måndag 31 oktober 2016

Över havet

Fallet från toppen är högst. Anspänningen efter ett besök, höll ihop tills en timme före maten. Då rasade allt, ingen luft till mina lungor, inget syre till hjärnan. Benen spagetti och ett hjärta som hamrade hårt och utan kontroll. 

Men jag gör det jag ska, ber om hjälp av den bästa personalen som tar sig tid. Sitter bredvid min säng, stryker handen över min. Det är uppsidan av det här myntet som heter slutenvård. 

Middagen fick ta sin tid, riktmärket är 45 minuter, jag behövde en timme. Men mitt delmål är fortfarande att jobba för att förkorta tiden. Någon minut här någon minut där, till slut kommer jag fixa det. Måste lita på min förmåga, tro kan försätta berg...

Existerar

Vad ville livet säga mig, hur tänkte någon? Eller var det meningen att jag skulle förintas, tappas ut i rymden och slukas av oändligheten? Jag vet varken ut eller in. Jag hade gått upp ett par hekto. Marken jag stod på började gunga, knäna vek sig och huvudet exploderade. Sån var känslan som grep mig med järnhand och förde mig från den sanna verkligheten till mitt påhittade universum.

Jag är så trött på allt, den leda som fogar samman mina tankar skingras bara av några svagt fladdrande hoppfulla lågor. En promenad, besök av ett av barnen, förväntan och drömmen om en permission till helgen. Så, nu har jag iallafall vågat uttala vad jag önskar. Vilar och kan bara avvakta, ingenting annat har jag möjlighet att påverka. Tankarna är inga lagar att följa blint, de behöver värderas och i vissa fall förkastas. Kvar ska jag stå endast iklädd accentansens mjuka hölje...

Skit vilket flum tänker nog någon, ja jag är beredd att hålla med till hundra procent. Men det är så intressant att den resan jag påbörjat inte har en destination som ser annorlunda ut än för de flesta. Bara det att jag måste skotta i mig en helvetes massa matsäck på vägen...

söndag 30 oktober 2016

Kampen mot tiden

Indelningen mellan före och efter måndag och vägning, präglar mina tankar helt idag. Ute var det en av de där fantastiska höstdagarna, gula löv, klarblå himmel och en halvtimmes lugn promenad med Herman. Jag är glad för det jag får, tar inget för givet och försöker ha ett bra fokus.

Före lunch började rastlösheten riva strimlor ur min kropp, jag var så orolig och kunde verkligen inte vara stilla. Efter två veckor här har jag lärt mig att be om hjälp i de lägena, att bara få bekräftat att de märkliga tankarna är sådana som de flesta patienter bär på då och då. Samtal med en av de bästa här, hon hjälpte mig att trassla upp några knutar, se på min situation med förlåtande ögon. Om jag inte hade tagit ut min ångest i maten hade den kunnat hamna var som helst. Kanske hade jag inte orkat leva vidare utan några strategier, oavsett bra eller dåliga?

Just nu är livet högst prioriterat, exakt hur det ser ut får bli sekundärt. Fokus på timme för timme, måltid för måltid. Rätt eller fel är sällan svart eller vitt. Ibland måste jag finna mig i att inte veta exakt, att någon skulle sitta på facit är inte troligt. Återigen acceptansen, det är där jag måste vara.

lördag 29 oktober 2016

Backa två steg

I förmiddags skrev jag två saker jag nu måste klargöra. Nummer ett: min man är eventuellt inte så färgblind, han lyckades pricka helt rätt i min garderob. Den och den randiga tröjan, halsduken och rätt jeansskjorta. Gulligt. Det andra handlar om utevistelsen som blev till en promenad. Alla i personalen, inklusive helg och resurs-personal känner numera till regeln att utevistelse betyder sitta stilla på en bänk, och frysa rumpan av sig. Inga mer bonuspromenader, och min friska sida fattar och samtycker så här i efterhand. Men då, i solen, med frasande steg i lövmattorna hörde jag inte ens den rösten.

Är för övrigt orimligt mätt efter middagen, mätt och belåten är ett uttryck som inte ligger inom rimlig räckvidd. All energi går åt till nuet nu, inte tänka kvällsfika, inte börja det eviga dividerandet om vilket bröd som gifter sig bäst med det ena eller andra pålägget. Orkar inte. Letar febrilt efter pausen från de manipulativa energitjuvarna som borrat sig in i mitt medvetande.

Färg och form

Endast en sak kan jag helt och fullt kontrollera här. Alltså till hundra procent stå för alla alternativ. Om det är svårt? Ja. Jag önskar hela tiden andra kläder än de jag har här, skickar önskelistor till mannen och han försöker efter bästa förmåga finna det jag begär. En liten hake där att han är ganska dålig på att identifiera färgerna i spannet mellan grönt grått brunt. Och ganska mycket i min garderob kan sorteras i den färgskalan. Jag tycker synd om honom, men tappar ändå humöret, fuck, exploderar när fel randig tröja dyker upp, eller när den khakigröna Katherine Hamnett-tshirten inte går att hitta. Hur svårt kan det vara?...Jag ser den framför mig i min byrålåda, har örnkoll men det är ju bara det att jag inte är där.

