torsdag 15 december 2016

High five

Bra att skriva ner sånt som jag är stolt över att ha klarat av. Idag är lunchen och min en timmes eftermiddagsvila två bra val. Äta mat och klara av att inte speeda iväg i aktivitet direkt efter är en stor utmaning. Men jag behöver verkligen känslan av att lyckas med de små delmålen, och ta med mig den på min resa.

December

Tiden rusar och sniglar sig fram, både och. Jag väljer att försöka runda det här med julstress, förberedelser, pyssel, köpa grejer. Delegerar allt som handlar om julmat, jag vet verkligen inte ett dugg om vad jag är sugen på och att skicka in mig på Ica är något som kräver minst två timmar. Alla valen angriper mig, får mig att sluta existera, luckrar upp min person och förvandlar mig till vrak. Det är verkligen helt omöjligt att följa en inköpslista och jag tänker att just nu är det för mycket att kräva av mig själv att det ska gå. (Baka är dock en av mina bästa terapiformer, lussekatter och pepparkakskladdkaka. Jag är bra på det.)

Men jag gör det jag kan, jag äter min mat och har en "prova på-vecka" från avdelningen. Betyder att jag är på dagvården 8-15 och sedan åker jag hem, på tisdag har jag läkarsamtal och fortsättningen ska bestämmas. Att förhålla sig till ovisshet är inte riktigt min grej men jag får helt enkelt träna på att inte veta hur nästa vecka blir. När jag är hemma går vissa saker ganska lätt, annat är större utmaning än jag kunde ana. Tror att många med min problematik kan känna igen sig i att det finns måltider som går lättare att klara, för mig är frukosten den bästa. Gillar att veta exakt hur den ser ut (just nu iallafall) och mackor har alltid varit min räddningsplanka. Att ge kroppen energi innan den arbetar borde vara en självklarhet, för mig är det revolution - i mitt inre - varje gång. Måste liksom påminna mig om att det är ok och att alla behöver fylla på energi var tredje timme. Jag är inte ensam i detta...

För övrigt blir bloggen lite som den blir just nu, jag är ingen prestationsjunkie längre och orden fortsätter komma när de formulerar sig. Finns tiden tar jag det tillvara, och ni som läser och följer är mina förtrogna. Tack.

torsdag 8 december 2016

Oändligt

Det allra jobbigaste med det här är att jag tycker att jag förtjänar att leva med ångest. I den här världen är det liksom inte meningen att jag ska må bättre. Och med all denna mat jag måste skotta i mig är det inte konstigare än så att jag får ångest. Ingen äter en bit oxfilé med potatisgratäng, grönsaker OCH dessert, eller? Allt jag trodde var mallen blir ständigt ifrågasatt av en fucking sjukdom som börjar på A.

Så hade jag permission några timmar på eftermiddagen för bland annat frisörbesök. Blev bjuden på middag efteråt, hemlagat i vårt kök, och så tillbaka till avdelningen lagom till kvällsfika. Försökte verkligen men att äta mellanmål in public under klippningen var helt ogörligt. Och efteråt blev det inte tillfälle. Så svaga skäl till att ge upp den där kampen som måste vinnas var tredje timme, blir uppriktigt besviken på hur enkelt jag tillåter ångesten att koppla greppet om mig. Den där insikten om att den rätta vägen är mycket krångligare än att gå bland ogräset i vägrenen, gör ont att bli varse.

