onsdag 30 november 2016

Never mind, master mind, control your mind etc etc

Allt går så fort, svänger från himmel till helvete och så tillbaka igen. Vet inte exakt var jag befinner mig just nu, men det har varit en dag med mycket turbulens. Gårdagen som kändes ok blev en natt med bra sömn och fick så en lugn start i morse. Sedan hände något, inte ett dugg säker på vad mer än att jag fick en panikångestattack de luxe.

Kan vi komma överens om att inte använda ordet ångest när vi egentligen menar en mer specifik rädsla? Jag sparar iallafall ångesten till de tillfällen när jag tappar allt. För mig finns inte ångest för att helgen tar slut eller ångest för att jag tycker det är trist att städa eller kila ner i tvättstugan. I min värld betyder ångest att hjärtat rusar, andningen blir hypersnabb, blodet rusar från huvudet, jag skakar okontrollerat och oftast svimmar. Och att rädsla byter skepnad till ångest, jag ser inte en stor björn i skogen som kommer rusande mot mig, jag upplever dock samma känsla men utan det vilda djuret att fly ifrån. Någonting sånt definierar skillnaden mellan rädsla och ångest om jag får bestämma.

Den osynliga faran dök upp, jag gick från noll till hundra inom loppet av några sekunder. Inga strategier av typen ta fram en målarbok, kolla något på Netflix, lyssna på en podcast fungerar då. Helt enkelt för att jag inte ser bordet där pennorna ligger eller var min iPad är. Allt blir en dimma, eller mer som en hagelskur som aldrig viker undan - så är känslan. Idag fick jag hjälp av den underbaraste personalen, som guidade mig igenom det som kändes som tre timmar eller tusen år. Varade kanske fem minuter, sen kunde jag andas igen. Så långt och tungt att ta sig igenom, jag förstår om den som läser inte orkar. Trösten i allt blev ändå att jag kunde känna att jag faktiskt bemästrade eller iallafall härdade ut,

Vilken tur ändå att det fungerar på det viset. Att jag klarar av att bryta, att jag kunde få två timmars permission för att fika med mannen. Det svarta som bytte skepnad till en fin stund med lite kaffe och titta på julskyltning. Jag är otroligt tacksam för att jag fick förmågan, tänker att det är en gåva jag ska vårda väldigt ömt. Sånt som jag cashar in på pluskontot till nästa gång det närmar sig.

tisdag 29 november 2016

Alcatraz

Ibland när jag inte orkar känner jag hur motivation och lust bara rinner iväg. Har varit några extremt tuffa dagar med så mycket oro och ångest att allt bara slocknat. Visst hade jag permission och visst har jag följt mitt matschema, men det räcker liksom inte riktigt för att det ska bli bra.

Var hemma, det blåste så mycket men jag gick till badet, bastade och doppade mig ett par gånger. Det är någonting med att gå från kallt till varmt och tvärtom, trycket över bröstet släpper för en sekund eller två och jag kan skymta lite ljusare toner i horisonten. Jag känner mig ganska desorienterad för övrigt, så trött och otacksam för allt jag trots allt har. Vem trodde att det skulle bli så här? Att ett liv kan förändras i några avgörande ögonblick?

Nu börjar det strax ljusna, de dukar fram frukosten och jag måste gå.

fredag 25 november 2016

Vet inte om jag gillar det här med svart fredag

Kramar isen, glömmer att det är fredag. Eller rättare sagt, det är fredag men kunde lika gärna varit måndag. Noll känsla för denna dag, trots att den rent objektivt innehåller flera mysiga grejer. Men det räcker inte till för att bryta igenom känslan av hopplöshet. Faller och faller, ingenting stoppar, tyngdkraften drar mig ner mot något som känns som slutet. Men naturligtvis är det inte slut, det är bara en känsla och känslor är oftast inte alls grundade i verkligheten. Speciellt inte de känslor som kommer upp i ångestrelaterade situationer. Därför fortsätter jag krama isen, ber om mer och pratar lite med personalen.

Sekunderna blir till minuter, isen smälter och känslorna bleknar en aning. Jag vågar fortsätta andas, djupare och djupare, och långsamt bleknar den ogripbara smärtan.