Frihet är ett så relativt begrepp, jag tänker på mitt liv just nu. En duk uppspänd i given ramstorlek, med färgerna som råkade ligga närmast tillhands. Stället med penslar. Någon är ny och lyxigt mjuk, de flesta andra hårda och förtorkade. Jag måste börja processen med att vårda och mjuka upp redskapen, denna gång skall allting ske från grunden. Tänker jag mig.

Men när utevistelsen (en personal är med och vi ska sitta stilla på en bänk) blir med en skötare som inte vet, och hon föreslår att gå en runda och sjukdomen bara skriker hurra och gör kullerbyttor av glädje. Fucking tjugo minuter av extra promenerande, det är så tveeggat att förhålla sig till. Min friskare halva säger nej, den sjuka blir som sagt mycket nöjd med denna utevistelse. Och sen släpper jag taget och bara är i den stunden utan att värdera. Går i lövhögar, plockar några kastanjer med Lars Winnerbäck i lurarna. Melankoli, visst är det en känsla som är lite bitterljuv? För övrigt var denna personal samma som igår erbjöd mig ett glas äppeljuice till mackorna när mitt kaffe var för länge sedan urdrucket. Man finner sina smitvägar, hålen att slinka igenom, och jag noterar dem med mitt fragmentariska minne.




fredag 28 oktober 2016

I en bubbla av ingenting - typ vakuum

Mina förväntningar nollställda, jag hoppas ingenting och vill bara ligga kvar under täcket utan att världen bankar på dörren. Men jag skulle inte överleva då, utan instinkten bevarad att leva är prio ett stannar människan. Det var där jag var, och fortfarande är kvar. Förlamad av trötthet, sinnesintrycken lägger bombmattor av sin grövsta kaliber och jag famlar ganska blint efter stöd. Jag har iallafall lärt mig nu att personalen finns här, beredda att guida mig ur eldstriden. Andas jag bara tillräckligt högt så märker de, och tar sig tid.

För varje dålig tanke eller sjuk impuls finns strategier som är bättre att tillämpa i kampen för att bli fri. Och i de stoltaste ögonblicken känner jag ett vinddrag från friheten. Jag ska orka hela vägen fram.

Rent somatiskt är läget ok, jag är väldigt yr, de kollar bristtillstånd och tar prover. Ögoninflammationen är nästan läkt och kanske är apatin endast en reaktion på att jag inte tillåtit mig vila på mycket länge. Vila är liksom huvudpunkten på dagordningen här, varje dag, efter varje måltid och annars också. Antar att det är det är en ganska bra medicin i sig. Hoppas även på lite akupunktur i eftermiddag, alternativt fredagsmys kan man säga.

onsdag 26 oktober 2016

Dagens vetenskapliga

Orimligt stressad idag. Gruppaktivitet, psykologen, akupunktur, två besök. Jag är helt slut, samtidigt som ångesten når orimliga nivåer. Vill skrika, önskar mig ett hav att doppa mig i, en het bastu. Då skulle jag vara nöjd. Eller? Kanske inte helt, men jag saknar iskylan mot skinnet och hettan efteråt. Det är något med kontrasterna som ger mig lite tillfällig ro.

Mest lärorikt var det hos psykologen, hon berättade om en studie gjord efter andra världskriget om svält och återhämtning. Kan inte på ett elegant sätt sammanfatta resultaten, men jag kände igen alla effekter alltför väl. Både till kropp och själ.

I vetenskapens objektiva blick kan jag enklare än i känslor finna min motivation till ett annat liv. Jag tänker på sviktande kognition, så jobbigt att märka att färdigheterna inte återkommer trots att portionerna jag äter är enorma (eller helt vanliga portioner egentligen, men allt är ju relativt). Att det tar många månader innan hjärnans kapacitet når upp till den fulla potentialen är bara att hacka i sig. Äta sova äta sova äta sova...på repeat. Kroppens återhämtning känns för jobbig att ta in just nu, jag är smärtsamt medveten om att jag måste gå upp i vikt, kroppen behöver, men jag har svårt att förlika mig med tankarna på normalvikt. Jag fokuserar istället på håret, vill ha tillbaka min vanliga kvalitet. Tur i oturen är att jag hade extremt bra utgångsläge, och jag vågar lita på att det kommer att återhämta sig med tiden. Resten försöker jag ta med en axelryckning, inte helt sant att det går men jag säger till mig själv att en kropp som fungerar är en bra kropp som duger.

När jag inte kan sova

Det av cyklerna åldrade lövet, det som tappat sin ljusgröna färg och går mot den slutgiltiga döden. Eller hur är det? Kommer lövet tillbaka? Är jag med i det av naturen skapade cykliska skeendena, processer av förutbestämda förlopp, utan reella möjligheter att påverka?

Å jag längtar efter svaren? Det enda jag ser är frågorna som övermannar mig och tar för sig av min frihet innan jag ens hunnit gripa tag i rätt verktyg. 

tisdag 25 oktober 2016

Villkor för att leva

Äta lunch äta efterrätt - just do it. Kaffet kommer efteråt. Befinner mig, eller försöker iallafall, vara i nuet. Tugga för tugga. Allt går trögt, men det går. Ibland slår det mig hur konstiga platser jag besökt, de där blinda fläckarna som helt plötsligt blev synliga utan att jag bad om det. 