Ny dag imorgon, nya tag, frukost på dagvården. Men först väckning klockan 06:00 för näringsdryck. (Mitt förstahandsval av smak, choklad, har nu varit restad i cirka en vecka. Hur svårt kan det vara att framställa? Av de som finns är vanilj ok, men banan, aprikos, jordgubb och kaffe är vidriga.) Godnatt.

tisdag 6 december 2016

När jag tappar det, lost and found

Saker som ger mig ångest (på riktigt alltså, inte bara lite obehag):

- dricka näringsdryck
- hur jag förhåller mig till förändring. Själva förändringen är ok, men upploppet innan jag kommit dit...det nålsögat, mycket mycket litet.
- att inte orka leva ett "rikt och äkta" liv. Vem satte min agenda? Vem bestämde vad som var värt att uppnå? Den pressen är enorm, och jag vet att den har med kulturell bakgrund att göra.
- inte leva upp till upplevd förväntan. Alla väntar sig något av mig, och jag missar hela tiden målet.

När jag läser vad jag skrivit ser jag att det är sånt som alla människor måste hantera, utom möjligen näringsdrycken. Ville vara lite skön och easy going, istället är jag rigid och extremt skör. Mitt andningsankare skulle vara den fasta punkten att återvända till, där andningen känns som tydligast. Men nej, luften kan inte passera, kan inte fortsätta just där och då. Rättvisan finns inte ett dugg...

Hade samtal med min psykolog idag, det väger upp cirka all ångest. För varje gång hon ger mig känslan av att klara av de där attackerna blir jag trots allt starkare och mer kompetent att leva vidare i mitt eget liv. Ansvaret ligger hos mig, jag måste våga be om hjälpen och jag ska verkligen lyckas en dag.

måndag 5 december 2016

Det som inte syns

Tänker mycket och processar allt noga, jämför med att äta och tugga ordentligt. Minns inte exakt hur många gånger varje bit ska malas, men ganska många typ 30 för en tugga? Ungefär så arbetar alltså min hjärna också. Hackar om och hackar om i samma spår. Ibland tar jag ett litet skutt framåt, sen några steg tillbaka och så håller det på. Hit och dit...

Det allra mest hjälpsamma om man är den ältande typen - eller vi kan kalla det den reflekterande - är att formulera sina tankar. Jag gör det hela tiden i min dagbok. Sida upp och sida ner utan att närmare överväga orden, det är väl lite därför det är så bra antar jag. När allt annat är så inrutat, strukturerat och enligt ett beprövat koncept kan jag iallafall skriva där exakt som tankarna dyker upp. Lättnaden av att kunna lossa lite av bagaget är enorm.

Hur som helst, det har varit intensiva dagar. Lite permission på helgen och så idag måndag morgon någon sorts nystart med dagvården. Kommer att vara där på dagarna och gå tillbaka till avdelningen på kvällar/helger. Som vanligt hade jag tung ångest inför förändringen men jag kände mig så välkommen när jag klev in till det gamla gänget. De fina tjejerna gjorde dagen så mycket bättre, och jag kunde bekräfta för mig själv att det är i själva förberedelsen för en förändring som jag bygger upp min inre stress. Den är så totalt onödig och jag tänker mig att jag genom att plocka hem den insikten kanske kan bli lite bättre på att hantera svårigheten. Lägger denna visdom till allt det andra, i morgon är det ny dag och nya insikter.

torsdag 1 december 2016

Bad Santa

Vissa dagar undrar jag över min förmåga. Det gungar betänkligt i min båt, vågorna slår över durken och jag håller mitt grepp om relingen. Inte släppa, hold on, kämpa och våga vara i stormens öga. Jag har haft en dag med alla känslor på ytan, gjort vissa viktiga reflektioner, försökt med acceptansen. 

Hos psykologen fanns det outtömliga källor att ösa ur, så skönt att vi kan dela en bit av min analys. När känslorna blir bekräftade lättar trycket en aning och ensamheten blir lite mindre ensam.

Behöver inte de flesta människor ett erkännande, iallafall någon gång ibland? 

Nåväl, i morgon är en ny dag. Jag ska följa med på utflykt. Försöker att tänka på tålamodet och tacksamheten, det enda som krävs av mig är att orka andas och hålla ögonen öppna. Och vem vet: low expectations could take me to heaven? Jag kanske till och med hittar en tomte där på julmarknaden.