tisdag 30 augusti 2016

Första sidan...


På bildterapin, använder nästan alltid både färgerna och orden. För mig blir allt så självklart i samma stund som jag låter dem mötas. Tanken klarnar, möjligheter blir gripbara och jag vågar gå nära.

måndag 29 augusti 2016

Normal portion

Halva måndagen avverkad. Har mycket svårt att förhålla mig till vikten. Vet att viktuppgång är en nödvändighet, men det är också en flaskhals, en brännande passage av ångest som bara måste passeras. Finns inga vägar förbi, inget alternativ för att slippa. Det enda är att äta de måltider som står på schemat och vänta på att kroppen ska uppnå sin stabila punkt, sin set point. Hur enkelt och självklart som helst, men också det allra svåraste och mest energikrävande tankearbete som finns att göra.

Jag vet alla kryphålen, hittar revorna i nätet, undanflykterna, sjukdomens röst viskar i mitt öra, jag kan inte värja mig för all belastning. Eller rättare sagt, jag värjer mig till en viss gräns sedan faller jag handlöst ett par meter. Bromsas upp av en frisk gren som tillåter mig att greppa tag, kravlar uppåt igen för att sedan upprepa processen. Faller, gråter, klättrar, skrapar knäna, slår pannan blodig.

Vid dagens lunch ifrågasatte en av medpatienterna portionens storlek, vi gör det alla varje måltid men oftast tyst för oss själva. Men idag, jag tyckte också att det såg mycket ut men jag hade bestämt mig för att äta den, blev plötsligt livrädd att någon i personalen skulle hålla med om att det jag hade bestämt mig för att klara skulle anses för mycket. Alltså livrädd. Frös till is, kunde inte lyfta blicken från tallriken, förvandlades till glas, krackelerade, tusen skärvor på golvet. Med den känslan uppbådade jag den sista kraften och åt. Tills tallriken var tom, och för detta vill jag inte höra något beröm. Jag var inte duktig, jag gjorde det i fruktansvärd ångest och det var exakt det jag bara måste klara. Varken mer eller mindre.

Det är så svårt att vara i en kropp där psyket som hör till aldrig känner den äkta tillfredsställelsen. Jag har aldrig gjort nog, inte gått tillräckligt, inte heller ätit ok, inte hanterat ångesten tillräckligt bra. Klarar inte friska livet, samtidigt som det sjuka inte kan tillåtas att inkräkta mer. Vill bara en enda sak, vill bara bli fri, låt mig vinna detta krig. Ok?

söndag 28 augusti 2016

Måndagen får komma nu

Om jag summerar helgen får det bli ok lördag, hemsk söndag. Allt ligger så nära huden, det kryper fram små otäcka signaler jag inte kan värja mig emot. Har träffat några vänner med mannen, två timmar på café med allt sorl tog ut sin rätt. Sovit fyra timmar under eftermiddagen och har grym rädsla för morgondagen. Vägningen 08:15 ligger som ett tungt illaluktande täcke över mig, och jag kan som sagt inte värja mig. En hel dag förlorad och ändå är jag övertygad om att allt kommer att gå åt helvete.

Jag tar fram den där gamla slitna sinnesro-bönen. Upprepar den för mig själv, tyst tyst. Viskar den i mörkret och måste än en gång påminna mig vad jag verkligen vill. Leva livet i kärleken runt omkring mig. DET ÄR JU DET. Finns inga alternativ, men det är mycket svårt att hålla det i fokus.

lördag 27 augusti 2016

Hur hantera allt

Idag vid havet, simmade, glömde hur mycket jag fryser, behövde timmar under filtar och hett kaffe efteråt. Men jag älskar verkligen vatten, ingenting slår känslan av att ha kroppen omsluten av det kalla. Det är något med det som får ångesten att vika och kroppen lätta från tanken, vilan i det är min bästa vän. Tur att jag gillar även vinterbad...

Det blev ännu bättre. Fick en stor rabattcheck från Åhléns, ett paket från Rodebjer och på hundpensionatet kommer Herman att vara välkommen när vi ska ha family reunion. Att det är fruktansvärt att äta kommer inte som en nyhet, jag försöker bara krydda upp det en aning för att stå ut.

Ett brev med rubriken Större än så

Hej,

Känner att jag behöver reda ut ett par saker i mitt liv. Det jag vill ha mer av och så det jag skulle vilja göra slut på, en gång för alla. Det känns verkligen som att om jag fått ett liv, en chans att leva här på jorden kan jag alltid revidera den. Att sudda bort och göra om är kanske möjligt, inte att ta bort varje spår men att göra lite klokare val och ge mig själv större värde? Måste det inte vara så att för varje misstag jag inser kan en korrigering leda mig framåt? Jo, exakt det måste jag våga lita på. 