Men så här är det: vi måste börja prata om psykisk ohälsa i samma neutrala tonläge som vi pratar infektionssjukdomar eller tumörer. Jag står här och vaggar från sida till sida för att jag inte har någon bättre strategi idag. Ångest på två nivåer, den generella som sätter färgen på dagens himmel och den som är situationsbunden. Före måltid, under måltid, efter måltid, jag vet att jag inte kan slinka ur det garnet utan hjälp. Får stöd av personalen och tabletter en halvtimme maten. 

Jag försöker stanna upp på en nivå och bara vara kvar där, trots att jag känner mig orimligt rädd. Skräckslagen. 

måndag 24 oktober 2016

Stanna upp

Eken på innergården fäller sina löv. En blek sol som kommer och går, vet inte om det är kallt eller varmt. Under mitt täcke är temperaturen ok. Hela dagen har jag legat där, allting snurrar och tiden går. De kollar mitt blodtryck, blodtrycksmätaren krånglar och jag måste bara släppa taget. Upprepar den  magiska formeln "stop, observe, accept, let go" tyst tyst.

När det känns som att hela tillvaron är en förolämpning mot min existens? Då har jag ingen lust att vara med längre. Men jag vet också att någonstans kommer jag till en punkt där dimman lättar, måste bara inse att jag inte vet exakt när jag når dit.

Och annars då? Fick jag mitt livs chock vid lunchen, på tallriken låg det kassler i sås med ris. Hur tänkte jag när jag valde det? Var helt övertygad om att det blivit något fel, men de kollade på min beställning och ja...där stod det kassler...grät lite över det, försökte deala till mig två koppar kaffe efter maten, utan framgång. Åt ändå, med soya på riset gick det.

söndag 23 oktober 2016

No mans land

Eventuellt blir det inte roligare än så här. Just nu är min verklighet begränsad till att handla om livet inpå barskrapade ben, när omvärlden knackar på har jag inte kraften att öppna dörren. Ögonen ser öronen hör men jag orkar inte tolka intrycken. Flyter med och nöjer mig med att bara vara i livet. "Så mycket bättre" på min iPad, bloggar på datorn, tröttnar på orden raderar funderar fokuserar.

Tror det är en nödvändighet att ge mig själv tiden, lyfta av oket från axlarna och inse att de flesta människor är väldigt nöjda med att ha halva mitt normaltempo. Jag hade inte förstått att livet är bra så. Min långsiktiga plan är alltså att leva vanligt, visst låter det enkelt? Men dagen i dag måste brytas ner till mikroperspektiv. Klara att gå upp, inte snubbla när trycket faller, vara beredd på allt men ändå inte kunna fly. Flykt finns inte som alternativ längre, och någonstans där inne i mitt bröst känner jag mig tacksam för att jag valde den svåraste vägen att vandra. Acceptansen. Så mycket bättre.

lördag 22 oktober 2016

Gripa sig an

Har mina strategier inför måltiden. Vill inte hamna i känslan av att ha valt fel rätt. Fokus hamnar annars ganska lätt just i det, men valet är redan gjort, en vecka i förväg och helt oåterkalleligt. Drar ut min stol, sätter mig ner, lyfter av varmhållningslocket. Andas djupt, registrerar knappast, värderar inte, bara griper mig an uppgiften. Jag tar min medicin, maten är även det, dubbla funktioner. Både bränsle och hjälp att läka. På tallriken ligger rostbiff och potatissallad eller falafel med ris och grönsaker, eller något annat.

Tiden är utmätt, har jag berättat att 45 minuter kan passera skrämmande fort? Har jag nämnt att samma small talk med uppgift att avleda kan bli mycket tjatigt? Träden utanför, halloweens ursprung, regnet i luften. Eller detta "hur mycket kan ett par bra vintervantar kosta?". Jag är helt införstådd med funktionen i de här samtalen runt matbordet, men jag orkar inte upprätthålla fasaden. Skiter i halloween och regnet stannar ju på utsidan när portarna slutits bakom min rygg. Men när någon börjar diskutera kring det smartaste matvalet släpper jag greppet. Att det jag ätit hälften av skulle anses som ett vågat val. Det enda jag önskade var lugn och ro och fortsätta fokusera, tugga för tugga. Griper min tallrik och flyttar till annat rum, vem svek vem i valet av falafel är inte en fråga jag vill söka svaret på.

Ensam var stark just då, jag klarade att äta upp med stöd från en personal och jag hade min vila i bolltäcksfåtöljen. Kommer inte ihåg om jag berättat om den? Vi hade den inlånad förra året till dagvården och jag gillade den massor då. Igår fick jag hjälp att dra fram den ur ett dammigt hörn i pysselrummet, nu står den i dagrummet. Känslan av tyngden mot kroppen efter anspänningen vid matbordet är ett stöd för att kunna landa i lite vila, omsluten i tryggheten med filt på benen och en kopp kaffe efter maten. Just då är kraven rimliga.

Nästan alla situationer som göder ångesten är relaterade till matsituationerna, vid mellanmålet bredde jag min smörgås och hällde upp mitt kaffe. Tog ett glas äppeljuice också, som jag gjorde igår och dagen innan dess. Jag är extremt sårbar, hudlös i mina val. Står naken med ett berg av mat som måste ätas upp. Det är så svårt att förklara, hur jag kan reagera så starkt. Men det som händer är att vi alla ska äta mellanmålet i dagrummet för att det brukar vara så på helgen, och därav hör alla de andra patienterna att en personal säger till mig att det är en dryck som gäller. Kaffe eller äppeljuice.

