fredag 30 september 2016

Hej helg

Allt snurrar, huvudet värker och sjukgymnasten säger att jag måste inse att jag aldrig mer kommer att kunna gå på ett gym. Aldrig mer. Upprepar det och kan knappt tro på det. Där jag haft mina högsta toppar och fått min bästa feedback, att bli medveten om att den miljön alltid kommer att trigga mig in i det mest destruktiva livet. Men samtidigt vet jag att jag behöver höra det budskapet upprepas, av andra och av mig själv för just i mitt fall kommer det aldrig att fungera. Medvetenheten om varför jag just nu är på den punkt i livet där jag är, i grav svält med alla symtomen tydligare än någon vill uppleva. Det självvalda helvetet på jorden som endast jag själv kan famla mig ur.

Jag kan ta hjälp, jag får mycket stöd både av personalen, av mina vänner, mediciner. Tar tacksamt emot men är fullt medveten om att jag måste stå för de största bitarna helt själv. Utan insikt, ingen förändring.

Planerna för helgen är att vila, äta, sträva mot målet. Har skrivit en detaljplan för maten, alla måltider finns med och allt är förutbestämt. Improvisera finns inte just nu, planering är nyckeln till att spara energi och bygga upp mina depåer. På måndag morgon ska jag stå på metallplattan och se siffrorna blinka förbi, och med stolthet våga bära resultatet av min kamp.

torsdag 29 september 2016

Drömmer

Det här med sömnen, så otroligt viktigt det är att kunna återhämta sig under de där timmarna på natten. Jag märker ju nu hur extra känsligt allt blir när jag inte kan sova. Ingen idé att ens försöka beskriva hur nätterna ser ut, men det är mycket lite sömn och timmarna hänger inte ihop alls. Beckmörkret när jag vaknar gör min trötthet så mycket värre, men att sova är omöjligt.

Då och då försöker jag bryta de negativa mönstren med sömntablett och insomningstablett. En natt med sex timmar, helst sammanhängande, får mig oftast i lite bättre balans.

Nu byter vi ämne, kan vi inte prata om något roligt? Vid de gemensamma måltiderna på dagvården känner jag ibland att fokus hamnar på sånt som sjukdomen styr oss mot, är extremt känslig för när ätstörningsrelaterade tankar tillåts ta plats. Samtidigt vet jag att i ett mer normalt bordssällskap kretsar samtalen ofta kring mat och måltider, det byts recept och diskuteras råvaror och det borde inte ge mig sådan ångest. Men nu är nu, min verklighet ser ut exakt så idag. Jag måste våga ta den platsen, markera det obehag som just jag känner av ett helt vardagligt samtal, måste känna att även jag kan dela ansvaret för att stämningen kring bordet blir bra. Vi har alla våra egna perspektiv, inget är rätt eller fel, bara olika från person till person.

För övrigt har jag badat lite snabbt, simmade mellan bryggorna, höll på att fångas av de stora vågorna. Två urduktiga kitesurfare var ute precis vid badet, genom bastuns fönster kunde jag sedan följa dem. Ser hur roligt ut som helst, att hoppa upp och kunna sväva fritt i luften av både vågornas och vindens kraft. Om jag skulle vilja testa? Ja, det vore verkligen supercoolt. Some day...

onsdag 28 september 2016

På repeat

Har suttit och skrivit budskapet på små lappar som jag laminerat. Ska upprepa tills jag kan det utantill.

tisdag 27 september 2016

Bara en sak till

När en känner att hoppet finns där någonstans. Aldrig har det varit enklare att äta ett kvällsmål...efter att ha läst hos Alexandra, en av de klokaste.

"Vägningen struntar jag faktiskt i just nu, självklart är det jobbigt men det är vad det är, vad spelar det för roll om hundra år egentligen? Who the fuck cares, det är en jävla metallplatta, två siffror, inte mer inte mindre."

Hurra tänker jag, att det finns tjejer som varit med om det allra mörkaste och sedan orkat resa sig.


En helt vanlig dag

Jag var i kaos, kroppen utmattad, hjärnan på högvarv. Den kombinationen kräver allt av en, fick sitta och fokusera på andningsankaret innan jag gick in i bildterapin. Lät sedan färgerna ta över, släppte allt och tillät mig känna det mest plågsamma men samtidigt det som leder mig framåt.