Så om jag skulle önska en riktning först, är det framåt. Blicken på en punkt som inte behöver vara ett idealtillstånd men som anger min ambition i fortsättningen. Jag vill våga känna att kärleken måste få mest plats av alla känslor, både kärleken till dem runt omkring mig men allra allra mest till mig själv. Den viktigaste personen i mitt liv måste bli jag. I fortsättningen ska inte allt kretsa kring mig, det är inte det jag menar, men utgångspunkten i min tillvaro måste bli prioriteringen av min egen person. Mitt jag. Har inte råd att fortsätta skära av min livlina, behöver istället knyta repen starkare. Vill ha starkare förankring till mina känslor, vill klara av att öka belastningen och våga känna allt. Min kropp måste få kännas exakt som den är, både trött och mjuk, spänd och fylld av tvivel. Jag behöver lära mig att klara av andra känslor än den välbekanta av kontroll och perfektion. 

Vet inte exakt vad jag ber om nu, behöver hellre poängtera att jag står inför en process som jag måste våga släppa greppet om. Hur resten av det här livet ska se ut vet ingen. Och vad jag ska fylla tomrummen efter ätstörningen med kan jag inte säga mer om än så. Önskar bara modet att starta och våga fullfölja detta arbete nu.

I kärlek, ur kärlek och alltid.

onsdag 24 augusti 2016

Enligt schema

Det är svårt, over the top-svårt. Men det måste väl gå tänker jag, och försöker övertyga mig själv. Kan dock konstatera att det inte är optimalt att de har stängt för planering det som skulle bli min tredje dag. Inte alls optimalt.

Det är ingen idé att berätta om misstagen, jag väljer istället att prata lite väder och vind. Så himla härligt sommarväder idag, låg på badet och sov i tre timmar, simmade en sväng och kände att det eventuellt kan vara sommarens sista skälvande andetag. Med 24 grader i luften, vindstilla och 20 grader i vattnet. Så den lediga dagen har jag iallafall utnyttjat till max, plus att jag kan världens mest förstående man som tyckte att det var den bästa investeringen i oss att låta mig cykla iväg dit ner.

Imorrn är allt som vanligt, 8:30 frukost och sedan fullt program för mig...

tisdag 23 augusti 2016

Vitt svart

Det finns stunder. Och andra stunder. Vissa ögonblick kan jag känna hoppet, bubblar lite försiktigt under det torra brända skinnet. Så vänder blodet i sitt omlopp, tanken på att innersta hålet på skärpet kanske inte går att använda en dag skrämmer mig. Landar i en hög på golvet och förstår inte hur jag ska fortsätta till nästa andetag. Två dagar har gått på dagvården. Jag har ätit. Jag fortsätter. Det är svårt. Valde att ansvara för  mellanmålet tillsammans med en annan patient. Yoghurt med müsli. För att det känns tryggt, för att jag hatar tanken på att det inte ska finnas annat än risifrutti. Vem gillar sånt? (Obs retorisk fråga)




måndag 22 augusti 2016

Summering

Första dagen, alla intryck, dränerad på all kraft. Efter en sömnlös natt utan tablett (varför, så himla osmart när jag vet hur stressad jag blir av att inte sova?) sov jag i det jag mutat in som mitt soffhörn i dagrummet. Minst tre timmar, slocknade med filten tätt virad runt mig och med Storytel i öronen. Den där boken, jag har inget sammanhang alls, men det gör inget, den lugnar och vänder tankarna.

Men dagen? Hur gick det? Jag bestämde mig för att ha ett annat mindset, inte låsa mig, behålla fokus på mig själv. Äta min mat utan att lyfta blicken och se på andra. Det är oftast där jag hakat upp mig tidigare i gruppen, jag börjar tänka att jag inte kan äta snabbare än någon annan, att min portion måste delas i millimetertuggor och tänjas ut, och personalen meddelar att tiden är ute. Men om jag skulle fortsätta i det spåret skulle jag aldrig bli fri OCH DET ÄR FRIHET JAG VILL HA. Jag åt min frukost, de hade ny müsli som var god och jag kunde faktiskt uppskatta den. På lunchen valde jag fisk, alternativet paj är ungefär det tråkigaste jag vet och fisken var god. Sås skulle man lägga upp själv från buffén, fick hjälp. Kände att det blev för mycket, lämnade hälften. Men jag åt hela fisken. Fäste blicken på tallriken och försökte bara vara där, utan att tvinga mig att uppleva. Alla måltider behöver faktiskt inte vara den ultimata, de kan helt enkelt bara vara den stund då jag ger min kropp näring.