Att stå och balansera två drycker varav en ska bort? Så orimligt svårt för mig att hantera att jag hade missat denna en av femtio grundlagar som styr institutionstillvaron. Endast en dryck till mellanmålet. Ser det fortfarande som i eldskrift över mitt huvud, skammen över min egen otillräcklighet. Jag gjorde fel, jag dödade ytterligare en bit av min självkänsla i det ögonblicket. Skulle velat upplösas, pulveriseras, förångas ja helt enkelt bli osynlig inför alla dessa ögonpar som registrerade scenen.

Hur kommer det sig att jag väljer att skrapa upp skinnet gång på gång? För ett glas äppeljuice? Eller för åtta små falafelbollar? Det borde inte vara värt det, jag önskar mig ett tjockare skal eller kanske bara en annan kropp. Känns som det vore enklare än att tina upp de stelfrusna ruttna resterna av mänskligt liv och få tillbaka cirkulationen i dem.


fredag 21 oktober 2016

Tacos är inte för mig

Efter maten. Känslan i kroppen borde vara "mätt och belåten, nöjd". Istället river en demon ner massor av poäng. Får free spins gång på gång. Tvingad till stillhet, påtvingad vila för en kropp som är van att ha reglagen på sin maximala styrka. Där i den stunden är verksamheten stor i min hjärna. Bolltäcket är på men spänna kroppen går ju lik förbannat. Så fungerar autopiloten just nu.

De ber mig ha tålamod, första veckan, man gör så gott man kan och bla bla bla. Men den som går segrande ur den strategin känner jag alltför väl. Det är nu jag måste börja jobba. Hårt.

Färskvaruhantering på en fredag

Jag somnade med en bra känsla, hade bubblat med min fina min unge - hon med drivet, viljan och känslan av sitt eget värde. Förundras och gläds åt att detta är en gåva jag fått i min vård. Hur fint är det inte?

Att jag klarar av att separera mina olika roller, att jag accepterar att jag är skickad att klara uppdragen efter bästa förmåga. Mamma är jag trots allt jävligt bra på att vara. Som jag ser det är kärlek, tillit och tro på sin egen kapacitet det bästa vaccinet jag kan ge mina barn. De har alla tre fått fullt vaccinationsprogram och de är mina glittrande diamanter i livets skattkista. Olika slipningar, olika färger, samma sammetskudde att vila på. Slut på metaforkanonaderna...(ev kan det förkomma ngn ytterligare)

Om solnedgången över havet var vacker kan jag bara gissa. Vaknade i morse till en gråare dag i alla avseenden. Huvudet fullt av oro, har inte kommit till punkten där jag bara är i stunden. Att bara vara mitt i myrstacken och känna invasionen på väg. Trampet av miljoner myror mot den knastrande ytan av barr, jag orkar inte stanna där. Ber om behovsmedicin, får den och skjuts tillbaka till sängen.

Jag känner att jag behöver vara här så länge som tvången finns kvar, inte fly. Förresten, det där uttrycket bättre fly än illa fäkta? Fel ju? Måste väl vara bättre att kämpa lite för att nå någonstans än att bara retirera? Bättre nästan rätt än exakt fel...men ok, aldrig med våld - varken mot mig själv eller andra människor. Och för övrigt, när det kommer till mat är flykt sämst. Stay there and fight for your freedom.

torsdag 20 oktober 2016

Oktobers känsliga läge, vägskälet



Jag har haft besök av en vän. Hon vet allt och hon har själv varit fast bakom låsta dörrar. Nu är hon på g, hon bubblar av entusiasm och glädje. Arbetstränar. Energin kring henne smittar mig och ger allt utan förbehåll. Jag är gränslöst tacksam.

Om att vara i en bubbla

Inget särskilt har hänt, jag lyckades vakna före frukosten. Jag fick filmjölk trots önskat yoghurt, valde att dricka kaffet svart på grund av att det endast serveras en kopp. En kopp, kalkylerar och tänker att koffeindosen måste maxas? Så no milk. Och annars? Müslin till yoghurten är den glutenfria, uppsidan är att den innehåller små bitar frukt och är godare än den knastertorra normalblandningen av havregryn och cornflakes. Oklart varför jag serveras detta, tål gluten utmärkt. Jag ber om katrinplommon också, inte obligatoriskt, ingen annan verkar be om något utöver måstena. Väljer att strunta i den sjuka rösten, som pratar om hur extremt hållningslöst det är att önska saker att äta för att de är godare och förhöjer de annars ganska torftiga måltiderna. Så tröttsam dialog pågår i denna hjärna. Orka liksom...

Har pratat i telefon med en vän, ska få två planerade besök, solen skiner och jag måste eventuellt i egen hög person gå till apoteket för att hämta medicin nummer två till ögat. Men ganska bra känsla, lyckan att få ihop 30 minuters utevistelse med besök, apoteksärendet och underbart höstväder. Längtar ut. Gå över kyrkogården är vad jag önskar mig, ta lite inspirationsbilder och sedan bara vara i nuet resten av tiden, tio minuter, innan sanden i timglaset runnit ut och jag ska vara tillbaka.