Ofta tar jag genvägen över orden när jag målar, formulerar min kreativitet tyst för mig själv eller fäster på papper. Men att alltid välja det tryggaste uttrycket stänger ibland dörren till skapandet, ur kaos kan komma lugn och jag vågade försöka. Blev sedan mycket jobbigt att behöva motivera varför jag stod upp och målade i en timme, när jag hade kunnat välja att sitta ner. Att i varje val behöva svara på frågan vem som kräver, om det är sjukdomen som dikterar villkoren eller om skälen kan vara legitima...det bryter ner mitt egenansvar. Jag valde att stå för att någon jobbade med lera vid arbetsbordet, vilket får allt att skaka, men också för att den expressiva biten fungerar så mycket bättre när kroppen har mer svängrum. Går det att förstå hur djupa kratrarna blir i jagets ömtåliga ytskikt?

Men i motgången hittar jag då och då min innersta strävan, jag skrapar fortfarande färgrester under naglarna. Resten av dagen blev lite lugnare, med mat och vila ger jag mig själv förutsättningarna.

måndag 26 september 2016

Homework

Har domningar i fötterna, trillade med cykeln och är väl cirka den dummaste människan i stan. Är jag ens en människa? 

Kanske ändå, jag borde resa mig en smula upp ur dyn och bli mer seriös med mitt syfte. Sannare och mer om händertagande MOT MIG SJÄLV. 

Har därför ätit kvällsmål, för första gången på mycket länge. Frukt, nötter, keso, allt enligt läxan jag fick av min behandlare. 

Livet från den ljusa sidan

Ibland ler livet sitt snedaste falskaste leende utan att erbjuda så mycket som ett enda alternativ. Du borde vara glad och tacksam för miljoner saker, men allt du känner är tyngden av sprängstenen uppfylld till bredden.

Jag pratar med mig själv, påminner mig om en ljummen septembereftermiddag, kärleken runt mig och allt det andra som borde väga upp ångesten och känslan av främlingsskap. Är inte vän med mig själv just nu, kroppen värker, förnimmelser hit och dit gör mig fångad i mitt skrynkliga skinn och att ta ett steg tillbaka och betrakta sig själv med acceptans känns tusentals mil bort.

Hur börjar jag att älska mig själv? Hur kan jag se på mig själv med känslan av tillit? Allt jag ser när jag sneglar i spegeln är en figur som inte har ett dugg med tillfrisknande att göra. En alien. Det gör så ont...

Jag uppmanar därför mig själv:
- Sträck på dig
- Våga känna var kroppen är
- Bestäm dig för att du duger för syftena med ditt liv

(Kanske om jag tar de små stegen, finns det hopp då? Dagens vägning gick fö åt helvete.)


onsdag 21 september 2016

Livsluft

Som ett hårt slag i bakhuvudet, klarade inte av att resa mig. Har sovit ett par timmar, den här tröttheten beskär min handlingsförmåga kraftigt och livet måste börja ta form snart. Orkar inte vänta längre på energin, vill inte vara med om fler fall utanför ramarna.

Det har varit en dag full av inbokade aktiviteter, grupper, samtal, läkarbesök. Och jag klarar inte riktigt av att hantera det, svårigheten ligger i att våga avstå från sina invanda rutiner när tiden springer ifrån mig. Istället för att plocka bort ett par punkter blir jag extra rigid, vaknar ännu tidigare, låter dagen rivstarta och driver upp tempot. Därför blev jag så tacksam över att min behandlare bad mig stå över en gruppaktivitet, hon såg paniken stressen som drog iväg med tanken och hjälpte mig helt enkelt att fatta ett nödvändigt beslut.

I min behandling ingår flera byggstenar, och meningen är förstås att man ska delta så långt möjligt. Så ser förutsättningarna ut, men när det blir för intensivt program blir resultatet kontraproduktivt. Tid för reflektion och att kunna ta ett steg tillbaka för att få rätt perspektiv är nog så viktigt.

Jag hann gå i långsam takt över kyrkogården, solen var varm, luften var klar. Och jag fick några ögonblick av total stillhet. I bubblan av medvetenhet om närheten till det sanna livet, hur mycket kan man läka av ett par sådana andetag?

tisdag 20 september 2016

Kvällen

När man landar i en känsla man inte ville känna, när man inte lyckats manövrera tillräckligt effektivt för att klara de där påfrestningarna. Det är i exakt det ögonblicket man samtidigt tänker att vad fan jag klickar hem den där pudrigt rosa men ändå edgy acnetröjan. Om det får mig att må lite bättre? JA. Seriöst, hur kan du tvivla? Shopping dövar mer effektivt än all centralstimulantia, jag är medveten om mitt ganska omogna val av copingstrategier ikväll. Men samtidigt, jag erkänner att jag bara är människa, och dessutom har jag jäkligt bra koll på stilen. Kunde varit värre, väl?

söndag 18 september 2016

Söndagstanke

För exakt ett år sedan skrev jag
"Måste praktisera SOAL, upprepa för mig själv gång på gång". Alla dessa dagar, innan och sedan dess har jag tänkt tanken att stanna upp, observera, acceptera och våga släppa taget, let go. Tusen gånger tusen har jag gjort det, försökt, misslyckats, klarat det, vågat och stått ut. 