Att försöka närma mig det tänket är stort, svårt och farligt. En måltid är en måltid rätt och slätt, det kommer nya var typ tredje timme och ingen är den sista. Sedan släppa taget och OM jag känner att jag klarat det och är stolt över det - fine - men det kan lika gärna vara så att känslan av kvävande ångest griper tag i mig. Allt är ok att känna, måste bara erkänna det också.

Så nu släpper jag den här dagen, äter lite melon och jordgubbar och ska se på en grej på tv. Sånt människor gör, eller hur?

Den största kraften

Försöker tänka tre positiva saker att hålla fokus på idag. Det handlar om viljestyrka, förmåga till förändring och att se nyanser. Att vilja våga upptäcka, ungefär. Brukade förr skriva ner i dagboken, sen släppte jag det. Inget gick min väg ändå. Men nu är det sista chansen, måste flytta blicken till den optimala punkten och stanna där. Upprepa vilja, våga, upptäcka. Tusen gånger om så krävs, genom frukostar, luncher, taggbollsmassage och terapisamtal. Never give up, never leave the golden path. Just put one feet before the other and keep moving.

Låter så enkelt, det simplaste i världen. Men när det basala fallerat är vägen som längst att gå. Just därför måste jag göra det nu. 

lördag 20 augusti 2016

Förlåt för idag, förlåt för imorrn

Det är mycket svårt att arbeta helt ensam med min motivation. Rasar ihop på mattan, måste lägga mig och vila, konsumerar allt på Storytel, orkar inget annat. Igår hade vi utflyktsdag, det var så mysigt att bara åka runt i Kullabygden, solen sken och det var ljummet. Ville aldrig att det skulle ta slut. Det enda som är svårt i de lägena är maten, jag skjuter och skjuter upp, ändrar och reviderar planer, ljuger och myglar. De klassiska strategierna.

Vi försöker verkligen ta tillbaka de goda vanorna, typ räkmacka på fredagen. Jobbar mot det målet, klarade en bit igår men sedan spårade jag ur. Ångest över Loka Crush? Gick med Herman på kvällspromenad, fick för mig att jag skulle skynda mig för att hinna se Silvana Imam spela på Malmöfestivalen. Skyndade mig som i sprang, blev helt slut, lovade mig själv att gå lugnt tillbaka. Men jag är som jag är, speedad, en duracellkanin med ett magiskt batteri. Höll nästan hela vägen hem, vacklade över tröskeln...Som jag behöver det nya upplägget på måndag. Paniken över att inte kunna styra impulserna måste ersättas av tryggheten i att kunna lita på min kropp och dess reaktioner. Försöker säga till mig själv att det kommer bli så.

torsdag 18 augusti 2016

Ni är så fina - tack

Egentligen vill jag bara skicka ut en massa kärlek. Till alla er som stöttar och peppar och finns i närheten av mig. Men jag vill också säga till alla er som lever nära psykisk ohälsa på något vis, tänk på detta lilla att ingen kan göra allt men alla kan göra något för att lindra, avleda eller trösta en orolig själ. Sådana insikter får jag av allt stöd runt mig. Hela vågen av empati lyfter mig några centimeter ovan mark och låter mina blytunga steg lätta en aning.

Helt ärligt har jag aldrig varit så här svag som jag är just nu. ORKAR INGENTING. Och då försöker jag ändå följa näringsintaget vi kommit överens om. Allt detta är för att jag på måndag ska klara av att återigen börja på dagvården, hela dagar denna gång, delta i alla grupper samt äta fulla måltider. DET MÅSTE GÅ. Det andra alternativet jag gavs kan jag inte gå med på, aldrig mer inläggning, men det är på marginalen nu.

Uppvisar alla de värsta symtomen, blev tvingad att ta in min egen spegelbild, få min skeva verklighetsuppfattning grundligt korrigerad. Livet är mycket begränsat, får inte köra bil, inte gå, inte röra mig. Den här kroppen har tagit för mycket skada och klarar inte mer. Varje gång de ätstörda tankarna tar över måste jag ha min strategi klar. Försöker se på livet som en hinderbana där jag ska arbeta mig över svårighet för svårighet, och acceptansen ska bli min belöning. Måste våga tro på den, för vad är annars livet och kärleken värd?

onsdag 17 augusti 2016

Och?