Hur jag ska förhålla mig till det här livet? Jag väljer att ta en dag i taget, kan inte göra på annat sätt. Mina möjligheter att påverka är minimala, det är som att livet reducerats till något jag förr inte ens skulle ha räknat som liv. Nu är det här jag är, kan inte välja något annat, friheten är kringskuren och endast luften är fri. Jag får träna på det här känner jag.

onsdag 19 oktober 2016

Min nya vardag - en vanlig ovanlig dag

Försöker förhålla mig till allt nytt. Träffade psykologen som vanligt, men hon avbröt efter en kort stund. Inte mycket mening att prata när rösten är för svag, när tankarna är för trassliga eller ögonlocken gjorda av bly. Jag har tränat på passivitet, inget jag valt själv men det enda som kan ge mig lite styrka att gå vidare. Och så maten förstås. Alla mina vanliga varningssignaler är jag tvungen att se bortom, att gilla läget har blivit lika med total overksamhet. När att trä ett pärlarmband kräver för mycket energi är det dags att lägga om rutinerna.

Därför blir det extra kontraproduktivt att vara tvungen att ta tag i andra medicinska problem, som det här mitt högra öga. Började som typ lite rött och irriterat, jag använde vanliga ögondroppar som de rekommenderade på vårdcentralen. Och avvaktade som de sa. Tills det började göra mycket ondare och det blev ett sår på hornhinnan. Jag avskyr verkligen att se svagheter som behöver tas omhand, men läkaren på avdelningen ordnade tid på ögonmottagningen och jag hade med mig en personal. Det blev alldeles för lång tid att vänta och mellanmålet hanns inte med. Rutinerna bröts big time och jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till allt. 

Sedan beslutade jag att lyfta bort ansvaret för fördröjningen och konsekvenserna av den. Det var inte mitt fel att jag fick den här inflammationen, ingenting jag kunnat påverka eller kunnat agera annorlunda inför. 

Nu är det vila i soffan framför tvn, middag i magen och lugn och ro. Utmaningen i det förstår endast jag själv. Stor är ett ord som inte räcker till. 

tisdag 18 oktober 2016

Välja maten och livet

Hjärna i svält, något händer och tankebanorna snävas in. Stigarna för väl upptrampade, inget utrymme att gå utanför. Följer spåren jag valde senast, dras neråt, fastnar i kvicksanden och mina stövelklädda fötter sjunker ner mot det avgrundsdjupa slukhålets botten.

Ligger på sängen med täcken på benen, min kontaktperson försöker få mig att välja mat för resten av veckan. Efter en halvtimme är listan genomgången, alla dessa val är situationer som i svälten ställs på sin spets, varje portion,varje kolhydrat, riskorn och pastaskruv, potatis och bröd. Vegetariskt eller kött. Aldrig köttet, är inte alls säker på Region Skånes förmåga att välja bra råvara. Linser och bulgur är ju just bara linser och bulgur, jag gör mina säkra val för att något är bättre än inget och alltid kan bli bättre.

Efter frukosten har jag vilat. Sovit. Vilat igen, vilket väl är det som är meningen typ. Sen har jag försökt göra mig iordning också, vilket inte är det lättaste men att acceptera vissa faktum är nödvändigt. Tänk er det höga berget man måste forcera, det är farligt, fyllt av skrevor och hala avsatser men om man klarar av hela sträckan är utsikten milsvid. Obrutna linjer och ljus som vandrar över himlen, stjärnorna på natten och månen i sin bana, på dagen låter solen oss navigera genom tillvaron. Målet är där, höghöjdsplatån där luften ändå går att andas och tankarna klarnar.

Jag tänker att när jag sitter där och ser ut över det jag erövrat ska ingenting kännas förgäves. Allt ska vara värt de uppoffringar jag gjort på vägen och framför mig ligger allt i nuet. Och kanske att nuet inte alltid kommer att vara som bäst, men jag kommer alltid att påminna mig om att alla andra alternativ är dåliga val.

måndag 17 oktober 2016

Ärligt talat

Jag såg det inte komma, kunde inte tydligt nog identifiera hur stora mina hjälpbehov var. Men någon utifrån såg och jag valde följa rekommendationerna. Är inlagd på slutenvården med strikta restriktioner. Äta och vila typ. De skrattade åt mig när jag frågade hur jag skulle kunna gå mina promenader, de kunde inte förstå och jag kunde inte inse att rörelse inte är aktuellt. Naturligtvis gick jag i morse snabbt snabbt - Herman fick springa efter så gott han kunde i duggregnet. Jag var tvungen att vrida ur sista droppen av dessa mina rigida mönster innan porten av armerat glas slogs igen bakom mig klockan nio i morse.

Nu ligger jag på mitt rum, tittar ut på de gula löven som virvlar runt. Regnet är där, blåsten och min känsla är att jag nog måste finna mig i att vara i den här verkligheten. Det fungerar inte att bli stirrig på grund av inte fri tillgång till salt, ingen kanel på filen, kaffe med limits. Äta upp, sedan en kopp. Acceptansen tagen till en ny nivå, klarar jag detta kan jag kanske gå vidare. Bit för bit av nya insikter måste jag låta komma till mig, inte döma, bara andas och ta emot 100% hjälp.