Så har helgen sett ut hittills. Darriga ben, mat enligt planen, ångest, panik, tankar hit och dit och fram och tillbaka. Balansera med hjälp av kärleken, varma händer på ryggen, stadig blick som möter min ambivalens. Utan detta skulle det inte gå, med hjälpen får jag en extra ryggrad att stötta mitt eget urkalkade skelett. 

Jag måste våga allt, SOAL låter så enkelt, jag för fingret fram och tillbaka över armen, upprepar maniskt detta. Stop observe accept let go. Tungt.

fredag 16 september 2016

Body and soul

Planen, det är bara att hålla sig till den. Bara inom citationstecken. Men för en mycket oflexibel personlighet kan ett fastställt schema bygga oanat starka strukturer, gäller bara att det är bra strukturer då.

Frukost - St Jakob
Lunch - Johan P
Mellis - glass
Middag - ost o charkuterier, bröd o grönsaker
Kvällsmål - nötter o vin

Så ser den här dagen ut, födelsedag betyder önska mat, det är ju verkligen sen gammalt så jag säger fisk till lunch. Och om det blir så är det ok att ta ost o chark till middag. Det enda jag känner mig tveksam till är vinet, men det har lite med måendet i stort o medicineringen att göra. Klarar jag dagen utan behovsmedicinen vågar jag kanske ta ett glas vin, annars adderar jag mer till kvällsmålet. 

Och var det någon som undrade om det inte är trist att vara så styrd? Trist men tryggt, just nu behöver jag det stödet, vinglar hit o dit, motivationen sägs komma med ökat näringsintag och jag finner det värt att testa den här lediga långa helgen. Vill så gärna orka hela programmet, vara delaktig, inte krascha i sängen även om hotellsängen är bekväm. 

torsdag 15 september 2016

Vad har du gjort?

Ångesthantering, ur mättnaden faller något ut. Bra och dåligt, och det som tränger fram först är mättnaden och svårigheten att landa i den förnimmelsen. Jag måste skriva ner att det är tillåtet att vara mätt, att ha givit sin kropp den den behöver för att orka arbeta är varken mer eller mindre det jag måste göra.

Jag upprepar, måste förklara gång på gång att det är ett tillstånd som är normalt, bara det att jag inte tillåtit mig att känna det på mycket länge. Det rättfärdigar inte att fortsätta strama upp, det är inte ett liv det jag levt under mycket lång tid. Måste acceptera, inte förkasta det jag gjort, det jag kräver av mig själv nu är styrka till förändringsarbetet. Jag kommer starta helgen så, lite tidigare än definitionen  normalt säger...

(Kanske finns utrymme att skriva lite mer under tiden, om tiden och energin är där. Annars stannar jag i verkligheten några dagar.)

Me myself and I

När jag söker ny inspiration och finner, känslan i kroppen att jag ger den vad den behöver, vad den är värd och vad som faktiskt är livsnödvändiga betingelser. Helt enkelt varken mer eller mindre än näring. Och slutar älta om vad som är normen.

Fick en tankeställare för någon dag sedan, när jag dividerat med mig själv om det var ok att dricka kaffe innan frukosten på dagvården. Om jag skulle fråga först om det var ok. Ja ni hör. Fråga om jag kan dricka kaffe? Om jag borde ta mindre mjölk i isåfall. Helt absurd idé, jag vet det. Ändå måste jag förhålla mig till den sortens frågeställningar, och när jag under frukosten på dagvården blir tillsagd att jag inte får ta mer än en kopp kaffe till frukosten och en efteråt. Den sortens tillsägelser spär på min känsla av att inte bli tagen på allvar, att vara en person som inte kan ta ansvar, en person i uppluckring och sönderfall. Jag drack mitt kaffe hemma, och jag stred för att få dricka två koppar till frukosten. Vet ju att jag måste äta upp allt ändå. Tiden är förbi när det funkade att manipulera mig själv och andra.

Alla samtal, alla steg i behandlingen leder i samma riktning. Ansvaret mot i första hand mig själv, ingen tar bättre det ansvaret än jag hur ofta jag än glömmer det på vägen. För trots mina misstag finns den största och sannaste känslan att finna inuti mig själv, ingen annan kan klistra på det från utsidan.

onsdag 14 september 2016

ECT mm

Fresh start from a beginners mind. Quick fix tillbaka till verkligheten och livet. Tänker ofta på behandlingarna med ECT, på skälen till att vilja leka med vår allra största gåva, nämligen att fatta egna väl avvägda beslut.