Är stolt över mig själv samtidigt som jag känner mig som den största idioten i världen. Så outsägligt korkad, så fruktansvärt mycket slöseri med tid och kraft. Jag häpnar, vägrar ta in siffrorna, hoppas att jag vaknar upp ur den här mardrömmen och aldrig mer behöver se det jag just nu ser.

Var på labbet, svimmade såklart, sköterskan började prata om mina kärl som rullade, kärlväggarna...jag hatar när de ger mig all den information jag undanbett mig. Men hemma igen och nu måste jag fästa blicken lagom långt fram. För långt bort riskerar jag att tappa fokus, för nära krymper allt till misslyckanden. Någonstans halvvägs bort mot Turning Torso tänker jag mig.

Delar med mig av gårdagens middag, den första varma måltid jag ätit sedan typ april? Sätt ugnen på 200 grader, tina en portionsbit laxfilé per person, salta, peppra, lägg i smord form. Klart på 15 minuter. Koka potatis, ånga broccoli, mixa ruccola och blanda med turkisk yoghurt och lite majonäs, krydda. Gör en blandad sallad, lägg upp. Tugga svälj.

Jag klarade det igår kväll, jag kan göra det igen. Och jag gör det för livet och kärleken...

måndag 15 augusti 2016

Hållfastheten

Jag har inga skyldigheter, men jag känner att jag gärna vill. Berätta lite om dagen som varit, om turbulensen och fjärilarna och tyngden på axlarna, blyklumpen i magen, men också om några relativt sorglösa ögonblick. En caféfrukost i solen. Ljummen eftermiddag i parken.

Hade samtal, vill inte prata siffror men de är inte ok. Inte acceptabla överhuvudtaget, och jag blev så besviken på mig själv. Att jag låtit det gå så långt, att jag inte haft kraft att...Jag vet helt ärligt inte vad jag hade väntat mig, mer än att jag är medveten om att spegelbilderna jag sett inte talat sanning. Blev brutalt medveten om att jag måste ändra inriktning radikalt, kan inte tillåta ätstörningen fria tyglar längre. Inga tyglar alls, det måste ta slut nu.

Hur fortsättningen än blir, måste jag stå kvar vid mina slutsatser.

Efter en dag med stor anspänning, mer näring än på länge är det nu allt börjar. Jag måste gå emot den värsta ångesten, tvivlen över de rätta besluten och uppmärksamheten från djävulen som strör krossat glas där jag sätter mina nakna fötter. Jag kan inte förändra känslan, måste låta vågen passera och ge mig själv tillåtelse att känna vad som kommer efteråt. För som jag skrev till min fina vän C "vi måste välja livet och kärleken så länge den finns här". Exakt så är det.

Aldrig ensam


Punkten

När ögonen länge varit slutna men öppnas med varliga händer. Munnen som varit förseglad av järnmasken, upplåst. Den känslan har jag just nu. Gjorde det själv med mina egna förmågor, bara lite vägledning. Därefter åt jag frukost på St Jakob...

söndag 14 augusti 2016

Sätta ner sin fot

När jag låter paniken gripa tag i mig finns ingen bortre gräns. Brunnen jag faller i är bottenlös och jag förlorar mig i vattenvirvlarna. Väntar mig inte den turbulenta rörelsen, tänkte mig det svarta vattnet som kallt men stilla. Jag har fel. Jag kan inte hålla emot, hur kunde jag missbedöma läget så?

Skriver eller mer rafsar ner orden i dagboken, de forsar fram sida efter sida och jag behöver det för att få ångesten att vika. Är livrädd inför imorgon, för att hjälpen inte ska finnas där, eller för att jag ska tappa kontrollen och våga släppa taget. Vilket som är värst? På kort sikt att våga ta de avgörande stegen. På längre sikt att de ska anse att de inte kan rädda mig. Vill jag bli räddad, vill jag slippa ur sjukdomen, vill jag bli frisk på riktigt? Jag måste svara ja och jag måste agera efter det, men jag kommer också att kräva att ett misslyckande ska gå att korrigera. Annars all kamp förlorad.

Vi gick mycket långsamt en sväng på Malmöfestivalen. Jag försökte tänja ut bilderna av normen. Ville så gärna försöka förstå att det inte finns mat i de där matstånden som är farlig. Bara fatta att street food inte dödar. Inte en gång eller två, det är bara ett val man gör om man tar något i en foodtruck. Vanliga människor äter vanlig mat, blir mätta och går vidare. Just nu får jag ångest av att tänka på att vara mätt, att bli det på riktigt ligger utanför min horisont. Vet inte längre hur det känns, glömde den känslan för länge sedan, kan inte minnas när jag var mätt senast. Orkar inte fundera på det, rädslan är det enda jag klarar att bära just nu.