Min största rädsla tidigare var att min man inte skulle klara sig på egen hand. Sanningen är den att han inte ska behöva leva bredvid den här skiten, han är värd något annat och han såg på mig med varm blick och tydlig vision av att det är heldygnsvård som krävs. Vännen S bad mig tänka över behandlingen och vad den hittills givit. Och ja, jag var tvungen att erkänna att jag har stått helt still i två månader. Inte kunnat hämta in något, tvärtom cementerat de sjukaste ritualerna och motat mig själv in i svältens trängsta bur.

Då blir det alltså så här. Jag böjer mig för ett friskare tryck, ett liv med större valörer och rikare färger. Har allt att vinna och ingenting mer att förlora, tänker jag.

söndag 16 oktober 2016

Så trött

Jag har haft en fin dag på många sätt, trots något som jag liknar vid mental härdsmälta. Gjorde allt för att samla energi till en ny vecka, vi vandrade lite långsamt på Kullaberg. Blev blöta, regnet var ganska varsamt ändå. Och ljuset var magiskt över havet. Sedan åkte vi in till Mölle, till krukmakeriet, mannen ville äta soppa. Han åt sin gulasch, jag drack te, träffade på en vän där i värmen från braskaminen. Sådana där opretentiösa ställen, udda bord med random stolar, vinrankor under glastaket och blandningen av butik och servering. Exakt det som behövs, och gott kaffe.

Ska försöka sova i natt, behöver varje minut att vila. Allt räknas...

fredag 14 oktober 2016

Halkbekämpning

När alla andra förstått och man själv vägrar öppna ögonen. Den känslan. Någon säger att det visst är fredag, jag säger att det saknar betydelse. Varje dag borde vara värd att leva fullt ut, no limits, varför skulle endast fredagen förtjäna det?

Mitt fredagsmys blir en kopp kaffe, en spark i rumpan och sedan en varm kram. Om jag bara tar det i den ordningen kanske det blir ok.

torsdag 13 oktober 2016

Från mitt håll



Jag går på stranden, tänker. Allt är svårt utom att vara just där...

onsdag 12 oktober 2016

Kriga mitt krig

Jag var nervös inför den här dagen, jag visste att utmaningarna skulle avlösa varandra. Och ja, det blev exakt så. Nu sitter jag med förstärkt mellanmål i magen och med passivitetsträning på schemat.

För den som tittar in och följer mitt liv kan det säkert verka konstigt, men i min ätstörda identitet ingår rastlösheten som en grundkomponent. Efter energiintag brinner elden extra starkt, efter måltiden krävs järnvilja för att stå emot impulserna. Jag vill endast en sak, eller den sjukare rösten pratar bara om en sak, att bota ångesten med ångestens bästa vän. Gå snabbt, röra kroppen, förbruka all den energi som behövdes för helt livsnödvändiga processer. Det är inte hjälpsamt, försöker att inte lyssna.

Idag satte de stopp. Psykologen, sjukgymnasten, det var som en intervention jag eventuellt behövde extra mycket idag. Skör som papper efter två timmars sömn, ändå lite styrkt av en smula beslutsamhet. No mercy, de tolererar inte mer. Efter de där samtalen åt jag min lunch som var vegetarisk jambalaya, med champinjoner och äpple? Upprepade för mig själv "bara en måltid, idag blev den så". Det var som en ljummen gröt, om det innehöll något protein är tveksamt, men som sagt en måltid. Går inte att fundera över det mer än så, väljer att släppa taget. Falla fritt.

Lägga in en högre växel, låter det som en floskel? Något jag sagt förut? Säkerligen. Men nu är det bara att skita i att jag eventuellt upprepar mig, aldrig för sent för nya tag, visst? Tålamod, tolerans, glöd. Envishet och mod, allt är sådant jag behöver gränslöst av och inte kan ge avkall på.

Natten

Efter den där natten av läkande sömn kom så den följande. Kan inte, vill inte, orkar inte detta men ändå. Jag stiger upp för att det inte är någon idé, jag dricker en näringsdryck för att det inte finns andra alternativ, jag låter tiden gå för att den inte går att bromsa.

Läser lite bloggar, irrar planlöst runt. Om det inte var höst skulle jag gå ut, men nu är det så. Blåser en smula, kalla vindar, mörkret hänger kvar för länge, ingen soluppgång på många timmar. Vet att bästa sättet är att omfamna läget, det är inte svårare att leva det här livet bara för att de flesta sover.

Jag är här, med varmt blod i ådrorna och värden som inte kan mätas i pengar. Tankarna är inte skarpslipade, men de är ändå valda i sina minsta beståndsdelar att skrivas ner. Ingenting är för litet, allt kunde komma till nytta en dag jag inte vet om. Min enda visdom är att vara aktsam om livet och kärleken.

tisdag 11 oktober 2016

Taktiksnack

Först när jag fått sova mer sammanhängande inser jag vikten av sömn. Finns den inte kan jag inte sakna den förrän jag rasar ihop. Men rent intellektuellt vet jag ju att den är en av hörnpelarna i det psykiska återuppbyggandet. Jag somnade vid tio igårkväll, vaknade för att gå på toa två gånger (samma sak varje natt) men slocknade direkt igen. Hunden fick en liten kortrunda med mannen, medan jag bara sov och sov. Tolv timmar senare vaknade jag ganska tung i huvudet, bieffekterna av medicinen, men ändå lite piggare. Det är en befriande känsla att kunna tillåta sig att koppla bort allt för en natt. Men kravet är förstås att dagen efter går att göra till vilodag.