För mig kommer alltid de där behandlingarna att vara förknippade med svagt gult, en smutsig nyans av mellanrummet mellan citron och curry. Färgen på väggarna i källaren där behandlingsteamet stod beredda, jag känner skräcken paniken, den bortdomnade förankringen i verkliga livet.

Hur länge jag låg där? Varje behandling tog ca 10 minuter, från sövning till uppvak. Dessa minutrar är mina mest skrämmande ögonblick i livet, det är ingen idé att ångra att jag gav mitt samtycke, däremot vet jag att aldrig någonsin mer kommer jag välja den vägen.

För övrigt har den här dagen innehållit de djupaste dalar och några fina punkter upp på oanade höjder. Hade samtal med psykologen, blev varnad för gränsvärdet för terapi, tog in det tillsammans med allt annat klokt hon sa. Jag kan inte hugga av den hand som föder mig bäst, för hennes guidning är den allra mest värdefulla, motivation till att fortsätta äta, så ser den goda spiralen ut. På eftermiddagen på badet sov jag på min madrass i två timmar, frös lite trots de ljumma vindarna, doppade mig och cyklade hem. Jag har lyssnat på min kropp idag, på vad den behöver och vad jag faktiskt kan påverka med att uppfylla de behoven. 

måndag 12 september 2016

Less is hardly more

Har haft en helt galen dag, möten, vägning, läkarbesök, grupp. Min kropp klarar inte mer nu, det får vara nog. För vilken gång i ordningen bestämde jag mig för det? Säkert tusende. Så extremt svårt det är att tänka på vikten som bara ett gäng siffror. Vikt och ålder ÄR BARA SIFFROR dock. Upprepar det för mig själv och plockar fram känslan jag får av att människor förvånas när jag berättar hur gamla mina barn är. Den känslan, vem bryr sig om de digitala siffrorna som flashar förbi? Ingen, mer än jag bryr sig om mina siffror. Jag måste omedelbart sluta upp med att identifiera mig med storleken, ingen av mina vänner funderar om jag går från 34 till 38. Ingen älskar mer av mindre. Hamrar in dessa ord, kommer behöva påminna mig hundra gånger i timmen för så ofta dyker de här tankarna upp. De fyller verkligen hela min värld, och det jag är allra räddast för är att det ska betraktas som onormalt när jag äter något. Att min smörgås skulle se absurd ut i förhållande till någon annans, att mitt val av pålägg skulle vara hetsätning.

Det är så mycket skam förknippat med detta, att ha tappat begreppet om vad som är normalt, att tro att en frukt efter maten är samma sak som att nu är jag frisk och på väg att utveckla bulimi. Kom igen, vill det friska i mig vråla. Du behöver näring, din hjärna är stor som en ärta och klarar knappt att lösa sudokun i Metro ens...då fattar alla läget...

söndag 11 september 2016

Reder ut bland bra och dåligt

Topp tre mot ångest:
Bada i havet - det ska vara kallt, annars ingen mening.
Skriva, alltid ha dagboken beredd, eller annat papper, mobilen eller vad som helst. Bloggen funkar också fint.
Lyssna på musik, en rytm som fångar, text som berör, röst som ger gåshud. Gospel, gammal rock, klassiskt. Soul, svenskt, allt som lindrar.

Dessa punkter är mina livlinor, strategier som håller gång på gång på gång och inte kan överdoseras. Sedan finns det de mindre hjälpsamma, de som bara är en flykt, ger kortvariga kickar och för hög grad av belöning. Jag tänker på fysisk aktivitet, på svält, på tröstshopping, och ett gäng andra saker som absolut inte för för mig framåt. Gymmet är ju åter igen ett avslutat kapitel men rörelse...finns överallt, kan liksom inte undvikas som hundägare. Varje dag måste han ut, och vid varje tillfälle måste jag lägga band på mig, tvinga mig att använda hissen, projicera bilder på mitt urkalkade skelett för att avstå. Så svårt. En annan grej som också är väldigt dubbelt är medicinen, speciellt den ångestdämpande. Är livrädd för beroende, förlora kontroll, det gäller generellt för mig men när det hela tiden framhålls i samband med tabletterna blir det extra svårt. Känner skuld när jag väljer att ta dem, samtidigt hjälper de mig att härda ut. Pest och kolera på samma gång, men jag behöver verkligen min energi till annat än just de tankarna, vilket oftast resulterar i att jag tar dem. To be continued...