Jag har ibland väldigt svårt att acceptera hur det blev, hur livet valde en sträckning jag inte var beredd på. Sårbarheten har funnits hela tiden, men yttersta skiktet, det som alla såg, var perfektion. Nu måste jag lägga ner min energi på att läka inifrån och inte bry mig om att ärrvävnaden kommer att vara där, fullt synlig. Måste lära mig att älska både bra och dåligt, fult och fint, allt helt enkelt.

I eftermiddag ska jag återigen ha lite permission, några timmar med mannen, bara andas lite luft i stan. Gå tillsammans på gatorna, se människor, orka vara mitt i. Två timmar låter som ingenting, mitt bränsle räcker inte längre.

onsdag 23 november 2016

Yay

Kanske ska jag öka distansen? Orden separeras från tanken, handling verkställas utan prövning. Känner mig lite osäker på hur jag ska gå vidare. Skriver kloka saker i min bok, om att känslor inte kan dövas och så länge grunden för känslan är kvar blir jag inte fri från ångesten. Så luddigt det blir, men ändå glasklart för någon sekund.

Jag måste lära mig att handla emot känslorna, acceptansen är mitt jobb. Funderar helt ärligt på en tatuering...STOP OBSERVE ACCEPT LET GO...Lever jag efter det mantrat fullt ut blir det nog ganska bra till slut. Kanske blir livet inte som jag trodde eller tog för givet, kanske blir det annorlunda. Och kanske kan annorlunda till och med vara bättre.

Well well, strax gruppsamtal, fast först näringsdryck så klart. Och solen skiner. Tolka inte, acceptera ljuset och släpp taget. Och har ni tänkt på en sak? Mitt mantra fungerar även när jag får syn på något positivt. Stanna upp, öppna ögonen, acceptera och gå vidare...livet är aldrig resultatet, livet är själva förändringen mitt i allt.

(Alltså nu fick jag lite bråttom, men allt är inte perfekt, allra minst mina ord, vågar ändå trycka på Publicera.)

måndag 21 november 2016

Good and bad

Så kom helgen, hade permission från fredag eftermiddag till lördag eftermiddag. Ingenting planerat, bara hänga hemma i lugn och ro. Det blev väl ungefär så.

Stannade till vid nya saluhallen på vägen hem, var så mysigt att bara gå runt och titta. Blev verkligt överraskad över hur fint det var. Handlade lite, tog bilder, köpte fredagsbukett. Drack kaffe. Att besöka verkligheten känns både konstigt och härligt, jag tror att det är en bra strategi att ta in små bitar i taget. Och såklart väljer jag ut de mest lockande.

För övrigt höll jag mig till matplaneringen ganska bra, några saker missade men känslan var överlag positiv. Kunde känna glädjen i mig, och känslan av att klara av vanliga saker som människor gör. Hann även med ett stopp på kallbadhuset innan jag fick skjuts tillbaka till avdelningen. Där fick jag insikten i hur det här med värme och kyla hjälper mig att hantera ångest. På avdelningen används is för att bryta känslor av ångest. Inte konstigare än att man får lite is i en påse att krama. Och samma känsla infinner sig när jag bastar och sedan badar i havet. Övergången från varmt till kallt gör någonting med mig, en knuff i ryggen, en klapp på axeln, vänlig skrovlig hand mot min kind. Bra slut på permissionen alltså.

Generellt har jag svårt att hantera övergångar, från en sak till en annan, från en aktivitet till nästa. Startsträckan blir oändligt lång och jag försätter mig i så onödig stress. Tillbaka till avdelningen och jag behöver lång tid för att landa. Kanske är det inte så konstigt, och kanske får jag bara acceptera att det är så jag fungerar.

Måndag så, rivstart, vägning, frukost, gruppsamtal. Näringsdryck. Nu vila före lunchen. Andas och ge mig lite cred för att jag faktiskt står ut och tar ett steg i taget åt rätt håll.

fredag 18 november 2016

Vågskålen

"Nu krävs det att jag arbetar efter riktlinjerna. Följa schemat och bara göra, inte tänka och värdera. Plocka fram verktygen, låta dem styra. Samtal, skriva ner hur det känns, lyssna på musik, andas djupare längre ner i magen.