Ledsen för så tunga tankar, jag hoppas ändå att morgondagen ska ge mig någon sorts bra uppvaknande. Någonstans inuti mig har jag en förmåga som jag ska försöka leta fram, behöver bara några kloka vägvisare. Och fokus - vet att det inte är lite jag ber om, men det är ändå ett minimum.

lördag 13 augusti 2016

Hållfastheten och jag

Läste några kloka ord igår, om hur det går att tänka kring ätstörningen och dess förmåga att bita sig kvar. Funderar hela tiden på hur eller om jag ger de sjuka tankarna näring genom att skriva ner dem. Tidigare har jag haft ett instagram med recovery-tema, där kände jag att det ibland gick över gränsen för att göra mer skada än nytta. Det blev för mycket matbilder i förhållande till det jag faktiskt åt, och för många spegelbilder av endast det sjukaste sjuka. Men här känns det ganska annorlunda.

Jag tvingar mig själv att formulera det jag känner, för att kunna släppa taget om det svartaste svarta och jag upplever ibland känslan av reningsbad eller befrielse när jag väl ventilerat mina innersta sanningar. Samtidigt är jag mycket rädd att lägga min förvrängda verklighetsuppfattning i någon annans händer, att mina ord ska kunna användas som bränsle för en medsysters fortsatta lidande.

Men tillsammans med andra är man mindre ensam, tillsammans är vi starkare, därför fortsätter jag berättelsen från den här resan. För jag tror någonstans att min kamp aldrig är förgäves om jag kan gå emot, och notera att jag skriver när jag blir frisk...frisk som i frisk inte bara i vikten utan i tanken...då står jag på toppen av fucking everything.

När min, nej jag vill inte kalla det min ätstörning - jag äger den inte och den äger inte mig - kom tillbaka med full kraft efter den sista resan med dagvården visste jag att det skulle bli den tyngsta vägen tillbaka. Det fanns så många nya bördor i bagaget och så lite vision om bara vanligt liv. Mitt liv då hade blivit sorgen och slaget om immunförsvaret hos den jag älskar mest. Och fortfarande är mitt största reason to be inte längre enbart kärlek, de mörka molnen vid horisonten är dem jag fruktar mest och dem som får mig att klamra mig fast vid tvånget om att försvinna ur mitt skal. I det djupaste mörkret är de sjuka tankarna den största trösten och det som ger mig känslan av kontroll, och hur starkt jag än känner kärleken är den inte kapabel att vinna över det här förvridna psyket.

Att finna vägar att gå, som leder till målet. Är inte det en bit av det som kallas att vara människa? Hur målet ser ut har jag pratat om förut, att själva resan mot min egen friskhet är det stora målet. Hur verkligheten ser ut där bortom det har jag ingen aning om, kommer aldrig att få veta närmre om jag inte vågar försöka. Vägrar ge upp nu, tänker på min plan och på att det snart är måndag.

fredag 12 augusti 2016

Tacka livet

Jag måste erkänna. Livrädd, för massor. För att rasa ihop, för att hjärtat ska sluta slå, för att frysa ihjäl. För alla de tydliga benen, för ådrorna. För paniken som får mig att förlora allt hopp. För allt detta är jag mer rädd än för fettet, alltså borde jag börja äta det? Logiken väl? Men kanske är depressionen det som än en gång förstör känslan av att livet borde börja om nu, idag eller senast i morgon.

Under dagen lyckades jag hålla allt på avstånd. Åkte på utflykt, drack en latte, köpte keramik. Allt detta innan skräcken grep tag i mig igen. Men jag är ändå tacksam för andningspausen.


Vemodigt

Ska åka och titta på keramik idag. Inget mer än det, sen dricka kaffe och ta det lugnt. Sista dagen i sommarhuset...

torsdag 11 augusti 2016

Frågar

Jag läste någonstans om hur svårt det är att hålla kvar vid lugna aktiviteter. När ångesten ökar är kroppen så snabb att kräva rörelse, och det är just där jag måste lägga in bromsen. Idag har jag gått en kort kort promenad, kände att den var för lång ändå. Sen har jag badat och resten av tiden bara legat i en solstol. Kan det ens kallas ett liv?

Skriver en förteckning över de lugna valen, sådant jag ska prioritera. Orden och måla är de bästa. Blogga fungerar också, skriva dagbok, lyssna på musik. Meditation, allt det där jag redan gör. Önskar även förslag på bra poddar. Någon som vet något värt att lyssna på?