Fritt efter

Att äta lite och sen orka. Söka balansen och finna lite rätt. Kanske inte når hela vägen fram, men lite fixar jag och resten får jag jobba med eller acceptera att jag just nu inte klarar. (Sinnesrobönen i fri tolkning efter dagsformen.)

lördag 10 september 2016

Minnet

Ibland måste jag bestämma mig för att se ljuset. Bär mörkret tills det viker, stannar tiden där och försöker att bara andas. Vissa platser skapar förutsättningarna lättare, det gäller bara att påminna sig dem och navigera dit när iskylan griper tag. Havet och bryggan är ett ställe jag återkommer till igen och igen, och när lördagen var 25 grader varm och ganska vindstilla, vattnet ljummet och ljudboken mycket bra...låter timmarna gå, och jag har världens mest kärleksfulla och förstående man som känner mig och vet vilka val som är hjälpsammast...

Den här dagen har varit den renaste diamanten med den högsta karaten ur det perspektivet, värmen är min bästa vän, den största läkande kraften och det mest potenta pillret av alla. Oavsett hur det ser ut i morgon vill jag aldrig glömma idag.

fredag 9 september 2016

Miljoner tack till er som aldrig slutar tro

När man får ett meddelande från en fin vän, med uppmaningen att ta en näringsdryck. Och eftersom det kommer från någon som är mycket initierad och jag bara går och korkar upp min Fresubin, den känslan efter den lilla segern...

Struts är också liv

Stoppa huvudet i sanden eller se på Djävulsdansen på play? Väljer sanden, orkar inte med mer smärta än den jag måste bära helt själv. Tänker att serien kommer att ligga kvar på play en stund, och att jag ska bli starkare. Då...

Fredag morgon, jag går längs havet, kanske aningen för snabbt men jag gör det enda möjliga. Sätter höger fot framför vänster och börjar så om igen, Herman skuttar efter, glad, jagar en fågel ut i vattnet men håller hela tiden koll på mig. Han viker inte från min sida, väljer mig om och om igen, och jag behöver det. Den där villkorslösa kärleken utan tvekan i rörelserna, aldrig ifrågasatt bara självklar.

Väl hemma igen, tacksamheten över städhjälpen tack gode gud för henne, dricker mitt kaffe och läser tidningen. Ska bara vila och göra allt mitt yttersta, ta en tablett och fatta klokare beslut. Planen är sådan, utan de föresatserna går det åt helvete. Aldrig sluta försöka, aldrig ta skit igen, bara vara mig själv, lyssna på Laleh och kanske orka läsa intervjun med henne i Damernas Värld.

LALEH

torsdag 8 september 2016

Långhelg

Blev inte exakt som jag tänkt mig idag. Min behandlare var sjuk, alla samtal inställda och själv hade jag noll energi. Kunde inte delta i förmiddagsgruppen, sov och sov tills det var dags för lunch. Den där känslan av att vara en alien helt utanför alla mallar höll i sig, kände mig ensammast i världen och ringde min man och grät. Fick akutläkartid, på måndag, hur akut låter det? Men jag måste tro att det ska hjälpa mig att uppbåda motivation till att arbeta tre dagar utan hjälp. Måste gå. Vet att jag hänger löst som de säger i idolsammanhang, vet att kraven inte uppfyllts men samtidigt har jag aldrig kämpat hårdare med mer ångest än nu. Därför passar det ganska utmärkt att veta att det där läkarsamtalet blir på måndag.

Sen före mellanmålet hade jag funderat färdigt och bestämt mig för att det är ganska löjligt att avstå från benso när mående generellt är som sämst. Jag tänker att jag tar den kemiska hjälpen för att hålla näsan över vattenytan, beroendeproblematiken lämnar jag tills vidare, plus att det inte riktigt är min grej att gå in i sånt. Men att avgöra när behovet faktiskt är som störst och ta hjälpen då, det känns ganska moget att dra den slutsatsen. Efteråt kände jag mig så mycket bättre.

Men den riktiga kicken var trots allt att renoveringen på Kallis tydligen gått fortare och att de öppnade upp damernas idag. Jag fick tre timmar där med sol, 18 grader i vattnet och helt ljuvlig värme på min vindskyddade plats. Hoppas så att solen och värmen håller i sig i morgon...

Showen är inte slut än

Är i någon sorts krisläge, paniken lurar runt knivskarpa hörn. Livrädd steg jag upp, drack en näringsdryck för att jag inte kunde göra något annat. Min största rädsla just nu är att inte orka, att inte klara av att delta samtidigt som jag ser hur allt rasar.