I eftermiddag permission, gå en sväng i stan, hänga med både man och hund. Äta mat, utmana lagom, sova i egen säng. Rimlig nivå enligt mig själv och min kontaktperson. Det ska bli så skönt att bara få andas sin egen luft, fylla den med kärlek och annat jag kan ta in."

Så skrev jag i går förmiddag, inför permissionen. Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka, titta på mig själv och försöka skaffa bättre perspektiv. Läsa orden jag skrev och fundera på hur det blev. Jag lyckades bitvis följa plan, kunde också identifiera de avsteg jag gjorde och känna en smula stolthet över det jag kunde genomföra. Ingen idé att gå in på detaljerna, men jag lär av misstagen och fokuserar på att ta vara på erfarenheterna. Måste tro att det kommer dagar där positivt väger tyngst. 

torsdag 17 november 2016

Baby it's ok

Jag levde igår, idag också. Dagen nästan slut och det har andats ganska snabbt och ytligt på sistone. Bad om stöd, fick ett bra samtal, en tablett - inte för att lösningen sitter i piller, mer än att jag glömmer bort att det finns en nödutgång att använda. Inte skämmas för svaghet, erkänna och se den, hämta hjälp, resa mig en aning och känna kraften återvända. Det var ju det som var vitsen, gång på gång låtsas jag inte se, blir genomskinlig, osynlig, mina tankar smyger iväg.

Och annars, lyssnar på musik. Silvana Imam är en av de coolaste artister jag vet, har henne med mig när jag dricker min näringsdryck. Smakar hallon/jordgubb, den är ganska ok. För den som minns smaken av Oboy Jordgubb, ungefär så.

Resten av dagen, den kommer passera. Inte som en av de bättre, men den ska gå, och jag vet att det finns människor här vars uppgift är att hjälpa mig lägga bitarna på plats i pusslet som kallas livet.

I morgon bitti går solen upp igen, jag ska fokusera på det som finns bakom regnet och fortsätta söka. Det är väl ganska normalt antar jag att inte känna sig on top of the world i alla lägen?

onsdag 16 november 2016

Saknar

Dagen fulltecknad, akupunktur, grupper hit och dit, samtal, ord, lösryckta, jag är hudlös, känslig för allt och det brister. Att hantera ångest när man som bäst behöver är det allra svåraste. Naturligtvis. För vore det lätt skulle den inte finnas där, har mycket lite att göra med fria val.

Jag andas ett slag, bestämmer mig för att hantera en minut i taget. Kan inte tillåta mig större frihet.

Trycket lättar en aning, jag sitter med mina färger och papper ett slag. Orden och färgerna hjälper mig, behöver inga stora uttryck just nu, fortsätter att arbeta med nyanserna och lyssna inåt.


tisdag 15 november 2016

Femtio nyanser av hopp

Livet är väl ganska konstigt, blev väckt 06:00 för vägning. Vacklade genom korridoren och upp på metallplattan, varken vaken eller sovande, mellan natt och dag och siffrorna försvann i en dimma. JAG MINNS INTE, jag försöker förhålla mig till det och ja, vad ska jag säga? Vad kan jag göra?

Svarar ingenting, mumlar tyst för mig själv, finns endast en väg framåt. Äta, leva, sova. Fokusera på och bara följa med.

Vi var på Kent-spelningen och det var såklart magi. Lite sektvarning på stämningen, men det var fint och det var så mycket energi. Är glad att jag ändå orkade. Men insåg också att nästa gång jag får permission ska det inte vara tusen saker inbokade. Pratade med min kontaktperson om det och hon höll med om att det krävs att jag klarar av det där tillståndet av ingenting. Har just lämnat in en ansökan, vara hemma, äta måltiderna, ta det lugnt. Vi får se.