I de svarta stunderna känns det som att jag i bloggen mest står och stampar. Nöter på i samma gamla tjatiga spår. Orkade någon bry sig liksom? Men sen får jag fin feedback och tänker att bloggen inte är sjukdomen, bloggen är mer en liten skärva av en trasig spegelbild, en smal remsa av filmen om mig. Visar inte hela, visar det jag känner för just den dagen och tänker att om jag ska läka är det inte beroende av orden jag redan skrivit, utan mer av dem jag kommer att skriva ner i framtiden. För en sak vet jag säkert, och det är att utan ord för mina tankar och känslor blir alla visioner till vissna höstlöv.

Labyrinten där ljuset inte når fram

Famlar med det jag vet är av nödvändighet. Skär och lägger upp, försöker svälja. Allt tar emot och meningen är att JAG ska gå emot. Jag ska kämpa, jag ska slåss. Hur ska jag orka? Vet inte, ringer och gråter i telefon till min man. Ganska tyst och stilla, låter ljudlösa tårar rinna, de blöter kinderna som gråt gör bara mycket tystare.

Vill inte oroa, vill inte väcka rädslan, vill klara allt. Lyssnar på Laleh, Bara vara mig själv. Ska aldrig ta skit igen. Har också läst på Region Skånes hemsida om ätstörningsvården. Där står och jag citerar individuellt anpassad efter de behov som finns. Funderar på detta och hur individen fått ta plats. Men hur jag än rannsakar det jag varit med om kan jag inte säga att någonting utgått från mig själv. Allt har varit i form av schemalagt engagemang, och det har inte känts som att jag var den de riktade sig till. Och mycket riktigt har jag ju inte passat in, har åkt ut med huvudet före två av tre gånger. Den tredje gången kom cancern och slog sönder tillvaron ännu en gång.

Vad vill jag säga? Tror mest av allt att jag vill skala ner verkligheten till det basala och börja bygga upp en ny, baserad på endast ärlighet och kärlek. Aldrig mer förväntan och bilden av någon annans lycka. Bara vara mig själv.

onsdag 10 augusti 2016

Stranden


Eget pepptalk

Är ensam i sommarhuset, sover till tio, hämtar tidningen, gör mitt kaffe. Sen går tiden. Händer ingenting och det är exakt så jag behöver ha det. Går ner till stranden, det blåser styv kuling, jag tar ett dopp. Försöker ligga i solen för att torka, fryser för mycket, går in och kokar te. Den här dagen är himlen blåare än innan, inte ett moln, och jag önskar att jag hade mer fett på kroppen. Bisarr tanke, men så är det.

Måste komma dit men resan gör för ont, fortsätter som innan, löser en sudoku till. Det är nyttigt att vara bara med sig själv, att lyssna på den inre rösten och inte låta sig störas av intryck som inte är självvalda. Jag försöker odla min motivation, göder den med känslan av att jag har ett existensberättigande, är en självständig enhet värd att älska för bara min egen skull.

tisdag 9 augusti 2016

Sen sen sommar

Det stormar ute, båten från Nynäshamn var tydligen inställd men från Visby gick den enligt plan. I morgon åker mannen hem, jag stannar ytterligare några dagar. Måste ändå vänta till måndag innan det händer något, och jag älskar verkligen att vara här.

Får inte gå promenader, är rastlös men utan kraft, är arg men orkar inte höja rösten. Mitt tålamod är obefintligt och alla runt omkring pratar bara om meningslösa saker. Ingenting är viktigt längre, nyanserna har förlorat sin innebörd. Jag har förstört allt. Fryser okontrollerat men badar ändå, kompenserar det med att beställa en tjock kofta från Acne. För bada tänker jag fortsätta med. Tänker att havet har samma ångestlindrande effekt som rakbladet för den självskadande, och dit har jag inte tänkt mig.

Drack en kaffe i Själsö, märks att folk lämnat ön nu. Ju tommare desto bättre om jag får bestämma. Hade dessutom ett underbart samtal med en konstnärsvän, vi ses alltför sällan men när vi ses plockar vi bara upp tråden där vi slutade senast. Och idag fick jag all hjälp att lyfta blicken, pratade och tittade på havet, skum som yrde och flyktiga tankar att greppa om.

När ångesten över kroppens tillstånd inte viker är det en lättnad att lägga fokus någon annanstans. Samtal. Kallar det inte flykt, det är en medveten strategi som dessutom är energisnål. Sen ber jag lite tyst om några dagar att må lite bättre, skulle önska mig sommarens sista dagar utan knivskarp smärta.