När svärtan träffar med full kraft, kroppen sviker och tanken är allt annat än klar måste jag ändå söka vidare. Motivationen kan inte lämna in på samma gång, det är helt enkelt inte möjligt, inte rättvist. Som att det helt plötsligt fanns en objektiv rättvisa i världen? Nej, jag tror inte på det men jag måste välja att tro på mig.

Ska berätta helt ärligt idag om hur jag känner för hela teamet, måste ge mig själv den gåvan. Och de måste lyssna, de måste förstå att jag aldrig varit rakare och mer klarsynt. Så snälla, flyg in ett ton empati, skänk dem ett överskott av förståelse och ge mig i samma sekund chansen.

onsdag 7 september 2016

???

Jag har varit med om det förr och jag tycker själv att jag träffar ganska rätt när jag beskriver det som att jag står bredvid någon som korkat upp sin finaste årgångschampagne och låter mig duscha i dropparna. Kanske känner någon igen känslan, eller så kanske någon känner sig träffad och illa berörd. Så kan det vara, och i båda fallen vill jag gärna veta.

I telefonen igår, en gammal vän ringde och berättade en massa positiva nyheter. Roliga saker som hänt i hennes liv och ett bra flow. Jag försökte glädjas, hon behöver det så väl, verkligen vara i hennes känsla, det var svårt. Hon frågade mig om hur allt var hos oss. Om mannens behandling, hur prognoserna ser ut, hur jag mår. Och jag hörde det komma, "vad är det som är så svårt för dig"?

Vet att jag har lätt för att tolka in budskap där de kanske inte finns, men samtidigt, det är väldigt mycket smärta i de där lägena. Det har ingenting med avundsjuka från min sida att göra, mer att jag hör svaga toner av anklagelserna som jag även formulerar åt mig själv. Skärp dig nu! Se bortanför din egen horisont! Du måste kunna sätta dina egna svårigheter i rätt perspektiv! Ätstörning är bortom egoism, den är sig själv nog och bäst av alla utan konkurrens.

I morse lät jag dagen börja på mitt favoritsätt, promenad med Herman, ett dopp i havet och sedan frukost. Har varit hos ortopeden som konstaterar att mina knän har förslitningsskador, att operation kan hjälpa men att jag själv får välja. Vill inte. Orka det också? Nej. Jag fortsätter äta antiinflammatoriskt om det gör för överjävligt ont, annars står jag ut, får ju ändå inte träna. Och nu ska jag strax fixa några ärenden på stan. Imorrn är det day care som vanligt, nya tag, samtal med behandlaren och förslag på goda kvällsmål emottages tacksamt tills dess....


tisdag 6 september 2016

Mixed martial arts

När natten går mot dag och jag inte sovit alls. När solen färger himlen rosa och klockan är halv sex. Det är exakt då jag önskar att jag var någon annan stans. I ett friskare land med huvudet fullt av den där acceptansen jag ständigt drömmer om, med en kropp som orkar och förmågan att tänka klart.

Har feber, kan man bli fysiskt sjuk av ångest? Jag ringer och sjukanmäler, de frågar varifrån febern kommer. How will I know? Har inte den blekaste aning mer än att jag inte vågade somna och följaktligen inte heller har vaknat. Bestämde mig för att ge allt under dagen, äta frukost à la dagvården, lunch, mellis. Inte använda några ursäkter, för det finns inga värda att yttra ändå. Jag har inga marginaler, har blivit ålagd att själv komma med förslag på hur jag ska klara viktmålen och jag tänker att jag måste ta den sista chansen här.

Känslan när jag gick och la mig igår var total hopplöshet, noll motivation, middagen i soppåsen. Timmarna som gått sedan dess har jag tvingat mig att stå ut, låta vågorna rulla in för att sedan få känna hur vattenytan stillnar. Paradoxen i att det är havet, badet, kallt vatten som till slut ger mig det. Verkligen tio tusen gånger bättre än att svälja några Sobril och domna bort. Och febern då? Simma i havet med feber? Hur smart? Jag svarar att tempen nu sjunkit, att jag laddar för besök hos en ortoped imorrn och sedan bege mig till dagvården på torsdag. Fram tills dess ska jag vara en ultimate fighter på egen hand...

söndag 4 september 2016

Have you ever felt the rain drops?

Blicken söker sig till orden jag inte borde läsa. "Listan med de förbjudna livsmedlen", "5-2 dieten gav resultat på en månad", "X gick ner 20 kilo i rekordfart". Ingenting provocerar mig mer än löpsedlarna, jag hatar hur de skriker ut sina budskap, trycker ner dem i halsen på dem som inte kan värja sig. Vissa dagar är jag mer känslig än andra, det finns å andra sidan dagar när jag knycker på nacken och tänker att alla de där rubrikerna bara är försäljningstricks. Fuck deras beräknande strategier liksom. 