Hade tänkt gå på bio på eftermiddagen men bestämde mig för att bara vara hemma, bara vara lugn, inte jaga bort ångesten med annat än stillhet. Det är alltså där jag är nu...filmerna jag vill se lär finnas var.

måndag 10 oktober 2016

Så blev det

Efter en ganska dålig start på måndagen kunde det bara bli ett bättre avslut. Jag har så svårt för helgernas formel1-lopp mot måndagsmorgonens vägning. Det är som att allt bara knyter sig i ångesten och ingenting blir möjligt. Eller visst, någonting är möjligt, jag försöker hålla fast i de bitar jag har erövrat. Frukosten till exempel, dagens bästa enklaste mål, bara saker jag gillar. Bröd, pålägg, kaffe, frukt, yoghurt, müsli. Det funkar. Men sen börjar svårigheterna, alla de där valen, en lunch kan se ut på tusen vis. På dagvården äter jag det som serveras till oss, men hemma? Alla möjligheter, eller hot, och det blir ibland där det slutar. På kvällen kan man i värsta fall äta smörgåsar igen, men ja...det är en spärr för mig att tänka lagad mat.

Nåväl, helgen har alltså varit sådär näringsmässigt och det visar sig ju förstås på den där metallplattan med sina digitala siffror som blinkar hotfullt mot mig. Men efter regn kommer ibland solsken, efter knaggliga morgonen åt jag lunch, näringsdryckerna, melliset och sen på vägen hem svängde vi förbi mitt gamla gym. Jag hade med mig ett intyg och sade upp medlemskapet, och fick väldigt positivt bemötande. De tyckte att det var bra gjort att fullfölja det, och ifrågasatte ingenting. Kom hem, fick en cappuccino och åt ett Clara Fries-päron.

Så med lite boost av de bättre valen idag, kör jag vidare. Imorgon har jag vilodag på grund av att jag har blivit ordinerad starkare sömnmedicin. Ska ta en knockout-cocktail ikväll och räknar med att sova hela natten och vara ganska groggy imorgon. I de lägena när man vet att de inplanerade gruppaktiviteterna inte kommer att fungera är det bättre att bryta mönstren och ta en ordentlig vilopaus. Jag är så glad att min kontaktperson tänker på det sättet, och jag har gjort upp en plan för maten under dagen. Hemmafrukost med bröd från Sankt Jakob, omelett med grönsaker till lunch, mellis. Resten har jag sällskap i, och näringsdryckerna tar jag på förmiddagen och eftermiddagen.


lördag 8 oktober 2016

Oh hell

Fick ett bryt på mitt hår. Vet ju att allt i kroppen tar skada, inklusive håret, och att det även är en viss fördröjning i effekterna av svält. JAG TAPPAR HÅR, INTE TUSSVIS MEN STRÅ FÖR STRÅ. Har alltid haft världens tjockaste hår men nu är det så illa åtgånget. Igår körde jag uppsatt, sedan olaplexade jag hemma och har haft mössa på sen dess, typ. Lyckan när man får ett mess från frisören att hon fått ett återbud idag - lördag? Hur höga odds liksom? Så jag ämnar flyga, sväva genom parken dit för att få hjälp. Kanske klipper jag av skiten helt, ingen big deal, det växer ut, kommer tillbaka bara jag gör mitt jobb. Vi får se, det enda jag vet är att jag behöver en boost av mat, snällhet, omtänksamhet och värme. Har skedat hela natten...jag har en man av guld, han bjuder även på lördagslunch efter klippet...

torsdag 6 oktober 2016

Relativitetsteori

Har min egen logik, önskar nya pastatallrikar och tror på riktigt att jag kommer äta en full portion frutti di mare om jag får den upplagt på den optimala tallriken. Who's fooling who? 

Det får gärna vara vita, från Fide Fajans. Eller de tunna bubbliga från Astier de Villatte. Sen. Sen ska jag äta den där pastan...

onsdag 5 oktober 2016

Little Miss Perfect - not

Grupptryck är en mycket intressant företeelse, i behandlingen händer mycket som inte är synligt för alla. Till exempel när det är kanelbullens dag och ingen på mellanmålet väljer det alternativet. Alla väljer en supersur smoothie, sitter med drag i mungiporna och jag gissar att några iallafall hade funderat på att göra ett eget val. Själv åt jag mellis hemma igår efter tandläkaren, bjuden på bulle av Sankt Jakob. Jag säger inte att jag klarar mina utmaningar jättebra, en del av dem är stående punkter på utvärderingslappen vecka efter vecka.