Sårbarheten under ytan

Det finns en plats jag hamnar på, om och om igen. Där trösten är kortsiktig och belöningen bleknar i samma stund jag har funnit den. Men ändå är det dit mitt sinne söker sig utan vägledning. Det var så olyckligt i våras när min psykolog blev sjukskriven och jag inte hade någon backup, för behandling på paus är inte samma sak som att anorexin tar ett break. Tyvärr.

Jag visste verkligen vad jag skulle behöva bearbeta, vi hade gjort upp en plan för terapin och jag föll handlöst utför stupet när förutsättningarna ändrades. Kan inte förebrå mig själv för det, en sjukdom är en sjukdom oavsett om den sitter i kroppen eller själen. Sen kan jag visst förstå att människor runtomkring mig ser ett själviskt beteende i detta, men det är återigen inte jag utan sjukdomens symtom. Tänk en stund på det och försök fokusera på den distinktionen. Ett av anorexins mest utmärkande drag är en sjuklig fixering vid egot. Den förvridna självbilden som visar osynligt kött på de vassaste benpiporna och adderar något till en verklighet som bara syns i den sjukes spegel.

Helt ärligt kan jag säga att när cancern kom in i vårt liv blev det den tyngsta börda jag någonsin försökt bära. Jag hade ganska nyss återhämtat mig efter ett långt ätstört återfall när cellers okontrollerade delning rubbade den sköra balansgång som kallas livet. Klarade det inget vidare alls, faktiskt. Men är det någonsin för sent? Nej?

Rensa historiken

Svärta, smärta. Skaver, värker, snurrar. Hittar ingenting att gripa tag i. Simmar i havet, är för kallt. Men det är distraktion. Fokus på vågor som slår emot ansiktet, och efteråt hud som stramar i blåsten. Gick de cirka tusen trappstegen upp till fyren, hjärtat slog dubbla slag, kan inte få nog av att pressa mig.

Det är väl det som är sjukdomen tänker jag, att inte tillåta sig själv att må bra. Murar, minerad mark, taggtråd, fallgropar. Hur ska jag kunna hitta ut? Känner mig extremt ångestfylld, varm hud mot min hjälper inte. 

Efter en dålig dag måste det komma en bättre. Isbergssallad är inte mat, har tappat greppet och behöver påminna mig om sanningen. Ska läsa några sidor i Mattillåtet, sedan ta en Imovane. I morgon kommer nya möjligheter, och jag är ändå mycket tacksam för att jag har orden här och i min dagbok.

måndag 8 augusti 2016

Hits hard

Jag försöker härda ut. Endast så. Bär ångesten och förstår inte hur jag ska få kontroll över den. Vill inte ta någon benso, vill bara stå ut med att leva. Det enda just nu är meditation och musik. Gående meditation, sätter ena benet före det andra, känner marken vibrera under mina smutsiga Stan Smith. Fungerar en stund och kopplar sen in lurarna i öronen. Lyssnar på Lars Winnerbäck, Hästpojken, allt annat som passar in i min sinnesstämning.

Det slog mig att jag lever som att det finns ett slutgiltigt mål att uppnå. Men ju mer jag funderar desto säkrare blir jag på att det inte är vägen att gå. Vägen måste vara målet, resan på den där knöliga slingriga stigen som leder till ett no man's land, den kan inte vara förgäves.

söndag 7 augusti 2016

Tipset

Fyllt min dag med solen, havet och tränat på den medvetna närvaron. Det är verkligen en av de mycket få saker som jag klarar av, att flyta iväg i mitt eget vakuum, bubblan av nuet som omfamnar mig och låter mig vila. Hör hjärtats slag, fokuserar på att inte låta det ta över, kunna acceptera att det är där och fortsätter slå. Har blivit min rutin att varje dag följa någon av alla de nedladdade träningsprogrammen, påminner mig om psykologens ord om vikten av att våga vara kvar i obehaget.

Jag har blivit mycket bra på att släppa prestigen kring övningarna, finns inga rätt och inga fel, bara acceptansen av att upplevelsen ser ut exakt som den gör. Att förändra den leder ingen vart, men att betrakta den för vad den blev är stort. Just nu är gröna Mindfulnessappens kroppsscanning favoriten, lagom lång, behaglig röst och skönt flow.

lördag 6 augusti 2016

Vilse mitt på dagen, i välkänd terräng

Ville verkligen kunna äta den, att smörgåsen ens låg på min assiett gav mig både lugn och panik. Allt på en gång, och jag visste att OM jag åt skulle det vara svårt att andas först men sedan skulle trycket över bröstet minska och jag skulle kunna känna en känsla av att ha givit kroppen något den bad om. Trots det...slängde i soppåsen, gick med snabba steg ner till soptunnan med det komposterbara innehållet.

