi att vi mår lite dåligt, men att precisera psykisk ohälsa är känsligt. Ingen vill vara den svaga, men jag kan tycka att svaghet som skymtar fram är tecken på styrka. Att hålla en perfekt fasad är annars en av de enklare strategierna för att dupera sin omgivning. Men det kostar...

Har ni några svagheter ni vill dela med er av?

söndag 10 juli 2016

Från tv-soffan

Vi måste prata om det här med tiden. All tid utan tanke på sjukdomen är vila för mig, och den bästa avledningen är att titta på sport. Älskar känslan av att svepas med i Serena Williams mäktiga servar eller cyklisterna på touren när de klättrar uppför bergsvägarna. Idag är det just det jag fokuserar på. Tour de France etapp 9 i Pyrenéerna, så otroligt coolt att följa och som sagt det perfekta sättet att fördriva några timmar.

Jag känner hur greppet släpper, klorna som borrat sig djupt ner retirerar. Kanske varar några minuter i taget, men allt som ger mig paus tar jag tacksamt mot.

Lyssnar mycket på musik också, och ljudböcker. Har mina strategier och vårdar dem ömt, fristäderna i väntan på något större djupare och mer varaktigt. För hoppet om det lever, jag slutar aldrig tro.


lördag 9 juli 2016

Städa garderoben

Skriver till min bestie, hon som fattar allt och orkar höra det mesta. Skriver och berättar om besvikelsen över att inte bli förstådd av mina behandlare, över att de inte kan se hur tyngden från miljontals sjuka celler sänkte min beredskap för att slåss mot anorexin. Den insikten har varit viktig för mig, inte så att den gjort det enklare att förändra det sjuka men det har gjort min egen acceptans för den jag är och mina svagheter till något jag vågar se.

Nu kan jag se mönster och jag tror benhårt att början till förändring kräver dessa insikter. Vägen är cirka tusen mil att gå, men om jag räknar även de små stegen kommer jag väl ändå framåt?

Det tog ett helt liv att bygga en självbild på yttre betingelser, måste förbereda mig på att detta nya som handlar om inre kvalitet och säkerhet inte händer på en vecka. Vara vaksam, vara sann, vara brutal. Får inte vika nu. På många plan krävs annat tänk, måste börja våga prioritera. Säg nej till det som inte känns bra, var rak och sann mot din egen känsla och om du inte blir sedd för för den du är: byt ut betraktaren, aldrig ditt eget perspektiv.


onsdag 6 juli 2016

Känsligt läge

Hällregn, samma kläder på som under vinterpromenaderna. Goretex, fleece, stövlar. Svensk sommar. Väder och vind-snack är inte riktigt min grej, men herregud, när det är så här? Det bästa är efteråt, hunden torkad, kaffet fixat.

Inga planer, försöker att ha en balans mellan struktur och luft i kalendern. Rutiner som måste följas, men också plats för spontana infall. Hade gärna rest iväg, satt mig på ett plan till en plats jag saknar. Men just nu med cancern ligger det på is. Immunförsvar, vaccinationsskydd, exponering. Hemmaplan är tryggast, försöker tänka att det kommer en annan tid efter återhämtning när vi är tillbaka dit vi ville. Bilder av oss två, där på en strand, värme, med ett turkost hav i bakgrunden flimrar förbi.

Positiva målbilder, saker att längta till om nuet gör för ont. Men en sak är påtaglig, vi pratar mycket om det, om hur kärleken prövats och funnit sina mest livskraftiga betingelser. Den skänker lindringen, den blir balsamet som smörjer vår längtan och den ger oss kraften att andas även idag. Efter mer än trettio år tillsammans, kunde man tro att känslan gick att fördjupa ytterligare? Jag tänker på löken och alla dess lager. Blad på blad att dra av, finns alltid ytterligare ett att skala bort. Så är kärleken, och jag gråter lite för det och för allt annat.

måndag 4 juli 2016

Låta tiden passera

Tvingar mig själv till långsamma steg, andas och försöker hitta balans. Mycket svårt. I mina kvarter finns en syster, en som också vandrar med tom blick och tunna ben. Men hon saknar mitt alibi, den lilla hunden som är frisedeln till rörelse. Funderar varje gång på att säga hej till henne, för jag är helt säker på att hon identifierat mig som jag gjort med henne. En dag gör jag det bara, ett vänligt ord har aldrig skadat någon.

Lyssnar på Lars Winnerbäck och bygger samma typ av verklighet runt mig som han, klichéer, färger från en förutbestämd palett, vandrar gatan fram men kunde lika gärna irra i en labyrint. Tankarna. Den stressade kroppen, käkarna spända och nacken som värker. Ja den är där, just nu mycket påtaglig, smärtvirvlar skjuter sitt budskap genom nervtrådarna och jag håller på att bli galen av det. Någon undrade och jag ville mest skrika vad fan tror du? Att allt bara skulle vara utsuddat? Ett ett lidande inte kan adderas till ett annat? Fungerar inte så. Nu vet ni.

Men iallafall, jag tar mig samman. Ska åka till zooaffären och skaffa ett nytt koppel. Vardagssysslor som fungerar som avledning, sådant jag tar till i mina famlande försök att hålla kvar vardagen. Och inget är väl mer befäst i marken än shoppingställen i semestertid. Ingen idé att fundera på vad jag tycker om de där ställena, bara att åka dit och göra ärendet. Inte tänka, inte notera, skaka av intrycken och treva efter andningsankaret.


lördag 2 juli 2016

Blandat

Jag är ensam hemma, så dubbelt att inte orka med roliga grejer men samtidigt ha styrkan att inse och tacka nej. Mannen åkte iväg själv, och jag är så glad för hans skull att han orkar och känner att han får mer energi än det förbrukar. Att ha sina vänner nära, viktig sak.

Min plan för resten av dagen är att fokusera på lugnet. Försöka att hålla mig till matplanen, lyssna på ljudboken, måla lite, gå lugnt med Herman. Kanske håller jag mig inte 100% till det, men att överhuvudtaget ha en plan betyder trygghet. Är extremt snäv i mina val, men de saker jag väljer står för säkerhet och balans. Utan struktur blir livet för krångligt, jag står inte på den punkten att frihet att välja ger livet kvalitet. Jag betalar mitt pris för att må så bra det går, men det är svårt för dem som står bredvid att förstå detta. Så medveten om det.

Gick runt i affären och plockade ihop mina varor. Exakt de kvisttomaterna, den ekologiska rucolan, den finaste avokadon, men också Philadelphiaost (kostar så mycket att inte greppa lightvarianten), ekologisk skinka och lite havremjölk. Tvingar mig att inte räkna kalorier, inte läsa det finstilta. Ser flera medsystrar som handlar som jag, vrida vända tveka, blir så trött på vårt fängelse...Avslutar med att köpa lördagsgodis, också det en vana. Kan tyckas paradoxalt att jag köper godiset, men jag har klarat att äta lördagsgodis förr och försöker hålla kvar vid det. Återigen tryggheten, lutar mig mot den, oftast är det sjukdomens bästa vän men när det kommer till godiset...ja då låter jag en friskare röst göra sig hörd.


fredag 1 juli 2016

Yogamattan

Har legat där ett slag nu, försökt bli vän med insikten att när energi saknas bör jag välja vila. Hör ljuden från gatan, balkongdörren öppen, solen flödar in, låter lugnet fylla min kropp. Just nu är det min bästa strategi, att fokusera på ro, i både kropp och själ.