Och annars vill jag bara förtydliga en sak, den här resan är jävligt krånglig, vägens sträckning är allt annat än rak, byte av färdmedel, gå långa sträckor, vänta. Så ser det ut. Inte så att jag inte har hopp, men mitt i hoppet lever också starka tvivel. Strimmorna som letar sig in i och blandas med de hjälpsamma strategierna, späder ut dem, förlänger förloppet, segar ut på processen. Men trots allt är det bara en resa att göra. Smärtsamt, tidsödande. Det måste gå.

söndag 13 november 2016

Same old song

När ångesten blir för stark, när jag valde chokladpudding till efterrätt, när alla tänkbara anledningar att hata och förkasta blir ett spjut. Det går inte att stanna, jag rusar, en dörr slår igen. Pressen är så stark, spetsen går igenom huden, hjärtat pumpar utan kontroll. 

Stop, observe, accept, let go.

Jag blir upphämtad, placerad i bollfåtöljen. Vrider upp volymen, Kent. Högt högt. Ikväll, jag toppar formen, skräcken kommer att vika. Jag ska bara andas lite syre och låta minuterna gå. Sista spelningen börjar 19:30. 

fredag 11 november 2016

Yoghurtskräcken

I sjukhusmiljö, luften knastertorr. Ögonen svider och andetagen ytliga ytliga. Mer som flämtningar fastän syre inte är en bristvara. Kunde inte klara av att äta mitt mellanmål, orkade inte stå emot känslan av övermäktig portion och att mina torra ögon även ljuger. Den sanning de levererar hjälper inte alls till att göra mig frisk. Ögonmått, vad är det egentligen? 

Jag vet att det inte är någon idé att tveka, finns endast en väg framåt. Men att aldrig kunna lita på sig själv suger rejält. Känns bittert att frisk skulle vara ett utopiskt alternativ. Ge upp är inte en option här...

torsdag 10 november 2016

Fysioterapeuten säger

Idag fick jag breaking news. Vet ni att en mage inte rent fysiologiskt kan vara platt? Att det innanför skinnet döljer sig sjukt mycket organ, tarmar som behöver röra sig och en massa annat? Det kan ju hända att någon kände till detta, men alltså...att magen behöver ta sin plats. Varje dag erövrar jag ny kunskap...

Dagen efter

Går åt sjuka mängder energi till detta arbete. Hela onsdagen var jag inbokad med möten, aktivitet, besök. Gick så bra, jag kunde fokusera extremt bra på goda tankar tills allt bara tog tvärt slut. Kunde inte längre komma ihåg varför jag ska äta eller vad en frisk kropp behöver. Tankar som tar över och massakrerar all den insikt jag försökt processa den här veckan. De tankarna möter inte alls verkligheten men det skiter jag i just där och då. Fritt fall från högsta punkten och landar, krossas, tillintetgörs av syrebristen, kylan eller vad fan det nu är. Fortsätta kämpa går inte då.

Men kanske har jag tur, kanske träffar jag på en räddande ängel eller så går jag helt enkelt och söker upp en personal och ber om stöd. Det var för övrigt en av mina insikter att det finns några strategier att ta till vid lägen där ångesten inte vill vika.

Så ja, det visar väl att det går att ta små steg i taget mot ett stort mål, även om distansen är omätbart lång. Och de säger att jag behöver bränsle på min väg, ytterligare näringsdrycker insatta. Acceptans.

tisdag 8 november 2016

Psykobabbel

Blev intervjuat av en kvinna som forskar om akupunktur i psykiatrin. Jag kände att jag verkligen kunde vara närvarande under tiden det tog, var en sån skön känsla. Lite som att en fläkt av den jag är bakom allt orkade bryta igenom och visa en annan riktning. Allt det här med att blogga och dela med sig av tankarna och känslorna gör också att jag själv blir observant på mina sinnesstämningar.

Igår var en nattsvart dag, famlade i mörkret och försökte bara påminna mig om att det kommer andra dagar. En sådan började så i morse, hade ju sovit ordentligt och hämtat upp lite energi av det.

Jag riskerar allt och inget med att säga precis hur det är. Lite rädd för att jag ska behöva försvara hur jag reagerar, att jag på något märkligt vis sviker andra mer än vad jag sviker mig själv. Försöker anlägga ett hälsosamt lite mer egoistiskt perspektiv, för vem lever mitt liv mer på riktigt än jag? Tenderar att sätta annat i fokus, exempelvis hur bilden av mig ser ut. Och vad kunde egentligen vara mer felaktigt? Återigen, jag påminner mig om att jag lever det här livet, endast jag, mina skyldigheter är främst mot mig själv.