Men just den dag när jag har en öm punkt i mellangärdet, en som skriker efter bekräftelse, som inte går att bortse ifrån, som byggt barrikader mot de friskare idealen. Den dagen - läs idag - är det för svårt. 

Störa de invanda mönstren

Söndag och huvudvärken har iallafall släppt. Jag orkar verkligen inte de där bagatellerna som får hela lasset att sjunka, men när tabletterna inte hjälper och hela världen snurrar. Hur gör man då? Min hemsnickrade lösning blev att ligga och vila hela dagen, inte klara några måltider ok och bli så trött på mig själv. När min man ville gå och köpa lördagsgodis (som varit ett ouppnåeligt mål ganska länge) bestämde jag mig rakt av för att bara skotta i mig en fralla medan han var borta. Inte vackla, inte tveka. Överdel och underdel med philadelphiaost och tomater. Så ja, det var väl i stort vad den dagen innehöll.

Smärtsamt medveten om att efter söndag kommer måndag, kommer vägning, kommer bedömning, kommer tårar, försöker jag att slappna av och tänka att jag måste släppa taget. Skit i siffrorna, det enda som är fel är att välja att avstå. Hamrar in budskapet, inse för i helvete att ingen människa klarar sig utan näring.

Det finns de som väljer att äta tre skumma chokladpulver om dagen och känner sig nöjda med det, det finns de som väljer vaniljsmak istället, eller de som äter frukost, mellis, lunch, mellis, middag och kvällsmål. Några äter inget, får tillslut sin näring genom sond, andra lever på kaffe och bullar. Det finns alla varianter, och det enda jag vet med säkerhet är vilken riktning jag måste ta. Den enda jag lurar i längden är mig själv när jag tänker att efter vägningen tar jag nya tag. Det tänkte jag förra måndagen, hände såklart inte. Men ju högre jag skriker att nu får det fan räcka, desto tröttare blir jag på den här störda relationen. Ingen sjukdom ska få ta kommandot igen. Ingen.

På väg till bion, köper med mig en dirty chai latte. För att det är gott, inget annat skäl.


lördag 3 september 2016

Alla de där dagarna, alla de där måltiderna

När man vet att det är lördag och man inte orkar kämpa mer? När man förtvivlat försökt hålla fast rutinen men låtit tröttheten ta över?

Ligger och vilar efter frukosten, tänker på hur hindren byggs på. Centimeter för centimeter, kapaciteten är oändlig, sträcker sig mot nivåer jag trodde var omöjliga. Att kondition är färskvara vet ju alla, men att motivation fungerar på samma sätt. Vem hade anat att ett enda steg i fel riktning leder vilse? Är mycket besviken på mitt sätt att agera, målet igår var äta middag, och klara av kvällsmål som skulle vara nötter. Orkar inte ens gå in på vad som blev, nöjer mig med att inse att jag ärligt får säga att måluppfyllelsen är avlägsen.

Kanske måste jag lära mig att tydligare se de små stegen i rätt riktning, att inte krypa ner under den största stenen och konstatera min oförmåga rakt av? Men samtidigt, att tänka good enough är en hjälpsam strategi när det kommer till självkänsla men i fråga om ätmönster räcker det inte. På långa vägar. Allt måste till, även om jag just nu inte förmår tro på det.

Om jag förstår att detta är absurt? Om jag inser tröttheten i läsarens ögon och hur detta sjunkande skepp har låtit sin kapten för länge sedan kliva av kommandobryggan? Ja ja ja. Jag vet allt, och jag måste bara vila lite för att finna ut en bättre riktning.

fredag 2 september 2016

Varmt och kallt, starkt och hett

Det här med badandet, det är så skönt. Ger kroppen en möjlighet att bara vara just kropp. Det salta vattnet mot skinnet, känslan av att med lätthet flyta strax under vattenytan. Gåshuden efteråt, iskalla händer. Älskar även det, när jag ligger under filtarna och dricker teet efteråt.

Och dagens lunch? Var det hanterbart? Ja. Jag bestämde mig för fokus, äta kycklingen utan att fundera. Currysås, potatis, grönsaker. Näringsämnen i en enda lång rad, inte tänka, inte notera fettet i såsen. En måltid. Tugga för tugga, svälja och segra. Antar att jag en dag kommer att kunna känna smakerna, kanske mättnad och tillfredställelse. Tills dess har jag autopiloten inkopplad.

Inte sova

På natten blir allt så mörkt, greppet hårdnar, klorna som griper runt hjärtat borrar sig in i köttet. Varför skriver jag ens detta, kanske blir mitt svar att ångesten har tusen ansikten. För varje uttryck jag kan identifiera bringar det mig aningen närmare den relativa friheten.