Men för att det ska vara möjligt att gå vidare, gå emot sjukdomen, måste man överväga att våga. Kanske välja med ökande svårighetsgrad, kanske välja utan att se på dem i kön framför en. Jag försöker tänka att välja det jag tycker om framför vad som ätstörningen viskar i örat. Exempel på de där försåtliga, ej hjälpsamma orden jag hör utan att anstränga mig:

- välj soppa. Lättare ju, de obligatoriska mackorna väljs efter storlek, inte vad som ser gott ut.
- smoothie till mellis, tack och lov har någon genomskådat Froosh som inte längre är valbart alternativ på dagvården. Mosad frukt, say no more.
- vegetariskt, helst utan laktos. En aning överkänslig minst?
- glutenfritt. Bubblig i magen väl?
- allergi mot i princip alla typer av ingredienser, vitlök, lök? Mår jag inte lite illa av det?

Naturligtvis finns många skäl till val av födoämne. Jag kritiserar ingenting generellt, det enda jag säger att rösten i mitt öra viskar mina sjuka val, som kan ha helt andra betydelser i andras öron. MEN. När första personen som dessutom i förväg pratat om kanelbulle väljer smoothie och alla andra följer efter? Då behöver man väldigt mycket stöd och trygghet för att klara att gå emot strömmen.

Detta är något av det jag brottats med idag, där mellis för övrigt inte alls gick så bra.

Processar


tisdag 4 oktober 2016

Hur går det till att återhämta sig?

Vaknar med ett ryck, sent. I min värld är 06:15 sent. Promenaden med Herman blir stressig, i mitt huvud blir det rörigt och jag yrar fram och tillbaka utan struktur. Tiden går, jag springer in i psykiatrihuset strax efter halv nio. Frukosten börjar 8:20 men jag kan inte förmå mig att fortsätta rusa. Stannar upp och andas, löser en sudoku, sedan går jag in.

På frukostbuffén har de gjort om rutinerna, det har blivit för trångt med alla platser fyllda och någon konstruerade ett nytt flödesschema. Men de glömde markera i golvet hur kön ska gå och jag förstår inte nyordningen. Ska börja med att ta pålägg tydligen, sedan bröd och sist yoghurtstationen. Suckar, gör fel, orkar inte, min hjärna vill inte se storheten i det nya. Det faller inte i god jord att skämta om det heller...

Jag äter min frukost för långsamt och känner sedan att jag måste få några ögonblicks paus. Missar starten på bildterapin och det blir så tydligt hur svårt jag har att vara i situationer som kräver flexibilitet. Min kreativa process blir en spegling av vägskälet jag står i, bilden är alltid källan, vattenhålet att vila vid. En överhettad hjärna får möjlighet att komma ikapp, läkning måste ske även mentalt.

Sedan var det ju kanelbullens dag, jag hade tandläkarbesök på eftermiddagen och jag har varit på kallis. Bastu och simma i havet är också ett slags vila, om jag får bestämma.

måndag 3 oktober 2016

Tankar kring insikterna

Försöker skapa en aning struktur i kaostankarna, väger fördelar mot nackdelar och måste för tusende gången idag berätta för mig själv att de signaler min hjärna skickar inte berättar den objektiva sanningen. Lögnerna bombarderar mitt system och jag har så svårt att freda mig.

Jag klarade av det uppställda viktmålet för veckan, och hur kändes det? Så otroligt svårt att förklara paradoxen i att ha uppfyllt kravet för fortsatt behandling samtidigt som ångesten i den okontrollerade kroppen skenar. Den del av mig som agerar på logiskt tänkande vet att jag måste välja denna väg, men flyktdjuret som bor inuti den svältande kroppen strävar åt ett helt annat håll. Att hata varje kvadratmillimeter, varje gram, är en mycket smärtsam insikt i ett mänskligt lidande.

Så vad ska jag göra? Egentligen är det helt onödigt att ens formulera frågan. Det är en vad man brukar kalla en icke-fråga. Men ok, icke-frågan har ett enda svar, handlar endast om att äta alla de där måltiderna utan att börja ifrågasätta. Skotta i sig, utan att ifrågasätta, bara göra. De säger att hjärnan en dag kommer att vakna till...

söndag 2 oktober 2016

Zombiesöndag

Orkar inte lägga ut texten alltför mycket, men är trött och frusen och försöker glömma en hemsk natt. blev från vår balkong vittne till hur en man fick någon sorts snedtändning och började slå med ett järnrör omkring sig. Skrek och var inte kontaktbar, polisen kom på två sekunder, ingrep med dragna vapen och ja, det var kaos. Det som sedan hände när mannen blivit bortforslad av piketen var att hans lilla vettskrämda hund blev kvar irrande planlöst och chockad runt på gatan.

Vi var till slut tio personer som med korvbitar, ost och annat försökte locka på den stackars lilla hunden. Polisen höll ut i två timmar, strax efteråt gav jag upp. 03:10 låg jag under dubbla duntäcken med pyjamas, badrock och raggsockor och hackade tänder. Anspänning, kylan och rädslan för hur det skulle gå, jag bröt ihop och grät tills kudden var blöt. Det finns ingen reservkraft till den sortens händelser, min mentala beredskap är noll och stressen går inte att hantera, men empatin är starkare. Jag var tvungen att försöka bidra så mycket jag kunde, hur det gick för hunden vet jag fortfarande inte. Under dagen idag har jag inte mött några av de vanliga hundvännerna, så jag håller fortsatt tummarna.

I morgon är det måndag och jag behöver inte säga mer. Men strategin håller jag kvar vid...upprepar min läxa om vågen och siffrorna.