Quick stop

Jag måste bara leverera. Har inatt sovit 10 timmar, visst hade jag tagit tabletter men ändå. Det är  timmarna som räknas och jag vaknade av mig själv, var pigg. Och plötsligt händer det att jag får en känsla av att detta är möjligt. Min hjärna kan läka, min kropp kan återhämta sig, jag kan, jag vill och jag ska klara detta. Det finns hopp.

måndag 7 november 2016

Ja alltså

Helgen, den var så speciell. Upplevde allt och inget, intrycken behövde mycket tid för att processas. Kom tillbaka till avdelningen före lunch igår och tillät mig att kraschlanda. Luften gick ur mig och in smög insikter som var viktiga, sorgliga och ganska smärtsamma. Skrev sida upp och sida ner i dagboken, var så rädd att glömma något. Alla tankar i en sekund glasklara, och jag behövde våga formulera dem. För det handlar så mycket om det, att våga ta steg i en riktning jag inte valt på länge.

Är jag modig? Kan jag stå fast i en övertygelse att välja livet? Om jag vågar försöka...

Idag har tiden bara passerat, läkarbesök, en liten promenad, samtalsgrupp, miljarder måltider, varav hade ketchup som tillbehör. Ketchup kan bli det nya örtsaltet eller kanelen om man så vill. Kryddor är ingenting som det är fri tillgång till här, men ketchup. Jag frågade om man kunde ha det till potatis, fick svaret att det gick bra. Så om valet är att äta upp den kokta potatisen med eller utan Felix kan jag alltså välja det. Jag är ingen ketchuptjej i vanliga fall, har aldrig haft någon uppfattning om det, men om det nu är en situation där jag söker alternativa smakförhöjare och det är sanktionerat....varför inte?  (Om någon undrar vad som serverades mer än potatis, kan jag meddela att det var morotsbiffar och stuvad vitkål. Och kokt potatis. Med frivillig ketchup.)

lördag 5 november 2016

Bara vara mig själv

När det finns regler som de glömt att informera om. Den känslan av att ha blivit berövad sitt vuxenliv,  fått sin frihet beskuren och förlorat kontrollen över det mest basala. Jag är väldigt medveten om att flexibilitet inte är min främsta egenskap, men hand i hand med den går ju friheten. Hur sjutton ska man klara att hålla isär dem? Rigida mönster, fastfrusna strukturer och en fri själ med tankar som krusar tillvarons yta efter helt eget bevåg. Det blir krockar, I tell you.

Fram till i eftermiddag är planen att vila och äta mina måltider. Endast det. Och låta förnuftet ta det lilla utrymme som blir över. Inte tänka längre, inte skåda in i framtiden även om den ligger och lurar runt hörnet. Våga lämna över, hitta tilliten.

fredag 4 november 2016

Är det ens fredag?

Jag är Edvard Munchs Skriet. Livslevande men ändå så märkligt död inombords. Känslorna går inte att förankra, hur jag än försöker fryser jag till is. Saltet som möter den kalla ytan hjälper mig inte att tina, kroppen förblir i sitt tillstånd.

Förstår att för den som läser ter sig detta mycket märkligt, att vara närmre den hjälpande handen utan att kunna nå ända fram. Glaciären smälter inte, vi driver i fel riktning och jag förmår inte kursändringen. Inte just nu, inte idag, inte före läkarsamtalet och inte med all svärta.

Orden som kommer är ångesten i sin mest frätande form, låter det hända och hoppas på något litet mirakel.

Det är en välbekant känsla, vågen som sköljer över mig let it pass and leave it behind...om en timme eller två, bara andas och stå ut. Jag har klarat det förr.

torsdag 3 november 2016

Jag är mitt i

Nuet, efter frukosten en promenad. Jag fyllde ett hål i mitt medvetande, möjligtvis växte hålet under promenadens gång. Efter trettio minuter tillbaka in på rummet, försöker landa, försöker i den okrossbara spegeln identifiera bra eller dålig hårdag. Så jäkla svårt att se hur det ser ut på riktigt. Och bakifrån? Who cares tänker jag. Mössa är ändå obligatoriskt på hösten.