Jag väntar på att solen ska gå upp, på att dagen ska komma, på att ångesten ska lätta.

En vanlig dag, en fredag. De serverar nybakade frallor till frukosten, jag ska anta mina utmaningar. Bagel, cream cheese, smör under. Alltid smör, alltid tio gram fördelat på två mackor. Öppna det lilla portionspaketet, riv bort locket, skrapa ur. Bara gör det, just do it, för du vet att du inte kommer undan. När jag tycker att jag skrapat ur måste jag fortsätta skrapa tills deras ögon godkänt insatsen.

Jag har bestämt mig, lämnar över mig i deras våld. Tillbaka får jag hoppet om friheten. Över taken stiger de första bleka strålarna, sakta kryper ljuset fram och allt börjar om.

torsdag 1 september 2016

En dag

Är rätt mycket lek också. Samtal-drama och vi är träd och vind. Total avslappning och träna på tillit. När jag släpper taget och låter kroppen vara fri från kraven finns ingen bättre kropp. Varför inte låta det vara så?

Strax efteråt är det lunch och allting rasar. Att förklara det som hände är så svårt. Paradoxen. Om någon läser detta och kan känna igen, snälla låt mig veta. Det skulle betyda allt att veta att jag inte är ensam om denna dubbelhet, detta mynt med två sidor som tydligen är giltigt betalningsmedel hur som helst.

Står i kön i restaurangen, försöker fatta beslutet. Vet att jag inte tänker välja dansk fläskstek, det är mitt enda säkra. Quornfilé är vegetariska alternativet, eller dagens erbjudande gulaschgryta med cirka fem knytnävsstora potatisar till. Räknar bort även det. Tillbehör till quornfilé är samma som till fläsksteken: brysselkål, rödkål, sockerpotatis (ngt danskt hittepå med små ugnstekta potatisar stekta med socker?), gräddsås till fläsket, eller ostsås till quornet. Bakom disken lägger de upp min portion, tillbehören och ostsåsen. Tar min tallrik och går till bordet och ställer min bricka bredvid de andras. Ser deras tallrikar och inser att de har fått både gräddsås och ostsås, konstiga kombinationer är jag van vid, vad som passar ihop är oklart som fan. Men jag ser att de andra alltså har båda såserna och jag förstår inte. Ser de andras blickar, går tillbaka till disken och frågar, får svaret att till vegetariska är det ostsås. Eftersom jag vet att de andra vid mitt bord registrerat vad som hänt blir det så jobbigt att gå tillbaka. För 1: det enda jag ville var att korrigera min portion om den var fel 2: det var de andras portioner som var felaktiga och jag vet ju hur jobbigt det är att av misstag ha ätit fel eller för mycket eller mer än som var tänkt. Men jag tänker att jag säger till en personal vad som hänt och hon tar över ansvaret.

Sitter där vid bordet med ostsås all over the place så att säga. Mitt emot mig sitter hon som reagerar exakt som jag själv skulle ha reagerat, alltså tycker att det blir jättejobbigt med såsgrejen...att hon sitter med dubbla såser fastän det inte stod på menyn. Åh, jag vill bara dö, fly, försvinna. För tre matskedar sås. Absurditeten i det.

Hon, den andra diskuterar med behandlaren, reser sig och går. Och jag försöker så hårt att sitta kvar. Äter av grönsakerna från min salladsassiett, de gröna oliverna, paprikabitarna, några tomater, sedan spricker fasaden mot ätstörningen och även jag springer. Ut, bort, nedför trapporna, sätter mig på trottoarkanten och önskar mig osynlig.

Efter två övertalningsförsök känner jag att argumenten för att gå tillbaka måste få vinna över dem som säger att jag slänger detta i sopen. Lunchen igår var en pärs, jag ville verkligen få en annan bild av hur min lunch ska vara och om jag hade avstått idag hade resten av dagen varit förlorad plus att morgondagens lunch hade varit en mardröm. Kanske blir den det ändå, vet ingenting om det, men nu åt jag allt. Det var kallt såklart, men det smakade ok och jag kände att det var det enda tänkbara alternativet jag valde.

Jag orkar inte höra att det jag gjorde var bra, snälla förstå! Hade inget val, jag gjorde det nödvändiga. Sedan sov jag i soffan två timmar, mellis efter det och sedan var dagen slut.

Nu ska jag försöka tänka på trädövningen jag började beskriva, återkalla känslan i kroppen och sedan gå och köpa hundmat. Slut på meddelandet, men som sagt, kan någon fatta detta?