Misslyckande, skam, otillräcklighet, rädsla. Vad är jag utan detta? Vet inte längre, har förlorat mig i en labyrint av höga träd. Inget ljus når ner till mig på marken där jag sätter fötterna. Endast orden kan hjälpa mig att navigera.


fredag 5 augusti 2016

Hur ett andetag förändrar allt

Vi åkte in till stan, skulle hämta upp ett av barnen och handla. Jag berättade att jag ville göra en utmaning, ville fika på vårt ställe dit vi gått sen barnen var små. Men bara om de hade blåbärspaj, kunde inte tänka mig något annat. Endast pajen. Så ser ett typiskt ätstört krav ut. Jag villkorar så att jag har ryggen fri, och såklart var pajen inte klar än och det var massor av folk som väntade på bord. Just nu är det väldigt svårt att befinna sig i sociala situationer, jag blir irriterad, förlorar mig i mig själv och står inte ut. Flyr. Flydde ut på gatan...

De säger att anorexin gör dig mycket självisk. Jag säger att anorexin äter upp de sista resterna av min identitet. Hur som helst, vi köpte bullar och bestämde att vi skulle fika hemma. Satt hela bilresan hem och dividerade med mig själv, ville verkligen kunna släppa greppet och bara äta ett helt vanligt mellis. Utan diskussion.

Allt blir oöverstigligt. Ingen förstår. De hade köpt fyra olika bullar, de började dela. JAG HATAR ATT DELA. Ingen mer än jag tänker så, alla andra tänker att vi delar så får vi smaka av alla sorter. Mina ögon ser sönderhackade bullar ovärda att äta. Blir så trött på mina hangups. Skäms för dem, vill inte erkänna, vill inte behöva förklara. Åt en bit, ångesten växte till en jätteklump. Bulldeg. Kardemumma. Gick ner och tog ett dopp, valde några mycket dåliga kompensatoriska beteenden på vägen hem. Tog några fantastiska bilder men vågar inte se på dem av rädsla för att verkligheten blir för stark att bära. Ville göra en ny header, förändra, skapa plats att bryta mönster. Orkar inte just nu.

En enda sak gör mig lite lugnare. Jag har gjort upp en strategi för hösten. Vill hänga kvar tills dess. Våga pröva.

onsdag 3 augusti 2016

Orientera fel

Jag tänker mycket på det här att gamla invanda mönster är de enklaste att ta till. Varför kunde inte de hjälpsammaste strategierna vara dem som kom till en först? Hade ju varit så mycket enklare om den första tanken när ångesten kommer var att det bara är en signal om att kroppen försöker sätta sig över sjukdomen, försöker be om mer näring för att kunna expandera de goda tankarna. Men nej, istället etsar sig ångesten fast i medvetandet och skriker med högst röst att det är läge att dra ner.

Varje kväll när jag går och lägger mig är det samma sak. Känslan av att inte ha förmått göra tillräckligt, att ha tagit ytterligare steg på den knöligaste stigen som jag vet leder fram till det brantaste stupet. Så mycket på tistlar på vägen, vildrosor med de vassaste taggarna, och ormar som ringlar förbi. Livrädd.

måndag 1 augusti 2016

Passera ett nålsöga

Redan första augusti, tiden rusar och har frusit fast. Allt på samma gång, och jag försöker så gott jag kan. Är helt skräckslagen över läget jag hamnat i. När jag läste mailet från min fina vän C där hon kom ihåg första gången vi träffades..."du såg ut som hälsan själv, det kan du inte göra nu..."Som sagt jag är paralyserad, fast i min sjukaste form av liv. Hör mina hjärtslag eka, trumhinnorna vibrerar och luften blir tung att dra ner i lungorna. Varje andetag, hur mycket energi går åt? Jag vet inte, vet bara att det tar för mycket kraft att leva så här och att jag är så smärtsamt medveten om att något måste hända.

Sitter och väntar på det okända, kraften jag söker men inte kan hitta, styrkan att lyfta mina sjukaste tankar till mer konstruktiva metoder. Och jag är livrädd, för maten, för benen som skaver i kroppen och för musklerna som rasar av.

Ledsen för detta nedstämda inlägg, men så ser det ut just nu. Min enda tröst är sommaren och det gamla välbekanta huset, skogen jag känner bäst och stranden dit ingen hittar. Där söker jag vidare.