I eftermiddag händer det en sak. Jag vågade inte skriva om det av rädsla för att ta ut något i förskott. Men efter veckans rond blev det beslutat att jag får två permissioner beviljade. Den första är i eftermiddag, vi brukar åka till kyrkogården då och då, och inför allhelgonahelgen känns det extra viktigt. Traditioner betyder mer och mer för mig, jag vill vårda det som ger oss näring och fortsätta på inslagna vägar av hopp och förtröstan.

Mannen kommer prick 15:15, med finkaffe i bilen. Allt millimeterplanerat, Herman ska sitta i mitt knä och vi hinner ungefär till kyrkogården och sedan vara tillbaka på avdelningen 17:30. Jag är jättestressad över att det kan bli mycket trafik, att jag inte vill komma för sent, att det är dödsviktigt för mig att göra rätt. Har numret till avdelningen och om det blir mycket trafik ska jag ringa, men som sagt, att stå blottad och inte fixa detta? Får inte hända. Även om faktorer utanför min möjlighet att påverka borde lämna min egen skuld utanför kan jag inte acceptera känslan. Vill lyckas, hundraprocentigt.

Och det är lite som ett genrep inför nästa permission. Lördag eftermiddag till söndag förmiddag. Konsert med underbara Laleh, sushi till middag, kvällsfika, en hundpromenad, frukost hemma. Låter som en dröm, det ska bli verklighet och det kommer förmodligen att kosta mig massor av energi, tårar och kärlek. Allt i ett kaos som ska landa i mitt bröst och få mig att växa och läka, iallafall en bit.

onsdag 2 november 2016

Reminder - let go

Allting börjar på fel sätt, dagen fortsätter så. Har mycket svårt att ändra mindset.

Förmiddagen gick åt till migrän och psykolog, lunch (som var katastrof, åt efterrätten men varför? Chokladpudding...) och akupunkturen efter det. Har längtat efter de där nålarna tidigare, men idag var utgångsläget det sämsta. Ville bara slita ut nålarna ur öronen och springa, fly från oket av tvång över mina axlar. Jag klarade av 20 minuter, sen blev jag fri, och så kom min vän S. Hon är den bästa, med henne blir jag distraherad, flyttade fokus till annat än demonerna innanför mitt skal.

Jag vet verkligen att det är fånigt att klaga på maten, att argumenten inte är mina utan någon annans - som börjar på a. Men vissa saker är svårare än annat, chokladpudding är ingenting att diskutera, det är en dessert. Punkt. Den var dessutom "hemgjord"...släpp taget nu upprepar jag för mig själv. Behöver inte betygsättas, bara ätas. Och akupunkturen då? Den behöver inte heller värderas idag. Även det tål att påminna sig.


Natthimmel

Sömnen, det känns som att det är en av de mest livgivande funktionerna. Men också en av de svåraste att påverka och när sömnen inte fungerar fungerar ingenting hos mig. Tar insomningstabletter för att ja somna, så långt är allt bra. Men om kroppen tycker att halv fyra är en lämplig tid att vakna, blir det alldeles för många timmar för hjärnan att vara allert. Varför tar inte kroppen tillfället i akt att vila? Uppenbart är ju att den är slut, formkurvan peakade någon gång för länge sedan och det som behövs nu är vila. Fatta!

Är så himla trött på det eviga resonerandet med mig själv, dialogen som pågår non stop och som hittills inte har kommit fram till de bästa strategierna. I kväll blir det både insomnings- och sömntablett. Orkar inte vara den starka duktiga längre, och vem lurar jag egentligen....

tisdag 1 november 2016

Telll me

Om alla måltider skulle vara som dagens frukost? Då hade ingenting varit svårt. Vi satt i lilla matsalen, pratade om resor och påven och när han egentligen bär sin mitra och tusen andra saker. Yoghurten, smörgåsarna, juicen....kaffet. Det gick väl inte snabbt men det var görbart och dessutom en varm stämning. Personligheter gifter sig verkligen olika med varandra, mixen nyss var perfekt.